10 höjdpunkter från Primavera Sound 2015

En av de mest välförtjänta musikrörelser som åter fått ta del av rampljuset på senare tid är den som kallas för riot grrrl, en feministisk punkscen från 90-talet. Primavera Sound hade fingerfärdigt nog bokat de två största legenderna därifrån i Kathleen Hannas The Julie Ruin samt otroliga Sleater-Kinney (och toppat det med relaterade band som Babes in Toyland och Ex Hex). De visade att scenen är lika skarp och aktuell som någonsin och levererade magnifika konserter.

Artisterna på Primavera Sound börjar alltid spela först på kvällen, vilket gav oss en hel del tid till att slappa på diverse platser, däribland i parker. Vi gjorde som Lou Reed sjöng 1972 och drack sangria, anmärkningsvärt billigt och odiskutabelt jättegott. För 1 euro köpte vi ett tetrapack och kom i form inför festivalkvällarna på bästa sätt (s/o till chefredaktör Magnus Olsson som swishade oss 200 kr i Sangria-bidrag).

Tyska industrialpionjärerna Einstürzende Neubauten bjöd på festivalens visuellt mest underhållande spelning med diverse olika okonventionella instrument. Det häftigaste och mest okonventionella ljudet bjöd dock frontmannen Blixa Bargeld på när han tog ton och skrek. Var det en synt? Var det en drake som någon trampat på svansen? Nej, det var bara Blixa.

Få akter går på innan klockan 18:00 på kvällen vilket gör att dagarna blir fria till annat. Den som inte orkar turista i stan lägger sig förslagsvis på playan som ligger precis bredvid festivalområdet. Att svalka sig i medelhavsvattnet och samtidigt höra The Replacements soundchecka (för en av de sista gångerna) hör till en av festivalens mest unika ögonblick.

Mike Hadreas resa som artist är anmärkningsvärd. Från försiktig gråtmild pianoplinkare till otämjd auteur vars musikvideos blir bannade från YouTube för att de inte är “family safe” (läs: de visar upp homosexualitet). Live tar båda dessa sidor plats och den bästa av dem är den senare – han dansar spänstigt och farligt som en vildkatt och vrålar som om han vore huvudkaraktären i Exorcisten.

Vi från Festivalrykten misslyckades med att springa in i våra idoler, men våra resekompanjoner gjorde det desto mer. Våra vänner i Campeón Valentín blev först besvikna över att Pierce McGarry, Mac DeMarcos basist, var dryg och divig, men levde sedan resten av resan på att Mac sa hejdå genom att säga “keep it real” – bland det macigaste jag hört. En annan vän lyckades inte bara med att hamna på scen dansandes med sitt favoritband Belle & Sebastian (för tredje gången!!), utan snubblade dessutom på husguden Carrie Brownstein från Sleater-Kinney. Tyvärr blev hon så starstruck att hon knappt fick fram ett ord, sa något som i efterhand mest är pinsamt, varpå Carrie skrattade och sedan var det inte mycket mer med det. Vi önskar bara att vi tagit oss ett ordentligt snack med Anthony Fantano aka The Needle Drop, som sprang omkring på området och kunde skådas lite här och var.

Hela Antonys konsert var egentligen proppfylld med religiöst starka ögonblick, men ett urplock är när hon spelade en låt som jag kunde utantill men inte lyckades sätta fingret på vilken det var. Jag lutade mig mot min kompis och sa “denna skulle man kunna göra en jävligt schyst dansremix på” – sedan insåg jag: det var ju Hercules & Love Affairs Blind, en fantastisk discolåt som Antony gästade 2008! Även när hon skalar bort danssoundet och klär låten i en symfoniorkester är framträdandet stort som himlavalvet. Det säger en hel del om hur bra både låten och Antony är.

Festivalklassikern Churros gör sig än bättre i sitt hemland än i Sverige. För ynka 4 euro bjuds du på en stor strut sockerbeklädda pannkakspinnar som mättar hungern ett bra tag. Att spanjorerna själva verkar ha ätit det så mycket att de tröttnat, Churrosstånden var oftast helt köfria, gör inte saken sämre. En festivalklassiker som förtjänar att upptäckas om och om igen.

På festivalens sista dag på en av de mest undangömda scenerna spelade Unknown Mortal Orchestra en guldklimp till konsert. Trötta festivalfötter glömdes snabbt bort när bandet, med utmärkta nyss släppta Multi-Love i ryggen, vann över hjärtan på löpande band. Och visst är det svårt att inte bli kär när man står bredvid en småhamn med båtar från tidigt 1900-tal och lyssnar på den solblekta psykfunken. En otrolig spelglädje nådde sin totala urladdning under avslutande Can’t Keep Checking My Phone och undertecknad stod med händerna i luften låten igenom och dansade så att de omkring mig hade kollat snett – om de inte hade gjort likadant. Missa inte UMO när de tittar förbi Stockholm och Göteborg i september.

Emellan all intensivitet varvade vi så ofta vi kunde ner, satte oss på marken och lekte en lek som passade perfekt för Primavera Sound: att räkna t-shirts som föreställde Joy Divisions Unknown Pleasures. Efter att i lekens första minut skådat fyra stycken i publiken innan Ought lyckades vi på de tre festivaldagarna komma upp i hela 32 stycken – en siffra som garanterat hade varit högre om vi ägnat det hela mer tid. Vi rekommenderar denna lek starkt till sommarens upplaga av Way Out West (egna t-shirts räknas ej).