50 kvinnliga akter vi vill se på sommarens festivaler – 2015

Björk är en artist med få avgränsningar. Hon är den okrönta drottningen av triphop och IDM, en multitalang som behärskar fler instrument än vad vi kan räkna på två händer och en liveartist som är omöjlig att sluta följa med blicken. Den utstrålning och talang hon besitter är otvivelaktig och hon är utan tvekan en av de mest inflytelserika artisterna i modern tid. Björk är ständigt växande och ständigt ny, vilket gör henne lika aktuell för en festival nu som hon var 1993.

Som publicerad poet, författare, spoken word-artist och dramatiker har Kate Tempest ständigt sökt efter nya konstformer att erövra. Senaste fullträffen kom i form av ett magiskt hiphop-epos betitlat Everybody Down, där vi får följa karaktärerna Becky och Harry ta sig an det mullrande storstadslivet. Musikaliskt sätter hon sin egen prägel på den brittiska hiphoptraditionen genom att föra in en stor portion spoken word-estetik till den redan poetiska genren. Resultatet blir slående. En sväng förbi Bråvalla eller varför inte Stay Out West känns som en självklarhet.

Efter flera år av hajp släppte Azealia Banks till sist debutalbumet Broke With Expensive Taste i slutet av 2014. En skulle kunna tro att hon, efter en lång rad ljummet mottagna singlar, hade spelat ut alla kort, men albumet visade på det motsatta. Där fanns långt mer än endast 212s punkiga hip house och det blåstes ny frisk luft in i karriären. Hon har en gedigen historia av att ställa in Sverige-spelningar, men kanske är 2015 sommaren då vi till sist får se Azealia Banks äga våra festivalscener.

I skepnad av bluesindieduon Girlpool skriver Cleo Tucker och Harmony Tividad simpla men sällsynt klarsynta låtar med politisk prägel. Förra året släppte duon – 17 respektive 18 år gamla – sin hemmainspelade kassett och blåste genast upp till något större än man förutspått. I ett musikklimat där alltför få kvinnor sjunger om att varken borsta håret eller sitta med benen i kors – och om att hellre slå ner killar eller få oralsex till American Beauty – fyller Girlpool upp ett tomrum vi inte ens visste fanns. I februari åkte de på Europaturné med Alex G och i sommar börjar det bli dags att komma tillbaka, den här gången med Sverigedatum inbokat.

Världen är förunnad få artister så som Soko. Med en röstbredd som sträcker sig från änglalik falsett till ett rytande, svinargt monster och poetiskt drömmande texter som får det att ila ända in i ryggmärgen skapar hon något som är svårt att definiera. Elaka tungor har beskrivit henne som en ordinär, one hit wonder-esque indiepopare, men det finns en storhet i hennes avskalade folk-indiepop och ett djup i hennes texter som inte vem som helst kan få fram. Hennes förra festivalspelning i Sverige, på Emmaboda 2012, var en magisk improvisationsfest och om hon landar på en svensk festivalscen i sommar blir det nog minst lika bra som den julikvällen.

Efter sitt debutalbum 2013 turnerade Maya Jane Coles världen runt, en turné som var så omfattande att det förmodligen är lättare att nämna vilka elektroniska festivaler hon inte besökt än tvärtom. Ett intensivt turnerande verkar dock inte vara några hinder: under senare halvan av 2014 släppte hon två EPs och spottade ifrån sig ett antal remixer. Hennes molande deep house är svår att värja sig mot, och 2013 gästade hon Way Out West för en bejublad klubbspelning. I sommar skulle antingen en nattspelning i Kojan på Emmabodafestivalen eller ett set under Dans Dakar inte sitta helt fel.

