50 kvinnliga akter vi vill se på sommarens festivaler – 2014

I kölvattnet av att R&B de senaste cirka tre åren blivit hipsterfierat tog en av dess största ansikten utåt under 2000-talet, Beyoncé, chansen och släppte i december i fjol ett album där hon försökte, och lyckades, rikta sig till en ny publik utan att förlora sin gamla. Samtidigt som det delvis tar henne djupare in i klubbkulturen är det också hennes klart mest personliga album hittills. Hon ger en inblick i äktenskapet med Jay-Z, när hon inte detaljrikt berättar om deras sexliv ger hon en stark skildring av en relation i ständigt rampljus. Med en över tio år lång karriär som en av världens största hitmakare är hon inte bara större än någonsin utan även på en kreativ topp och skulle vara en solklar headline till vilken festival som helst.

I går återvände Elliphant med nya låten Revolusion och den räcker liksom för att vi ska vilja önska Eliinor Olovsdotter till alla festivaler i hela världen. En av Sveriges största popexporter det senaste året – som bland annat var nominerad till Årets Nykomling på P3 Guld – har inte mycket inplanerat framöver och det är en syn som om möjligt blir ännu tristare med Revolusion i lurarna. Snart är ju Elliphant redo att ta sig an de största scenerna.

För bara någon månad sedan dök det upp en video där den brittiska musikern och dansaren Tahliah Barnett framförde en förhäxande version av låten Hide ute i Mexikos natur. Med undantag av det finns det bara några ytterligare klipp – i betydligt sämre kvalitet – där man ser henne framföra sin musik. FKA Twigs, som hon kallar sig, släppte under fjolåret två dunderhyllade EP-skivor som kanske bäst kategoriseras som modern, soulig och oförutsägbar triphop. Hon har inte turnerat mycket. Hon har inte spelat mycket. Men hon har åtminstone gjort det lite grann – och det här är just en sån sällsynt bokning som skulle euforiklyva hjärnor på de som redan upptäckt henne.

R&B-vokalisten Kelelas röst bryter ljudlandskap som inspirerats av postdubstep och chillwave. Musiken kantas av djupa baslinjer och hennes sensuella röst, något som fick The Guardian att placera henne på plats 7 över fjolårets bästa album med mixtapet Cut 4 Me. Med producenter som Bok Bok, Girl Unit och Kingdom i ryggen kan Kelela mycket väl bli en storröst i likhet med artister som Drake och Frank Ocean. Att hon är i Norge i mitten av augusti är som gjort för en spelning på Way Out West.

Julianna Barwick föddes i Louisiana, växte upp i Missouri och bor nu i Brooklyn. En rimlig geografisk resa för en konstnär. Hennes så oerhört vackra musik har tagit henne längre än så – i mars befinner hon sig på en Europaturné som missar Skandinavien men däremot förenar henne med kollegan Tim Hecker i Storbritannien. Barwicks musik bygger på multipla loopar, hennes röst som ligger i skikt ovanpå varandra och den enorma känsla för atmosfär och hur man drar ut den som hon besitter. Det sker genom himmelsk drone men även genom ödesmättade, försiktiga pianopartier. För två år sedan besökte hon visserligen Sverige men det kanske allra bästa materialet har dykt upp sedan dess. Barwick i till exempel Annedalskyrkan på Way Out West, det hade varit oslagbart vackert.

I januari släpptes ett album vid namn Rooms With Walls and Windows. Även om det är ett bräckligt sådant vill jag hävda att det fortfarande försvarar sig med stil mot andra verk som vill ta över tronen från det. Julie Byrnes debutalbum är definitivt ett av årets starkaste singer/songwriter-alster hittills och hennes tilltal får tiden att stanna på samma sätt som när Angel Olsen eller Lady Lamb The Beekeeper öppnar munnen. Hennes akustiska folkmusik är eterisk, hennes hummande smått läckande och hennes frasering kräver varje ögonblick av din uppmärksamhet. Byrne har omskrivits av många av de största publikationerna men har fortfarande inte riktigt slagit igenom. En bokning skulle vara oväntad men minst sagt välkommen.

