50 kvinnliga akter vi vill se på sommarens festivaler – 2017

I år bör det vara dags för Solange att besöka Sverige, ett land som älskar sina Knowles. Stjärnan som i år är bokad till giganter som Roskilde och Primavera har under sina fem turnéer aldrig besökt vårt land. Det var nära för fyra år sedan, när hon tvingades ställa in sin medverkan på Way Out West. Två år senare var hon åtminstone här – för att käka älgköttbullar och häpna över norrsken under en privat vistelse. Med A Seat at The Table i ryggen, ett album som i fjol tog henne till den absoluta R&B-toppen, har vi svårt att se hennes bokningsagentur hålla henne borta mycket längre. Kanske blir det Göteborg, staden med Cranes in the Sky.

HAIM ställde ju som bekant in sin Bråvallaspelning 2015 och avbokade även Way Out West förra året för att ”jobba på sin nya skiva”. Någon närmare information om den nya skivan har fortfarande inte sett dagens ljus, men releasedatumet ska vara sommaren 2017. Med detta i åtanke är det rimligt att vi nästan kräver att HAIM ska spela på en svensk festival i sommar. Det är nämligen inget annat band som gör lika smärtsamt glad musik som systrarna från Los Angeles. Days Are Gone var en sprudlande debut som genast lyckade sig leta in i världens alla musikvrår. Uppföljaren lär därför vara ett HAIM i mognat format och ett HAIM som är redo för att rocka – gärna i Sverige den här gången bara.

Med sin jazziga, 70-talsrockiga, psykedeliska, folkiga rock fyller Amanda Werne – eller Slowgold som hon kallar sig – ett tomrum som har väntat på henne. Hon har gjort mycket, med fjärde albumet släppt nu i år, och nu äntligen är det dags för henne att ta det rummet hon förtjänar på den svenska samtidsscenen. Hon passar in i ett bredare sammanhang nu, passar in på en större scen och inför en publik där människor kan upptäcka och uppskatta Wernes röst och berättande, hångla bitterljuvt till Evighet och dansa till Karusellen.

Trots sina blotta 21 år så har Simbi Ajikawo – mer känd under artistnamnet Little Simz – redan av självaste Kendrick Lamar blivit hyllad till den grad att han påstått att hon ”might be the illest doing it right now”. Simz kanaliserar lika delar Lauryn Hill som Dizzee Rascal i sin musik. Efter en rad av hyllade släpp så droppade den brittiska rapparen precis innan årsskiftet det efterlängtade albumet Stillness in Wonderland – en musikalisk resa genom såväl uppväxtens som dagens personliga struggle. 2015 besökte hon Stay Out West för en upp och ner-vändning av Bananpiren. Nu är vi redo att ta oss an London-MC:n på en större scen än så.

Lorde är inte bara den nya generationens popstjärna, hon är även framtidens dragplåster hos de stora festivalerna. I år syns hon bland de övre raderna på festivalaffischer som Coachella och Roskilde. Med nya singeln Green Light ute i etern och ett nytt album runt hörnet behöver vi förmodligen inte motivera mer att det är dags för en första Sverigespelning? Vi kan inte längre leva på ett framträdande hos Skavlan från 2014. Bråvalla, ni vet vad ni ska göra.

Anna Meredith är den klassiska kompositören som släppte ett popalbum. Hon har tagit universitetsexamen i Musik, hon har skrivit opera, hon har gjort beatboxer-collab med Shlomo, och där någonstans tar hennes musikaliska historia en oväntad riktning. Förra året släpptes debutskivan Varmints, där hon kombinerar bombastiska orkesterarrangemang med popmusik influerad av såväl The Velvet Underground som collegerock. Någon låt sticker iväg i ett hysteriskt gitarrinferno, en annan guppar lågmält över sorgsna stråkar. Hur spretigt det än må låta faller alla pusselbitar på plats. Merediths vision är galen men genialisk. Till sommaren är det hög tid för en Sverigepremiär som skulle kunna ske lite var som helst – den passar lika väl in på Stockholm Music & Arts som Into the Factory. Kort sagt: vi tar oss vart det än bär.