Kali Uchis är född i Colombia men växte upp i delstaten Virginia i USA. Hon refererar gärna hem till Sydamerika som inspiration för sin musik, även jazzlegenden Billie Holiday och fransyskan Brigitte Bardot ligger högt upp på den listan. Hennes första mixtape Por Vida debuterade i början av året – bland beatmakarna hittar vi Tyler, the Creator, BADBADNOTGOOD och Kaytranada. Hon gör sin Europadebut på Storbritanniens motsvarighet till SXSW, The Great Escape, i mitten av maj. Hennes solkyssta jazztoner och oemotståndliga charm får oss att hoppas Sveriges festivalarrangörer tar sig i kragen och bokar denna fantastiska artist.

Brittiska medier älskar ”scandibeat”, en genre som egentligen sammanfattar elektronisk pop från Skandinavien och som Robyn introducerade för Storbritannien i och med Body Talk-trilogin. Det är ingen musikalisk revolution, men Anna of the North bär arvet vidare med singeln Sway som lyfts från ett sovrum i Norge till en unisont hyllad brittisk kritikerkår. För några år sedan fick man uppleva band slå igenom via MySpace, Anna of the North tillhör den nya generationen vars musik slår sig fram via Soundcloud.

Det är faktiskt bara två dagar kvar till Natalie Prass besöker Sverige – som supportakt till Ryan Adams på Cirkus i Stockholm. Men soulsångerskan och hennes varma gitarr- och blåsbaserade låtarrangemang kan och bör redan nu stå på scen med optimala och kompromisslösa förutsättningar. Den självbetitlade debuten från tidigare i år är en fascinerande 60-talshistoria utan att på något sätt kännas inaktuell. Det är liksom aldrig ute eller efterapande att sjunga som om man var klyven mitt itu. Ett intimt framträdande på någon av de kommande festivalerna känns som en given uppföljning till nästa veckas gig.

Tankarna förs onekligen till Lana Del Rey när danskan Kwamie Liv tar ton. Det är omöjligt att inte koppla samman 5 Am eller Coming Down med vår tids nya superstjärna – de hesa stämbanden och samma förföriska uttryck finns även hos Kwamie Liv. Danskan har dock fler sidor att erbjuda, EP:n Lost in the Girl från förra året är lika delar harmonisk eskapism som en festglad M.I.A. Lanseringen har tagit tid, men på Roskilde i sommar kommer det som för så många andra danska talanger att explodera, resten brukar vara historia.

Med sitt andra album Burn Your Fire for No Witness blev Angel Olsen äntligen ett namn hos den större publiken förra året. Turnerandet i samband med albumet tog henne under våren till Sverige, och när festivalerna drog igång var hon ett självklart namn som fattades på alla svenska affischer. Olsen har en starkt likasinnad i Courtney Barnett, som även hon skriver smart, nittiotalsinfluerad indierock. Albumaktuella Barnett är redan bokad till Way Out West – och nu kan vi börja lägga ihop ett och ett.

Vi behöver mer av Sharon van Ettens brutalt ärliga, självutlämnande singer-songwriterrock. Den mörka, genialiska upphovskvinnan till ett av förra årets absolut bästa album skriver texter som genomsyrar varenda cell av ens kropp. Hon må ha spelat på Way Out West förra sommaren men hon förtjänar mer än att öppna en dag i Slottsskogen. I år vill vi se henne på mörka klubbar eller inramade tält, på ställen där hennes röst får den plats den förtjänar.

Trots att The Singles bara har släppt en låt är det lite av en dröm att få se gruppen live. Skådespelerskan Scarlett Johansson står i fronten med Haim-systern Este, Holly Miranda, Julia Haltigan och Kendra Morris i resten av bandet. De kallar sin musik ”ultra-pop but also a little ironic, a little in on the joke”. Vi hoppas att Johansson denna gång tar steget bort från filmkameran och kliver upp på en scen med denna fantastiska konstellation, samt att Sveriges festivalbokare slår på stort.

