50 kvinnliga akter vi vill se på sommarens festivaler – 2018

Peggy Gou, Peggy Shoe, Peggy Zoo, Peggy Boo – kär DJ har många namn, som det heter. Hon är listans andra korean (tillsammans med döcoola Yaeji), som också rör sig i housens tecken och har gjort raketkarriär det senaste året. Från uppvärmningsset på Berlins minsta barer till headlineslots världen över (i morgon på Slakthuset i Stockholm, men det känns som vi behöver henne igen till sommaren också) så har fått publiken att gå bananas med sina ofta acid-influerade housebeats och bubblande techno. Med färska EP:n Once i bagaget är det svårt att inte ha en gou time när hon tar plats bakom skivspelarna. 

Nu har vi spelat E•MO•TION så många gånger att fiberoptiken börjat trasas sönder. Samma sak gäller för E•MO•TION: Side B. Förra årets Cut to the Feeling gick på loop. För att inte tala om Call Me Maybe (vi har så klart lyssnat jättemycket på den också). Så oerhört mycket vatten har runnit under broarna sedan Canadian Idol, men ändå har Carly Rae Jepsen fortfarande aldrig varit i Sverige för att spela live (däremot för att spendera en sommar med Markus Krunegård!). Det enkla vi menar är att det är dags nu. Hennes kultfölje har kokat tillräckligt länge för att sönderfalla i en tjutande klump så fort Run Away with Mes stridsrop till blåsintro drar igång.

Gräver man i det svenska festivalarkivet hittar man den senaste Hinds-spelningen på Bråvalla 2016. Vi som var i den oförtjänt glesa publiken minns hur ljudtekniken bråkade och att de soliga garagepopgitarrerna stundtals försvann helt. De taskiga förhållandena hindrade dock inte Madridkvartetten från att obekymrat skrattande fullfölja konserten och fortsätta färga himlen sangriastänkt bubbelgumsrosa. Vi propsar för en välförtjänt revansch, inte minst nu när uppföljaralbumet till succédebuten Leave Me Alone kommer i april. Med prestigelös, solbränd och småberusad musik med glimten i ögat borde de vara självklara på alla festivaler med någon så när indieprofil. Vi säger: skit i profilen, boka Hinds överallt.

Om någon ’broke the internet’ förra året måste det väl ändå ha varit Cardi B. Den amerikanska rapparen toppade Billboardlistan med låten Bodak Yellow, som nog inte ett enda öra i västvärlden kunde undgå att höra både en och hundra gånger. Vad som är en nästan skrämmande statistik är även att detta var första gången sedan 1998 som en kvinnlig rappare toppade Billboardlistan (!!!!). Hennes aggressiva stil och tunga beats gjorde henne verkligen till storfavorit, vilket även hennes stora och underhållande personlighet har bidragit till. Vem som helst som bokar hiphop-akter i vårt avlånga land bör ha hennes namn på toppen av sin lista.

Kelela har så mycket slagkraft att man nästan får gåshud. Samtidigt är allt hon gör levererat med en sådan precision och noggrannhet att man som lyssnare inte riktigt vet var man ska göra av sig själv – det är så intimt och perfektionistiskt på en och samma gång att man vill slå krum på sig själv. Spelningen på Debaser i vintras vittnade om att publiken är Kelelas undersåtar och att hon kan göra vilken miljö som helst till sitt kungadöme. En klubb på Way Out West eller vilken scen som helst höljd i mörker borde låta henne uppföra sitt tillfälliga rike för oss i sommar.

Kali Uchis har strukit omkring på R&B-scenen i flera år utan att göra det riktigt stora nedstampet. Hon har hållit sig tätt intill Tyler, the Creator, inte minst på fjolårets jättehit See You Again, och släppt ett par låtar med både Daniel Caesar och Gorillaz. Men 2018 bör vara året det äntligen sker – snart ska ett efterlängtat debutalbum släppas, sedan kan det gå i kometfart. Det bör göra Kali Uchis till den hetaste aktien på festivalmarknaden just nu, men ännu har hon bara fyra små utströsslade gig i Europa över sommaren. De sker alla i mitten av juli. Marknads- och kvalitetsbaserat tips till alla festivaler inom möjlig radie: hugg!