I ett drömskt virrvarr av fuzziga gitarrerr och stegrande trummor rör sig Melody Prochet. Musiken hon gör som Melody’s Echo Chamber rör sig i ett ljudlandskap av fransk obryddhet och psykedeliska hallucinationer. Hon gör musik som få andra och i en genre där kvinnor sällan får ta plats. Lågmält trotsar hon alla 60-talssnubbar med otvättat hår och paisleymönstrade skjortor. Hennes psykedelia befinner sig i ett tomrum mellan historia och framtid där den blir unik, något som ändå är ovanligt för den här sortens musik. Som om detta inte vore nog med anledningar för att hon borde spela i Sverige i sommar är Melody’s Echo Chamber aktuell med nytt material, som hon även har spelat in i Stockholm. Den nya skivan har varken fått ett namn eller fastställt releasedatum än, men då den legat och grott i sisådär fem år lär den vara proppfull med Prochets alldeles egna och högklassiga musikaliska visioner.

Fortfarande oförtjänt liten crowd i Sverige, kontra hennes enorma framgångar i övriga världen och framförallt USA. R&B-queen Kehlani landar på svensk mark för första gången som sin egen nu i mars, och högst troligt är det en början på en varaktig relation mellan henne och Sverige. När debutalbumet SweetSexySavage kom i januari hade 21-åringen från Oakland redan hajpats av allt som är värt att bli hajpad av – bland annat nominerades hon för en Grammy för mixtapen You Should Be Here. Kehlani och redan Way Out West-bokade Chance The Rapper har dessutom sedan tidigare samarbetat ihop så det är inte mer än rätt att de återförenas på en regnig festivalscen i sommar.

ANOHNI har förklarat krig. Mot könsmaktsordningen, mot miljöförstöringen, mot drönarkrig och koloniala maktordningar – you name it. Med ett oerhört efterlängtat och vitalt album i ryggen har hon blivit en tongivande och profetisk röst i samtidens brus av hopplösa utsikter och grusade politiska förväntningar. Därför var besvikelsen också enorm när hon i sin tur grusade fansens förväntningar genom att ställa in sin enda Sverigespelning på Way Out West förra året. Gör om och gör rätt – få hit ANOHNI och hennes förgörande elektroniska tongångar igen så vi kan dansa in i undergången.

Beatrice Eli är systerskap personifierat. Med en bakomliggande punkighet gör hon rebellisk pop om tjejer i alla olika former, slag och relationer. Debuten Die Another Day hyllades både i Sverige och omvärlden för sina hookiga singlar och berörande ballader. Sedan 2014 har Eli turnerat runt i Sverige, bland annat med satsiga konserter tillsammans med flickvännen Silvana Imam, och tagit det lugnt. Men snart är det dags för henne att sjunga ut igen – en ny låt släpps 17 mars och det verkar som att 2017 kommer att bli Beatrice Elis år.

Julien Baker besitter en rå skörhet som få andra singer-songwriters gör. Kontrollerat, men ändock ständigt nära på att brista lyckas hon leverera textrader som “Wish I could write songs about anything other than death” med sådan ärlighet att hon tycks ha satt ord på våra sömnlösa nätter och oformulerade tysta ventileringar. Hennes debutalbum Sprained Ankle kom som en varm, tröstande omfamning vi inte visste att vi behövde. I början av året plockade Matador Records upp henne på sitt bolag, och även om det inte rör sig om ett nytt album hoppas vi på att detta ger henne ett tillfälle att nå ut till en bredare publik som får ta del av hennes hjärtskärande närvaro. Way Out West, vi tittar på er.

I Crystal Castles framstod Alice Glass som ett epicentrum av coolhet, och den avhoppande sångerskan har inte direkt lämnat sin image i samband med lanseringen av sin solokarriär. Satsningen har tyvärr blivit utdragen, men den som väntar på något goth väntar aldrig för länge. I år ska det enligt uppgifter vara dags för det beryktade soloalbumet – och bara det är i närheten av förstasingeln Stillbirth är vi rätt säkra på att en svensk spelning är ett måste. Klaustrofobi, industri och elektronisk punk bör vara en självklarhet i varje festivalprogram.

Ett av fjolårets stora genombrott i indievärlden stavas Weyes Blood och försatte oss i ett transliknande tillstånd som en felande länk mellan Grouper och Natalie Prass. Debutalbumet Front Row Seat to Earth togs emot med öppna armar, med sina storslagna arrangemang och psykedeliska folkmusik. Efter samarbeten med Ariel Pink och Perfume Genius ser vi ändå sommaren som ett ärevarv för solokarriären och förväntar oss nästan att hon tids nog hittar hela vägen till svensk mark.

