6 saker som hände på Primavera – dag 3

Jag har redan skrivit över 6000 tecken om nyinspelningen av Twin Fantasy och varför Will Toledo är the greatest mind of our generation. Primaveras arenascen Mango är, summerat i kortare ordalag, en superrimlig plats för Car Seat Headrest att spela på! Det är sannolikt en inramning som Toledo drömt om, på öva-framför-spegeln-nivå, i många år. “And you may ask yourself, well, how did I get here?” utbrister han när bandet äntligen går på scen. Det är ingen retorisk fråga, inte heller någon hit från senaste albumet – utan en alldeles strålande självsäker cover på Talking Heads-klassikern Once in a Lifetime.

När Ariel Pink är allvarlig är det ibland på skämt. När han skämtar är det egentligen på fullaste allvar. Det är Ariel Pinks natur, stora charm och ofta hans briljans. Live kan det vara lite si och så med det där, men på Primavera går han i alla fall hårt in med ett tydligt syfte. Det ska inte låta fint och tillrättalagt. Det ska inte vara en vanlig jävla indiespelning. Det ska låta skithögt och gärna ganska kasst. Publiken, som från början trängs för att få plats på den amfiteaterlika Ray-Ban-scenen, verkar dock inte riktigt dela Ariel Pinks tycke för humor och konst. När en timme har gått har folkets blickar gått från förväntansfulla till plågade, och de som är kvar är antingen extremt hängivna och hoppar till minsta trumslag, eller ser ut att stanna mest av plikttrogenhet och kanske för att inte få dåligt samvete. De som inte är kvar är nämligen långt fler. Nästan ingen orkar med Ariel Pink en dag som denna. När åtta andra konserter pågår samtidigt är det lätt att vilja lämna ett ironiskt gitarrmangel.

Med förra årets Melodrama – 2017 års allra bästa album, i vår mening – cementerade Lorde sin roll som en ovanligt estetiskt intressant popgigant. Headlinespelningen på Primavera inleder hon med att välkomna oss “till sitt sovrum”, för att senare sjunga om att vara ensammast i världen (med den vackra inramningen av att vara allt annat än just det). Alla sjunger med i Liability eftersom alla känner igen sig, och eftersom Lordes stjärnkapacitet hunnit springa ifatt hennes förmågor som låtskrivare. Sammantaget är det ett headline-nummer med utvecklingspotential, men Lorde lyckas med den viktigaste och svåraste biten: att stå på världens största festivalscener och se personerna nedanför dem.

Att ha med sina föräldrar på festival kan ge blandade känslor. Själv skulle jag älska om min dansbandsälskande moder hängde på och diggade till, säg, Oneohtrix Point Never, som intog Primavera vid midnatt. Andra kanske helst viker undan blicken och låtsas som ingenting. Charlotte Gainsbourg har dock inget val! Både hon och mamma Jane Birkin är nämligen bokade till varsin konsert på Primavera. Ingen gästade dock den andra, vilket kanske ändå tyder på att den klassiska förälder-barn-dynamiken lever: vi föreställer oss Jane ståendes tårögd av stolthet framför Charlottes spelning, medan Charlotte vice versa gömmer ansiktet i händerna – “men mamma…!”.

Deerhunters spelning är så fantastisk att man aldrig vill att den ska ta slut – och vissa anstränger sig lite extra för att maxa upplevelsen. Under sistalåten He Would Have Laughed, som sträcks ut till tiotalet minuter med ett rungande reverbklimax, börjar till och med de mest rutinerade shoegazefansen att hålla för öronen. Många har redan börjat vandra i väg mot den stundande Beach House-konserten när en cowboy rusar in i publiken, ända mot kravallstaketet, för att få uppleva de sista tre minuterna av rundgång. “Lynchianskt” är väl ett slitet uttryck i de här musikaliska sammanhangen – men överkroppen är bar, leendet är brett, ölen vilar i ett stadigt grepp och blicken lyser av ett desperat festsug, oavsett extern omgivning. Ett bevis på Deerhunters oumbärlighet, om inte annat.

Primavera levde i ett apolitiskt vakuum efter att den spanske premiärministern Mariano Rajoy avsattes i parlamentsdramatik under fredagsmorgonen. Ingenting märktes på festivalområdet, utöver vår utnämnde vinnare i den ständigt pågående “vem har den roligaste varianten av Unknown Pleasures-tröjan på sig”-tävlingen: “Rajoy Dimisión” (avgå Rajoy!). När festivalen precis höll på att ta slut under lördagskvällen hände dock något oväntat. Reflexvästklädda festivalarbetare delade ut massvis av pappersmasker föreställandes politikern Carles Puigdemont – regionspresidenten som först utropade Katalonien till självständig republik i höstas, strax därpå avsattes och sedan flydde till Belgien där han nu lever i exil. Det var en riskfylld kupp (som antagligen sparades till slutminuterna för att inte festivalen skulle riskera att få reprimander) och ett tydligt ställningstagande av Primavera-arbetarna (festivalledningen har ännu inte gett någon officiell kommentar). Lyckligtvis ska ingen ha blivit nedslagen av polisstyrkor just denna gång.