Inga Copeland är ena halvan i den numera (antagligen) defunkta duon Hype Williams tillsammans med Dean Blunt. Mystik omger både Blunt och Copeland, både på och utanför scenen. Copeland släpper ett soloalbum snart, betitlat Because I’m Worth It som bland annat innehåller ett samarbete med Actress. En sväng förbi en Way Out West-klubb känns inte allt för avlägset – vi är värda det.

Fängelse verkade göra Lauryn Hills skaparanda gott. Innan hon tvingades avtjäna tre månader gav The Fugees-legendaren ut sin första singel på över ett decennium och när hon släpptes firade hon med ännu en låt. R&B-musikern har bara släppt ett enda album i sin karriär men när det heter The Miseducation of Lauryn Hill kan man liksom leva resten av livet på det. För två år sedan spelade hon i Filadelfiakyrkan, under den där magiska veckan då även D’Angelo gästade huvudstaden, och en återkomst känns på sin plats snart. I nuläget har Hill en spelning inbokad i Europa i september och dessförinnan är det näst intill sommartomt – städat för en längre vistelse på kontinenten?

En av alla saker musikåret 2013 bör kommas ihåg för är hur Los Angeles-sångerskan Tinashe hoppade på produktioner likt en cowboy på rodeo. Personligen kan jag omöjligen avgöra om jag föredrar Jacques Greene–samarbetet före Schoolboy Q–ditot eller tvärtom. Och däremellan fanns både genombrotten Ryan Hemsworth och Travi$ Scott med i bilden. Trots att Tinashe är född så sent som 1993 har hon redan hunnit med löjligt mycket: hon är modell, har bidragit med röst till Polarexpressen och skådespelat i Two and a Half Men, släppte 2012 två mixtapes och arbetar just nu på sitt debutalbum. Om det möjligtvis går att skymta en lucka i hennes schema – flyg hit henne på direkten.

Manchesterkvartetten PINS albumdebuterade i september med Girls Like Us, som liksom Savages debut återupplivade och förnyade postpunken ur en helt ny vinkel. PINS lät C86-skramlande men kraftfulla, bar på många tydliga influenser men lät inte som någon annan. ”Girl Gang Makes Loud Rock And Roll Album In One Week” var deras egen kortfattade men talande definition av albumet. De har sedan dess turnerat frekvent i Europa, öppnat för band som Warpaint och Dum Dum Girls men aldrig hittills haft vägarna förbi Skandinavien. Under festivalsäsongen får det vara dags, det blir kul!

I september släppte Neko Case sitt sjätte studioalbum som soloartist, och det kan mycket väl vara hennes bästa. The Worse Things Get, the Harder I Fight, the Harder I Fight, the More I Love You hyllades unisont av kritikerkåren och nominerades till en Grammy för Best Alternative Music Album, där det förlorade till förmån för Vampire Weekend. En blixtvisit i Stockholm senare under hösten räcker inte: Neko Case behöver återvända till Sverige – gärna med mer pompa och ståt nu när fler kanske fått möjlighet att inse hur bra albumet faktiskt är. Way Out West känns som den rimligaste kandidaten. Det fantastiska acapella-spåret Nearly Midnight, Honolulu har potential både för en större festivalscen, eller en mer intim klubbspelning

År 2006 inledde Sleater-Kinney en oförklarad och obestämd paus, knappt ett år efter släppet av det kritikerhyllade albumet The Woods. Sedan dess har medlemmen Carrie Brownstein upprepade gånger berättat att bandet förmodligen kommer att fortsätta spela tillsammans i framtiden – och under en Pearl Jam-spelning i november framträdde hela trion på scen för första gången på sju år, i ett framförande av Neil Youngs Rockin’ in the Free World. Bikini Kill-avarten The Julie Ruin är redan bokade till årets Way Out West, och om 2014 är en riot grrrl-revival så kommer den förhoppningsvis att totalt fullbordas av Sleater-Kinneys närvaro.