Susanne Sundfør har varit verksam i över åtta år, men det är inte förrän nu som Sverige och resten av världen fått upp ögonen för henne på riktigt – trots samarbeten med både Kleerup och Röyksopp samt fem album i bagaget. Paradoxen i hennes sköra/kraftfulla röst och melankoliska/upbeat låtar är spännande och välbehövlig och hennes sound representerar någonting nytt som saknas på den svenska festivalscenen. Efter att hon spelat på Øya i augusti kan hon väl lika gärna ta och komma över till grannlandet i samma veva, kan en tycka.

Runt millennieskiftet var Kylie Minogue en av världens allra största popstjärnor och samtidigt en av de bästa, mest vågade och smarta. Låtar som Can’t Get You Out of My Head, Slow och Love at First Sight kunde inte undgås på radion, men radioplågorna från Kylie har en tradition av att alltid vara de mest välförtjänta av att vara där. Även om nya albumet Kiss Me Once är hennes minst inspirerade sedan hennes uppvaknande på mitten av 90-talet så blåser det nytt hopp om att få se henne högst upp på en svensk festivalaffisch. Frågan är bara var, hon lär vara för inaktuell för Bråvalla och för okreddig för Way Out West. Det finns tyvärr en stor risk för att hon faller mitt emellan fårorna.

Vi upptäckte R.L. Kelly för ungefär ett och ett halvt år sedan i samband med hennes split-EP med den då okända Alex G. Sedan dess har den senare givit ut sin ordentliga debutplatta via Orchid Tapes – hem till artister som Ricky Eat Acid och Mister Lies – och småskaligt exploderat (om man kan säga så) i indievärlden. Kelly, som vägrar marknadsföra sig utan spelar showcase med sina vänner på skivbolaget när hon känner för det, har tagit det lugnare men ruvar fortfarande på ett musikmaterial som fullkomligt förgör en. Life’s a Bummer men kanske lite roligare för både oss och Kelly om hon besöker våra breddgrader snart.

I över tio års tid har Ellen Allien varit med och tonsatt dansgolven i Berlin. Hennes minimala techno har varit med och byggt upp det pulserande hjärta och den scen som så många klassar som Berlin. För fem år sedan släppte hon en samling av mer ambienta-låtar tillsammans med Apparat, men har sedan dess ständigt varit aktuell med att utforska dansmusikens gränser, inte minst LIsm vars natur har en minst sagt futuristisk framtoning. Med tanke på att Into the Valleys framfart blir vi inte förvånade om även Ellen Allien dyker upp vid ett kalkbrott i sommar.

År 2006 gick ett av riot grrrl-rörelsens stilbildande band ner i viloläge. Efter inte mindre än sju studioalbum var det nu slutligen dags för medlemmarna att fokusera på soloprojekt och nya band. Sångaren och gitarristen Corin Tucker släppte ett soloalbum som hon själv kallade ”a middle-aged mom record”. Sleater-Kinney verkade långt borta.

Men så en vacker höstdag i oktober förra året stod det klart att en ny skiva var på väg. No Cities To Love, som förutom albumnamnet också är titeln på en av dess starkaste låtar, visar att trion är tillbaka med besked. Kaxigheten och energin finns i allra högsta grad kvar. Att få dansa genom sommarens festivalkvällar till Sleater-Kinneys nedskalat aggressiva indierock känns därför inte bara som en önskan, utan en nödvändighet.

Inte mycket är känt om Doss, en tranceproducent med endast en EP och några remixer i ryggen. Fjolårets självbetitlade EP lämnade oss hungrandes efter mer och hjälper till att fylla det tomrum som skivbolaget Sincerely Yours inte lyckats fylla de senaste åren. Musiken är som ett soundtrack till om Wong Kar-Wai bestämt sig för att spela in en film som utspelar sig på en partystrand på Ibiza, eller om Scarlett Johanson och Bill Murray i slutscenen av Lost in Translation befunnit sig på en neondränkt klubb klockan fem på morgonen i stället för på en folkfylld gata i centrala Tokyo. Doss är inte ett namn för festivalaffischernas toppskikt, men kanske kan hon få avsluta valfri tillställning med ett drömskt dj-set.

