5 konsertmåsten i Dalhalla

Vissa känner säkerligen bara till Take On Me av det norska syntpop-bandet a-ha, men det är förlåtligt då det kanske är en av världens bästa låtar. Med sin plädering för kärlek i 168.61 BPM insåg vi alla att vi inte kan sjunga falsett, eller åtminstone aldrig lika bra som Morten Harket – men om det ändå inte kändes fantastiskt att ge det ett gott försök. Med det sagt pryds ändå bandets diskografi av hits efter hits av minst lika hög rang som klassikern. Även om de senaste albumen knappast kan kallas syntpop lär besöket på Dalhalla bli en nostalgisk trip utan dess like. På årets turné lägger dem de tidigare turnérnas akustiska gitarrer åt sidan för att ge publiken en komplett elektronisk show i samma anda som gjort a-ha till en ovärderlig relik från förr och andra sidan gränsen.

Frågan är om det finns en bättre plats än Dalhalla för att iscensätta den magiska atmosfär som genomsyrar Björks artisteri. Med förra årets Utopia lyckades Björk ytterligare en gång skapa en värld som hon generöst nog tillät oss att stiga in i – där skogen blev en del av hennes beats, fågelsången stämmor till hennes egen röst, intimiteten och ärligheten i sången och texterna ett privilegium att få ta del av. Det går knappt att föreställa sig den värld som kommer att blomma upp ur kalkstensbrottet när med hjälp av en flöjtorkester och naturlig ambiens Björk stiger ner i Dalhalla och bjuder på den enda Sverige-spelningen i år.

När Declan Patrick MacManus släppte sin första skiva under namnet Elvis Costello år 1977 sågs han som den nya rösten för arbetarklassen som blåste ett välbehövt liv i musikvärlden. Mitt i punkvärldens kaos hördes en ny röst som till viss del anammade punkens attityd utan att fångas av den – där humor, cynicism och poetiska textrader backades upp av en musik som vägrade begränsas av någon genre. Ena sekunden var han en naiv romantiker, den andra en bitter medborgare med knivskarp kritik mot samhället. Året därefter följde han upp med This Year’s Model tillsammans med bandet The Attractions och skrev historia återigen. Nu, 30 år och album senare intar Costello Dalhalla tillsammans med bandet The Imposters kan vi bara förvänta oss det han gör bäst – att gång på gång överraska med ett sound som täcker alla spektrum.

Tillsammans med till exempel The Tallest Man on Earth har systerduon First Aid Kit krossat gränser och bevisat musikens universalitet. Även om Johanna och Klara Söderberg inte varit blygsamma med var influenserna härstammar från, har deras approach på americana varit en ovärderlig ankare i folkmusikens nya fotfäste. Sedan 2014 års hyllade Stay Gold har de stora scenerna blivit deras nya hem och det internationella genomslaget ett faktum. Nu efter två utsålda konserter i våras på Stockholm Waterfront och en kommande headline-konsert på Popaganda blir spelningen på Dalhalla ännu ett tecken på att framtiden tillhör systrarna Söderberg.

Trots alla om och men lyckas Morrissey ständigt befinna sig i periferin. På gott och ont visserligen, men samtidigt just på grund av att han ligger bakom den musik som oundvikligt kommit att definiera vad det innebär att vara ett popsnöre i över trettio år nu. Love him or hate him – att skriksjunga att vilja dö i någons armar känns aldrig så ljuvligt som med Morrisseys röst i bakgrunden. Artisten som verkligen förkroppsligat ordspråket “mannen, myten, legenden” följer upp 2016 års hyllade spelning på Way Out West med en konsert som, även om vi inte får höra This Charming Man eller There Is a Light That Never Goes Out, garanterat lär bli en kväll som blir lika oförglömlig som Morrissey själv.