Stencoola THEESatisfaction signade till Sub Pop Records efter att ha blivit spottade på en gästvers på Shabazz Palaces låt Swerve… Debuten awE naturalE kom 2012, och om vi begrundar det faktum att det gått 3 år sedan dess vore det inte otroligt om en uppföljare låg alldeles runt hörnet. Efter det får de gärna ta sig hit för en spelning. 2 år utan en fix är trots allt en väldigt lång tid…

Frankie Cosmos är 19 år gammal och har redan gett ut 47 album på sin Bandcamp, men blev ett namn utanför Brooklynkretsar först med fullbandsdebuten Zentropy som släpptes i veckan. Hennes låtar rör sig kring tvåminutersstrecket och tar sig med Moldy Peaches-grepp an ämnen som tonårssorg, tonårskärlek, vuxenblivande och döda husdjur. Egentligen heter hon Greta Kline, är dotter till Kevin Kline, började redan som 13-åring utforska Beat Happening och New Yorks musikscen – och utgör förmodligen ett av årets mest egensinniga unga genombrott.

Förra året lyckades Dans Dakar med bara ett par timmars varsel fixa fram Louisahhh som ersättare till Hudson Mohawke. Visst är “HudMo” en akt som är i det närmaste omöjlig att ersätta, men såhär i efterhand går det bara konstatera att det kunde varit värre. Efter samarbeten med Brodinsky och Para One visade Louisahhh att hon med sin mix av deep house och techno kan få även en lite besviken festivalpublik att dansa. Om en reprisbokning inte är aktuellt bör Emmabodafestivalen kunna få till ett mysigt set i Kojan någon gång sådär vid kvart i fyra-snåret.

Ett par veckor in på 2014 fullkomligen exploderade Childbirths nya musikvideo på internet. Här härjade garagetrion runt på stan i nattlinne, petade en Jimi Hendrix-staty i näsan och kämpade för att själva hålla sig för skratt i sångsekvenserna. Låten hette I Only Fucked You As A Joke, rymde rader som ”You’re not that cool and you look like a troll” och behandlade det alltför musikaliskt outforskade ämnet ”ångest över att potentiellt vara ironiskt gravid”. Fullängdaren It’s A Girl! släpptes i januari och var av precis lika hög kvalitet, från det roligaste feministiska band vi hört på länge.

I Never Learn heter Lykke Lis tredje album – ett album fyllt av ballader. 5 maj lär vi inte vilja kliva upp ur sängen, förmodligen kommer vi bara vilja vaggas till de vackra stråkarna och den förföriska rösten. Och även om hon bjuder på en spelning på Berns i slutet av april är vi övertygade om att hon kommer kröna det med åtminstone en spelning under en stjärntäckt festivalhimmel. Gissningsvis i Göteborg.

Efter ha jobbat som arrangör under flera år, och DJat en del under de senare, så var det förra året dags för Nicole Moudaber att själv göra officiell entré som producent. Och vilken entré det blev: hennes debutalbum Believe seglade direkt in som etta på Beatports techno-lista. Detta i kombination med lovord från bland annat Carl Cox och Adam Beyer tystade även de mer vokala tvivlarna. I vår flyger London-baserade Moudaber till USA för ett besök på Coachella, men till sommaren ekar spelschemat tomt. Så borde det inte vara.

I maj gör hon en solospelning på Parkteatret i Norge. I juli sticker hon till Danmark för en spelning på Roskilde. Uppenbarligen när hon inga aversioner mot Skandinavien i allmänhet, vilket gör det ännu obegripligare att ingen svensk festival plockat upp henne ännu. Hon gav en spelning under förra årets Way Out West, men med kusligt glittrande Loud City Song i ryggen har hon gott om nytt material att spela från, och vi vill höra mer.

Aly Spaltro, eller Lady Lamb the Beekeeper som hon kallar sig, tycks ännu inte ha satt sin fot i Sverige och har i nuläget inga spelningar planerade utanför USA. Debutalbumet släpptes förra året och blev hyllat av många. Hennes country-/folk-doftande rock förtjänar dock hype i större utsträckning än vad den får nu och förtjänar definitivt en plats på en svensk festivalscen – för hennes råa, eldiga röst och känsla. För att det här stora ljudet och den här stora rösten behövs utanför USAs gränser.

