15 höjdpunkter på Roskilde 2018

Under de fem år jag besökt Roskilde finns det två elektroniska set som fullständigt står ut från övriga: Floating Points ljudresa 2016 och James Holdens transcendentala dito två år tidigare. Båda i opassande solljus på Apollo men med varsitt vrålande liveband och en bas som fick dammet att stiga från marken. Då, för fyra år sedan, hade den brittiska producenten med sig en ynka jazz-trummis men tillsammans lät de som en orkester som trasslade in sig i en labyrint av gångar under marken. Syrefattig, klaustrofobisk techno som är helt unik i vägarna den tar. Den här gången tar Holden med sig sitt nya band, The Animal Spirits, vars samarbetsskiva från i fjol kombinerar kraut och progressiv rock med psykedelisk trance och gnawa – nordafrikansk religionsmusik som fokuserar på rytm och spiritualitet. Till Apollo går många för att förlora sig själva framåt natten. Hit beger du dig snarare för att hitta något du saknar, kanske dig själv – kanske bara en helt ny musikalisk upplevelse.

Förra året åkte Interpol på turné med sin klassiker Turn on the Bright Lights som spelades i sin helhet. Främst för att fira albumets 15-årsjubileum, men säkert också för att påminna omvärlden att det var här indierocken mer eller mindre nådde sin perfektion. Paul Banks dystra röst och texter, gitarrernas intrikata melodier, de lika postpunkiga som funkiga basgångarna i konstant rörelse av trummandets komplicerade rytmer, producerade ett album som trots sina självklara influenser lyckades höja sig över dem och skapa något alldeles eget och tidlöst. Resten av karriären har blivit en resa genom det mörker de omringat sig med, som de tänjt på i olika former, utforskat på deras egna villkor, samtidigt som de hållit sig trogna till en indierock lika lämplig för de minsta och intima scener som de största arenorna. Förvänta dig en kväll som får dig att komma ihåg indiemusikens storhet.

Att lyssna igenom Laurel Halos topp tio-lista är som att utforska tio olika artister och genrer. Ena sekunden befinner vi oss nere på ett dansgolv till beatsen av rå Detroit-techno, bara för att andra sekunden sväva bland moln av ambient och noisig-elektronika. Den amerikansk-födda, Berlinbaserade musikerns karriär är definierad just av tendensen att motstå definition. Debuten Quarentine lät stundtals som en ännu mer experimentell Björk medan uppföljaren Chance of Rain la sången helt åt sidan för att utforska dance-genrens mest jazziga stunder. Förra årets Dust är inte bara hennes bästa album utan även albumet där hennes influenser och mix av otippade genrer starkast, och mest oväntat, når ett slags symbios. Hela hennes hon vågar vara framåtblickande utan att hamna i klyschor – det det tycks öppna upp för nya möjligheter för varje låt som går.

Det är en ren konstform att skapa ett breakup-album som inte känns överdrivet smörigt, utan behandlar klyschorna varsamt. I januari bemästrade Marlon Williams konsten med det utlämnande albumet Make Way for Love, en epilog till det avslutade förhållandet med Aldous Harding. Kärlekslåtar i indiefolkskrud blandas med country och 60-talsamericana till en hisnande vacker samling som täcker allt från avundsjuka till hopp, allt det som hör hjärtesorg till. Kanske är det ett av årets finaste album. Hans starkaste kort är den mörka men änglalika rösten, som lyckas trollbinda och krossa ditt hjärta på samma gång. På fredagen under Roskilde spelar han som tur är kring lunch: några timmar senare hade risken för en publik där alla fylleringer sina ex och gråter ut ökat markant.

Det är mycket som gör att Roskilde år efter år fortsätter regera som en av världens absolut bästa musikfestivaler, vissa faktorer är svåra att sätta fingret på (den goda stämningen!) medan andra är mer konkreta (logistiken! priserna! matutbudet! scenerna!). Men en av de allra vackraste egenskaperna är hur danskarnas bokningsgrupp aldrig blir bekväma och statiska. När Europas tio största festivaler mer och mer ser ut som säkra kopior av varandra finns det alltid femton, tjugo namn på Roskildes affisch som inte säljer biljetter men höjer mervärdet och breddar de sceniska uttrycken något enormt. Kedr Livanskiy är en typisk sådan bokning – hon har varken nämnvärd hajp eller stor publik men hennes ryskspråkiga danspopdebut Ariadna kommer få många besökare att vända på huvudet och stanna till. Hennes analoga, suggestiva synttunnlar påminner om Negative Geminis darkwave – och har du heller inte hört henne är Livanskiys konsert en ypperlig introduktion.

