Årets 100 bästa album – 2014

Mallen som används när soundtrack bedöms skiljer sig lite från den som används för att bedöma vanliga album. De är lika i den bemärkelse att subtila känslor ska förstärkas och stämning ska förmedlas. Skillnaden är framförallt att ett soundtrack ska tonsätta det visuella och komplettera en redan stark historia. Vill man vara den går det att säga att Christopher Nolan har en ganska enkel uppgift: Hans Zimmers musik gör nämligen halva jobbet när det kommer till atmosfären. Som separata spår är det flera som sticker ut: Coward med sitt andlösa klimax, det förväntasfulla inför det okända i Cornfield Chase eller det iskalla tickandet i Mountains. Ändå är det helheten som gör att Interstellar lyfter och skickar oss till en annan dimension. En dimension där det visuella inte är primärt eller ens nödvändigt, utan endast agerar som komplement till det auditiva. Interstellar står sig väl även där.

Sedan Wild Beasts första album Limbo, Panto har gruppen ständigt försökt göra sin ljudbild större. På Present Tense använder de en elektronisk ljudbild för att förmedla det smått sensuella känsloläge som de genom åren har förfinat till perfektion. Gruppens två frontmän har båda karaktäristiska sångstilar, och gruppen vet exakt hur de ska använda dem. Albumet innehåller också några av gruppens starkaste låtar hittills – inte minst den inledande Wanderlust. Present Tense handlar minst lika mycket som att känna som att lyssna – det är ingen slump att det mest förekommande ordet i gruppens texter är ”feel”.

Det var över 15 år sedan Brody Dalle debuterade i punktrion The Distillers, sedan dess har hon varit ett av de mest givna namnen och en inspiration för alla i scenen. De senaste åren har Dalle tagit tid av musiken och blivit mamma till två barn tillsammans med Queens of the Stone Age-frontmannen Josh Homme. Hennes solodebut tyder dock på allt annat än att hon har lugnat sig, inspelad ute i öknen med Alain Johannes (Eleven, Them Crooked Vultures) och gästspel från Shirley Manson (Garbage), Nick Valensi (The Strokes) och punkbandet The Bronxs mariachi-alterego Mariachi El Bronx som bjuder på blåsinstrument. Hennes mognad i kombination med en bredare ljudbild än tidigare ger musiken nytt liv, bland annat mariachi-outrot på Underworld, hennes barns skratt samplade på I Don’t Need Your Love eller de nästan fjantigt programmerade trummorna på Carry On fungerar. Med Diploid Love återtar Dalle sin tron i den mansdominerade genre hon spelar och det är inte förrän nu jag inser min saknad av hennes röst.

Hade No Coda bara tuffat till sig ytterligare lite hade de varit landets elegantaste hardcoreband. Kanske var det lika bra att de sprang ifrån det epitetet – Gävlebandet ville ju täcka hela 90-talets rockhistoria. På The Entire Cast testade de allt möjligt, och kom likt en bra kuppfilm undan med alltihop. Hits att mosha till bortanför radiostationernas räckvidd (Numbers, No Ransom), hypnotiska jams (Suspended Animation, The Entire Cast) och ett mässande avslutningsstycke där medlemmarnas själar verkade ha övertagits av Wayne Coyne. Pluspoäng för unik merch, snygga pressbilder och en fantastisk Göteborgsspelning tidigare i år. Ja, No Coda sprang faktiskt runt med facit i hand i år, men få verkade riktigt notera det.

Den amerikanska staden Detroit gick i konkurs, men dess musikliv har levt vidare oberoende av konjunkturer. Stadens pulserande hjärta slår fortfarande över hundra gånger i minuten. Man kan inte förminska betydelsen av den klubbscen som växt fram ur övergivna industrilokaler och som över flera generationer kommit att färga den elektroniska utvecklingen. Bland bortglömda soulpärlor har Detroit-pionjären Kenny Dixon Jr., eller Moodymann som han kallar sig, skapat spröda produktioner som drömmer sig bort till femstjärniga hotellbarer med vykortsvyer. Häll upp en cocktail och låt dig sugas in hans finkänsliga groove.

Det är lätt att få intrycket av att Xiu Xiu medvetet försöker alienera sina fans med allt mer svårtillgänglig musik och en allt kargare ljudbild. Om så är fallet har de verkligen lyckats, för det bli fan inte mycket kargare och ogästvänligare än Angel Guts: Red Classroom. Ett album som är genuint svårt att lyssna på i ett svep, som är befolkat med mörka berättelser om de mest utsatta och utlämnade i samhället, tonsatt med en ljudbild som nästan går att skära sig på. Men det är såklart inte bara elände för eländets skull, i skivans dissonans och outhärdliga ångest så finns också paradoxalt nog mycket medmänsklighet och värme. När Jamie Stewart fick frågan om varför han alltid skriver om samhällets svaga så gav han svaret att han visserligen oftast skriver om de som befinner sig på samhällets botten, men att det är ett missförstånd att de skulle vara svaga: det är i själva verket de som är de starkaste.

