10 tokigheter på Roskilde 2015

”When Alien and Cow shows up people move.”

Alien & ko-ballongen har vajat över spelningar vid Orange, Arena, Avalon och de övriga scenerna sedan år 1999 (sexton år!) och festivalen har själv uppmärksammat kreationen vid flera tillfällen och till och med skapat en ovan citerad video med de tre männen bakom den. Den är numera en viktig och tydlig del av Roskilde och således inget nytt, men under de tre raka upplagor jag besökt festivalen har den aldrig varit mer psykande. Den presenterade sitt omaka och alltid lika melodiskt synkade samlag tidigt och fortsatte sedan att dyka upp gång på gång. Father John Misty kunde inte sluta prata om den under sin konsert och under Susanne Sundførs eftermiddagsspelning tog duon över hela föreställningen när de juckade i perfekt takt till beatsen. När skaparna bakom den inte traskar runt som rockstjärnor och delar ut kramar och autografer till suktande fans går de generellt sett på väldigt bra bands konserter och höjer stämningen på området avsevärt. Omoget, simpelt och numera legendariskt.

Definitivt listans svåraste punkt att dränera humorn på och klistra in det i text! Men under bob hund-konserten, som efter punklegendarerna i OFF! är det andra bandet att äntra Avalon-tältet under festivalen, noterar man plötsligt en man som vandrar runt med en svart, extremt icke-flashig Rod Stewart-turnétischa från 2005. Rod gjorde verkligen jättemånga spelningar det året – hälsade på i både Linköping och Karlstad – men det är ändå den kanske mest oväntade musikrelaterade merchandisen som någonsin skymtats på festival. Det hade varit enklare att ta in om den var från 80- eller till och med 90-talet men när man placerar engelsmannen i ett tio år gammalt sammanhang, och sedan transporterar denna moderna turnérelik till en bubblande Roskilde-premiär med en hetsande Thomas Öberg, uppstår ljuvlig kontrast. Ett oerhört mycket starkare t-shirt-game än mitt, som hade en tråkig Goo-tröja på mig (numera tvåa efter Unknown Pleasures över det vanligaste musikrelaterade klädesplagget på festival).

Att det personligen mest minnesvärda ögonblicket från Roskilde 2015 skulle vara en man som delade ut vatten under King Gizzard and the Lizard Wizard kändes kanske inte helt självklart på förhand. Men faktum var att Vattenmannen lyckades vara ännu svårare att slita med blicken än den nämnda alienkreationen ovan. Det fanns inte en människa som stod till höger i Pavilion under spelningen som inte var nöjd med vattentillförseln. Det kan det inte ha funnits. Vattenmannen gick in helt otroligt övertaggad i sin uppgift och sökte intensivt med blicken efter varje uttorkad själ, sänkte sina fingrar upp och ner i jakt på det rätta antalet muggar han skulle leverera, och när han prickade rätt – tummen upp och ett magnifikt jäktande för att kunna leverera inom sekunden.

Vattenmannens egna lilla pantomimteater kan närmast likställas med teckentolkaren Tommy Krånghs engagemang som gjorde stor succé under årets Melodifestival. Låtarna Tommy tolkade glömdes bort när fokus flyttades till hans kroppsspråk – och samma sak skedde här: King Gizzard stod för en makalöst dynamisk konsert men när jag gick därifrån mindes jag bara vattnet jag hade blivit bjuden på och den suveräna leveransen som förekom det.

Communions var det första bandet jag såg på festivalen och de var, som bekant, rätt usla. Det var också en spelning jag i princip slutade tänka på så fort den var över. Åtminstone för kvällen, tills jag vid halv fyra-snåret på morgonen vinglar in i backstageområdet efter en vända på campingen. Här är stämningen inte riktigt lika dekadent som på andra sidan staketet men ett hundratal funktionärer, artister och andra mediatyper likt undertecknad håller ändå festen vid liv. Ganska snart hamnar jag bredvid en dansk som visar sig vara manager åt bland annat Communions. Han frågar vad jag tyckte, och i mitt tillstånd håller jag inte tillbaka med kritiken. Så långt allt gott: managern uppskattade min kritik och höll med om mycket jag lade fram, och jag minglade vidare.