Det är 2018 och alla släpper politisk musik, men U.S. Girls senaste protestalbum är en roligare lyssning än de allra flesta. ”You took me for an 8-year ride, though you were never by my side” sjöng hon på den pulserande discosingeln M.A.H i höstas – med Barack Obama i åtanke. Nysläppta In a Poem Unlimited är hennes mest konstnärligt utmanande album hittills, men också hennes mest poporienterade. Det är 2018 och U.S. Girls har blivit många saker: en utomvärldslig hybrid mellan Stereolab och Madonna, ett välförtjänt genombrott, en stark feministisk röst och en festivalbokning helt i tiden.

Med albumet 1989 och hitsingeln Shake It Off tog hon steget till en av världens största. Sedan dess har Taylor Swift släppt brokiga, spretiga och efterlängtade albumet Reputation. Turnédatum i Europa har dock lyst med sin frånvaro och vi undrar fortfarande om hon ens varit i Sverige. Det borde vara högtid att ändra på det. Taylor Swift är lika given högst upp på Way Out Wests affisch som inför ett fullsatt Tele2 Arena.

Chan Marshall har alltid varit en uppfriskande kraft på scenerna. I en tid då konserter tenderar att vara standardiserade och minutiöst inövade, brukar en Cat Power-spelning i stort sett vara motsatsen. Låtar brukar avbrytas efter bara några verser och i sin tur varvas med personligt anekdoter och annat som faller Marshall in – en Cat Power-spelning existerar i nuet. Den senaste tiden har hon börjat hinta att det tionde studioalbumet är på ingång, vilket givetvis bjuder upp till en Europasväng med det nya materialet. Helst vill vi se henne själv på liten scen. Det är nämligen så Cat Power bör upplevas.

Med dansanta melodier och en musik som precis balanserar på gränsen mellan pop och rock tog The Big Moon över Englands rockscen 2017. De släppte den hyllade Love in the 4th Dimension, turnerade runt Europas hörn och vann dessutom nyss pris från NME för videon till Sucker. För det brittiska bandet är bangers regel snarare än undantag när det kommer till deras repertoar. I den totala bomben Cupid släpps hämningarna refräng efter refräng bara för att plockas upp av en vän i Formidable. Bandet har redan nytt på gång och sett till historien har vi bara gott att vänta. Oavsett vad de tar med sig på setlisten i sommar är det toppklass och festivalscenerna i Sverige fullkomligt skriker efter rockband som detta.

Till våren är Janelle Monáe tillbaka med sitt första album på fem års tid. Det bäddar givetvis för en storslagen livecomeback. Popinnovatören är nämligen som skapt för att showa – hennes musik är svängig, smart och rolig på samma gång. Länge har hon varit R&B-världens alien, som hälften hitteleporterad från 1980-talet, hälften från 2980-talet. Nu ser hon ut att ta ett välförtjänt kliv mot en ännu större publik. Den klistrigt slickade singeln Make Me Feel är skriven tillsammans med Prince – bland det sista han gjorde innan sin död – och det hörs. Monáe skulle, i all sin unikhet, kunna misstas för hans reinkarnation. Dagens musikscen behöver en äventyrare som hon. Årets festivalscen likaså.

Att artistnamnet Tei Shi snuddar vid den kinesiska kampsporten Taijiquan känns rätt rimligt. De båda blandar mjukt med hårt och bildar en fulländad yin-yang av känslor och sinnestillstånd. Valerie Teiches första EP Saudade är en melodisk resa i kanon medan hennes senaste Crawl Space som släpptes förra året närmare sig något poppigt. Det finns alltid en balans och en mjukhet i vad kanadensaren gör trots att trummorna med tiden blivit tyngre och syntare hårdare. Nu kan vi nästan hitta element från nordiska popartister som Tove Styrke i hennes musik och då passar det bättre än någonsin att ta hit Tei Shi till Sverige (förslagsvis innan hon blir så stor att hon bara spelar på arenor).

Det var inte utan anledning som norska elektrotrion Sassy 009 blev utsedda till Årets stjärnskott på festivalen by:Larm, där konkurrensen om strålkastarljuset är hård. Femspåriga EP:n Do You Mind, utkommen i fjol, blev en house/pop-smäll lika krossa-allt-kompatibel som vårigt sensuell. I brist på bättre ord (för det är inte mjuk jag söker) handlar delar av deras varma framtoning därtill om den ohårda attityden. Det är inte kompromisslöshet eller maktgalenskap de utstrålar – snarare gammalt, hederligt systerskap. Det är en styrka som är tidlös och underbart nog smittsam. Roskilde finns förstås med bland Sassys turnédatum i sommar – vi kan inte göra annat än att hålla tummarna (med vår nyvunna systraskapsstyrka) för att få se dem här hemma.

