10 höjdpunkter på Way Out West 2018

Torsdag, 15.30

Dungen är den lilla oasen i Slottsskogen dit du kan fly så fort du känner för att stampa till elektroniskt ett tag. Eller hoppa och dansa för allt du är värd, vilket är precis vad som kommer ske när Peggy Gou intar scenen. Att det koreanska stjärnskottet till DJ anslöt till Way Out Wests lineup gav oss verkligen glädjeryck. Hennes EP Once från tidigare i år är ett dansant, lekfullt och pricksäkert nummer med favoriter som It Makes You Forget (Itgehane) och Hundres Times. Gör dig redo att snöra åt dina sneakers eller sparka av dig sandalerna, för Dungen kommer fullkomligen att koka när det väl blir dags för Peggy Gou.

Lördag, 20.00

Det är få som lyckas få sina låtar om olycklig kärlek att bli megaheta danshits, och är det någon som gör det bättre än andra så är det Lykke Li. Hennes melankoliska melodier kan få dig att både gråta och dansa och på det senaste albumet överträffar hon till och med sig själv i detta. På so sad, so sexy omgärdas tonerna av trapbeats och instrument som är så sparsamt placerade att de knappt existerar. I stället är det hennes unika röst som får visa vägen. På albumet personifierar hon just so sad, so sexy och ger ett namn till den generation tonåringar som tycks vara uppväxta på Instagram, och gör det lite bättre än alla andra. Way Out West är deras bästa dagar på året. Med ett soundtrack som Lykke Li kan det inte gå fel, varken för dem eller oss andra.

Torsdag, 16.35

I gränslandet mellan techno och klassisk musik leker Nils Frahm ständigt och samtidigt med båda världar. På scen omringas han av vad som känns som hundratals syntar som tillsammans ger upphov till tusentals gånger mer ljud. Men risken för kaos är lika med noll. Klassiskt skolad och med ett öra för melodier och ackordprogressioner utan dess like har Frahm sedan 2009, men framförallt sedan 2013 års enhälligt hyllade Spaces, skapat ett universum av verk som fungerar lika bra i en konserthall som på en festival. Med årets album All Melody införlivade han sin musik med ett blomstrande och organiskt sound, och på vårens spelning i Stockholm gjorde han sig själv och hela det fysiska rummet till en del av sina arrangemang. På Way Out West lär hela området pulsera och avundas av hans briljans.

Torsdag, 17.50

Genom vissa artister tycks det flöda en slags kreativitet som ingen eller inget kan stoppa. St. Vincent är en sådan. I sitt artisteri lyckas Annie Clark destillera historiens stora gitarrlegendarer och sedan varsamt blanda dessa med sin egen unika röst. Blandningen är som vin, ju längre den får stå och dra sig desto bättre blir den, och med varje nytt album överraskar Clark igen. Numera har musiken fått skepnaden av ett Bowie-liknande soundtrack från framtiden. Senaste albumet Masseduction bemästrar både de poppiga elementen i Los Ageless och de smäktande i New York, och när St. Vincent står på en scen framför oss lär hon bemästra precis allt och alla.

Fredag, 00.45

Album efter album har Chelsea Wolfe ständigt överträffat alla förväntningar och övergivit folk-genren som präglade begynnelsen av hennes karriär. Även om metal-inslagen alltid funnits under ytan så var det inte förrän på 2015 års Abyss som hon skakade av sig sina influenser och bevisade att framtida metalband hittat en ny inspirationskälla hos henne. Sedan dess har hon hundraprocentligt anammat genrens tyngd och skapat ett eget, mörkt och brutalt väsen som på höstens Hiss Spun mynnat ut i artistens kanske mest konsekventa album hittills. Från att ha tidigare enbart uppträtt gömd bakom en slöja på scen, stoltserar hon nu för tiden klädd i vitt för att stå i kontrast till sitt svartklädda band. Det är en artist som hittat sig själv i det mörker och den distortion hon överväldigar sina lyssnare med, både på skiva och live. Hösten kommer tidigt i år i Göteborg.

