6 saker som hände på Primavera – dag 1

Konserterna på Primavera börjar inte förrän framåt kvällen, så torsdagseftermiddagen kunde med fördel spenderas på den intilliggande stranden. Festivalen är på så sätt en perfekt kombination av musik och solsemester. Till tonerna av sin namne (Sandy)s soundcheck grävde vi ner fötterna i sanden, värmde bokstavligen upp inför kvällen och utförde ett sangria-på-tetrapack-test. Don Simon vann, förstås.

(Sandy) Alex G axlar faktiskt Primaveras näst största scen, Mango – i normala fall en plattform för megaindierockakter som Arctic Monkeys, The National och The War on Drugs den här veckan. Det är som upplagt för en lo-fi-artists mardröm, Alex verkar ju inte alls ha drömt om framgångar av den här kalibern, men på sitt helt egna sätt gör han även Barcelonakvällen till sin egen. Allt som han sjunger i Proud vill jag sjunga tillbaka till honom! Folk i publiken sjunger med i vartenda ord av just den, och av Bobby, och av Bug. Folk verkar ha kopierat hans frisyr. Han är en kultfigur fastän karriären just börjat, han upprepar I PLAY HOW I WANNA PLAY i Sportstar och ingen hade önskat sig något annat.

Spanien är inte direkt känt för att ösa ur sig internationellt omhuldade indieband, men de senaste åren har Hinds tågat fram med ostoppbar kraft. Därför är det extra kul att deras Brooklyn-möter-beachen-rock fick inleda hela Primavera Sound med den allra första spelningen på största scenen. Nu var klockan kanske lite för lite för att de riktigt stora massorna skulle infinna sig, men om Madrid-bandet fortsätter i samma tempo kan de säkerligen levla upp ännu mer framöver. Förutsättningarna för Hinds-allsång kan kanske inte bli bättre än på Primavera – en helt annan upplevelse än de avsevärt mindre spelningar vi är vana vid på våra breddgrader.

Visst avslutar Mount Kimbie med 2013-monumentet Made to Stray, men deras Primavera-set blir en fläckfri uppvisning av den långa resan därifrån. Förra årets fullängdare Love What Survives transformerade duon till ett postpunkband, och på den här turnén blommar deras nya sound ut till något alldeles fantastiskt. You Look Certain (I’m Not So Sure) blir en poplåt och dess sångpartier alldeles vitala, och liksom höjdpunkten Marilyn påminner det mer om Broadcast eller Suicide än om någon av Mount Kimbies samtida gelikar. King Krules gästsång på Blue Train Lines uteblir utan att någon bryr sig – Mount Kimbie är sina egna stjärnor, och på Primavera överträffar de sig själva.

Festivalens sista artister släpps inte förrän dagarna innan – de som ska spela på den väldigt ogömda Heineken “Hidden” Stage. I år gick bandbokarna med gott föredöme och hörde av sig till Spaniens egen Eurovision-representant Amaia Romero. Hon anpassade sig som en kameleont och framförde små covers på Arcade Fire (Reflektor), Beatles (She’s Leaving Home) och Broken Bells (The High Road) (!). Den här texten går ut rakt till Way Out West: lär av Primavera – vi vill se Benji på Höjden!

Björk var headlinern som höll. Hon slopade hitsen och satsade på en extravagant scendekor, ett naturalistiskt undergångstema och på att hennes enastående röst skulle räcka. Det räckte. Konserten var en explosion av färger, känslor och oväntade drag (att hela ensemblen stod och svingade varsin lasso under världens vackraste låt om att ragga på Tinder var en personlig favoritdetalj). Läs vår recension av konserten här – vi smäller till med en nia i betyg.