Att som black metal-band byta ut gitarrer, trummor, bas och sångare mot syntar och enbart syntar kan verka kontraintuitivt. Men den black metal som Wolves in the Throne Room spelar består till stor del av atmosfäriska element, och det vi hör på Celestite är egentligen inget nytt. Renodlat, förstorat och inzoomat kanske, men egentligen en logisk utveckling som många band i genren gjort tidigare. Celestite delar ett märkligt släktskap med den ambientmusik som till exempel Brian Eno skapade på 80-talet, vilket kan bero på att bandet har sitt ursprung i USA snarare än det black metal-täta Skandinavien. Hur som haver, en utmärkt skiva för den som har tålamod och smak för ett av årets vackraste och mest vidsträckta ljudlandskap.

På International, som är Lust for Youths fjärde fullängdare, tar de ett kliv ifrån den redlösa punkrocken som influerar hela Posh Isolation-scenen och börjar istället forma ett nytt sound med 80-talssyntar och superpoppiga melodier förpackade i en iskall och industriell atmosfär. Det är väldigt befriande, när band som Lust for Youth väljer att byta sound helt från ingenstans och fortfarande får det att låta som att de inte gjort något annat än detta i hela sina liv. Även när gamla årtiondens sound tas tillbaka, appliceras på den samtida musikscenen, är det någonting med det som känns sjukt äckligt. Och det är inte av den ännu äckligare anledningen att musiken var bättre förr utan helt enkelt på grund av det faktum att det faktiskt går att ta tillbaka en era och ett sound och totalt naila det.

Efter milleniumbarnet Endless Summer klev producenten Christian Fennesz ner i nedsläckta källare. Texturerna kvävde popmelodierna mer och mer på soloalbumen, ljuset bröts sönder och Fennesz började vid sidan av det samarbeta med fler artister än vad många har vänner på Facebook. Med Bécs återgick österrikaren till skivbolaget Mego för att presentera en vision liknande den som fascinerade så för tretton år sedan. Den statiska gitarren i lager på lager, det vita noiset över melodier från sagorna (titelspåret!), komplexa ljud som är mer nostalgiska än progressiva. Det är sju spår från en mästare som fortsätter måla tavlor han för längesedan perfektionerat. Fruktansvärt vacker musik, igen.

Om Philadelphias just nu största älsklingar Nothing inte fortsätter raka vägen upp på karriärsstegen är hela livet verkligen ett skämt. Efter att ha signat till Relapse Records (som egentligen är ett skivbolag som mestadels signar metalband) släpptes debutalbumet Guilty of Everything som aldrig slutar jämföras med My Bloody Valentines Loveless.

”Forget about shoegaze or metal or noise rock or any other genre; this is stark, dramatic music that comes from pain and has been crafted into high art that will move and inspire listeners lucky enough to hear it.” – All Music

Någonstans i denna extremt pretentiösa recension ligger en sanning – likt Loveless landar Guilty of Everything mellan melankolisk sång och tunga gitarrer på ett väldigt tillfredsställande sätt och efter att titelspåret avslutat skivan känns cirkeln sluten och jag trycker repeat tio gånger för det går aldrig att få nog.

När Perfect Pussy gav ut Say Yes to Love lät man 300 av vinylexemplaren innehålla sångerskan Meredith Graves eget blod. I skenet av albumets låtar fick det en nästan metaforisk, rituell betydelse: i centrum av varenda alarmerande noisepunk-urladdning stod Graves och skrek ut hisnande personliga texter om sorg, besvikelse, självförakt och dödslängtan. ”I know that hurt can go on forever”, förkunnade hon i inledande Driver för att genast göra en invändning – ”I know nothing lasts forever.” I intervjuerna beskrev hon somliga låtar som så självbiografiskt trasiga att hon mådde illa av att framföra dem live, fick stackars journalister att skruva på sig inför hennes ocensurerade svärta för att sedan sätta punkt med att konstatera: ”I’m a really bummer person.” Say Yes to Love var den där typen av debutalbum där bandet så uppenbart hade imploderat om man inte fått skriva det, där musiken tycktes pulsera rakt ut genom deras vener.

Alltid när jag lyssnar på Alice Boman får verkligheten ett sånt där atmosfäriskt instagram-filter och allt runt om mig synkar sig till musiken, ni vet som när man sitter med hörlurar på en buss mitt ut i ingenstans, med huvudet mot det regnstänkta fönstret och man låtsas att man är med i en film. Inte?  I år var det dags för henne att släppa sitt första album, EP II (+ Skisser), som består av två sammanslagna EP:s och det kunde inte vara en bättre debut än detta. De klyschiga men romantiska och rakt-på-sak-texterna som Alice sjunger med sin hjärtemältande stämma har med kombinationen av en lo-fi synt eller ett mjukt piano under det senaste året gett henne det internationella erkännandet hon förtjänar. Den hyllade öppningslåten What sätter upp den drömlika atmosfären som håller i sig ända till de sista sekunderna av albumets sista spår What Are You Searching For – sekunderna där kamera övergår från att filma mig när jag tittar ut mot horisonten till att på något magiskt vis sväva ut upp mot molnen för att filma bussen som sakta åker iväg mot det okända – THE END.