För 23 år sedan kom Blonde Redheads debutskiva, men det var ett album betitlat just 23 från 2007 som satte dem på kartan. Det var deras första självproducerade album och deras andra släpp på legendariska indiebolaget 4AD. Sedan dess har Kazu Makino och tvillingarna Pace fortsatt finslipa det drömska popsound som tog vid där deras Sonic Youth-inspirerade noiserock upphörde – ibland till det bättre, oftare till det lite sömnigare. Kvarstår gör i alla fall att Blonde Redheads låtskatt är av ett kvantitativt slag och Roskilde brukar vara duktiga på att välkomna gamla indiehjältar. När de skulle spela på Malmö Live i fjol tvingades trion ställa in på grund av dödsfall i familjen. Nu återvänder de ett stenkast över sundet, för första gången på festivalen sedan 2004.

En av Roskildes många förmågor är att se in i framtiden och skaka fram framtidens huvudnamn. Det har gjorts många gånger förr och görs nu igen. Texas-sonen Khalid har förvisso ingen kunnat undgå, då hans tillbakalutade college-pop fullkomligen exploderat som det självklara soundtracket för dagens tonårsgeneration. Debutalbumet American Teen, en betraktelse om livet som ung i drömmarnas land, kommer fylla Arena-tältet till bristningsgränsen. Var så säker. För att förstå hur snabbt det har gått så var han supportakt till Lorde på Annexet i november förra året – drygt tre månader senare sålde han ut Annexet i Stockholm på egen hand. Nu blickar vi mot betydligt större scener, det är bara en tidsfråga innan han själv kliver ut på festivalens största scen.

Dua Lipa var både förra årets stora genombrott och livscoach. Med dunderhiten New Rules klättrade hon på topplistor världen över samtidigt som hon en regel i taget gick igenom dumpningens konster. Redan innan denna monsterlåt släpptes hade hon dock släppt en hel radda med superbra singlar och har fortsatt göra det sedan dess. Lipas musik rör sig med glidande beats som passar hennes kraftfulla röst till perfektion och det är inte underligt att hon genomgående under sin karriär har fått samarbeta med branschens främsta namn. Senast hörde vi henne i One Kiss tillsammans med Calvin Harris i en hypnotisk housedänga som nästan ligger på samma nivå som New Rules i dragningskraft. Med denna kavalkad av låtar som garanterat både får fötterna och munnen att röra sig intar hon snart Roskilde och levererar festivalens fest.

Touché Amoré har varit ett av de mest profilstarka hardcorebanden det senaste decenniet. Med Is Survived By från 2013 och 2016 års sorgebrev Stage Four klev de utanför genren och blev något helt eget genom Jeremy Bolms hudlösa texter, medlemmarnas följsamma instrumentation och bandets tematiska ådra. Sådana ambitioner brukar vara svåra för aggressivare band att översätta till livesammanhang, men Bolm är inte vem som helst. På scen är han en renande uppenbarelse, ett intensivt yrväder som tittar dig i ögonen och suddar ut kravallstaketet med sitt framförande. I april kom deras nya singel Green, vilket skvallrar om att den produktiva Los Angeles-kvintetten redan har en ny samling på ingång. Roskilde lär bli en testarena.

När Nathan Fake slog igenom för lite mer än ett årtionde sedan dubbades han snabbt till en av technomusikens omslagskillar – en 22-åring från Norfolk vars cineastiska kompositioner tilltalade de flesta som ramlade över dem. Genombrottet The Sky Was Pink – till perfektion remixad av listkollegan Holden – är till exempel den bästa låten Orbital aldrig skrev. Så kom hans fjärde fullängdare Providence i fjol och vände upp och ner på den bestämda bild man hunnit forma av Fake: en aggressiv nedmontering av den trånande musik han tidigare givit ut, bullrig oskärpa som efter en skrivblockering plötsligt börjat rusa fram. Han låter som han börjat hata sin tidigare musik, eller åtminstone lovat sig själv att inte blicka tillbaka till det tillrättalagda. På Providence går alla texturer så småningom i kras. På DEGREELESSNESS gästas Fake av noiseartisten Prurient, vilket resulterar i en av fjolårets mäktigaste låtar. Det kanske låter tomt och livlöst men i slutändan lyckas han navigera sig fram till motsatsen – sällsynt emotiva stunder sipprar fram ur sprickorna.

