12 guldkorn på Roskilde 2017

Idles musik är omedelbar och okomplicerad. De beskriver sig själva som ett argt band, en ilska de kanaliserar med skräniga trummor, skräniga gitarrer och Joe Talbots vråliga sång. Ilska i all ära – men något som ofta glöms bort i sammanhanget är bandets förmåga att sammanfoga melodier med sin grovkorniga brutalitet. Gitarrmelodin på 1049 Gotho skulle till och med kunna föra tankarna till amerikansk hardcore om inte precis allt annat med Idles vore lika brittiskt som Marmite. Det är bittert, hånfullt, vredgat och förmodligen majestätiskt live.

Onsdag – 18:15 – Pavilion

Få lyckas pricka in dagens feminism så träffsäkert i sin musik som Madame Gandhi. I ett virrvarr av elektroniska påhopp och beslöjade smekningar får hon fram både politiska ståndpunkter och rörande berättelser i sina låtar. Förutom att Kiran Gandhi har EP:n Voices i ryggen har hon även turnerat med M.I.A. som percussionist och har ett Harvard Business School-diplom i handen. Hennes artisteri är tätt sammanvävt med de frågor som hon språkar för och hon har även blivit uppmärksammad för detta utanför musikvärlden. När Gandhi sprang London Marathon gjorde hon det med mensblod rinnande nerför låren för belysa den absurda tabu som finns kring ämnet. Amerikanskans aktivism lyser således igenom i musiken – här finns en vilja att förändra med och ett raseri att ta kraft ifrån, men melodierna existerar också bortom detta. Runt hennes slagkraftiga rader rör sig transcendentala och dansvänliga rytmer och rötterna från Indien ger sig till känna. Madame Gandhi skapar sin musik från många olika håll samtidigt, men håller det komprimerat nog för att ge oss en tydlig bild av hennes budskap. På onsdag spelar hon någon timme efter landsmännen i Warpaint och tillsammans kan de båda akterna representera den skiftning som sker i världens maktbalans i just nu. The Future Is Female helt enkelt.

Onsdag – 20:00 – Gloria

Oathbreaker var ett hyfsat profilerat namn inom extremmusiken redan innan de bytte producent från Converge-gitarristen Kurt Ballou till Jack Shirley – mannen som legat bakom fantastiska ljud på skivor av bland annat Deafheaven, Bosse-de-Nage och Loma Prieta – men med sitt senaste album, Rheia, seglade de upp till en helt ny nivå. Liksom nämnda band bryter de ny mark med sitt omfångsrika metalsound – gillar du våldsamheten i sludge eller atmosfären inom doom bör Oathbreakers storslagna utbrott vara en av Roskildes höjdpunkter. Sångerskan Caro Tanghe ser ut som en vålnad i en japansk skräckfilm, trummorna smattrar som en k-pist och väggen av ljud lär överraska många av festivalens sedvanliga patchbröstade metalrävar.

Torsdag – 20:15 – Pavilion

Discwoman är kanske det mest intressanta DJ-kollektivet just nu. Med ett stall bestående av endast cis-kvinnor och transpersoner ruckar de på den tråkiga mansdominansen inom den elektroniska musiken. På Roskilde är de tre personer som står för ett gemensamt set över lika många timmar. Vi hittar medgrundaren Umfang, som i New York driver klubben Technofeminism, släppte en av förra årets häftigaste låtar i Force och för två veckor sedan kom med det aviga och drömmiga albumet Symbolic Use of Light. Med sig har hon Volvox, som bygger sina pulserande set med avskalad techno och knorrande acid vilket lett till bejublade set på bland annat mytomspunna Berghain/Panorama Bar. Sist ut är DJ Haram, som friskt blandar musik från mellanöstern med hårdare tongångar, frustande noise och experimentella beats. Tre timmar som upplagda för dans.

Torsdag – 20:30 – Apollo

Jamal Moss, personen bakom Hieroglyphic Being, har producerat mer house än de flesta av oss kommer lyssna på under en livstid. Med rötter i Chicago-housen är han inte rädd för att experimentera: det har blivit jazzplattor, galna samarbeten med delar av Liturgy men också en rejäl dos 4/4-house, med hans säregna twist. Ibland kallas hans stil för “outsider house”, med titlar som This Is 4 The Rave Bangers och The Wicked Bells Of St Mary Katherine Bezotte är det lätt att förstå varför. Hans senaste alster heter The Disco’s of Imhotep och aspirerar på att hela lyssnarna genom dansmusik – precis som dess namne sägs ha helat forntidens Egypten. Lika delar noise, lo-fi och stadiga basgångar är receptet för en schamanistisk dansupplevelse som inte kommer likna någonting annat.

Fredag – 16:30 – Gloria

Amsterdam-producenten Bas Bron har länge hankat sig fram under olika alias i Nederländerna, men det är först de senaste åren som han fått ett ordentligt genombrott under namnet Fatima Yamaha. Redan 2004 gav han ut låten What’s a Girl to Do, som sedermera återutgavs 2015 och nu är hans största signum. De senaste två åren har karriären gått i raketfart, och det med rätta. Live kombinerar han sömlöst lågmäld house med både acid och disco, allt medan han strör lekfulla keybordslingor över musiken. För ett par år sedan var han bäst på Sónar Stockholm – i sommar har han goda chanser att vara detsamma på såväl Way Out West som Roskilde. Ifall regnet öser ner när fredagen lider mot kväll bör du ta dig till Apollo – där är Fatima Yamaha en solklar glädje- och värmespridare.