Rikard ”Skizz” Bizzi beskriver sin egen musik bättre än jag någonsin skulle kunna göra. På inledande State zitte rappar han: ”Jag gör ett helt album med smutsiga samplingar / rå rap, inga refränger, bara för att jag kan”. Det är sedan det genomgående temat, Skizz vet att detta inte är musik som kommer att spelas på radio, och ventilerar detta i Stekarn. Raderna är överlag vassa och bitande, där albumets absoluta höjdpunkt är Dom tio budorden – en uppdaterad version av Fevens hit med samma namn. Texten skickar svidande kritik mot musikindustrin (och hip hopen, framförallt), utan ett uns av barmhärtighet. Ur Funktion liknar väldigt lite i svensk hip hop just nu, och det är nog därför den känns så befriande.

Med förra albumet The Hunter övergav Mastodon i princip den progressiva metal som definierade mästerliga skivor som Blood Mountain och Crack the Skye för att experimentera med mer traditionella poplåtstrukturer. För många var det, vissa bra låtar till trots, en grym besvikelse. Once More ’Round the Sun är ännu ett steg längs den inslagna vägen, men denna gång bemästrar bandet sitt låtskrivande mycket bättre, produktionen är inte sönderpolerad, och låtarna mer medryckande än någonsin tidigare. Mastodon har själva sagt att de inte definierar sig som ett metalband längre, utan att de i bredare bemärkelse spelar rockmusik. Med Once More ’Round the Sun så kan vi nog vara tillfreds med den utvecklingen.

I Nordamerikas östligaste stad bor Aaron Powell. I år flyttade han från landsbygden till St John’s kärna men lyssnar man på hans debutalbum inser man snart att det har varit en psykiskt slitsam förändring. Under namnet Fog Lake började han för några år sedan skapa drone men snart uppenbarade sig nakna lo-fi-låtar i spåren. På Virgo Indigo blev Powells ensamhet det enda hemmet han visste. ”If somebody loved me / Then maybe I’d survive / And we’d sit by the harbor / To stall our empty lives” sjunger han och bevisar en gång för alla att om man ska gräva ner sig ska man göra det rejält och helt utan stil. Årets mest harmoniska feel bad.

Även om brittisk musikpress *host NME host* fortfarande slickar legendariska rövar såsom The Libertines och The Strokes så är Eagulls utan tvekan ett av den nya generationens brittiska indierockband som släppte sitt debutalbum i år och började klättra allt högre upp i stegen över vilket band som har catchigaste gitarriffet, högsta basslingan, kaxigaste rösten. Vi minns ännu The Vaccines genombrott år 2011, de var unga, nya och det gick snabbt. Frågan som ständigt ställs när det talas om dessa band är inte huruvida de är bra eller ej, för vi vet att det är bra. Frågan är hur länge det kan vara bra. Om festivalsommaren kommer låta dem fortsätta rida på vågen och NME-hypen eller spola upp dem på land, eller om den eventuella uppföljaren kan mäta sig med debuten. Det återstår att se.

Jag är såld på Woods. Freak folk- rocken känns inte lika balanserad eller spännande någon annanstans. With Light and with Love ger prov på just det. Texterna är färgade av existentiell kris som i Feather Man och Moving to the Left. Det handlar om att gå sönder och att inte veta hur en borde göra det rätt för sig. Vad som är nytt är de sydstatliga countrytendenser, som i Sheperd och Full Moon, som kommer upp till ytan under albumets gång. Albumet är en mischmasch av svaj, samplingar från kassetter och psykadeliska instrumentala spår. Spåren får sjuda ordentligt, ibland nästan på gränsen till för korpulenta soloutsvävningar på gitarren, men lyckas ändå hålla sig på rätt sida av gränsen.

När en pratar om Lower är det näst intill omöjligt att inte börja prata om Iceage. Båda banden lyckades växa fram ur Köpenhamns omtalade undergroundscen och gick från stökiga tonåringar signade till Posh Isolation till några år äldre, något mindre stökiga och signade till Matador Records. Det är därför lätt hänt att Lower (tillsammans med resten av alla band som uppkommit ur samma scen och era) kastas in under Iceages skugga när det kommer till hur de talas om i media och i mottagandet av deras musik. Mycket tacksamt är det att Seek Warmer Climes rör sig åt exakt det håll jag tänker mig att Lowers utveckling ska röra sig. Bandets sångare Adrian Toubro levererar en mycket seriösare, fortfarande lika ångestfylld ton och min högsta och mest pretentiösa önskning någonsin är att de ska ge ut en diktsamling…

SOHN är en brittisk singersongwriter som också är en fantastisk producent av elektronisk musik i närheten av future garage-snåret. Med sin tunna men souliga röst är det lätt att göra liknelser med James Blake, men SOHN rör sig i ett lite annorlunda fält, där det experimentella kanske inte får lika stort utrymme men där melodierna i stället tryckts in tills det blivit fullproppat. Det är omöjligt att inte följa med i allt som händer på Tremors rent melodiskt, nynnandes på slingor som du kanske bara hört en gång förr, för det är bara en gång som behövs för att de ska sätta sig. Att SOHN, som tidigare mest sysslat med remixer och att producera åt andra, bestämde sig för att plita ihop ett eget album har resulterat i att alla hans idéer får utrymme, och tur är väl det. Sällan är det som ett egenproducerat singersongwriter-album låtit så annorlunda.