På 45 år har Vashti Bunyan släppt tre album. Just Another Diamond Day släpptes 1970 och återupptäcktes i början på 2000-talet, vilket gjorde att hon släppte uppföljaren Lookaftering 2005, 35 år efter debuten. Förra året släppte hon, enligt henne själv, sitt sista album – Heartleap. Trots att Bunyan inte är den mest aktiva och stressiga av musiker gjorde hon en brittisk miniturné i höstas. Kanske bestämmer hon sig för att ge sig ut på en sista turné i sommar och låta fler få ta del av hennes ljuva och lågmälda stämma.

FKA twigs var med på denna lista förra året och bokades till Way Out West, men var tyvärr tvungen att ställa in hela den skandinaviska delen av sin turné. Därför gör vi nu ett nytt försök, och det är ju ändå en del som har hänt de senaste året. Hon har släppt ett förkrossande bra debutalbum, blivit ett av de mest omtalade indienamnen och vunnit en drös med priser på köpet. Det enda rimliga är nu att Way Out West gör om fjolårsbokningen, lägger henne i Slottsskogen i stället för på klubb och låter henne dansa och sjunga som bara hon kan.

2011 upplöstes poppunkbandet P.S. Eliot, bestående av tvillingarna Katie och Allison Crutchfield. Sedan dess har Allison varit en del av emobandet Swearin’ medan Katie släpper musik på egen hand som Waxahatchee. Och det är Katie som valt den mer lågmälda riktningen, där Waxahatchee påminner om en tidig Cat Power med sin textbetonade indierock. Om en månad släpps tredjealbumet Ivy Tripp – som föregåtts av de lovande singlarna Air och Under A Rock – medan europeiska turnédatum börjat dyka upp för både juni och augusti.

På 1980-talet en stilsättande musik- och modeikon och (en inte lika övertygande) skådespelare. 2015 fyller Grace Jones 67 år men den som sett ett klipp på henne från senare år, exempelvis detta där hon inoljad uppträder med Slave to the Rhythm och snurrar en rockring genom hela låten, vet att hon inte åldras. Antagligen beror detta på att hon är någon form av en gud.

Danska festivalen Northside har bokat Jones för en sällsynt konsert och att hon ska komma förbi Sverige för första gången sedan 2009 känns som självklar önskan. Aktuell med Hunger Games-soundtracket Original Beast har hon visat att hon har lika mycket kraft i sig som när hon 1981 fick sitt stora genombrott med Libertango och Pull Up the Bumper och hennes liveframträdanden står lika starka som någonsin förr. Kanske är Stockholm Music & Arts rätt arena?

Med sin själfullt tunna och raspiga röst har den 18-åriga irländskan Bridie Monds-Watson, eller SOAK som hon kallar sig, lyckats få en plats i mångas hjärtan. Med en turné som sträcker sig ut till många av världens hörn kommer även debutalbumet Before We Forgot How To Dream ut den 1 juni via indiebolaget Rough Trade. Det senaste släppet var singeln Sea Creatures som skrevs när hon var ynka 14 år och släpptes i januari i år. Låten bjuder upp till en solig tryckardans och får en att drömma sig bort till en härlig sommardag vid strandkanten, eller till att ligga i det stekande gräset och finna ro på en festival någonstans på Sveriges östkust. Popaganda?

Historien om Babes in Toyland involverar Lollapalooza-festivalen, Courtney Love, riot grrrl-rörelsen och lite draghjälp från Sonic Youth. Med andra ord hade bandet sin storhetstid mellan 1990 och 1995, i ett USA där allt fler kvinnor gav sig in i den pågående grungevågen. När musikfestivalerna 2015 nu visar upp ett återförenat Sleater-Kinney såväl som Bikini Kill-uppföljaren The Julie Ruin höjer vi inte på ögonbrynen åt Babes in Toylands återkomst. I februari gjorde det inflytelserika bandet sin första spelning sedan 2001, för att i sommar turnera runtom i Europa.