Ett par minuter senare dyker han upp igen, och med sig har han en betydligt yngre följeslagare som jag uppmanas upprepa mina åsikter för. Då jag hällt i mig ytterligare ett par Tuborg sen sist är min recension nu ännu hårdare. Jag maler på i ett par minuter innan den yngre gästen avbryter mig med ett ”I don’t know man, we had fun…” och först då ser jag densammes förstörda ansiktsuttryck. Att såga ett band på hemsidan är en sak – det är en annan att stirra en av bandmedlemmarna i ögonen och smått maniskt säga samma hårda ord. Vid det här laget är det alldeles för sent för överstrykningar och innan jag ursäktar mig för att gå till tältet växlar jag mellan att vilja sjunka djupt ner i jorden och att gapskratta karln i ansiktet då hela situationen är så underbart absurd.

Det var sanslöst sanslöst varmt under Roskilde. Framförallt i solen, men på dagarna även i tältscenerna som först ser ut att erbjuda himmelsk skugga men istället fungerar som någon underlig form av kollektiv (och defekt) festivalkuvös. Folk är inte så rena som jag tänker mig är brukligt i kuvöser, men annars är liknelsen träffande, ska det visa sig. Det verkar nämligen finnas en del problem för publiken att hålla kroppsvätskorna i schack, lite som nyfödda barn. Hur som helst: under Susanne Sundførs spelning i Avalon-tältet är det varmare än någonsin tidigare under festivalen.

Ungefär samtidigt som hon lyfter stämningen några nivåer med massiva Fade Away står det precis bredvid mig och mitt sällskap en man, närmare 40, som diskret lutar sig framåt som för att knyta skorna men istället kaskadkräks intensivt mellan sina egna ben, varpå han ställer sig upp och tar ett steg åt sidan. Hela episoden tar inte mer än ett par sekunder, och efteråt torkar han lite nonchalant bort maginnehåll och galla ur skägget som om ingenting har hänt. Mannens agerande går bäst att beskriva som en perfekt kombination av desperation och rutin. Jag tror ärligt talat ingen annan i publiken märkte vad som hände. Det var ninjaspyornas ninjaspya. Bara minuten senare dyker dessutom mannens vänner upp och bjuder honom på mer öl, som glatt dricks upp. Antingen noterar inte heller vännerna vad som skett, eller så är det en så vanligt återkommande händelse så att den för dem inte ens är värd att uppmärksamma förutom med en kram och tillhörande ryggdunk. Jag hoppas på det senare.

Jag skulle inte kalla mig för en expert på mikroekonomisk teori, men till och med jag kan sätta ihop en kurva för utbud och efterfrågan för en hamburgare i folkhavet fem minuter innan Kendrick Lamar. En av de mest briljanta idéer jag någonsin sett utspela sig framför mina ögon var just då, när en man sträckte upp en burgare i luften och skrek “hundra kronor?!” och fick ett rungande gensvar. Han ropade igen, “tvåhundra kronor?!” och gjorde en lysande affär. Sällan har jag varit lika entusiastisk inför något som Annie Lööf med eldig röst och släpiga r skulle ha beskrivit som framåttänkande entreprenörskap.

Med risk för att framstå som en narcissist som fastnat i kiss- och bajsåldern känns det på sin plats att citera mina uttryckta förhoppningar om kommande sommarhöjdpunkter från vår redaktionsenkät i maj:

”Vet inte, varje minne bleknar jämfört med när någon råkade dricka två klunkar av mitt urin ur en ölmugg jag kissat i och sedan ställt bort under Sverige-England-matchen vid Blue Stage på Hultsfred 2012. Ser väl fram emot att försöka komma i närheten av den världsrubbningen igen, i någon form.”

Man ska aldrig underskatta en riktigt dålig kissblåsas möjligheter att sätta en i världsfrånvända situationer. I typ fjärde låten på Kendrick Lamars spelning under fredagen var det som vanligt läge för mig att glida iväg från min utmärkta position mitt i publiken mot en pissoar och i förlängningen bort från både vänner och bra utsikt. Men jag höll mig. Och höll mig. Tills det efter nio låtar inte gick längre. Ni vet ju hur det kan vara! Men så efter Poetic Justice var det som om Kendrick förstod att han behövde dra ner på tempot för att några i publiken skulle kunna hitta en flaska på marken för att i skydd av umgänge kissa i. Kendrick började prata, och fortsatte prata, och mitt urin kunde dansa tryggt runt hans meningar i små nervösa stötar.