Samtidens nya popstjärna stavas Lorde. Sprungen ur Sagan om ringens natursköna landskap skapar hon pop med stort P. Blott 17 år kammade hon hem två Grammys och stod för en av 2013 års största låtar – Royals. Ännu har hon inte visat upp sig i Sverige, förutsatt att vi bortser hennes visit hos Skavlan. Men förhoppningsvis är det bara en tidsfråga för i USA är hon redan med och toppar festivaler som Coachella.

Liz Harris gör musik för slutna ögon. The Man Who Died in His Boat, ett av fjolårets bästa album, var en drömlik sista resa över Charons flod, representerande den sista, desperata strimman av hopp. I Sverige var det Norbergfestivalen som bokade Grouper 2013, en inte helt otippad uppvisning av festivalens fingertoppskänsla. Liz Harris förtjänar att ta med sin ambientmystik till oss även i år.

Det går inte blunda för vilken förebild Neneh Cherry är, hon är närmast svensk moderjord av R&B och popmusik. Att hennes storhetstid var för två decennium sedan hindrar henne inte från att åter hamna i rampljuset med det första albumet på evigheter. Inte bara för sin historia och briljans, men även för hennes visioner kvalificerar hon sig på en av våra större scener, gärna tillsammans med Robyn.

Vi vet inte så mycket om Njena Reddd Foxxx. Hon dök upp på Zebra Katz surrealistiska Ima Read med en vers som var första gången hon rappade någonsin (!). Utan att dröja för länge vid det kan vi bara konstatera att Needful Things – debut-EP:n från december i fjol – inte låter som en nybörjares alster. Mörkret i texterna, råheten i rösten och tyngden i hennes beats får Njena Reddd Foxxx att låta som en kvinnlig A$AP Rocky. ”Hold my earrings, hold my purse/It’s not your feelings that’s gonna get hurt” konstaterar hon iskallt i Hold My Purse. Plocka upp denna juvel.

För många var det något magiskt med Past Life Martyred Saints, Erika M. Andersons debutalbum som EMA från 2011; en gitarr genom ett rostigt filter av brus och en röst så bräcklig att det lidande den bar på skar som en kniv rakt in i själen. I april släpps äntligen uppföljaren The Future’s Void, men i turnéplanen därtill snuvas vi på ett besök med en hårsmån. Vi har ställt frågan sedan 2011, så vi kan lika gärna göra det igen: vem bokar EMA för hennes första Sverigebesök någonsin?

Det är mörkt, det är djupt, det tar en tillbaka till slutet av 70-talets brittiska New Wave-scen, det är Nicole Sabouné. Sedan hon var med i The Voice har hon hörts lite överallt. Hennes debutalbum Must Exist som släpptes i början av året är ett sådant album som får en att antingen vilja teleportera sig till en sunkig engelsk bar med tegelväggar, gå ut, börja springa och aldrig stanna eller låsa in sig på sitt rum och ligga raklång på golvet, med skivan på högsta volym. Självklart framkallar albumet även sjuka festivalbegär, men hon verkar inte finnas med på någon sommar-lineup. Vi tycker definitivt hon borde sno en tårtbit på Way Out Wests kalas bredvid The National, Queens of The Stoneage och MØ.

Arton år unga Rainy Milo såg vi senast på en svensk festivalscen förra året, närmare bestämt Stoxas. Det var ett besök som inte gjorde någon besviken, och ytterligare anledning att flyga hit brittiskan igen gavs för några dagar sedan. Då landade debuten This Thing of Ours, med ett r’n’b-gung som i väntan på ett nytt album från Erykah Badu fungerar som ett utmärkt substitut. Låt oss höra ’bout You live igen.

Vi upptäckte först Angel Haze när hennes Reservation EP slog sig in på vår lista över 2012 års bästa album. Sedan dess har hon bland annat läckt sitt eget album i förtid, golvat Roskilde och tolkat James Blake ihop med Ellie Goulding. Dirty Gold släpptes på fjolårets sista dag, och är bara ytterligare bevis på amerikanskans hisnande rapskills. Werkin’ Girls är fortfarande lika tung; vi behöver ingen siare för att inse att den vore en succé bredvid Black Dahlia i setlisten.

