Arctic Monkeys 10 bästa låtar

I Crying Lightning befinner sig Arctic Monkeys i sitt esse. Här fullständigt briljerar de fyra medlemmarna musikaliskt i symbios med varandra och skapar en rocklåt helt olik alla andra. Konceptet och dispositionen är inte ny, inte ens för bandet självt, men i Crying Lightning lyckas de hålla kvar blandningen på en nivå som varken blir överflödig eller mesig. Helders trummor och O’Malleys bas bygger upp en gedigen grund som sedan tas vidare av Turner och Cooks imponerande samspel. Historien rör sig som i slowmotion till den slutgiltiga finalen i ett lysande exempel på Turners skrivartalanger. Om de tidigare albumen till stor del handlar om miljö- och personbeskrivningar, egentligen ganska frånvända Turner själv, är Humbug hans första roman, albumet där texterna blir till helheter. Här är det historierna som får leda vägen och inte metaforerna, även om de används rikligt här med. I Crying Lightning får godis och rinnande mascara beskriva Turners Manic Pixie Dream Girl i en mix som världen sällan skådat. Personen manipulerar och Turner vet om det, men kan ändå inte värja sig. Varje ny mening dignar av känslor och dessa bemästrar Turner till fullo. “The next time that I caught my own reflection it was on it’s way to meet you / Thinking of excuses to postpone”. Vi får följa dragkampen mellan dessa två personer och låten tar oss framåt till den avgörande finalen. När Turner slutligen motvilligt möter sitt öde görs detta med en textrad svår att värja sig mot. “There was no cracks to grasp or gaps to claw” sjunger Turner i sista versens crescendo och med detta har Arctic Monkeys befäst sin roll i musikhistorien för gott.

“But I crumble completely when you cry” är nog det mest känslopackade som Alex Turner har sjungit, eller kanske snarare vräkt ur sig. Textraden är vändpunkten i 505, där ett förhållande i sönderfall målas i alla nyanser – vi får se det odödligt fina, lika väl som hettan i grälen och gråten därefter. 505 är i sin tur en vändpunkt för Arctic Monkeys, som med den satte punkt för sin era som skojfriska kommentatorer av engelskt ungdomsliv, och i stället började utforska nya, kryptiska och svårmodiga dimensioner. Att låten vuxit till en livefavorit är egentligen naturgivet, med dess tårdrypande uppbyggnad och sylvassa klimax. Trots att vi får se Turner i sitt mest vacklande känsloläge, är 505 en bärande stomme i bandets historia.

Fan, visst saknar man unga och festsugna Alex Turner lite? I The View from the Afternoon är de första orden en rättfram beskrivning av känslan att de mest framemotsedda utekvällarna ofta slutar som en besvikelse. Att låten dubblar som öppningsspår på deras sinnessjukt hajpade debutskiva är lika välkalkylerat på samma sätt som deras vilda utekvällar inte är det. Samtidigt är resonerandet kring det hutlösa festandet och brittisk binge drinking nästan obehagligt pricksäkert för en då nittonårig pojkspoling. Turner visade albumet igenom att han är observationernas mästare, och vem bättre, egentligen, att sarkastiskt studera och analysera den destruktiva fest- och suparkultur än någon som hundraprocentigt befinner sig i det livet? Efter att ha suttit i hörnet på pubben, klubben och hemmafesten och pekat på mänskligt beteende tar observationerna ändå någon gång slut – och då skiftar fokuset i stället inåt.

Ah, låten om den självlysande ungdomen. Titeln är lika orimlig som låten i sig är solklar; en nostalgisk berättelse om hur allt ifrån sexet till Bloody Maryn var bättre förr. Trots sin deppiga stämning är den full med charmiga rader som ”Flicking through a little book of sex tips / Remember when the boys were all electric?”, vilka sätter sig som cement i minnet. Ändå är det melodin som gör denna låt till vad den är. Det enkla, trummande tempot har precis lagom mycket oskuldsfull glädje i sig för att väga upp mot den sorgliga texten. Som en av bandets mest populära låtar förväntas inget annat än allsång när det är dess tur på setlisten.