Fredag, 21.20

Efter en oväntad comeback från en paus på åtta år damp Fever Ray återigen igen ned i våra medvetanden med ett färgsprakande dån. På förra årets Plunge tog Karin Dreijer sin redan skruvade musik och skruvade på den lite till. Resultatet blev en queer, beatstung och förtrollande dansbomb. Hennes elektronika rör sig från open-airs till Berlinklubbar utan att basen någonsin sviktar. Festen lär vara ett faktum när Fever Ray tar över Way Out West med sin spektakulära scenshow och lika spektakulära musik.

Lördag, 15.10

Risk för en pik mot jazz-entusiaster där ute, men Kamasi Washington har satt jazzen på kartan igen. Långt ifrån den bästa musikern där ute (diskuterbart!), men helt klart en av de som format den samtida jazzscenen och bidragit till att influera andra genrer i dagens ljudlandskap. Med den tre timmars långa The Epic (där beteckningen ”episkt” stundtals känns som en underdrift för att beskriva skivans briljans) och gästande på Kendrick Lamars mästerverk To Pimp a Butterfly hittade den nu 37-årige saxofonisten en publik bland Pitchfork-läsare och hiphop-entusiaster. Sedan dess har hans namn prytt festivalaffisch efter festivalaffisch. Bara två år efter ett fantastiskt gig på Way Out West återvänder han till Slottsskogen med ett nästan lika långt och minst lika bra album – Heaven and Earth. En skiva som lever upp till sitt namn, som genom sin cinematiska jazz och med Washingtons kärleksfulla passion som genomsyrar varje ton, säkrar hans plats som en modern och levande legendar.

Fredag, 24.00

Moses Sumney behöver knappt något mer än sin röst. Likt artister som Arca och Perfume Genius skapar han världar och tusentals bitterljuva berättelser med sin unika stämma, där instrumentationen och ambiensen runt omkring tycks emanera från den snarare än att underbygga rösten. Hos Sumney är inget mindre sant och med debut-EP:n och debutalbumet från 2016 respektive 2017 har han redan hittat en egen, unik plats inom indie-genren och arbetat ihop med giganter som Thundercat, Sufjan Stevens och James Blake. Spelningen på Way Out West blir inte bara ett unikt tillfälle att se en artist som för bara något år sedan passerat under radarn – utan samtidigt en stund att bevittna en resa som bara fått sin magiska början.

Lördag, 17.00

Den 24-åriga producenten Kathy Yaeji Lee, med bas i New York och Seoul, besitter förmågan att både skapa verk som är lika mycket neonskimrande housedängor som lågmälda raplåtar. På hitten Drink I’m Sippin’ On rör sig hennes texter sömlöst från engelska till koreanska, hennes framförande är nästan ett viskande, trap-beatet igenkännande men samtidigt uppfriskande. Det är något kaxigt men också lugnande i hennes approach på hennes två EP:s från förra året. Hon hypnotiserar en med beats och spår som funkar lika bra som soundtracket till festen som de ensamma småtimmarna längs en gata en vandrar själv. Det känns självklart, som att det alltid varit tonerna i bakgrunden. På Dungen kommer hon göra festivalen till sitt hem, och vi ska tacka att vi är inbjudna.

Fredag, 14.40

Två trummisar som spelar exakt samma sak! Fem album på ett år! Jättelångt och märkligt namn! Japp, King Gizzard & the Wizard Lizard har allt för att tillfredsställa psykälskare till gitarrfantaster världen runt. På en mer seriös ton – det australiensiska bandet är en kreativ berg- och dalbana utan dess like. Förra årets, ja, fem album är tillräckligt med ett statement, men sedan 2012 års debut har bandet producerat album efter album med en kvalitet som ständigt överträffar sig själv. Live är de ett fyrverkeri av färgglada explosioner, där det knappt går att hinna med att förstå vem som gör vad och det vi hör, men det är omöjligt att inte ryckas med av den otroliga skickligheten som står i centrum i bandets musik. Lika mycket kvalitet som kvantitet har King Gizzard redan skrivit in sig i historieböckerna och varje släpp lär fortsätta vara ett tongivande moment.