Känslan av att mista en familjemedlem är inget som någon någonsin kan vara beredd på. När Michelle Zauner, a.k.a. Japanese Breakfast, förlorade sin mamma i cancer hanterade hon den ofattbara sorgen med hjälp av musiken. Albumet Psychopomp var ett av 2016 års intimaste, vackraste och sorgligaste album – en tjugofem minuter lång sammanfattning av en tvåårig sorgeperiod. När så uppföljaren Soft Sounds from Another Planet kom förra året syntes Zauner i en ny skepnad. Självklart fanns sorgen kvar, likaså ångesten, rädslan för döden och oron för ärftliga sjukdomar. Men i slutändan visade albumet ändå att Zauner har blicken fäst i fjärran, att sorgens sju steg är genomgångna, och att de mörkaste impulserna i hennes hjärta tryckts undan och omvandlats till energi att låta livet gå vidare. Bjuds vi på ett Sverigebesök i sommar så står vi med stor sannolikhet inför en av festivalsommarens allra starkaste och intimaste upplevelser – självklart håller vi tummarna för det.

Bakom artistnamnet Jay Som hittar vi Oakland-baserade singer-songwritern Melina Duterte, som med sitt andra studioalbum Everybody Works letade sig in högt upp på årsbästalistorna förra året. Hennes hemmainspelade sovrumspop blandar influenser av så vitt skilda genrer som R&B, postpunk och slowcore, och den intima lo-fi-estetiken till trots har den slagkraften att trollbinda vilken festivalpublik som helst. Som en av de främsta i ledet att utmana den annars så mansdominerade indierocken är hon en perfekt matchning för festivalscenerna i sommar – bara tanken på att få höra Popaganda- eller Way Out West-publiken gemensamt sjunga med i The Bus Song gör ju längtan efter sommaren ännu lite större.

Den 24 år gamla Yaeji stod i fjol för ett fullkomligen oemotståndligt släpp i form av hennes EP2. Hon tog Drakes låt Passionfruit till nya nivåer med sin avskalade och elektrifierade cover, formulerade en av mina mest upprepade meningar under vintern med refrängen i Raingurl och virade in oss alla i hennes dova ömsom energiska sound. Till vardags befinner hon sig vanligtvis antingen i Seoul eller New York, men det är hög tid att ta denna starkt strålande stjärna till producent hit till Sverige. Vare sig det är i en skogsdunge eller pulserande industrilokal kommer det garanterat att slå gnistor.

När SOPHIE la grunderna till den nya genren “bubblegum bass” för fem år sedan var det genom att göra den elektroniska musiken till gulligare än den någonsin varit förr. Läskburkar bubblade, rutschkanor glänste. När hon nu omdefinierar genren år 2018 är det genom att vända den upp och ner. Om de nya singlarna Ponyboy och Faceshopping vore läsk så vore de läsk från helvetet. Rutschkanorna leder rakt ner i skärselden. SOPHIE är i vanlig ordning en glödande visionär, och om hon menar allvar med att ta klivet fram mot att bli en tydligare frontperson (vilket sagts i intervjuer och synts i musikvideor) kan liveshowen inta helt nya dimensioner gentemot när vi sett henne förr. Det är en kittlande tanke.

Queen’s Speech är inte längre främst förenat med en tråkig regeringsdeklaration i Storbritannien. Nu refererar uttrycket snarare till ett brinnande rap-manifest. Över en handfull freestyles under just etiketten Queen’s Speech har Lady Leshurr befäst sin position som en av de brittiska öarnas bästa rappare. Förutom att pumpa ut självförtroende till en kommande generation av unga tjejer behandlar Birmingham-rapparen allt från Brexit och Grenfell till den givna tillrättavisningen av killars hygieniska problem. Grimens okrönta drottning valde nyligen också att hoppa på Rich the Kid & Kendrick Lamar-hiten New Freezer och gissa vad? Hon dödar den. Givet val till alla scener där ute som vill förvandlas till en eld-emoji.