När soulen moderniseras är det lätt hänt att själva essensen i genren, anledningen till dess namn, försvinner. Glada blir vi då när vi hör Seinabo Sey, 23-årig debutant från Halmstad, sjunga över den sparsamma produktionen som inleder Younger – hon har så mycket soul att hon får själva beatet att låta som hjärtslag. Låten bryter ut i ett trumslagarinferno, men det är när sångerskan dirigerar som det är som bäst. Younger är ett uppbrott med det förflutna och om hon är lika befriad som hon låter ser framtiden mycket ljus ut. Albumet väntas komma under 2014 och förhoppningsvis har Seinabo Sey tillräckligt mycket material för att kunna göra en turné redan i sommar.

”Rarity of female DJs is another topic. I don’t see where is the pride to be one of a few, it means things didn’t change much in the business” – Miss Kittin, URB, 30 april 2013

Paris-baserade Miss Kittins musik spreds som en löpeld bland klubbarna då hon och hennes produktionspartner The Hacker sköt ut singeln Frank Sinatra rakt in i det tidiga 2000-talets pumpande elektroclash-hjärta. Ända sedan hennes namn fick pryda den första underground rave-affischen i början av hennes karriär så har hon utvecklat en allt mer originell känsla för ett flertal elektrostilar. I fjol kom hennes tredje soloalbum Calling For The Stars och hon är just nu aktuell med en handfull Europa-spelningar. Jag tittar vädjande på Emmabodafestivalen och skjuter en menande armbåge i deras sida.

Annie Clark aka St. Vincent har med sitt fjärde album i ryggen vridit sin popmusik ytterligare några varv mot genial galenskap. Det tar inte lång tid förrän Clark sjungit både om att gå runt naken i Texas ödelandskap och att snorta upp bitar av Berlinmuren, givetvis uppbackat av snärta riff, konstiga ljud och en hel uppsjö av catchiga melodier. Som en av de mest spännande uppfinnarna inom popmusiken just nu lär hon vara en uppenbarelse live. En spelning på danska Northside Festival i mitten av juni är redan inbokad och vi hoppas innerligt att hon planerar att svänga förbi Sverige också.

Vi fick 2007 höra hennes röst på låten C Unseen Sea där hon med en barnslig röst pratsjöng raden ”Shut the fuck up motherfucker, prepare, she said”. Redan då visade den Brasilien-födda tyskan Dillon hur hon hellre vill bli älskad av få än gillad av många. Med det känsloladdade debutalbumet This Silence Kills, som hon släppte 2011, satte hon rötter för sin karriär och i sommar blir hon högaktuell då hon släpper sitt album The Unknown nu i mars. Efter en rad tyska och franska spelningar ska hon tillsammans med bland andra Portishead, Robyn, Metronomy och Bombay Bicycle Club krossa på den tyska festivalen Melt! Festival, den 18-20 Juli. Perfekt läge för att poppa förbi på t.ex. den svenska festivallykomlingen UxU efter den 19 Juli.

Medlemmarna i Chicks On Speed träffades på Munich Academy of Fine Arts och började snabbt kombinera musik och konst med en experimentell prägel. Deras kommande studioalbum UTOPIA är planerat att släppas den 5 april i år, där samarbeten sägs har skett med bland andra Yoko Ono och Julian Assange. Ett antal Australien-datum har utannonserats i samband med detta och världen håller andan för fler datum. Förhoppningsvis kommer festivalspelningar att finnas med på kartan så fort albumet släpps. Vi behöver deras flippade liveshow på en varm sommardag klockan 16:00 på Popaganda eller en ung natt på Stay Out West. *Lämnar ödet i Lugers händer*

Pharmakon gästade Stockholm i höstas på RBMA Weekender men vi var nog ganska många som inte hade möjlighet att hoppa på energidryckståget då. Unga Margeret Chardiet stod ut rejält från den övriga artistuppställningen då men det skulle hon göra i nästan vilket sammanhang som helst. På debutalbumet Abandon (med på vår topplista från förra året) skriker (och skriker) hon över noisearrangemang som ibland låter som miljarder syrsor i natten och ibland låter som en bombattack från en grupp flygplan. Det är förståeligt om det inte låter lockande men är lika eggande som en riktigt bra skräckfilm. Ett återbesök hade uppskattats. Norberg, kanske?