När jag träffade Berlin-baserade elektroduon Easter för första gången i ett stort ljust rum i Malmös industriområde våren 2014 hade New Cuisine Pt. 1 precis kommit ut och vi kallpratade om stjärntecken och smink medan vi drack Gin & Tonic. Men tonicen var slut och vi bytte ut den mot vatten istället. Trots detta lyckades vi blanda drinkar som smakade över förväntan och det är exakt detta som jag förknippar med New Cuisine Pt. 1. Det är så skrattretande simpelt uppbyggt. Stine Omars uttråkade röst berättar en random historia om något du inte kommer förstå förrän du frågar. Någon jävel hade kunnat komma fram och säga ”Jag hade kunnat göra det där” och de hade svarat ”Varför gjorde du inte det då?”

The Acid består av den australienska singer-songwritern Ry X, den amerikanska musikproducenten/DJn/professorn/ kompositören Steve Nalepa och den brittiska DJ/producenten Adam Freeland.  Tillsammans skapar de ljudbilder som verkligen anammar uttrycket ”less is more”. De minimalistiska electrobeatsen skapar tillsammans med Rys änglalika falsett musik som passar lika bra på en sunkig underground-klubb i Berlin som i en stuga nånstans i skogens mörkaste vrå. Låtarna på deras debutalbum Liminal skiljer sig en del från varandra och går inte riktigt att sätta i något fack. Exempelvis så har vi den aggressiva, lite mer dansanta och transframkallande låten Creeper med en dunkande bas och kvinnliga stön som rör sig i bakgrunden, och den gitarrbaserade myslåten Ra som passar mer in i det där naturlandskapet.

Nästan alla Sam Rays låtar präglas av en bitterljuv stämning. Det är som om han precis kommit hem från utomhusfesten i filmen Dazed and Confused och kontemplerar över det vackra men också vardagliga i det. Three Love Songs är helt enkelt en småstadsskiva, de långa titlarna romantiserar (och förstorar) små situationer (villaområden, tomma vägar i natten, lyktstolpar som slocknar) eftersom det inte finns stora diton att tala om. Som Ricky Eat Acid lyckas han få ambientmusik att låta poppig – på samma sätt som han får den lilla, lilla vardagen att kännas som ett stort äventyr. Bland flera gravallvarliga stycken slänger han även in en Drake-samplande R&B-fest i In My Dreams We’re Almost Touching. Det är som att E.T. plötsligt dyker upp på nämnda partyt.

Morrissey har med åldern vuxit in väl i rollen som den alternativa croonern. Borta är den queererotiske popinnovatören från 80-talet som fick sitt låtskrivande att verka som det lättaste i världen. Kvar är en deprimerad gubbe som gränsar till självparodi, utan att ha tappat förmågan att skriva trallvänlig pop med ett halvpunkigt budskap. Tycka vad man vill om låtar som The Bullfighter Dies och I’m Not a Man, men Moz gör fortfarande sitt bästa för att sticka dem i ögonen som bara tycker att han är för mycket. På albumet finns hans sedvanliga djurrättsaktivism, förmyndarhat, önskan att bli älskad (eller åtminstone kysst massor) och något som vuxit fram på senare tid – ålderskrisen. Avslutande Oboe Concerto är ett tackbrev och ett testamente. “The older generation have tried, sighed and died / wish pushes me to / their place in the queue”. Om detta blir hans sista album, vilket det hintats om, så är det en briljant låt som får avsluta en briljant karriär.

Tidigt i år började det viskas om framtidens hip-hop. Ett fåtal utvalda kritiker hade fått lyssna på Shabazz Palaces senaste giv, Lese Majesty, och såg den som en starkt lysande ledstjärna att inspireras av. Ordvirtuosen Palaceer Lazaro rappade texter som fick Gamla testamentet att framstå som ett hafsverk och ur Tendai Maraires fingrar skapades ljudvågor som säkert kunnat spåras tillbaka till universums skapelse om någon bara försökt. Ett hiphop-album att genomkorsa rymden med. Visserligen ett självmordsuppdrag, men Shabazz Palaces inspirerar tillräckligt mycket för att försöka.

