6 saker som hände på Primavera – dag 2

Det är något som inte riktigt stämmer när The National äntrar Mango-scenen under fredagskvällen. Frontmannen Matt Berninger verkar lite gladare än vanligt, definitivt nyktrare – men framför allt är det den otroligt uppknäppta rosa sommarskjortan som graverar sig fast i bakhuvudet, och kastar ett nytt livsbejakande ljus på både The System Only Dreams in Total Darkness och Bloodbuzz Ohio. Halvvägs in i spelningen får allting sin naturliga förklaring. Matts bagage fastnade i Chicago, varpå American Airlines fick steppa in och köpa en helt ny uppsättning kläder till sångaren. Han verkar hur som helst inte helt nöjd med flygbolagets klädval: “Jag kan för fan inte öppna mina fickor”, utbrister han inför den begynnande Carin at the Liquor Store.

Visst, Affection är väl en fantastisk låt och japp, jag grät såklart när Nothing’s Gonna Hurt You Baby spelades i The Handmaid’s Tale. Men eller hur blir man musikaliskt deprimerad av Cigarettes After Sex enorma genomslag? Amfiteatern framför Ray-Ban-scenen är fylld till brädden när de kliver ut på Primavera på fredagen, eftersom deras till synes extremkalkylerade Yo La Tengo-utan-edge-sound är så nerslipat att ingen ska kunna lämnas med någon sorts negativ förnimmelse. Ingen utom jag? Cigarettes After Sex känns som ett H&M-reaplagg som ska se ut som “vintage”, eller som en direkt framtagen produkt av Spotifys “indiekontor”. “Well I know full well that you are the patron saint of sucking cock / Señorita, you’re a cheater / Well, so am I”, sjunger Greg Gonzalez. Bandnamnet är så himla långt ifrån den största cringen här.

Primavera vänder liksom upp och ner på ens sätt att ta in världen, hur man sedan 13-årsåldern delat upp och tagit bort olika sektorer av sitt liv för att uppnå någon slags identifikation. Att vara en likblek popare som inte följer med till stranden, till exempel. Festivalen verkar medvetet agera för även det djupaste Nick Cave-fanets rätt till sol & bad, att man ska kunna “ha det himla härligt” bara några timmar innan en konsert med John Maus. De har en strand (i utkanten) på festivalområdet. Floating Points DJ:ar lite house och disco där i sex timmar. Jag lämnar mina Dr Martens hemma och det är alldeles, alldeles underbart.

Alla som lyssnar på synttoken från Austin har väl vid det här laget hört legenden om hans helt vansinniga spelningar. På senare år har John Maus faktiskt skaffat ett helt vanligt liveband – tidigare brukade han mest stå och skrika över sina mp3-filer – men precis som Fever Ray kommer han till Primavera och utmanar de allmänna normerna för hur man beter sig som människa. Till exempel, genom att ömsom slå sig själv i huvudet och brista ut i ett demonskratt med en så Tommy Wiseau-sk framtoning att man förväntar sig lyrics som “It’s bullshit, I did not hit her. I did nooot. Oh hi, Mark!” John nöjer sig i alla fall med att upprepa “Your pets are gonna die!”. Låt oss säga att han lämnar ett avtryck.

Ibland vill man knuffas bland fulla killar som klättrar upp på varandras axlar, svingar sina snedtända cigaretter omkring sig och ropar “skrrt, skrrt” mellan varje andetag. Ibland vill man inte. När jag ställer mig på en halvbra plats på Tyler, the Creator – sist ut i kväll på de största scenerna – borde jag veta bättre. Som i en matematiskt uträknad mittpunkt mellan öltält och moshpit har min mardrömspublik samlats som flugor. Tyler har det senaste året gjort en tvärgir med sin musik, från aggressiv till gullig, och alla fans har förstås inte riktigt hängt med. Spelningen i all ära (den ödesmättade leveransen av Mr. Lonely är som en scen ur filmen om hans liv), men när Tyler riktar sig till sina äldsta fans och utlovar en rad gamla låtar anar jag oråd och flyr fältet…

På andra sidan området spelar Arca, en svårsmält krock för mig personligen. Jag snabbar på stegen och hoppas få se lite sorgsen avant-pop som passar mina trötta festivalfötter bättre. Väl vid Pitchfork-scenen möts jag dock av en oväntad ljudvägg av argentinsk electro-samba. Arca står med naken överkropp vid ett DJ-bord och ropar “ARE YOU HAVING A FUCKING GOOD TIME?” i mikrofonen. Via några intensiva smällar mixar han över musiken i Drakes nya monsterhit Nice for What, och det är bara att konstatera att Arca live inte är vad jag förväntat mig. Ingen Piel, ingen Reverie, inte ens en liten Desafío. Om inte annat är DJ-setet bland de mest intressanta jag någonsin skådat, men när Arca tar micen och ropar “skrrt, skrrt, skrrrrrt” vet jag att en mörk cirkel är sluten, att mitt sura humör är på helt fel nivå och att det är dags att gå hem.