Det har gått fyra år sedan Hannah Diamond släppte sin futuristiska och fantastiskt skruvade debutsingel Pink and Blue. Ändå har hon inte gett ut någonting större än ett par utspridda glittrande popguldkorn som verkar mer besläktade med andra planeter än vår. I samband med att de lite mer mainstreamorienterade Fade Away och Make Believe släpptes i slutet av året hintade hon om att 2017 skulle bli ett enormt år med en EP, en fullängdare och en egenproducerad tidning i horisonten. Då hade ett festivalbesök här i krokarna runt sensommaren verkligen varit grädden på moset.

Maggie Rogers hamnade i rampljuset efter den virala succévideon av där Pharrell Williams blir hänförd av hennes låt Alaska. Även utan den raketskjutsen i karriären är det svårt att tänka sig att världen inte skulle fått upp ögonen för den skönsjungande amerikanskan. Hennes EP Now That the Light Is Fading som släpptes förra månaden fick höga betyg, och hennes festivalresa i Norden har redan börjat på norska by:Larm. Allt det tillsammans med en slutsåld Europaturné skapar höga förväntningar på att hon och hennes drömska folkpop även skall landa på någon av våra svenska festivalscener i sommar.

Framtidsnamnet Kelly Lee Owens skapar pulserande elektroniska beats och delar skivbolag med bland annat Dungen och Jenny Hval. Tillsammans med den sistnämnda släppte hon nyligen en singel döpt till Anxi., som även kommer att figurera på ett kommande debutalbum. På låten blandas Owens bultande ljudkompositioner med Hvals idiosynkratiska utryck, och gemensamt skapas en ljudbild olik det mesta. Tidigare har Owens släppt en EP betitlad Oleic, men det är först nu hon på allvar har börjat spås en ljus framtid. Jenny Hval är redan bokad till en svensk festival i sommar – självklart ska Kelly Lee Owens också vara det.

För två år sen hintade hon om en återuppståndelse i samband med ett gästbesök på världens största jippo: Super Bowls halvtidsunderhållning. Med Pharrell Williams-samarbetet WTF (Where They From) gav hon världen en smakbit av vad som verkar vara en fullskalig comeback. Men det dröjde två år innan nästa singel presenterades. I’m Better, konstaterar hon i en modern trap-skepnad anno 2017, och vi är mer än redo för henne. Det har gått 20 år sedan debutalbumet Supa Dupa Fly. 20 år av musik, videos och stil av ikonstatus – Missy Elliott är årets mäktigaste hiphop-bokning.

SoKo är som The Original Manic Pixie Dream Girl – okonstlat knäpp och löjligt briljant. Men där en MPDG endast existerar i relation till en man, som inspiration till och förenad med äventyr i syfte att föra den manliga karaktären framåt, skiljer SoKo sig från parodin. SoKo har ett rikt inre liv som visar sig i hennes kraftfulla berättande, teatraliska scenspråk och ömsom skarpa ömsom kattungemjuka röst. Senaste singeln Sweet Sound of Ignorance beskrevs som ”ett tröstande täcke att dra över sig när man vill gömma sig för omvärlden” och nya albumet lär förmedla samma skildringar av depression, frenesi och förälskelse som tidigare. Hon är ett perfekt inslag i en monoton lineup som behöver livas upp, eller i en natt som är alltför grå.

Det finns drygt 600 järvar som traskar runt i främst Dalarnas buskskog och gräsmark, ett antal som gör att populationen anses sårbar. Strax under, från Närke, hämtas avarten Järver. Hon är den enda i sin art, minst lika sårbar på egen hand och härstammar från Örebros nattklubb Satin. Efter förra årets rubriker är hon mogen för betydligt större lokaler än så. Hennes låtar präglas av en polerad diskbänksrealism – som att vakna en morgon i en central lägenhet som doftar ölslattar och ciggstumpar från kvällen innan – och slits mellan att vilja vara melankoliska ballader och accelererande pophits. Alla Sveriges landskap bör få ta del av den kontrasten i sommar! Alla Sveriges varelser! Eh? EH!