Benjamin Bookers debutalbum skulle lika gärna kunnat ha släppts för 60 år sedan. I dagens läge när rockmusiker ständigt försöker hitta nya vägar att utveckla sin genre så har Booker gjort tvärtom, med sin gitarr, en elorgel, en bas och trummor har han gått tillbaka till rötterna. Hans drömmar om att bli musikjournalist tog honom till New Orleans där han spelade i olika band men det var först 2013 hans karriär började ta fart. Inspiration taget från blueshjälten Blind Willie Johnson och hans egna historia i Floridas DIY-punkscen får vi den saliga blandning vi hör. Jag vet inte om det är min avsaknad på elorgel i dagens musik men att den höjer albumet till nya höjder är ett faktum. Om inte annat är Booker en briljant låtskrivare, låtar som soul-doftande Slow Coming som får en på fall eller bara hederlig rock ’n’ roll som Violent Shiver. Albumet fångade även Jack Whites uppmärksamhet som bjöd med honom som förband på sin USA-turné i somras och Europa står på tur nästa år.

Det blev något fel under förköpet till This Will Destroy Yous senaste album och en av mina vänner fick en digital version av verket i inkorgen redan en månad innan officiell release. Under andakt lyssnade vi – och inledningsvis skrattade vi mest. Bandet som inledde sin karriär med två typiska postrockalster – och sedan rev sönder den bilden med den otroligt ambitiösa ljudarkitekturen på ambienta Tunnel Blanket – hade inför utgivningen snackat om att återvända till rötterna, att blanda dåtid och nutid, en cocktail av båda världarna. Another Language var ju inte det, utan snarare en hypnotisk förlängning av vad som påbörjats 2011. De som drömt om att This Will Destroy You skulle kompromissa med sin gnällande del av fanskaran tvingades vakna och acceptera det meditativa muller som sökte efter nirvana för andra gången på tre år. Få andra talar det musikaliska språk som Texas-kvartetten del för del karvar fram just nu.

Tidigare i år släppte Arbutus Records en skiva med många av sina akter medverkande. Mac DeMarco bidrog också med en låt. Doldrums och Majical Cloudz fanns med. Temat för skivan? Tolkningar av Sean Nicholas Savages låtskatt. Så betydande är hans roll för skivbolaget, och med tio skivor på sex år är det kanske inte så märkligt. Han är en arbetsmaskin. Hans profession: känslor. Bermuda Waterfall låter stundtals som om han bara frankerat sitt hjärta och postat det till vinyltryckeriet. Det Sean Nicholas Savage känner, känner du. Laurence Day från The Line of Best Fit beskrev det som ett möte mellan The xx och Blood Orange, vilket är en väldigt träffande beskrivning. Känsloporr, men inte utan att det svänger. Om inte det här är skivan som skjuter in honom i indiepopens finrum så kanske hans elfte, tolfte eller trettonde är det. Vi ses om ett år.

När Anton Kristiansson för ett par år sedan pratade om hur ”alla dansar och ler när de sjunger om ångest” måste han ha förutspått existensen av Fear of Men. Brightonbandet startade 2011 som ett konstprojekt och när Loom var färdig tre år senare utgjorde den ett enhetligt, konstnärligt verk genomsyrat av klaustrofobisk existentialism. När somliga drog paralleller till The Smiths handlade det mest om den tydliga estetiken och låttexternas litterära referenser, men framför allt hade Fear of Men samma känsla för det klassiska indiepopgreppet: förmågan att paketera de mest smärtsamma texter i cirka tre musikaliskt oemotståndliga minuter. Låtar som Tephra må till en början låta spattiga i klass med Allo Darlin’, men vecklades alltid ut så bitterljuvt att Jess Weiss lika gärna hade kunnat sjunga ”to die by your side is such a heavenly way to die”. Med sitt debutalbum lyckades Fear of Men utstaka en unik twist på indiepopen, lika spöklikt apatisk som kroppen på dess omslag.

2010 drabbades Behemoths frontman av leukemi. Ett möte med döden som, enligt Nergal själv, bara stärkt hans (brist på) tro. Men man behöver inte ta honom på orden – spåren finns där för alla att se. Redan i The Satanists inledande sekunder börjar han: ”I saw the virgin’s cunt spawning forth the snake”, och ägnar resterande speltid åt att överträffa sig själv. Och det gör han, gång efter annan, utan att överhuvudtaget snudda vid självparodi. En bedrift i sig, om man ser till bandets gedigna diskografi, där snedträffar varvats med helmissar innan de 2004, på Demigod, uppfann ljud tunga nog att krossa betong med. Men inte förrän 2014 har de lyckats kombinera det med en emotionell kärna. The Satanist handlar om blod, död och eld. Men kanske framför allt, om liv. Den här listans kanske enda skiva att skända gravar till.