St. Vincent släppte förra året sitt mest hyllade album hittills – ett album som vi placerade allra högst upp på vår lista över årets bästa album. Hennes explosiva musik låter ena stunden som en ångvält för att nästa stund låta lika trygg som en vaggvisa. Hon har cementerat sin plats som en av vår tids mest innovativa gitarrister. I sommar turnerar hon i Europa och har flera hål i kalendern som väntar på att fyllas.

När jag förra sommaren besökte polska Open’er Festival så var det inte headlines som Jack White eller The Black Keys som stod för den bästa spelningen, utan en 25-årig popdebutant från Danmark. MØ både betedde sig som och blev mottagen som en världsstjärna: ställde sig på kanten till publiken, bokstavligen predikade ut till den och la sig sedan på deras utsträckta armar och surfade bort. Hon tog sig tillbaka upp på scenen och fortsatte med att ösa ur sig urstarka hits. Om festivalbokare har något som helst vett i sig bör de slåss om att få danskan att framföra Glass, Slow Love och Don’t Wanna Dance på deras scener.

Aktuell med en Sverigeturné i miniatyr, vars nästa stopp blir Umeå Open i slutet av mars, ett (nästan) nytt album och ett månadsfärskt singelsläpp är Annika Norlin och hennes Hello Saferide tillbaka med besked. De senaste fem åren har det varit Säkert! som ägnats mest tid, i alla fall vad gäller liveframträdanden, och det är alltså i allas intresse att våra svenska festivaler tar sitt ansvar och förser oss med lite euforiska sommarminnen starring en av Sveriges bästa textförfattare.

Brooklyn-baserade sångerskan Shilpa Ray debuterade 2004 som frontkvinna i punkbandet Shilpa Ray & Her Happy Hookers. Tillsammans släppte kvartetten två plattor, sista blev 2011 års Teenage and Torture. Efter att Nick Cave övertalat henne att hon inte behöver skrika sig hes i mikrofonen varje kväll, vände Shilpa sig till pianot istället och åkte som förband på Nick Cave & the Bad Seeds USA- och Europaturné. Hon släppte även sin första solo-EP It’s All Self Fellatio på Caves nystartade skivbolag Bad Seeds LTD. Nu ett par år senare är debuten Last Year Salvage i sikte – 19 maj kommer den och vad hade passat bättre än en spelning på en av årets svenska festivaler med denna punkgudinna.

Liksom Babes in Toyland på den här listan är L7 ett återförenat band från det alternativa amerikanska nittiotalet. Trots ett mer regelrätt rock-sound och singlar som frekventerade MTV blev de en viktig influens för riot grrrl-vågens kvinnliga punkband. I december tillkännagav man sin återförening, vilket skeppar över dem till Europa för ett flertal festivaler under sommaren. Efter publikprovokationer på 1992 års upplaga av Readingfestivalen kastade sångerskan Donita Sparks ut sin använda tampong i publikhavet – bara det är en sanslös anledning att boka L7 år 2015.

R&B-boomen är inte över. Londons allra senaste tillskott TALA har redan hunnit släppa känslomässiga bomber med tydlig inspiration från FKA twigs och en estetik tillhörande M.I.A. Fusionen är genialisk och det är egentligen bara en tidsfråga innan det stora genombrottet kommer. EP:n Alchemy är som ett axplock av framtiden och samarbetet med How To Dress Well likaså.