Let’s Eat Grandma startade så som de bästa band oftast gör, som ett kreativt utlopp för två trettonåringar. Personerna i fråga var den här gången Rosa Walton och Jenny Hollingworth och bandnamnet kommer från memen som språkar för nödvändigheten i att korrekt placera kommatecken. I stil med detta fortsatte tonåringarna att göra musik som för det mesta berör galenskap i någon form. Melodierna är som om en uppspeedad Grimes samarbetade med Kate Bush och det är definitivt något välbehövligt i dagens musikscen. Texterna är oskyldigt utspårade på ett sätt som inte riktigt står att finna någon annanstans. Tillsammans med duons säregna energi bör debutalbumet I, Gemini sitta som en smäck på årets Emmaboda. Släng på ett par glowsticks, en tillbakadragande bakfylla och blinkande neonljus så har du årets fest.

Få popartister har sin karriär i sådant kontrollerat järngrepp som Charli XCX. Hennes musik kompromissar inte med någon och det gör hon inte heller. Brittiskan skriver, tillsammans med resten av världens popartister, låtar om fester, men också om anarki och onani – något som hon inte får nämnvärt tillräckligt mycket kredd för. I en värld där kvinnor förväntas vara tysta, snälla och enbart finnas till för andras njutning gör Charlotte Aitchison högljutt motstånd. Förutom att hon skriver sina egna sprudlande hits har hon också skrivit flera listsinglar för andra artister och gett sig in i oräkneliga samarbeten. Förra året släppte hon Vroom Vroom tillsammans med Sophie och Hannah Diamond och på årets After the Afterparty fortsatte hon att samarbeta med PC Musics A.G. Cook. Framtiden ser ljus ut för Charli XCX och vi vill såklart stå i ett publikhav och fira den tillsammans med henne.

Shura besökte Sverige tre gånger 2015, sista gången i det fula gråa decembermörkret. En sådan vistelse kan få vem som helst att glömma Linnéstan under Way Out West – man får fatta att hon sedan dess kanske inte varit supersugen på att återvända. Just därför känns det viktigt att en kramgo festival i stil med Gagnef – som gillar exakt den bubblande och närmast skandinaviska indiepop som Shura presenterade på sitt debutalbum – hör av sig och lovar festival och gröna skogar. I fjol exploderade London-musikern och det börjar bli dags att rida på den berömmelsen, rakt in i den svenska sommaren.

Lucy Rose besitter en harmonisk, försiktig röst som går rakt in i hjärtat. Med två otroligt vackra album bakom sig har hon fångat in varenda glad och sorgsen ton som går att nå med bravur. Singer-songwritern spelade under 2016 en gratisturné i Sydamerika där fansen stod för bokningarna, ett projekt som hon gjorde för att nå ut till sina lyssnare som annars inte hade haft möjlighet att se henne uppträda live. Nu har hon annonserat att hon kommer släppa en mini-dokumentär om resan, och även en ny singel tillsammans med The Staves som heter Floral Dresses kom nu i början av mars. Förhoppningsvis är brittiskan igång med ett nytt album, och med lite tur kommer även vi i Norden att få uppleva denna skönsjungande och resglada kvinna inom en snar framtid.

Den tidigare Odd Future-medlemmen är främst förknippad som frontfigur för sitt förtrollande band The Internet. Det aktuella soloprojektet har beskrivits som något form av roligt extraknäck (”some new shit to perform”) och tar musikaliskt några kliv ifrån neo-soulen, för att istället rikta blickarna mot den samtida R&B:n. Vad albumet Fin framför allt gör är att befästa Sydney ”Syd” Bennets storhet – som låtskrivare, producent och sångerska. Och precis som en annan skönsjungande ex-Odd Future-medlem visar hon att hon klarar sig bra helt på egna ben. Hon är därför en utmärkt bokning för sommarens festivaler, även som soloartist.

Det är många franska artister som inte slår utomlands på grund av att de enbart gör musik på sitt modersmål. Christine and the Queens tacklade den utmaningen precis så snyggt som den bör göras – genom att släppa först en fransk och sedan en engelsk version av sitt debutalbum Chaleur humane (titeln översattes inte, men betyder för den icke fransktalande ”Mänsklig värme”). Héloïse Létissier, som hon egentligen heter, skapar elektronisk pop av rang som hon i sina musikvideos och liveframträdanden rör sig väl koreograferat till som det proffset hon är. Hon är hyllad från alla håll och kanter, och med all rätta med tanke på vilken mångsidigt begåvad kvinna hon är. Ett praktexempel på hennes artisteri hittar du här.