Låt nummer nio på How to Dress Wells tredje studioalbum heter Childhood Faith in Love (Everything Must Change, Everything Must Stay the Same) och det är en väldigt typisk titel för Tom Krell. I sin musik slits han ständigt mellan barndomen (nostalgin) och vuxenlivet (nuet) och What Is This Heart är den hittills mest personliga uppgörelsen. Det säger inte lite. Om album nummer ett födde en helt ny r&b-subgenre och uppföljaren var mer polerande poppig är det tredje kapitlet en oförutsägbar resa där Krells låtskrivartalang tar honom längre än någonsin. Det märks till exempel att amerikanen lyssnar på mycket emomusik. Inledningsstycket 2 Years On (Shame Dream) är det mest intima How to Dress Well skrivit sedan hans första stora låt, Ready for the World.

Sju studioalbum senare släpps Mess, och Liars glider fortfarande runt på banan med den så kallade danspunken som deras musik ofta refereras till. Faktum är dock att de aldrig tycks hålla sig på den säkra sidan av vägen. Vid sidan av träffsäkra singlar och enstaka spår låter de sin musik falla raka vägen ner i den mörkaste avgrund av dystopi och experimentella sammanbrott. Många spår på albumet tyder på att Liars musik ibland felaktigt och exkluderande klassas som just danspunk. Förstår du eller vill du bara dansa? Teoretiskt sett hade Liars kunnat släppa ett helt album med hits som Mess on a Mission men så småningom hade du saknat en faktor. Den balanserande, utforskande faktorn. Den faktor som gör att du frivilligt stannar upp och uppmärksammar musikens syfte och innehåll. Den faktor som gör att Liars, 14 år och sju studioalbum senare fortfarande lyckas leverera hänförande spår rakt igenom skivan – inga undantag.

Efter enorma succéer med sina band The White Stripes och The Dead Weather valde Jack White 2012 att ge ut sitt första soloalbum. För första gången fick han fria tyglar att göra precis som han ville. Hans musik som tidigare präglats av distade gitarrer ersattes följaktligen av mer pianobaserade låtar och ljudbilden blev plötsligt större. Debutens uppenbara succé ledde till att Jack White återvände till studion för att ge ut album nummer två. Efter månader med musiken färdiginspelad men utan sång och texter började White bli desperat. En dag när han letade på vinden hittade han en samling noveller han skrev i sina yngre dagar som möbelsnickare hemma i Detroit. Från dessa noveller skrev han om och arrangerade texterna och återvände snart till studion för att avsluta albumet. I boken medföljande vinylen till Lazaretto förklarar han enkelt att alla låtar är tänkt som singlar, att alla är fristående från varandra och bör ses därefter. Med detta i åtanke så släpper man tankar om ett flödande av låtarna och fram kommer elva fantastiska spår. Om det är den instrumentala tungviktaren High Stepper Ball, Temporary Ground där White sjunger en folkvisa om en svunnen tid med sin violinist Lillie Mae Rische eller titelspåret Lazaretto där White bjuder på kanske sitt bästa verk sedan The White Stripes storhetsdagar.

Få album skulle passa lika bra att applicera som musik till en film som Atomos. Genom att blanda ambient och neo-klassicism ger Dustin O’Halloran och Adam Wiltzie liv till ett hav av vackra tongångar, utan början och slut – ett musikaliskt limbo. Alla låtar på Atomos är numrerade från 1-12 med romerska siffror, med undantaget att nummer fyra saknas. Samtidigt som jag lyssnar på nummer fem fantiserar jag vad som kan ha hänt med fyran, varför den inte är med. Den relativt banala tanken känns viktigare med Atomos i lurarna, det är som om att jag istället för att fundera på en låttitel är en hårsmån ifrån att finna meningen med livet. Atomos tar fram det vackraste ur det mest vardagliga och är lika mycket ett soundtrack till hemtentan som det är till livet.

Årets kanske starkaste musikaliska ögonblick infinner sig 2 minuter in i Hail to Thee, Everlasting Pain. Gitarrdrevet slocknar, ett ensamt ylande och sen, en smäll. Det är ljudet av en hel himmel som rasar ner över dig. Det är så The Body arbetar. Varje stycke, varje spår är ett nytt försök att förinta kosmos och hela mänskligheten med den. Men det är också ett mindre album än så. Inget annat verk i år har genom purt ljudskapande frammanat ångest på ett så slående vis. Hela skivan står som en megafon för själen att skrika ut sin nöd genom, och kanske, efter att ha genomkorsat ett av musikhistoriens mörkaste elektroniska landskap någonsin, känns själen lite lättare när den kommit ut på andra sidan.

I en tid där hiphopen rasar framåt och drar med sig element från R&B, pop, trap, hårdrock och metal släpper Freddie Gibbs & Madlib ett album som vågar snegla i backspegeln (det är ju där framtiden finns). Samtidigt gör Madlib sina bästa beats sedan Madvillainy och agerar språngplanka för Freddie Gibbs att spotta verser som om USAs östkust rann genom blodet på honom. Det låter klassiskt, men kan inte ha släppts vid något annat tillfälle än nu. Earl Sweatshirt och Danny Brown sätter übermodern prägel på hela kalaset när de smälter in i Madlibs obskyrt soulinfluerade beats som om de var skapta för varann. Hiphopen ser just nu sin bästa period på väldigt länge och Piñata står som en av årets absolut bästa skivor inom genren. En färgsprakande papier maché-figur från vilken hela hiphop-historien regnar ner likt godis.