Fredag – 18:00 – Apollo

Tim Darcys heltidsjobb är som karismatisk sångare i Ought – ett av de senaste årens mest intressanta postpunkband, som tog sig in på våra årsbästalistor både 2014 och 2015. I år är han upptagen på eget håll med solodebuten Saturday Night, där han på typiskt frontman-går-solo-manér låter sin musik bli mer introspektiv och experimentell än någonsin. För två år sedan gav Ought en nästintill perfekt spelning på Roskildes Pavilion-scen – Tim Darcys sena fredags-set blir förmodligen något helt annat, men definitivt ett efterlängtat återseende av en fängslande frontperson.

Fredag – 00:30 – Gloria

När Destiny Frasqueri släppte sin första låt, gjord som ett experiment med den enda konstformen som var tillgänglig, så fyllde hon ett mellanrum som inte riktigt fanns där tidigare. Här blev Wavy Spice – som hon hette då – vägledare för en helt ny grupp av unga människor som vägrar låta sig placeras i fack. Liknande lanternor har då och då dykt upp i historien för att guida kommande generationer, men sällan är de lika banbrytande som Frasqueri. Under åren då amerikanskan byggde upp sin persona bytte hon namn från Wavy Spice till Destiny och slutligen till Princess Nokia allt eftersom att hon utvecklade nya idéer och projekt. Princess Nokia är inte enbart ett artistnamn utan Frasqueri förklarar det som att titeln också representerar en kosmisk nivå där hon ska kunna nå ut och kommunicera med så många som möjligt. Bronx-invånaren har ett syfte med sin musik, vilket gör sig klart i hennes texter och i artisterna hon samarbetar med. Hon spottade rader tillsammans med Mykki Blanco på Wish You Would och rör sig i New Yorks könsöverskridande konstcirklar där normgränserna ständigt flyttar sig framåt. Senaste släppet var albumet 1992 som kom ut förra året och här finns det självbiografiska urholkningar tillsammans med dundrande hits. Om spelningen på Roskilde går i samma spår som hennes tidigare konserter kommer det att bli en politisk uppläxning på samma gång som en hejdundrade fest.

Fredag – 02:15 – Pavilion

Min första kontakt med Moon Duo var en polare som hade deras bandnamn som lösenord. Jag hade förvisso sett dem i pressreleaser tidigare, men barriären till att lyssna på en för mig tidigare okänd akt var därmed hävd. Tre sekunder in träder man in i en helt ny värld och musikaliskt färdas man mot rödfärgade solnedgångar. Natten mot lördag kommer du förmodligen kunna ha sämre upplevelser än den alarmerande krautrock som Wooden Shjips Erik Johnson och Sanea Yamada öser ur sig tillsammans. Den psykedeliska ådra som hippienästet San Francisco ståtar med har sina bästa ambassadörer i den här rymdfarkosten.

Fredag – 02:15 – Pavilion

Pig Destroyer firar i år 20-årsjubileum som bindgalna. Det Relapse-signade bandet från Virginia påminner om hur man bildligt tänker sig att det skulle låta om man grillade Slayers medlemmar över en öppen eld. Ursprungsmedlemmen Scott Hull spelade tidigare lika vildsint grindcore i legendariska Anal Cunt (och har sagt att de valde det nya namnet utifrån kriterierna att det skulle vara förolämpande men inte lika illa som det förra). Deras senaste fullängdare, Book Burner, kom för fem år sedan, en studie i människans moderna förfall: ”Empirical evidence only matters if people allow it to matter to them. So I felt like you don’t even have to burn the book: people don’t even read them.” Pig Destroyers fem plattor har alla varit ursinniga knytnävar som svingat åt alla håll, men i slutändan handlar det mest om vad du själv skriver in i det rasande, rena oljudet. Inget för den som traskar genom livet och känner sig nöjd och sansad.

Lördag – 12:15 – Pavilion

Jenny Hval har varit Norges konstigaste popartist i många år och bara blivit större och bättre. Förra året kom albumet Blood Bitch, där hon utforskar blodrelaterade teman som ”mens” och ”vampyrer” och samtidigt hittar hem mer än någonsin i sin experimentella musik. Mellan darrande syntar, iskalla pianon, skrikande gitarrer och trollbindande sång skapar hon ett helt unikt utrymme – bland annat gjorde det att Blood Bitch var vårt sextonde favoritalbum förra året och låten Conceptual Romance var vår sjätte favoritlåt. På Roskilde har hon sin bästa chans hittills att lägga Skandinavien under sina fötter.

Lördag – 16:15 – Avalon

Med årets debutalbum Nothing Feels Natural färdades Priests från hemmasnickrad punk till monumental postpunk, från lokala Washington D.C.-favoriter till en kontinentöverskridande hype. Kvartetten bildades redan för sex år sedan, men få band lyckas år 2017 kombinera politiskt teoribygge med känslomässigt raseri som Priests. Gruppen har sedan starten varit omtalad för sina energiska livespelningar (”Go see this band in real life.” lyder den allra första kommentaren på deras Last.fm-sida). På Roskilde-affischen har de potential att bli motsvarigheten till 2015 års Ought eller 2016 års Car Seat Headrest – en lika efterlängtad som omskakande uppvisning av indierockens framtid.

Lördag – 20:15 – Pavilion