Debutanten Aleksandra Denton kan inte ha upplevt mycket av 80-talet själv, utan har istället gjort sin egen pseudonostalgiska tolkning av det samma. Kryddat med lite snirklig R&B har Shura på sina tre hittills släppta spår skapat en spännande hybrid som är lika nytänkande som den är tillbakablickande. Singeln Indecision är pop-perfektion rakt igenom och av de spår som framfördes på årets upplaga av Sónar Stockholm att döma kommer resten av albumet också vara det. Shura ser ut att gå en ljus framtid till mötes, och ett nedslag på svensk mark i sommar känns given.

Chastity Belt delar sångerska med det humoristiskt begåvade Childbirth som vi skrev om i vår lista för exakt ett år sedan. Men karismatiska Julia Shapiro får ett mer melankoliskt utlopp i Chastity Belt, vars skramlande indierock påminner mycket om Sleater-Kinney cirka 1999. Det är explicit politiskt, känslomässigt allmängiltigt och lättsamt sarkastiskt på samma gång – åtminstone tillräckligt för att ge 2013 års debutalbum den tatueringsinspirerade titeln ”No Regerts”. Chastity Belt turnerar i USA med Courtney Barnett i början av sommaren och efteråt ser vi gärna nya spelningar inbokade på rätt sida av Atlanten.

Chelsea Wolfe ger oss en ny förståelse av begreppet ”mörk musik”. Genom att blanda intimiteten i neofolk, nihilismen i black metal och instrumentationen från elektronisk pop landar hon i ett säreget och närmast hypnotiskt uttryck. Efter att hon som tonåring lekt runt med ”casio-based gothy R&B songs” i faderns countrystudio gick låtskrivandet ner i dvala, och väcktes inte igen förrän mot slutet av 00-talet. Då inleddes arbetet med debutalbumet The Grime & Glow, och därefter har det blivit ytterligare tre studioalbum. I januari avslöjades att ett femte album, betitlat Abyss, är på väg. Kanske släpps det lagom till festivalsäsongen?

Redan på debuten Devotion visade Jessie Ware vad hon går för: skönsjungande R&B blandades med spännande elektroniska instrument, och resultatet blev en fantastisk popskiva. I höstas följde hon upp med Tough Love och cementerade sig som en av de vassaste. Efter att ha jobbat med namn som SBTRKT och James Ford (ena halvan av Simian Mobile Disco) och dessutom remixats av både Cyril Hahn och Disclosure råder det nu inga tvivel om vilken potentiell megastjärna hon är på väg att bli. Vi såg henne på Popaganda under 2013, men det var två år sedan och med nytt material i bagaget är det hög tid för ett återbesök.

Spanien är inte det land som oftast förknippas med garageinfluerad solskenspop, men efter att ha hört Deers för första gången känns kopplingen helt naturlig. Ett namnbyte senare blev Deers tillslut Hinds, som med samma medlemmar bakom rodret och samma djur som totem kommer att sätta Spanien på rockkartan. Lo-fi-bräckligheten i förening med de fina melodierna rotas lika mycket i 60-talet som dagens slackerscen samtidigt som Hinds osar något alldeles eget. Då debuten ännu inte nått världen lämpar sig Hinds bäst för mindre scener och då kanske i synnerhet på Stay Out West. Göteborg är precis som varje sommar i behov av lite spanskt solsken.

Ikonen PJ Harvey är tillbaka efter år av tystnad. Sedan samhällsskildrande och Mercury Prize-vinnande albumet Let England Shake har Polly Jean varit aktuell med en bok, men är återigen på krigsstigen i och med sin nionde fullängdare. Ett album som i detta nu tar form inför allmänheten i London – bara det i sig är ett projekt som bara personer likt PJ Harvey kan åstadkomma. När hennes alternativa rocksånger når omvärlden är det dags att följa upp spelningen på Filadelfiakyrkan för ett par år sedan. Vågar vi hoppas att det blir den här ikonen som ställer sig på Skeppsholmen och Stockholm Music & Arts i sommar?