Sedan Calgary-bandet Preoccupations debut tycktes de bara gå djupare och djupare ner i mörkret. Deras kolsvarta postpunk med energiska och frenetiska tolvsträngade gitarrer, trummor och bas, tillsammans med Matthew Flegels bestlika röst gav upphov till ett sound som var lika utmanande som det var gripande. Med New Material, bandets tredje fullängdare i denna konstellation, fick vi för första gången se en glimt av ljus i det dystra, industriella landskapet de målar upp och visst funkade det minst lika bra. Live är deras energi en uthållighetstävling, där farten av punk gifter sig med det introverta hos gothen. Nya skivan beskrevs av Flegel som “an ode to depression and self-sabotage, and looking inward at yourself with extreme hatred”. På scen brottas alla bandmedlemmar med detta, där musiken blir ett sätt att få ur sig allt som målar världen svart.

Ifall en ville, med en bandkonstellation, uppvisa den nya internetgenerationen skulle inte Superorganism vara långt ifrån det perfekta exemplet. Bandet har en brokig historia vars komplexa uppkomst både har Youtube, memes och Skypemöten tvärs över jorden att tacka. Denna spretiga spontanitet är vad som ger Superorganism dess charm och är också något som speglas till fullo av deras musik. Det Londonbaserade kollektivet är en välbehövlig färgklick vars melodier tycks hålla löften om gladare dagar. Musiken omkring Orono Noguchis obrydda röst spritter av lekfullhet och diverse konstnärliga utläggningar i ett annorlunda, men helgjutet yin och yang. Deras musikaliska likar kan hittas i Weaves, The Avalanches och The Go! Team, men Superorganism överträffar dem alla i fråga om en bra slags galenskap. Det är en lika delar dansant och tokig åttamedlemmarsgrupp som intar Roskilde 5 juli och vet du ditt eget bästa står du i publiken.

Den forne frontmannen till Talking Heads har sedan bandets upplösning inte haft några problem med att hålla sig sysselsatt. David Byrne har spelat in ett album med St. Vincent, skrivit böcker om musik och att cykla, och släppt elva soloplattor varav den senaste landade i våras. Gästad av inga mindre än artister som Sampha, Brian Eno och Oneohtrix Point Never bevisade Byrne med American Utopia att musikvärlden är en lekplats som aldrig går att sluta utforska. Konstant utmanande, genreöverskridande och experimentell har Byrne kommit att nästintill förkroppsliga något tidlöst – viljan till att skapa. Förvänta dig en liveshow som vänder upp och ner på vad en konsert bör och kan vara.

För 20 år sedan släppte Mos Def (i dag Yasiin Bay) och Talib Kweli ett album under namnet Black Star och ändrade hiphop-historien för alltid. I slutet av 90-talet när andra stora rappare började gå åt det mer kommersiella hållet kom Mos Def och Talib Kweli att blåsa nytt liv i hela genren. Med sina jazz-influerade beats, skarpa, poetiska och klarsynta texter och flows som går sömlöst in och ur varandra var Black Star, minst sagt, före sin tid. Nu, med Madlib i producentrollen, är Black Star i år tillbaka sitt första album sedan 1998. Förutom att albumsläppet blir ännu ett historiskt moment för gruppen gör de även historia när de tillsammans intar Roskilde för första gången.

Att Kali Uchis ännu inte slagit igenom i Europa är förbryllande, men också bara en tidsfråga. Colombian-amerikanskan släppte i april det hyllade Isolation där hon på riktigt visar sin kapacitet som världsstjärna och förtjänar med denna att smått ta över både Roskilde och världen. De ljuva tonerna som gömmer sig i hennes musik tycks bringa bilder från någon slags drömvärld och de genomtänkta texterna likaså. På samma gång som hon beskriver sin karriär med ett Kanye-likt självförtroende berättar hon också historian om en ung tjej som kom till USA för att leva den amerikanska drömmen och lyckades. Även melodierna visar på spridda talanger med hiphopbeaten i Miami och de långsamma psykedeliska stråken i Melting och Tomorrow. Oavsett om det regnar eller är strålande sol när sångerskan framför lär det inte spela någon roll – hennes artisteri kommer att ta er någon annanstans ändå.