10 The Killers-låtar vi älskar

Det var väl någon gång i tonåren som jag själv fick upp ögonen för The Killers, och denna låt var absolut en av de största anledningarna till varför. I Read My Mind har de, som många andra gånger, lyckats pricka in en uppbyggnad i låten som perfekt exploderar av att Brandon bara behöver ryta till lite extra i sitt tonläge för att skapa en enorm effekt. Texten i sig är även en av anledningarna till att jag föll för specifikt denna låt. Vem har inte önskat att någon annan ska kunna läsa ens tankar, och speciellt under en alldeles för olycklig obesvarad förälskelse i högstadiet som en inte vågar göra något åt? Någonstans mitt där i min hormonella shitstorm till tillvaro kom denna låt in i mitt liv, och när jag i dag lite mer sällan hamnar i den situationen är detta precis vad jag vill gå tillbaka till och höra. Odödlig terapi är vad Read My Mind är i mina ögon och öron.

I skuggan av Mr. Brightside och Somebody Told Me glöms det ofta bort att The Killers är mer än ett par schyssta refränger. Ytterligare en låt som rättfärdigar att Las Vegas-sönerna har erövrat arena efter arena i 10+ år, så är det Jenny Was a Friend of Mine. Bara några sekunder in på Hot Fuss ligger bevismaterialet mitt framför ögonen, när Mark Stoermer river av en av vår samtids snyggaste basgångar. En kvicksilvrig melodi som till och med kan få Duran Duran och The Cure att fälla en tår av stolthet. Brandon Flowers briljerar samtidigt med sitt berättandeskap, inte enbart av att det är hårresande (She couldn’t scream while I held her close / I swore I’d never let her go). När han skriker ut ”I just can’t take this!” i rent raseri är det som att kroppen kniper ihop och automatiskt hamnar i försvarsläge. Det är ett teatraliskt mörker av mästerlig klass, som redan här sätter en tydlig ton för resten av bandets karriär. Egentligen är det inte så konstigt att The Killers tappat stinget under Battle Born och Wonderful Wonderful – hur fan ska en lyckas höja ribban när Jenny Was a Friend of Mine satte den så här pass skyhögt?

En av de allra första band-tishorna jag någonsin köpte hade texten ”Run for the hills before they burn” tryckt på ryggen, och både t-shirten och uttrycket har följt med mig sedan den där tidiga tonårsdagen då den inhandlades. Textraden är tagen från This River Is Wild och speglar någon som längtar efter något mer, längtar bort härifrån, längtar till liv och värme. Någon som vill fånga världen med hov och ha det i en glasburk, men som också bara vill svepas med i livsströmmen. Som ofta hos The Killers berättas ett narrativ som skapar en egen liten värld. Med frestelser, kall och helvetesfall i textraderna klingar låten av den religiösa anda som Flowers så ofta adderar, eller kanske snarare inte kommer ifrån. Sensmoralen tycks vara ride-or-die, och att t-shirten fortfarande är i min ägo kanske bevisar att jag tog Flowers ord till mig.

Att kalla Hot Fuss för ett framtungt album är nog en underdrift. Medan första halvan av The Killers debut är fylld till brädden med hits (Mr. Brightside och Somebody Told Me, bara för att nämna två) faller ofta den andra halvan av albumet i glömska. En djupdykning avslöjar dock att det gömmer sig små guldkorn även efter att man grävt i ett metaforiskt musik-Klondike de första 20 minuterna. On Top bjuder på ett fulsnyggt syntintro och smått banala formuleringar som “We bring the bump to the grind, ah-ho / I don’t mind, we’re on top”, men också på en ordentlig earworm till refräng. Det må vara en låt med förhållandevis minimal bombast – men Dave Keuning, vars signaturmelodi alltid varit enkla men effektiva gitarrsolon, behöver inte många toner till sitt förfogande för att skicka låten ut ur replokalen och in på de stora arenorna. Det är ju trots allt där The Killers hör hemma.

Brandon Flowers och basisten Mark Stoermer ska enligt uppgifter ha skrivit den här pärlan på åtta minuter. Det är imponerande. Smile Like You Mean It är något så unikt som en delikat arenahymn, trots att dess ständiga tillbakablick är full av både oro och förstånd. Det är inte samma furiösa pyro som bandets första singlar, men här finns ett tydligt spår av bandets signifikativa gitarrer som får brottas med tydliga new wave-produktioner. Redan här visade The Killers att de var ett gränsöverskridande band helt orädda för att bryta ny mark.

När Trackslistan (R.I.P.) skulle utse 2006 års bästa låt kom When You Were Young på plats 28 – snäppet lägre än P!nks Stupid Girls. Det är förvånande att den inte kom på första plats, med tanke på hur mycket vi svenskar älskar låtens ackordföljd. Vi blev helt tokiga när Håkan Hellström ”lånade” den och när Johnossi använde den i en av sina bästa hits. Även Hurula verkar vara ett stort fan av just E, F# och G#m. Om vi svenskar verkligen älskar When You Were Young så mycket att vi vill höra lite av den i alla låtar, eller om de tre ackordens ljudvågor liknar vårt DNA får vi nog aldrig veta. Däremot är jag säker på att de låter som allra bäst när The Killers använder dem i en låt om att verkligheten ofta suger i jämförelse med ens förväntning. Medan Mark Stoermings basmelodier fick glänsa på Hot Fuss är det Dave Keunings gitarrslingor som ger Sam’s Town det lilla extra. Sällan har en så kort melodi som i When You Were Young gjort så fruktansvärt ont i hjärtat. Det är någonting som The Killers ofta lyckas med (Midnight Show, On Top), men här är smärtan så bitterljuv att en vill känna den igen, igen och igen.