Som en av Tysklands få stora, kvinnliga rappare bryter Haiyti ny mark. Redan i hemlandet är hon sällsynt och utanför det blir hon nästan ett unikum. Rapvärlden börjar så smått förändras, men fortfarande är det svårt för kvinnor och icke-binära att riktigt sätta ner fötterna här. Att Cardi Bs Bodak Yellow blev en internationell succé var kanske oväntat, men det fanns ett hålrum här att fyllas. Och inte saknas det artister för att fylla det. Med sina industriellt tunga beats bankar sig Haiyti fram och för med sig Tysklands festscener på sitt egna vis. Ronja Zschoche, som hon egentligen heter, började skriva om livet i St. Pauli, men har på senaste Montenegro Zero virat in sig i fuskpälsar och champagnebubblor. Även om allt framförs på tyska går andmeningen fram och det framgår tydligt att Haiyti är redo för större scener.

De franska systrarna Ibeyi har en återhållen storhet i sig. Det är som att de sitter inne på all världens kunskap, men bara låter vissa väl valda delar sippra ut då och då. Den där känslan härör från att deras toner är skiftande, dynamiska men sammansatta till något som känns som minimalism. Percussion och piano blandas med sång på engelska, franska, spanska och yoruba i en avskalad, elektroniskt klingande skur. Slutprodukten är sval musik som gärna får svalka våra överhettade hjärnor på valfritt festivalområde i sommarvärmen (låt oss hoppas, i dubbel bemärkelse).

Senast lo-fikosmonauten Greta Kline satte fot på planeten Sverige var 2016. Med då färska Next Thing i bagaget förärade hon en av Popagandas scener med sin närvaro och övertygade samtliga om att hon var en av det årets bästa och mest spännande bokningar. Knappt två år senare har Kline hunnit med både det ena och det andra – bildat nytt band och släppt tre låtar från kommande Frankie Cosmos-plattan Vessel, till exempel. Vart rymdfarkosten (ett badkar med en pudel i!) för oss den här gången återstår att se, men en mellanlandning på en svensk festivalscen är knappast för mycket begärt.

Den brittisk-japanska artisten och modellen Rina Sawayama är som ett lyckopiller. På det självbetitlade debutalbumet RINA från 2017 visar hon upp sin breda stil och smak i en berusande blandning. Hon studsar i ena sekunden runt bland energiska och rockiga melodier i Ordinary Superstar, låter som en riktig throwback till 00-talet i Take Me As I Am för att sedan bjuda på storstilad långsam pop i Tunnel Vision tillsammans med Shamir. Uppvisningen på norska by:Larm bara härom veckan bekräftade även hur gärna vi ser att hon får ta med sig den energin hit till Sverige, så fort som bara möjligt.

Sällan har någon lyckats göra deppig postpunk till festlig på ett så lyckat sätt som Sacred Paws. Denna skotska duo, där gitarristen annars också spelar i lika utmärkta Shopping, gick oförtjänt nog under radarn på de flesta när de släppte sitt debutalbum Strike a Match förra året. Där trängdes soliga gitarrer med både dansmenande rytmer och melodier inspirerade av Sleater-Kinneys komplexa harmonier. Skivan spelades in i Mogwais studio under en vinter när de båda bandmedlemmarna kämpade mot depression, och musiken bär sedermera på upplyftande kvaliteter – saker känns skit, men Sacred Paws har bestämt roligt ändå.

I enat hat mot “the stuff the girls in our class liked, like talking about boys and Hollister, which we thought was expensive and quite disgusting” möttes Londontrion Girl Ray. Med lummig sovrumsindie skjuter de fram dödsbeskedet för gitarrernas tid i rampljuset ytterligare några år. I ett moln av cigarettrök, ölrundor på studentbudget och brustna tonårshjärtan får nämligen undergroundpop inte inte finnas. När den antagit form genom Girl Ray tackar vi hjärtligt och tar emot med öppna famnar. Det i hopp om att svenska festivaler ska öppna upp sina spelscheman för den perfekta sittande-publik-på-soldränkt-gräsmatta-bokningen.

Sedan footwork-genren började florera i Chicago under 90-talet har den hållit sig relativt avskild från resten av omvärlden. Inte förrän vi förlorade DJ Rashad för fyra år sedan började genren att spridas över Atlanten, i samband med Jlins ökade hype. Hennes spastiska samplingar och upphackade housebeat har gjort henne till en europeisk footwork-missionär, även om hon på senare år har sammansmält det med världsmusikpercussion och ett uns av witch house. Kombinationen av allt detta manifesteras i förra årets invecklade och underbart komplicerade Black Origami, som hon tar med sig ut på flera festivaler i sommar. Exempelvis befinner hon sig i Danmark samma helg som Way Out West äger rum, så håll tummarna för att vi blir välsignade med Jlins vrickade footwork en varm sensommarkväll på västkusten.