Allt är väldigt bra i detta ögonblicket, men långt där borta hörs plötsligt introt till massiva m.A.A.d city. Det är tydligt att Kendrick släppt tanken på att någon i publikhavet behöver en stilla stund och jag hör att min redaktionskamrat Rikard börjar ropa ”nej, nej, nej!” när han inser vad som håller på att hända. Alla börjar flyga in i varandra och jag hinner precis bli klar – jag är Indiana Jones som sträcker sig efter sin hatt i det här ögonblicket – innan allt brakar loss helt. Problemet med en hel flaska kiss i handen kvarstår ju dock, och det slutar med att jag tappar den på våra fötter och allt åker ut och sen dansar de flesta ovetandes runt ovanpå en grusmatta av urin. Väldigt långt ifrån att vara ett Way Out West-ögonblick, detta.

För den som sökte hade Roskilde fler fossiler att erbjuda än headlinern Paul McCartney. Spelningen med irländska kvartetten Girl Band får många besökare att vända om, som i motvind från bandets extremt ogästvänliga noisepostpunk – men mellan de Xiu Xiu– samt The Vaselines-bandtröjebeklädda besökare som dröjer sig kvar kan vi se en Saruman-minnande figur hasa omkring stödd på två kryckor. Inte långt senare har världens äldsta postpunkare mödosamt slagit sig ner bredvid oss, lutad mot en stolpe, med en keps som normcore-inspirerat solskydd och djupt uppslukad av Girl Bands spelning. Precis som ovan nämnda Vattenmannen erbjuder personen en visuell upplevelse som totalt överskuggar det som pågår på den faktiska scenen. Lagom till technocovern Why They Hide Their Bodies Under My Garage börjar han till vår stora besvikelse att resa sig upp, men inte för att gå därifrån – istället jobbar han sig med chockerande pondus allra längst fram, ända till kravallstaketet.

Som ni två punkter upp kunde läsa kan det kännas viktigare att behålla en bra plats på en konsert än att hitta en toalett när man behöver en som mest. Men även om jag är glad för min kollega Davids skull när han fick kissa under Kendrick Lamar så är det inte alltid det slutar i en trevlig stund för alla inblandade. När vi inför Mews spelning på största scenen satt i gräset och hade det fint, var kön som ledde in till fållan närmast scenen precis framför oss. Och om det är sant att Mew är den danska motsvarigheten till Kent så är det rimligt att anta att om du har en bra plats i den kön så gör du vad som helst för att behålla den.

Till en början trodde vi bara att hon sprang ut för att kissa bredvid oss. Lite äckligt med tanke på att det bara var två meter till vänster om oss, men ändå något som vi kunde ha förståelse och medlidande inför. Men sedan hände det otänkbara: med full insyn fick vi bevittna vad hon förmodligen trodde var ett ninjabajsande, men som för oss var omöjligt att undgå. Efter ett skräckfyllt ögonblick var hon snabbt påklädd och tillbaka i kön med sina vänner. Men detta var inte sista gången vi fick möta kiss- och bajstjejen, blott tjugo minuter senare var det dags igen. Denna gång hade kön rört sig framåt och hon satte sig ner två meter till höger om oss och uträttade sina behov. Inringade av kiss och bajs reste vi oss, gick därifrån och kände oss som Marlon Brando i Apocalypse Now.

Om en på förhand inte vet att Aqua är danskar (till 3/4, åtminstone) så är det något som blir smärtsamt uppenbart bara efter ett par minuter ute på Roskildes camping. Barbie Girl kan på East vara en av campingens mest spelade låtar (dött lopp mellan den och Sandstorm, som verkade ha flertalet ljudsystem dedikerade till enbart den låten). När jag långt ute i hettan på P möter upp med min vän Emiliano som precis anlänt till campingen visar han glatt upp en selfie med en skallig man som vi européer förväntas känna igen. Det gör vi inte. Det gjorde Emiliano inte heller när han träffade honom på Roskilde station.

Däremot var René Dif, eller Aqua-Ken, väldigt glad över att träffa en mexikan i Danmark (han har tydligen startat en mexikansk food truck under året) och propsade på både bild och berättelse. René axlar verkligen rollen som avdankad 90-talsmusiker med bravur: en inställning som kombinerar ”jag vet att jag gjorde extremt tvivelaktig musik en gång, men det stör mig inte nu”-andan med ett något sorgligt uppmärksamhetsbehov skapar en man som inte har några som helst problem med att stoppa turister, berätta om sig själv och sedan insistera på en bild. Vi bugar och bockar.