10 guldkorn på Way Out West 2016

Jazz-genren och stora festivalscener brukar inte vara synonyma med varandra, eller i vilket fall inte vara en bra blandning. Förra året släppte Kamasi Washington ett av det årets mest ambitiösa album – den tre timmar långa jazzutforskningen The Epic. Under sitt eftermiddags-set i Slottskogen kommer Washington inte ha tid att spela ens en tredjedel av albumet, men det gör inget. Spelningen lär bli en höjdpunkt ändå på grund av att de delar som bäst är lämpade för ett festivalsammanhang har valts ut. Med två trummisar och ett helt kompani med kompententa musiker kommer Washington få Linnétältet att lyfta i sann Sun Ra-anda, utan att någon lämnas utan intryck. Den som förknippar jazz med standards och snofsiga musikhögskolemusiker kan bereda sig på att få sin bild krossad.

Göteborgstjejen Tove Agélii ligger bakom hyllade projektet Toxe som redan hunnit springa ärevarv hos internationella plattformar som Dazed, The Fader och Noisey, samt blivit handplockad till Red Bull Music Academy i Paris. På sätt och vis är det som att lyssna på soundtracket till ett TV-spel. Och även om det finns bitar av 90-talet insprängt mellan snabba trummor och varma synthar är de flesta övertygade om att den här musikaliska talangen är med och driver klubbmusiken framåt. Det här är en musikalisk överdos – en kreativ sjö utan botten.

Den som är bekant med Studio Barnhus-gänget kommer garanterat gå berserk till duon från Köpenhamn. Det är samma typ av drömska hångelhouse som lockar fram gamla hawaii-skjortor. Och i festivalens senaste oas – klubbscenen Dungen – blir festivalområdet extra exotisk med den här typen av klubbarrangemang som flörtar med varmare breddgrader. Vid sidan av Talaboman är det här en av festivalens bästa dansstunder. Ta med dig din bucket-hat och en paraplydrink.

Länge har Anna von Hausswolff utforskat stora tomrum i sin musik, med luftiga orglar och ylande sorgevisor. När hon med albumet The Miraculous förra året vände om ner i människans mörkaste vrår och tog dess elakaste sidor till sig var det kanske inte direkt förvånande, men i alla fall en skarp och tydlig riktning. Det lät lite som att rasa ner genom helvetets alla kretsar. Live är musiken lika storslagen och skoningslös. I Linnétältet mitt på dagen kommer det att bildas en mörk oas att fly undan till om du känner dig rotlös och alienerad. Anna von Hausswolff kommer att vara ett svart hål i Slottsskogen som äter upp allt omkring henne.

Neo Joshua, eller Nao som hon kallar sig, slog igenom för ett par år sedan i kölvattnet efter FKA twigs. På det nysläppta debutalbumet For All We Know är det en influens som fortfarande märks, men Nao har tagit en egen riktning. Hon beskriver själv sin musik som “wonky funk” – en term som träffar mitt i prick. Syntarna vrider sig fram och tillbaka runt henne i djupt gående rytmer, samtidigt som hennes popsinne får färger att sprätta överallt omkring. På Way Out West gör hon en intim spelning på Dungen och vi vågar lova att hon väldigt snart har flyttat vidare till större scener, så ta chansen nu!

Sam Sheperd kan utöver hyllad musiker även titulera sig som vetenskapsman inom neurobiologi. Det avslöjas genom hans fingertoppskänsla – när han i Kuiper efter hand ger ett ensamt skitigt beat sällskap av lager av ursnygga och minutiöst planerade instrumentalier, så att de byggs upp till en överrumplande svallvåg, som resulterar i bland annat gåshud. När flodvågen av intryck och välbehag har skjölts över lyssnaren kryper ljuden tillbaks till där de kom från för att åter ge plats åt de små detaljerna. Med de sömlösa övergångerna, där man ibland knappt märker att stycket har radikalt förändrats sedan det tog sin start, samt förmågan att ge varje ljud sitt maximala uttryck, oberoende av hur små eller stora de är, går det att fundera på om inte en neurobiolog är den ultimata människan att skapa musik. Han verkar veta precis vilken knapp som ska tryckas på för att aktivera ett endorfinpåslag. Sheperd är farligt nära perfektion, och att döma av Floating Points storverk på Roskildefestivalen är Way Out West in for a treat. 

Montreal-producenten Kaytranada har jämförts med bland andra J Dilla. Det må vara stora skor att fylla, men han fortsätter onekligen i Dillas tradition: minimalistiska och svängiga beats som gör sig lika bra med Craig David, AlunaGeorge eller Vic Mensa vid micken som instrumentalt. Det går att dra paralleller till Jamie xx och Todd Terje, men i grunden står hiphopen. Hans första regelrätta album, 99,9%, gästas förutom ovanstående också av Anderson Paak, som har ett eget set i Azalea dagen efter. Chanserna för ett gästspel är höga.

Det finns på något sätt så mycket utrymme i Jessy Lanzas musik. Den är luftig. Det är som om hon har komprimerat varje uttryck till att bli så potent att micropauserna mellan looparna och knapptryckningarna ibland blir lika effektfulla som ljuden själva. Samtidigt ger hon tyngd till det hela med köttiga bassyntar och kavata textrader liksom “I say it to your face, but it doesn’t mean a thing, no!”. Ibland melodiöst, ofta rytmiskt och alltid spännande – Lanza gör nattklubbsmusik som gjord för att spelas i dagsljus. Bege dig till Dungen, fredag eftermiddag, för väl avvägd R&B.

Kajsa Blom gömmer sig bakom det Berlin-baserade projektet Kablam. Inte helt oväntat låter det industriellt, kalt och trubbigt. Och för de flesta är det här förmodligen en svårgenomtränglig massa, som en fusion mellan Nine Inch Nails och Aphex Twin. Men det är också i detta gränsland som något intressant uppstår – ett ljud olikt det mesta. Som ena stunden spränger skallen och i andra låter som en klaustrofobisk mardröm. Välkommen till ett elektroniskt Mordor.

Om jag någonsin frivilligt skulle sätta mig framför en musikal så skulle den behöva vara skriven av Julia Holter. Minsta vink i hennes barockpop är som en del av ett narrativ och målar upp vitala ljudlandskap. Det är få förunnat att kunna förmedla så mycket livslust på en och samma gång som Holter gör. Hon verkar leka sig fram, och det gör henne till ett av de mest genuina inslagen i Slottsskogen. Nu får ingen bli bortskrämd av musikalreferensen – allt Holter tar sig för görs förfinat – men det är svårt att inte dras med i den upptäckslystnad Holter bär med sig. För äventyrslystna går Julia Holter att hitta på Linnéscenen på fredag eftermiddag.