Solána Imani Rowe går under namnet SZA på scen, och under 2017 släpptes hennes första studioalbum Ctrl. Kritikernas rosande recensioner rullade stadigt in och i slutet av året hamnade hon långt upp på ett flertal listor över de bästa skivorna (inte minst vår egen). Hennes soulfyllda R&B är skapad med en rak och verklighetsförankrad attityd till såväl musik som texter. Det är ofiltrerat med en både smärtsam och medryckande äkthet, och hennes röst tillsammans med minimalistisk produktion gör det hela oemotståndligt. SZAs framgångar under 2017 har fortsatt in i 2018 med en medverkan på soundtracket till filmen Black Panther. Där har hon tillsammans med sin gamla samarbetspartner Kendrick Lamar skapat den fantastiska låten All the Stars. Hon borde vara en självklar artist för alla svenska festivaler att vilja headlinea med i sommar.

I The Black Madonnas värld är disco och techno inte två separata genrer. För henne är det helt naturligt att de lever i perfekt symbios med varandra. Där live-instrument och det elektroniska normalt sett är kontrasterade mot varandra lyckas Marea Stamper via sitt alias att föra dem samman med ett oemotståndligt dansant resultat, med He Is the Voice I Hear som bästa exempel. Till och med så bra att låten kammade hem plats 28 på vår årsbästalista förra året. 2018 verkar inte bli någonting annat än en triumf för Stamper nu när hennes debutalbum utannonserats, men figurerar också på en handfull stjärnspäckade europeiska festivaler (All Points East, Melt!, m.fl.) i sommar. Eftersom hon fick ställa in sitt Dungen-set på Way Out West förra året vore det fullkomligt rimligt att låta henne få en comeback på festivalen igen, som en del av hennes stundande segertåg.

Efter fjolårets samarbete med Kurt Vile är australiensiska Courtney Barnett äntligen tillbaka. Av hennes efterlängtade album att döma så är det med en ”Crippling Self Doubt and a General Lack of Self-Confidence”, förutom att den typen av enkla slutsatser aldrig kunnat göras utifrån Barnetts musik. Med 2015 års debut Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit cementerade hon sin roll som en av 10-talsindierockens allra mest framträdande låtskrivare – och med festivalspelningar på Stay Out West (2015) och Roskilde (2016) har hon bevisat för oss att låtarna fungerar precis lika bra i liveformat. Varje indiefestival värd namnet bör göra sig mödan att boka.

I en bättre värld hade vi inte ens behövt önska Phoebe Bridgers till en festival. Där hade hon befunnit sig på Obaren om exakt två veckor, som öppningsakt till Pinegrove. Men eftersom vi lever i en värld där män verkar sakna hjärnkapaciteten som krävs för att hålla sitt kön i styr – i detta fall Pinegroves Evan Stephen Hall – har spelningen ställts in. Medan vi blev besparade från en vidrig individ, blev vi berövade chansen att se Bridgers riva av några smäktande emoindie-hits. Faktum är att hon inte ens behöver ett headlinande band för att bli sedd. Med debuten Stranger in the Alps som bevis har hon nog mycket ångestladdad atmosfär att dra folk till spelningarna på egen hand. Det verkar augustifestivaler som brittiska Green Man och Haven i Köpenhamn redan ha insett, så om det finns någon rättvisa i vår värld läser vi Bridgers namn på Popagandas eller Way Out Wests affisch snart.

Förra året släppte Charlotte Gainsbourg (yes, dotter till denne Gainsbourg) ett album delvis producerat av Guy-Manuel de Homem-Christo, ena halvan av Daft Punk. Det låter därefter, som ett bättre franskt vin från Provence. Så sent som i förra veckan gästade Charlotte Gainsbourg en fransk TV-show, och det var inte musik från hennes senaste album hon valde att visa upp. I stället bjöd hon lite oväntat på en utsökt cover av Kanye Wests klassiker Runaway, så där naket och intimt som hela hennes artistpersona känns. I sommar spelar hon på finska Flow – vi skulle bli förvånade om hennes elegans inte dyker upp i Slottsskogen den här sommaren.

Lianne La Havas har uppträtt med Prince, öppnat för Bon Iver och medverkat på alt-Js senaste album, men hennes fylliga och elektriska soul står på helt egna ben. Med sitt skarpa låtskrivande, sin utstrålning och sin röst blev hennes senaste album Blood nominerat till Grammygalans pris i den något suspekta kategorin ”urban contemporary”, tillsammans med bland andra Miguel och The Weeknd som skulle visa sig ta hem vinsten. La Havas förblir den rättmätiga vinnaren i mina ögon (om det inte är för absurt att prata om ”rättmätiga vinnare” och ”Grammy” i samma mening) och hon har helt klart storverk framför sig.