PJ Harvey har aldrig varit frånvarande, men ändå mottogs albumet Let England Shake som en återkomst på en scen hon varit trogen hela sin livstid. Det var 2011 och för PJ Harvey brukar vi kunna räkna med ett nytt album i snitt vart tredje år – som längst har väntetiden varit fyra år. Det finns åtminstone massvis med politiskt material för Polly att skildra, allt från Nelson Mandelas död till den tortyr som USA utövar i sina fångläger. Eller det kritiska läget i Europa, bristen på mänskliga rättigheter i länder som Ryssland och Uganda. Förutsättningarna finns alltså för ett nytt PJ Harvey-album redan i år. Hennes senaste framträdande var när hon hostade BBC Radio 4 i januari. Och senast vi fick ett bidrag på den musikaliska kartan var när hon förra året släppte låten Shaker Aamer. PJ är inte den första vi tänker på inför årets festivalsommar, men kan mycket väl bli sommarens trevligaste överraskning.

I samband med att mixen Folksex släpptes i februari så skrev Glasser att det kvinnliga perspektivet oftast inte räknas som relevant för att definiera konströrelser. Med två stadiga album och en EP bakom sig skapar Cameron Mesirow, känd under artistnamnet Glasser, utomjordisk electropop. På det senaste albumet Interiors blandas instrumenten friskt. Från rörblad till vindspel och elektroniska ljud vilket gör musiken syntetisk nästintill organisk. Glasser är konstant dynamisk med ett djupt personligt tillkännagivande i musiken och hon skulle vara ett lyft för svenska festivalscenens mer alternativa pop.

Brittiskan Ellie Goulding pekades tidigt ut som ett stort hopp på den brittiska popscenen, singeln Lights visade vägen för något som bara var början. Så här i efterhand kan vi konstatera att de hade rätt. Singeln Burn från senaste givet Halycon Days har passerat 92 miljoner plays bara på Spotify, still counting. Hennes folkatronica lamslog Stockholm tidigare i år, men med Europa under sina fötter är vi inte särskilt förvånade om hon återfinns på exemplevis Bråvallas affisch i sommar.

I ett alternativt universum hade det varit Jake Bugg som följde med som förband på Valerie Junes fjolårsturné – och inte tvärtom. Pushin’ against a Stone bär hela Memphis musikhistoria på sina axlar. Albumet är en perfekt sallad av soul, folk, gospel och blues. Och ms. Junes röst! Ena stunden låter hon som First Aid Kits borttappade syster, för att i nästa låt gå mer åt Tracy Chapman-hållet. Med många luckor mellan spelningarna i Belgien, England och Frankrike borde det inte vara så svårt för en svensk festival att norpa åt sig denna alt-country-stjärna i sommar.

Lite över en natt målades den brittiska danskartan om. Artister som Katy B och Little Boots stod plötsligt högst i kurs på dansgolven. Med lite hjälp av Magnetic Man formades ett sound som kom att spegla den moderna ravekulturen. På evigt försenade uppföljaren Little Red har en lyxigare danskultur presenterats där samarbetena stavas Jessie Ware och Sampha. Och nog är det på tiden att Sverige får upp ögonen för Katy B på allvar.

Med sönderrivna strumpbyxor och ett ethos som skriker girl-power är det svårt att tro att L.A-duon Deap Valley träffades på en kurs för virkmönster. Efter att ha slagit stort i Storbritannien verkar det som att det är där de tänker spendera sommaren, men förhoppningsvis kan man övertyga dem om att ta omvägen in i Sverige. Om man inte hört deras musik tidigare beskrivs de enklast som ett fräschare Black Keys – och med mer stake.

Ta en nypa electro och pop, tillsätt några orientaliska tonföljder och avsluta med en cool röst – då får du Zhala. Efter att ha stått lite i bakgrunden och sjungit på Lykke Lis låtar är hon nu i gång med sin solokarriär. Hon är den första att signad till Robyns musikbolag Konichiwa Records och på Grammisgalan i år sjöng de tillsammans hennes nya låt Prophet, precis efter att hon släppt sin första EP med samma namn. Frågan är vad hon luskar på att göra i sommar då hennes turnéschema inte avslöjar allt för mycket. Det är inte jobbigt att tänka sig att stå i en svettig publik och dansa till Prophet en varm sommardag, vi hoppas hon kommer inta någon av festivalerna här i Sverige.