Molly Nilsson har sedan många år lämnat Sverige för Berlin. Därifrån har hon agerat svensk syntpopambassadör i Europa, utan att någonsin riktigt bli samma namn på hemmaplan. Men det senaste materialet verkar kunna ändra på det: singlarna Think Pink, Let’s Talk About Privileges och Not Today Satan var alla omöjliga att värja sig ifrån, av många olika anledningar. Molly Nilsson 2017 är mer politisk än någonsin, med en syntpop stor nog för både Gagnef och Popaganda.

Marika Hackman skapar en indie-folkmusik insvept i lager av viktiga budskap och med en mörk atmosfär. Hon skriver melankoliska och rockiga låtar kombinerat med låttexter som ”No one takes me seriously just because I wear a dress” i en känga mot det patriarkala i samhället. Det är inget hon skriker ut dock, utan Marika framför sina låtar med en stundtals lite nonchalant och finstämd stämma som får en att långsamt insupa hennes budskap. På sitt nya album I’m Not Your Man som släpps den andra juni i år har hon tagit hjälp av kvinnorna i The Big Moon, och senaste gången hon besökte Sverige var 2015 med debutalbumet We Slept At Last. Förhoppningsvis tar även det nya albumet henne tillbaka till Norden den här sommaren för en stämningsfull spelning på exempelvis Popaganda.

Med sin debut förtrollade Kelsey Lu genast alla som fick äran att lyssna på den. Tillsammans med sin cello och sin rika sång skapade amerikanskan den bländande Church. Här avslöjar både titeln och de olidligt vackra tonerna EP:ns sakrala inspelningsplats, och den religiösa identiteten är en viktig del i Lus liv. Hon rymde hemifrån från sin djupt troende familj vid 17 års ålder för att studera musik och resultatet av detta blir en blandning av både spirituellt och vardagligt. Att EP:n redan har testspelats i en kyrka gör den given för att återupplivas i Hagakyrkan under Stay Out West, och det lär vara en kombination som garanterat kommer åkalla en och annan musikens ande.

Att Warpaint bildades på alla hjärtans dag 2004 känns symboliskt på många sätt. De skapades på en dag av kärlek och har fortsatt fira detta ända sedan dess. En passion för musik och en stark vänskap till varandra genomsyrar bandet, som lågmält har fått legat och gro i de 13 år som de har funnits till. Kalifornienborna har gjort sig kända för sin beslöjande indierock världen runt och tillsammans med sin fantastiska gruppkemi skapar de ett hypnotiskt sound som omsluter dig likt djupt vatten. På tidigare album har de fyra amerikanskorna sömlöst flätat ihop instrumenten och körsången med varandra, men på senaste Heads Up har de blivit mer bokstavliga i sina melodier. Här hänvisas inspirationen till hiphop och beatsen är mer dansvänliga än någonsin. New Song inspirerades till exempel av glädjen över att spela tillsammans –och kan ses som en hänvisning till hur bandet fortsätter att skapa även på scen.

Trots att Willow bara gett ut fem spår fördelade över en egen EP och en samlingsdito har hon gjort ett stort avtryck inom den brittiska undergroundscenen. Hon levererar dunkla housecuts med släpiga röstsamplingar, hela vägen utifrån vänsterkanten, där pulsen stundtals lyfts bort och lyssnaren utelämnas till mörkrets eteriska oändlighet. Samtidigt som det är mycket luft i hennes produktioner ligger det något nästan kvävande och klaustrofobiskt i det utrymmet som finns. Mystiken är ständigt närvarande: på A2 låter hon som en mer vågad James Blake i högform, där isande sång får sällskap av nedtonade dubstepbeats. Sin lågmäldhet har hon gemensamt med skivbolaget Workshop i allmänhet, som har namnkunnigare artister som Move D, Lowtec och Kassem Mosse i sitt register. Där är hon i gott sällskap. I sommar skulle hon göra sig utmärkt på nysatsningen Into the Factory eller mer experimentella Norberg.

Det är något omänskligt över Nicki Minaj – som att hon är orörbar. En hägring man inte kan greppa, fastljuten på tronen som nutidens största kvinnliga rappare. Även om starten på det här året kanske mer handlade om hennes uppbrott med fellow rapparen Meek Mill förde det också med sig både en och två hintar om ny musik och omfattande turné. Och för att vara cynisk – mycket bra musik är sprungen ur brutna relationer. Förlåt Nicki. Det var två år sedan sist hon ärade oss med sin närvaro i Globen, så se detta som ett ypperligt sätt att rucka på de homogena hiphopbokningar som hittills annonserats.