Problemet med supergrupper är att resultatet ofta blir opersonligt beroende på bristande personkemi. Det problemet har inte The New Pornographers och har heller aldrig haft. Samtidigt som A.C. Newman, Dan Bejar och Neko Case kan göra fantastiska skivor på egen hand kan de också samarbeta och skapa något tillsammans. Denna gång blev resultatet Brill Bruisers, ett skolexempel i hur kanadensisk indierock ska låta. A.C. Newman har kallat Brill Bruisers för ett celebrerande album, efter perioder av svårigheter finns det nu inget som drar ner honom längre. Men med det sagt är Brill Bruisers ingen solskenshistoria. Det reflekterar snarare ljudbilden så till vida att det märks att The New Pornographers hade kul när det spelade in albumet.

Fina gitarrslingor, vackra stämmor och en produktion att drägla över, allt finns där. Men framförallt finns resultatet av att tre av vår tids mest spännande låtskrivare än en gång har slagit sina kloka huvuden ihop. Brill Bruisers finns där för dig att upptäcka.

Det hade aldrig funkat att filmatisera en emoplatta. Framför allt inte den här. Home, Like Noplace Is There hade blivit löjligt melodramatisk och däremellan så actionspäckad att du hade behövt Channing Tatum och Vin Diesel i sina mest emotionella tillstånd. Kanske hade den till skillnad från plattan i alla fall sålt (mer). Just det melodramatiska, också i musiken, är väl något som får många att hålla sig borta från genren men The Hoteliers långkok av poprock och hardcore bör göra det svårt till och med för belackare att låta bli. Home, Like Noplace Is There är scenens mest välskrivna verk sedan turnékamraterna The World Is… debut från fjolåret och när suveräna An Introduction to the Album kickar igång vet du att det är dags att sitta ner och ha det jävligt jobbigt. På riktigt då.

Det är svårt att separera Under the Skin från Mica Levis soundtrack; filmens karga, livlösa landskap går i unison med Levis avhumaniserade dronestycken som helt kompromisslöst tonsätter Scarlett Johanssons rovdjursresa genom den skotska landsbygden. En lugnande basgång går som en röd tråd genom stora delar av skivan och lockar sensuellt in den mest motvillige, men i Under the Skin lämnas inga uppskov – mordiskt gallskrikande stråkar avlöser varandra och det blir med ens omöjligt att överhuvudtaget kippa efter andan. Filmens bilder står starkt på egna ben, men tillsammans med Mica Levis nattsvarta musik blir det en upplevelse som kryper långt, långt under skinnet på dig.

Nästa år är det 20 år sedan Robyn slog igenom med Max Martin-skrivna Show Me Love. Det är en lång tid, men hon har också kommit väldigt långt på vägen. Den nutida Robyn är, som alla vet, en trendsättande hitmaskin som sätter sitt ID på radiopopen som kanske ingen annan gör. Hon har haft ett par samarbeten med Röyksopp förr, men inget så organiserat som EP:n Do It Again. De tar ett kliv mot varandra och båda gör den andra en tjänst – Robyn får en riktigt schysst produktion och Röyksopp får en riktigt schysst frontperson. Ett av de största guldkornen, den tio minuter långa Monument, är något av det bästa som hänt i respektive artisters karriärer. För att inte tala om titelspåret, en käftsmäll som kommer att locka till fuldans i många år framöver. Nu är det bara att hoppas att de håller ihop i framtiden och (förlåt mig) Gör Det Igen.

Little Jinder är en sådan artist som dyker upp ibland, som med ett genomstarkt popalbum på svenska kommer in på scenen med en smäll. Jag tänker på typen Veronica Maggio, Oskar Linnros, Markus Krunegård – det här albumet är där uppe. Temat är antingen ångest eller eufori, svartsjuka eller ohämmad kärlek. Det blir magiskt. Låtar som Ful och tråkig tjej, Inga e som vi e och Nått e väldigt fel är potentiella klassiker i varje bultande tonårshjärta, och med Little Jinders karaktäristiska röst, produktion och popkänsla är jag övertygad om att hon är här för att stanna.

Paul Banks nasala stämband och missförstådda texter svävar återigen ovanpå ett moln av gitarrer som många sammanfattar som 2000-talets Joy Division. Referenserna till post-punkens stora ikoner är givetvis många, men New York-konstellationen är betydligt mycket mer än en kopia av Ian Curtis ande. Skepcismen har följt med dem sedan det självbetitlade albumet från 2010 – men föga förvånande återvänder Interpol till sina mörka rötter där både basgång och riff får oss att minnas mästerverket Turn on the Bright Lights. På El Pintor visar Daniel Kessler återigen att han är bandets hjärna och i händerna på honom krävs inte förnyelse, det mesta han rör vid blir ett vackert mörker.