Alice Boman blev namnet på väldigt mångas läppar i Malmö förra året. Hon var support till CocoRosie och Matthew E White och spelade på en rad mindre festivaler i området. Hennes EP Skisser gjorde saker med oss: några spöklika arrangemang varpå Boman sjöng vackrare än nästan någon annan i Sverige mäktade med under året. Just nu arbetar hon på en uppföljar-EP och i sommar spelar hon bland annat på Green Man-festivalen i Storbritannien med namn som Beirut och Neutral Milk Hotel. Så fantastisk som Bomans uppenbarelse är borde det också ge avtryck i Festivalsverige: helst av allt hade vi sett henne på flera stycken.

Lily Allen är lustigt nog det enda stjärnskottet från MySpace-eran, och har efter en paus från musiken återvänt med låten Hard out Here. Hennes kommande album är döpt till – håll i er – Sheezus. Kaxigare än någonsin gör Allen en storstilad ”comeback” och har en rad europeiska festivaler inbokade i sommar. Nu saknas det bara ett svenskt datum.

I juli förra året blev SZA den sjätte artisten att signas till Top Dawg Entertainment, där Kendrick Lamar, Jay Rock, Ab-Soul, Schoolboy Q (vars nya album Oxymoron hon gästade) och Isaiah Rashad sedan tidigare hör hemma. SZA har bara gjort musik under några få år, drog inte ned så många rubriker för sina första mixtapes men så fort hon hamnade på TDE fick deras enda sångerska direkt uppmärksamheten hon förtjänade. Singlar som Julia och TeenSpirit gör att vi – med vetskapen att hon åtminstone gästar festivaler i USA framöver – väldigt gärna ser henne på en större scen i sommar, kanske tillsammans med någon av sina skivbolagskamrater? 

Peaches är förmodligen en av de mest extravaganta kvinnliga sångerskorna inom elektroscenen. År 2000 släpptes låten Fuck The Pain Away på debutplattan The Teaches of Peaches, och trots att låten aldrig släpptes som singel lyckades den ändå stämpla sig själv som legendarisk inom sin egen genre. Hennes frispråkiga texter och guldindränkta more-is-more attityd har genom hela hennes karriär gynnat henne med ett extraordinärt mottagande av fansen. På hennes turnéschema hittar vi ett fåtal exklusiva spelningar, bland annat i Danmark. Om vi har tur så kanske Bråvallafestivalen får en psykos och adderar henne till sin line-up.

Freakfolkbandet Stealing Sheep låter stundtals som radiovänlig pop, ibland som något Julius Caesar skulle stöta på under sina erövringar i Gallien, men influenser från kollegorna Warpaint finns också där, någonstans. De har inte släppt något nytt på 2 år så ett livstecken skulle inte ligga helt fel i tiden. Den 29 augusti ger Stealing Sheep sin hittills enda planerade spelning på End of the Road Festival i Storbritannien.

I januari stod det klart att Jhené Aikos efterlängtade debutalbum släpps i maj. Souled Out följer upp några hektiska månader där Aiko bland annat gästat SNL med Drake och befunnit sig på sen med Kanye West. Stjärnspäckade EP:n Sail Out släpptes som en försmak i november och i sommar befinner sig Aiko bland annat på Coachella. I år slår Aiko igenom på allvar och i år bör också bli året då hon snarare uppmärksammas för sina egna spelningar än hennes gästframträdanden på scen.

Rose Keeler-Schäffeler är bosatt i Brighton, spelar in musik i sitt sovrum och släppte nyligen ett självbetitlat debutalbum under namnet Keel Her. De 18 väldigt egenartade lo-fi-spåren låter som en smältdegel av influenser från bland andra Dum Dum Girls och Ariel Pink och har en slags introvert punkattityd som fäst sig i titlarna. Riot Girl, Wanna Fuck? och Pussywhipped hade alla varit helschyssta att få uppleva på festival i solskenet, helst mitt på dagen, då man hunnit få i sig ett par öl.