Abra delar namn med en av de ljusskyggaste och mest svårfångade av originalets Pokémon. Det är rimligt: hon gör darkwaveinfluerad R&B med några av branschens svartaste beats. I stället för det 90-tal fickmonstrena kommer under ligger Abras influenser mer åt 80-talets R&B och pop, samtidigt som hon verkar befinna sig tio år in i framtiden. Hennes EP Princess från förra året är enligt utsago inspelat i hennes sovrum, precis som de coverlåtar hon lade upp på Youtube tidigt i karriären. Spår som Come 4 Me, Pull Up och framför allt Crybaby är originallåtar som alla får huvuden att vrida sig 180 grader och sedan stå där med gapande mun. En världsstjärna in the making.

Få artister lyckas vara så genomgående ärliga, kritiska och självutplånande som Mitski. En ständig ledsenhet genomsyrar hennes verk, men på ett sätt som tröstar och håller om. Ledsenheten pendlar sedan konstant mellan själen och världen, den ihopklappande ekonomin och det ihoplappade hjärtat. I 2014 års Bury Me At Makeout Creek sjöngs olyckligheten ut med råstyrka och finurliga toner som omgärdade de slagkraftiga texterna och med förra årets Puberty 2 fortsatte hon att totalt briljera. Varje låt är ett avsnitt i Girls, fast utan de jobbiga huvudkaraktärerna och med ett lite starkare systerskap. Förutom att vara en hejdundrande liveartist är Mitski även mån om sina fans och under sin turné i Trumps Amerika vidtog hon alla möjliga åtgärder för att konsertbesökarna skulle känna sig säkra. Sångerskan kommer till Göteborg den 13 juni – sedan kan vi bara be att hon även dyker upp på sommarens festivalscener.

The Frontier från Avalon Emersons utsökta EP Whities 006 har något väldigt drömlikt över sig. De galopperande technotrummorna agerar häst – eller lok – i ett väloljat maskineri där drivkraften och längtan bortåt är stor. Den smekande och ekande syntmelodin har en lockande, nästan förförisk aura samtidigt som den skiner med en mjuk och inställsam lyster. Emersons tagning på techno och house har färgats av hennes flytt från San Francisco till Berlin. Melodierna frammanar vida och luftiga landsskapsvyer, det taktfasta drivet den inneboende svärta technon kräver. Ett morgonset på Into the Factory hade passat henne som handen i handsken.

Mathangi ”Maya” Arulpragasam var med på den här listan förra året. Anledningen att vi tar med henne i år igen är inte att det finns brist på kvinnliga huvudakter, utan snarare att hon är mer aktuell den här gången – förra hösten släpptes albumet AIM, nyligen landade singeln P.O.W.A och i sommar gör hon ett gäng festivalspelningar i Europa. Med andra ord är det så många komponenter som gör M.I.A till ett måste för svenska bokare den här sommaren. Vi ska inte behöva vänta längre på att få höra den politiska bangern Borders på en svensk scen.

Under namnet iamamiwhoami bokstavligen gömde sig den svenska artisten Jonna Lee. I samband med den första releasen spekulerades det till och med om det kunde vara Britney Spears som stod bakom det hemlighetsfulla projektet. Sedan en tid tillbaka ligger korten på borden, men Jonna Lee kommer att ta vidare mystiken och sin visuella identitet under ett nytt alias, där gränser för konst och musik fortsätter att suddas ut. Tillsammans med ansedda modehuset Commes des Garcons släpps första singeln Samartin nu på fredag.

Att musik är universellt är inget nytt, men ofta kan språkliga barriärer hindra och sätta stopp för den. Därför är det alltid lika trevligt när dessa inte gör det. Fishbach skriver nämligen både texter och melodier på franska, men varje ton åker lysande in rakt i själen. Man behöver inga ”Fantastique!” eller ”Excellent!” för att kunna njuta av hennes verk. Debutalbumet À ta merci sätter bestämt ned sin fot och sammanfattar härmed modern fransk musik. Den är både ny- och återskapande, viljestark och dröjande, och den borde verkligen få spelas på en svensk festival i sommar.