Steffi hade ett rätt späckat 2017. Förutom att frekvent frälsa tyskarna med housebomber som resident i Berghains Panorama Bar hann hon med att släppa en otrolig IDM-platta i World of the Waking State (som följdes av en EP med två b-sidor) mixade hon också nummer 94 i Londonklubben Fabrics CD-mixserie. Där hennes egna produktioner ofta rör sig mot just IDM och electro färgas det inte alltid av på hennes spelningar: under 2017 gjorde hon ett bejublat b2b-set på Glastonbury med sin vapendragare Virginia där fokuset låg på trippy acid och pumpiga house-grooves. Ett set för initierade nördar på Norberg, tefatsrejvare på Emmaboda eller tillbakalutade hipsters på Way Out West – Steffi hade levererat och frodats oavsett.

Sevdaliza gör mörk och suggestiv R&B i samma stil som James Blake och FKA twigs, fast med en lutning åt samma hotfulla stillhet som präglar Portishead och Massive Attack. På förra årets hyllade debutalbum ISON blandar den iransk-holländska sångerskan friktionsfritt karga, industriella beats med förföriska elpianon och kammarmusik. Hennes musik behandlar ämnen som kvinnlig identitet och det framväxande informationssamhället. Förutom sin karriär som musikartist har hon en masterexamen i kommunikation, ett förflutet inom professionell basket och talar fem olika språk flytande.

Mycket kan sägas om vår tidsålder. 2017 var året då hiphop passerade rockmusiken för första gången. RAYE från södra London gör snärtig popmusik där Jamie xx-produktioner delar rum med tydliga hiphop-element. Det är ett bevis på hur genren hiphop tänjts och dess begrepp börjat omdefinierats. RAYE kunde lika gärna spottat verser ovanpå många av den genreöverskridande bädden som arrangemanget ljuder av – i själva verket bor en direkt R&B-stämma som redan börjat fästa i etern. Decline har hittills blivit ledmotivet, men singeln Cigarette vittnar om att det inte är en tillfällighet att RAYE kommer hamna i rampljuset det kommande året.

När du i ditt Boiler Room-set lite nonchalant slänger på en bortglömd Todd Terry-tovla från ‘96 och andrahandspriset tjugodubblas innan veckan är över så gör du något rätt. Jayda G är en selector som liknar få andra. Att mixningen inte är kirurgiskt precis väger hon upp med en sprudlande energi och otroliga låtval. Med släpp på bl.a. Malmöbaserade Geography Records har visat att hon är minst lika kapabel att producera som hon är på att kickstarta fester, det återkommande temat är att stämningen är i centrum. House handlar om att ha kul och dansa som om ingen tittar, och det är få som gör det med samma naturligt obrydda pondus som Jayda G. Hon känns given i Dungen på Way Out West – inte ens svårflörtade skägghipsters som egentligen mest går för dyr, blaskig och ekologisk sponsoröl samt triangelspelaren i Fleet Foxes fjärde post-ironiska sidoprojekt hade kunnat stå stilla till detta.

Efter ha släppt sina tidigare släpp på 100% Silk gick Octo Octa inför förra årets Where Are We Going? över till Honey Soundsystem – ett skivbolag med en starkare queer- och housetradition. Låtarna är en naturlig utveckling från de spår Maya Bouldry-Morrison släppt tidigare: baleariska houselåtar med mjuka pianomelodier och ett fint gung men inte nödvändigtvis alltid anpassade för dansgolvet. Likheterna med förebilden DJ Sprinkles är flera, både på ett personligt och explorativt plan men också rent produktionsmässigt. Octo Octa utforskar olycksbådande techno på Adrift (93 på vår årslista), drömmiga Amen breaks i Move On (Let Go) (De-stress mix) och gör två distinkta tolkningar av titelspårets mer four-to-the-floor house. Trots variationen är det personligheten som lyser igenom.