Nite Jewel har inte släppt ett album sedan 2012, men den smått otroliga dansdängan Nowhere To Go var inkluderad på soundtracket till GTA V. Låten sticker ut i hennes diskografi – aldrig tidigare har hon använt sin dimmiga 80-talsinspirerade ljudbild till att skapa en sådan rak poplåt. Att hon släpper ett nytt album i år förväntar vi oss nästan. En repris på Way Out West eller som internationell överraskning på något av de mindre festivalarrangemangen känns i så fall inte speciellt avlägsen.

Sångerska, låtskrivare, producent, modell, skådespelare, och mycket mer därtill: Mary J Blige har många strängar på sin lyra och få kan förneka hennes talang eller det inflytande hennes musik haft inom soul, hiphop och R&B. Att hon hade den goda smaken att samarbeta med artister som Disclosure och Sam Smith på sitt senaste album London Sessions visar att hon knappast är rädd för förnyelse – och att albumet sedan blev väl mottaget av både fans och kritiker visar att hon är långt ifrån att vara nere för räkning. Det finns en plats för MJB även på 10-talet, och således även på våra festivalscener runtom i landet.

Colleen Green twittrar ungefär på samma sätt som hennes rastlösa musik låter – som att hon inte tänker efter och heller inte bryr sig om att hon inte tänker efter:
”New ’interest’: boring porn”
”Fuck U Frozen”
”Weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed weed fuck you”
Greens senaste fullängdare kom för bara någon månad sedan, betitlad I Want to Grow Up, och låter som ett Blink-182 körda genom en köttkvarn. Hon är definitionen av en slackerklyscha och utmanar Mac DeMarco om titeln som de senaste årens mest avspända rockmusiker, men det känns aldrig påklistrat. Melodierna är för bra, helt enkelt.

Annie Mac har kanske gjort mer för att ta den brittiska, basfokuserade elektroniska musiken till en bredare publik än någon annan. Hon är nog mest känd för sina otroliga fredagsmixar på BBC Radio 1 där hon varit både ton- och trendsättande sedan 2004. Hennes Soundcloudflöde är en aldrig sinande guldgruva där stora remixer lyfts fram men blandas med det nya och oetablerade. I sommar har hon förutom ett antal inhemska festivaler inbokade också namn som Coachella och Sónar Barcelona med på schemat. Ett schema som Sverige och resten av Norden av någon outgrundlig anledning inte finns med på.

Malmö-rapparen Joy debuterade i den enorma remixen av Linda Piras Knäpper mina fingrar förra året. Sedan dess har hon gästat Där dit vinden kommer på Lorentz hyllade Kärlekslåtar och signat till Frej Larssons Golden Best. Med sitt första egna spår Kattliv från i höstas och den nya singeln Ingen hejd blåser hon ny luft i den guldålder som svensk hiphop just nu befinner sig i. Att Joy krossar när hon står på scen är ett faktum – solo eller som gäst, låt årets sommarbokningar börja rulla in.

Antony Hegartys säreget porösa stämma får ständigt lyssnaren att pendla mellan hopp och förtvivlan. Oavsett om den uppbackats av kompgruppen The Johnsons eller symfoniorkester så har den alltid lyckats nå även de mest frusna av hjärtan. Efter en kortare paus från musiken är Antony, under pseudonymen ANOHNI, tillbaka med ett album som enligt uppgift ska vittra elektroniska influenser. Oavsett hur musiken paketeras denna gång så är det säkert att hennes ömma röst kommer att beröra många med mig. En favorit i repris på Stockholm Music & Arts välkomnas.

Ända sedan den där tour de force-versen på Monster för 5 år sen, där Nicki Minaj rappade utan att ta någon som helst gisslan, har hon varit i toppskiktet av de tekniskt mest skickliga rapparna i livet. Ett statement, eller faktum, som länge legat dolt bakom distanserade, sockerpoppiga radiohits (no offence till Super Bass – det är en fantastisk låt, bara inte en rap-låt). När hon om bara några dagar, den 16 mars, intar Globen med sin rosaskimrande Pinkprint Tour är det med sin mest personliga skiva hittills. The Pinkprint är lika mycket ett utlämnande dagboksutdrag som det är ett listtoppande pengamaskineri – en balansgång få klarar av. För oss som missar Globen-spelningen och turnén hoppas jag att någon festival, vilken som helst, erbjuder en ny chans i sommar.