Även om det har gått sju år sedan Robyn släppte Body Talk så har hon inte på något sätt legat på latsidan. En EP med Röyksopp, en EP med La Bagatelle Magique, en EP med Mr. Tophat – popstjärnan har gått i en allt rejvigare riktning de senaste åren. Det öppnar förstås upp för en mindre och mer nischad spelning – till exempel har hon inte turnerat någonting med den purfärska Mr. Tophat-EP:n! Medan vi väntar och väntar på den storskaliga comebacken vill vi gärna se Robyn dansa i platå till svår house och techno, stöna in lite sång här, spela lite handtrummor där. Få förstår hur pop och klubb kan korrelera som Robyn.

Illinois-baserade Kiiara tillhör vågen av popstjärnor som genom streaminggudarna ploppat fram den senaste tiden. Singeln Gold har hunnit passera 300 miljoner streams, men framförallt är det hennes artistuttryck som är värt att belysa. Hennes elektroniska pop är nära besläktad med Lorde och flirtar med något Flume kunnat producera. Med andra ord, vi pratar tidsenlig pop där musiken drivs av en tung bas, trap-beats och ledsna stämband. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Kiara Saulters slår knockout på allt och alla, för ännu har hon bara presenterat sig.

Albumet Infinite Worlds beskrivs redan som din bästa upptäckt i år. Direkt hämtad ur New Yorks undergroundscen tar Letitia Tamko ton med honungslen stämma, samtidigt som hon kastar oss in i riviga och explosiva lo-fi-gitarrer så att rösten nästan spricker. Det är sårbart och fyllt med känslor, på gränsen till den indie-emo som Modest Mouse haft patent på. Men framförallt får vi det bästa från två världar – dagdrömmiga Youth Lagoon-produktioner och crescendon som hör hemma i svettiga källare.

När det gäller hiphop är Storbritannien just nu synonymt med skitig grime, Skepta och Stormzy. All kärlek till grimen, men den kanske mest banbrytande hiphopen att komma från de brittiska öarna – i alla fall sett till berättande – står Londonrapparen Kate Tempest för. Förutom rappare är Tempest nämligen dramatiker, författare och poet, något som gör att hennes kärnfulla rim ofta känns som rader ur något skönlitterärt. Förra året kom Tempest andra album, Let Them Eat Chaos, vilket var ett politiskt verk där hennes många historier flätades ihop på det mest finurliga av vis.

Kate Tempest är en stammis på festivaler i Europa, men oss veterligen har hon ännu inte spelat på någon i Sverige. Den uppvisning hon gav Debaser Strand för ett par år sedan måste repriseras inom kort.

Laura Marling gästade senast Sverige våren 2015, då hon med det nysläppta albumet Short Movie i ryggen hänförde ett i det närmaste förstelnat Debaser Medis. I vår släpper Marling ytterligare ett album, vilket också innebär att ytterligare en turné är på sin plats. Få andra har på samma sätt som Marling lyckats förvalta den brittiska singer-songwriter-traditionen på ett så banbrytande och ständigt magiskt vis. Av de hittills släppta singlarna att döma är det en ny riktning i Marlings mångfacetterade artisteri vi nu får lov att följa. Det här är en artist vars både gamla och nya musik vi utan tvekan vill uppleva på festivalscenerna i sommar.

Emmaboda, se hit! Hur följer man upp What Is Love och Dr. Alban? Jo – The Rhythm of the Night! Italienska eurodanceakten Corona gjorde 2010 en storartad comeback som tagit henne till så varierade festivaler som danska Vi elsker 90’erne och svenska We Love the 90’s. I år är hon fortfarande inte upplockad av svenska Vi som älskar 90-talet, men att hon är aktuell råder det ingen tvekan om – hon är nämligen bokad till norska We Love the 90’s i slutet av april. Det ger såklart ett fullständigt guldläge för Emmaboda att plocka upp en av eurodancescenens största ikoner, och för oss att dansa till en setlist som idealiskt ser ut ungefär så här: Baby Baby -> The Rhythm of the Night -> Try Me Out -> Baby Baby -> The Rhythm of the Night -> The Rhythm of the Night.