Under hela 90-talet var Tionne ”T-Boz” Watkins, Lisa ”Left Eye” Lopes och Rozonda ”Chilli” Thomas ett ostoppbart singelmaskineri. Waterfalls och No Scrubs, låtar du med all säkerhet hört även om du inte kan deras namn, var definierande för decenniets kommersiella popmusik. Men efter att Lopes omkom i en bilolycka 2002 stukades bandets redan skakiga grund och TLC försvann ur allmänhetens medvetande. Egentligen är det logiskt att de återförenas nu – R&B som genre har på senare år släppts in i de alternativa finrummen och 90-talsnostalgin är fortfarande ett starkt stråk i kulturen. TLCs inflytelserika sound har levt kvar genom såväl exempelvis Beyoncé som Justin Timberlake, men egentligen var stilen fulländad redan när TLC släppte albumet CrazySexyCool. Självklart borde de stå på en svensk scen snart.

Oavsett vilka hitlistor du pendlar mellan så hittar du namnet Camila Cabello och singeln Havana där. Den kubanskfödda sångerskan är dock ingen nykomling. Med ett förflutet i gruppen Fifth Harmony vet Cabello hur man skapar hits på rullande band. På egen hand har hon onekligen valt att flörta med sitt ursprung – singeln Havana som passerat 700 miljoner lyssningar (enbart på Spotify), är som en framtidsresa till Kuba. Som om någon lagt ett Billboard-filter på soundtracket till Narcos. Som den nya generationens popstjärna har 21-åriga Camila Cabello teamat upp med hiphop-stjärnor som Quavo och Young Thug. Nu står resten av världen på kö – det här spås bli framtidens Rihanna.

I december i fjol stod Malmökollektivet Spazio (föga förvånande) för en bokning vi väntat på länge: Umfang, producent tillika en av grundarna till omhuldade Discwoman. Efter sin debut på adelsstämplade Berghain 2016 har kometkarriären varit ett faktum. Via Discwoman (en bokningsagentur och kollektiv som representerar kvinnor och icke-binära på elektroscenen) har hon därtill framgångsrikt arbetat för ökad jämställdhet på festivaler och klubbar världen över i flera år. Umfang själv har beskrivit sitt arbete som ett sätt att ”uppmuntra människor att tänka”. Det känns som att det finns många som är extremt sugna på att tänka till Umfangs beats.

Om indierocken har ”bangers” så är Thinning en sådan: förstaspåret från Snail Mails genombrotts-EP har melodierna och självklarheten hos en gammal klassiker och redan drygt en och en halv miljon Spotify-streams. EP:n släpptes via Priests Sister Polygon-etikett medan Lindsey Jordan, som hon egentligen heter, fortfarande gick i high school. Det hörs: ”ASKING MYSELF ’IS THIS WHO YOU ARE?’ / AND I DON’T KNOW / IT JUST FEELS GROSS” och liknande versaliserade formuleringar genomsyrar Snail Mails musik. Efter turnéer med både Ought och Waxahatchee kommer fullängdsdebuten senare i år, genom legendariska Matador Records. Något sorts Car Seat Headrest-genombrott bör vara att vänta. Snail Mail gör en kortare Europaturné (utan Sverige-stopp) under våren, och som självklart stjärnskott på indierockscenen vore hon en festivalbokning med fingertoppskänsla.

Den karismatiska sångerskan i insomnade Olympia-gruppen Gossip rullade ut en beryktad solokarriär efter att på senare år strosat runt på modeveckornas många catwalks. Med Gossip pendlade vi från skitig garagerock anno New York 2001 till elegant och flamboyant pop. Attityd-stinna Beth Ditto är intakt, hennes främsta instrument är som alltid hennes enorma stämband. På debutalbumet visas hennes briljans upp i en mer radiovänlig roadtrip-rock. We Could Run är exempelvis U2 och Bruce Springsteens ofödda barn. Det var tänkt att hon skulle ha gästat Way Out West förra året, men tvingades med kort varsel kasta in handduken. Ett nytt försök i år?

Kacey Musgraves är countryns nästa stora crossoverstjäna som inte bara är intresserad av att erövra Nashville. Efter att ha varit med i countryns version av Idol – Nashville Star – blev Musgraves genast ett namn att hålla ögonen på. Med fantastiska Pageant Material mötte hon en ny publik och hyllades även av media som traditionellt sett inte brukar bevaka country – inklusive oss. Efter en kort detour med ett julalbum (alla har vi räkningar att betala) så släpper hon i mars ytterligare ett giv vars första smakprov låter över all förväntan. I en tid då den traditionella countryn börjar göra intåg på de större arenorna i Sverige är det även på sin plats att välkomna en artist som Kacey Musgraves.