Signad till hajpade PC Music är Hannah Diamond skivbolaget tillika musikkollektivets kanske starkast lysande stjärna. Hennes samarbete med skivbolagsbossen A. G. Cook i Keri Baby imponerade starkt på oss under 2014, vilket resulterade i en plats på vår årslista. Hon har fortsatt att briljera: hennes Every Night är en fantastisk mix av 90-talets nästan enerverande eurodisco och den hypermoderna bubblegum bass vi ser artister som Sophie och tidigare nämda A. G. Cook föra framåt. Här finns en mystisk anonymitet och en charmig lekfullhet, och när en väl ger musiken en ärlig chans är det svårt att inte luras in i det kulörta och galna musiklandskap som tillhör Hannah Diamond.

En hel värld höll på att gå under i och med upplösandet av Crystal Castles – ett band som för många definierat ungdomen. Men ur askan föddes något nytt: ett soloprojekt signerat Alice Glass. Ett album där Alice Glass kommer bejaka mörkret och framtiden väntar på oss, hon befinner sig för närvarande i studion. Det återstår att se vart vi hamnar rent musikaliskt, innan hon hoppade på framgångståget Crystal Castles kastade hon sig fram i punkkretsar. Oavsett avhuggna beats eller vassa punkkängor har vi svårt att tro att vi kommer bli besvikna när coolhetens epicentrum återvänder till mikrofonen. Dags för en återkomst på Emmaboda?

Med lite hjälp av Johnny Flynn lyckades talangen Marika Hackman säkra ett skivbolagskontrakt för att sedan pumpa ut den porösa debutsingeln You Come Down. Med sin gälla stämma i fokus har hon utforskat diverse ljudlandskap på ett antal hyllade EPs och nu senast på det kritikerrosade debutalbumet We Slept At Last. Oavsett hur hon kryddat sina alster har samtliga släpp ekat av ett sällsynt vemod som får en att återvända, gång efter gång. Marika Hackman gör sig bäst på liten scen, men var i landet och på vilken festival spelar ingen roll – hon passar överallt.

Bakom Gazelle Twin gömmer sig, i dubbel bemärkelse, Elizabeth Bernholz. Dels agerar namnet en sorts mask, men det är snarare hennes massiva ljudbilder som utgör den största väggen. För en vägg är det: hennes avant-garde electronica är för många ett oöverskriderligt hinder. Det är musik som kanske inte är helt lätt att ta till sig, men för den som tar sig tiden är det en resa utan like. I höstas släppte hon Unflesh – en skiva med många lager och ett enastående djup. Med ett ständigt närvarande mörker som omsluter varje ton är det oroväckande lätt att gå vilse och med en lyrik som behandlar ämnen som psykisk sjukdom, missfall och dödshjälp är ångesten alltid runt hörnet. Gazelle Twin lika fascinerande som det är obehagligt, och hennes nattsvarta musik skulle göra sig utmärkt på till exempel Norbergfestivalen.

Londons nya stora soulexport slog igenom för tre år sedan med debutalbumet Is Your Love Big Enough?, och nominerades till BBC Sound of 2012, Mercury Prize och vann utöver det iTunes pris för årets bästa album. Sedan dess har Lianne La Havas bland annat extraknäckt med att spela in en singel – Clouds – med Prince, spelat på SNL med densamme och debuterat flera nya låtar live. Uppföljaralbumet verkar i princip färdigt och väntas släppas någon gång under året – men vi väntar ännu på den första Sverigevisiten.