Erykah Badu figurerade som en önskning redan på förra årets lista, men då var det mer önsketänkande än något som faktiskt skulle kunna ske. I år ser spelplanen annorlunda ut. Den 14 juli intar neosouldrottningen nämligen Tivoli i Köpenhamn för en minst sagt efterlängtad spelning i Skandinavien. Med banbrytande album som Baduizm och Mama’s Gun i bagaget har Badu etablerat sig som en souldiva utav rang, och en artist som alltid känns lika intressant oavsett vad hon basunerar ut. Enligt uppgift har Badu nytt material på gång som säkerligen kommer att framföras under sommarens spelningar. Sist Badu var i Sverige var 2009 – det är åtta år sedan. I år är det även 20 år sedan debuten Baduizm kom, och 10 år sedan hon sist spelade på Way Out West. Något måste ju hända i år, eller?

Danska Agnes Obel har gått under mångas radar på våra breddfronter – inte ens i hemlandet har hon haft en självklar plats. Med Berlin som bas och svensk jazz bland sin inspiration har hon skapat en nästan sagolik och cinematisk ljudbild, där den klassiska skolan möter moderna produktioner. Uppbackad av sin tredje fullängdare kom också den första Sverigespelningen i slutet av förra året, i sommar förtjänar vi en andra. Förhoppningsvis nattetid som en del av Stay Out West.

I nästan tio år har St. Vincent bevisat varför hon är en av de mest innovativa och profilerande artister inom indierocken: Marry Me och Actor var två intima och på gränsen till galet experimentellt arrangerade kammarrockalbum. Strange Mercy tog steget längre och fastslog Annie Clark som en av genrens mest intressanta gitarrister och låtskrivare. Love This Giant fick oss att fråga om vi bevittnade tillblivelsen av en legend och efter St. Vincent, med Clark sittandes på sin tron, var svaret såsom hugget i sten. Bitandes på våra naglar väntar vi ivrigt på hennes kommande album, som enligt henne själv är det “djupaste och mest djärva” verk hon någonsin skrivit och som även tycks släppas i vår. Med ett sådant uttalande och hennes diskografi i åtanke kan vi knappt föreställa oss vad vi har framför oss. Ett till synes perfekt tillfälle för en kommande turné.

Ingen omvänder 2017 till 1980 lika bra som Eva Moolchan, men hennes musik som Sneaks låter i dag lika unik som relevant. Debuten Gymnastics rymde tio spår av iskall, trummaskinsbaserad och fläckfri postpunk (dessutom utgiven via genrefränderna Priests skivbolag Sister Polygon). Den 31 mars kommer uppföljaren It’s a Myth, som redan föregåtts av två lovande singlar. Förhoppningsvis går Sneaks i Priests fotspår med ett välförtjänt genombrott, och förhoppningsvis är också de svenska festivalerna med på noterna.

Att få vara kvinna och komplex är en av många rättigheter värda att slåss för i dag. Chastity Belt är några av alla oss som mest vill få vara allt på en gång. Seattlekvartetten har på sina två album varvat postpunk med skira drömpoppassager, i ett andetag besjungit öl och existentialism, varit både Cool Slut och Healthy Punk, ringat in vår generation och blivit favoritband hos Smiths-veteranen Johnny Marr. 2015 års Time to Go Home var en av våra favoriter då – nya singeln Different Now släpps i dag, med ett nytt album i sikte. 8 mars är rätt dag att lyssna, 2017 är rätt år att boka.

90-talsdoftande stil, livsbejakande budskap och en okomplicerad ljudbild. Bay Areas nya stjärnskott Kamaiyah styr garanterat upp festen till sommaren – vare sig hon hamnar i en packad Stay Out West-klubb eller tätt intill en stökig camping. Den kritikerrosade debuten A Good Night in the Ghetto celebrerar livet, pengarna och bra sex. Kamaiyah ser bortom mörkret och väljer att fokusera på livets viktiga frågeställningar: ”How does it feel to be rich? / how does it feel to just live?”. Den säregna rösten över de sparsmakade produktionerna skapar en av de mest intressanta rap-akterna idag.

Vi fick aldrig någon Vulnicura-spelning, senast Björk begav sig ut på turné. Bara det i sig motiverar att en av vår tids största och mest normbrytande artister borde ha en självskriven plats på den svenska festivalkartan. Den kommande sommaren har hon hittills presenterat några enstaka framträdanden – vi hoppas att Sverige snart kan vara bland den exklusiva skara som får ta del av hennes sköra stråkar, vulkanexplosioner och avantgarde-beats. Och i ärlighetens namn är det svårt att hitta en bättre avslutare för en festivalkväll än när Björk målar upp den isländska naturen i horisonten.