Låter efternamnet bekant i musikvärlden? Hollie Cook är dotter till Sex Pistols-trummisen Paul Cook. Men om musiken låter det allt annat än som typisk punk. Tidigare figurerade hon som andrasångare i The Slits, men under eget namn bjuder hon på en urban cocktail som har sin grund i reggae. Vessel of Love tar vid där Chronixx avslutade fjolåret med Chronology – en välbehövlig och nyanserad tappning av genren.

Med debutalbumet U Feel Anything? i ryggen och spelningar i en rad olika länder världen över, i sällskap av bland andra svenska ljudkonstnären Kablam, känns tiden mer än kommen för Berlinbaserade DJ:n Ziúr att göra Sverigeentré. Liksom i Kablams fall känns det svårt, eller kanske snarare missvisande att koppla henne till en specifik genre. Närmast ligger möjligen experimentell dans, trots att det känns som att man skulle behöva spränga in en känsla mellan varje bokstav för att verkligen fånga Discwoman-producentens verk.

Detroit-rapparen Dej Loaf är långt ifrån en nykomling. Redan 2014 fick hon en viralhit med Try Me, mycket tack vare att Drake gav den sin blessing. Sedan dess har hon öst på, radat upp pärlor och verser som till och med fått Eminem att tappa hakan. 2015 fick hon äran att öppna för Nicki Minaj och så sent som förra året släppte hon den otroligt flörtiga singeln No Fear som borde vara självskriven på varje festival. Dess lekfulla rytm har dock inte letat sig hit ännu – kan 2018 äntligen bli året?

Nilüfer Yanya är en del av familjen “unga London-barn på väg att ta över”. Precis som många av sina millennial-syskon har hon ärvt stadens världsvana puls och fått ett ton av spridda influenser på köpet. Resultatet är självsäker indiepop, med drag av jazz, soul och Sade, lika kaxig som sårbar. Snart borde det vara dags för ett debutalbum och då lär hennes namn spridas som löpeld över folks läppar. Popfestivaler som gärna ligger steget före och fångar nya vindar innan de kommit hit, har säkert redan haft ögonen på Yanya ett tag. Till sommaren kan det mycket väl vara dags.

Förutom att vara den givna stjärnan i supergruppen The New Pornographers, så har Neko Case en minst sagt välrenommerad solokatalog att luta sig tillbaka mot – från fantastiska Blacklisted till minst lika bra Middle Cyclone. Bara i dagarna kom beskedet att katalogen kommer att utökas med ytterligare ett giv döpt till Hell-On senare i år, vilket givetvis innebär att det kommer nalkas turné. Neko Case har inte befunnit sig på våra breddgrader varken med Pornograferna eller solo på bra många år, och det nya albumet kommer säkerligen ge henne en god livegrund att stå på. I sommar bör Neko Case kunna spela i stort sett varsomhelst – både nischat och stort.

Även om Köpenhamnsbaserade technoduon Smerz redan hunnit göra besök i våra tre största städer, så råder ett skriande behov av deras närvaro i DJ-båsen framöver. Efterlängtade EP:n Have Fun, liksom föregående släpp, är en kraftfull ihopflätning av lika delar elektropop, R&B och pulserande dans som skjutit rakt in i en hänförd publik. Ett lysande löfte på en i övrigt (dessvärre fortfarande) mansdominerad scen.

Trots att Tori Amos har en betydligt större following på andra sidan Atlanten än här så har hon ändå kunnat göra stora spelningar i Europa. Senast hon befann sig på svensk mark var på Stockholm & Music Arts för några år sen, då hon trollband ett Skeppsholmen med bara sitt piano som hjälpmedel. Förra året släppte Amos nytt i form av det förvånansvärt starka albumet Native Invader, och en Europatripp i sommar är absolut ingen omöjlighet. Vi vill ha mer av det fantastiska vi fick se på Skeppsholmen.

Få personer är lika slående som Florence Welch. Färger exploderar ur hennes sång, vare sig den är återhållsam eller skrikande, och marken tycks ständigt skaka under hennes fötter. Hennes scenframträdanden är högintensiva, som om någonting tar över hennes kropp – någonting stort och ivrigt och turbulent. Samtidigt finns ödmjukheten alltid där, närvarande i alla ljudvågor, vilket matchas perfekt med hennes ambivalenta person. Med tre album i bakfickan, ett fjärde på väg och flera europeiska festivalspelningar bokade är Florence + the Machine ett givet inslag i den svenska festivalscenen i år.