Att kalla någon som har släppt ett hundranågot antal låtar på internet för debutant vore felaktigt. Men DSU är faktiskt Alex Gs formella debutalbum, och är samtidigt det kanske bästa han har släppt hittills. Den som känner sig bevandrad inom indierock känner nog igen sig i Alex Gianniscolis fragila ljudbilder utan att finna att det är en pastisch. Gianniscoli utforskar ständigt nya sätt att få sina låtar att låta annorlunda. Resultatet blir att nästan varje spår låter som ett litet mästerverk i sig, till och med 80-talsflirtande Promise som annars skulle kunna dömas som en helhetsförstörare. DSU är mer än vad man någonsin skulle kunna förvänta sig av en 21-årig albumdebutant, och fortsätter Alex G på nu valda spår har vi många samlingar med små mästerverk att vänta.

Det behövs ingen replokal, tid eller studio för att skapa musik. Kusinerna Reese Donohue och Christopher Prudhomme har klistrat ihop albumet Forever över mail. Loopar och ljudbilder har klistrats ihop till ett gigantiskt pussel som är Forever. Med ett soldränkt skimmer, en förkärlek för 60-tal och psych-pop har Painted Palms presenterat sig som arvtagare till band som Tame Impala och Primal Scream. Deras vackra Liverpool-pop behandlar livet kring 20-sträcket, eskapismen och ensamheten. Deras psykedeliska tillvaro förblir dock allt annat än ensam – istället målar de upp ett universum vi inte besökt sedan Lucy in the Sky with Diamonds.

Det där med grabbar som spelar gitarr och sjunger om kärlek känns ganska uttjatat, undantaget är när det är tre grabbar från Newtown, Australien som bara krossar det. Även om bandet bara släppt en EP, sålt ut spelningar över hela landet och turnerat i USA och Europa så har de länge varit del av den nu växande australienska musikscenen. De fem spåren på EP:n är inget annat än fullträffar allihop, med en kaxig attityd och flörtande med britpop så blir det en omöjlighet att inte dra en referens till Oasis. Istället för att sjunga om den engelska kulturen likt Oasis har trion en ungdomlighet över sig, med lekfulla melodier och en värme i sina gitarrer. EP:ns höjdpunkt blir Delete, en låt som spelas flitigt på radiostationer världen över, en låt driven av en akustisk gitarr och text om att förlora sin kärlek som byggs upp till något magnifikt och en given allsångslåt live. Hajpen har blivit ett faktum och kriget mellan skivbolagen är i full gång, nu återstår det att se vem som fångar dem och hur långt de väljer att gå.

Att kombinera  Sunn O)))s malande gitarrtexturer med Scott Walkers allvarligt störda modernistiska poesi och ryckiga kompositioner visade sig vara en fantastisk idé. Mer omöjlig att definiera än någonsin så är musiken på Soused inte något jag skulle rekommendera till alla, oavsett så är det en stor prestation att de två artisterna lyckats sammanfoga sina ljudbilder till en så solid helhet som albumet faktiskt är. En mycket stor mängd kompakt mörker trängs tillsammans på Soused, men också en stor uppfinningsrikedom och väldigt intressant lyrik som är väl värd att återvända till. Visst, Soused kan vara svår att tycka om, men den är en helt unik upplevelse oavsett och du har förmodligen aldrig hört något liknande.

Lone har på senare tid gjort sig känd som en prominent houseproducent, men när man lyssnar på Reality Testing är det tydligare än någonsin att han faktiskt började med att skapa hiphop. Det är ett album som sömlöst går mellan genrer, som ena sekunden är hissmusik för framtiden och nästa sekund är en rökig klubb i en industrilokal. Det är också Lones mest perfektionistiska album hittills – varje litet element är precis där det ska vara. Men det känns aldrig speciellt programmerat eller själlöst. Reality Testing är ett album fyllt av liv.

Steven Ellison har de senaste åren förlorat många betydelsefulla människor i sitt liv. Alice Coltrane, J Dilla och Austin Peralta har alla haft stor inverkan på vem Ellison är och varför han gör det han gör. You’re Dead! är ett album om döden, och vad som kommer därefter. Med gäster som Kendrick Lamar, Herbie Hancock och Snoop Dogg åker Flying Lotus ut på en resa som gör stopp i både frijazz och r&b. You’re Dead! är som en exposé över hur jazz, funk och r&b i alla dess former kan låta om man heter Steven Ellison. I avslutande The Protest vaggas albumet till sömns när textraden ”We will live on forever” upprepas, resan är över och reinkarnationen är ett faktum. Fly Lo har skapat ett av 2014 års viktigaste album, lös biljett och följ med på resan.

Jag befann mig på en svartklubb på Ekerö för ett par somrar sedan. Ölen var billig och en provisorisk scen var byggd utifrån en lada. En kvinna kommer ut i en fransig dräkt, blekt hår och svänger på sin axelvaddar. Jag frågade min kompis vem hon var och fick svaret ”Det är hon som aldrig spottar ut sitt snus innan hon suger kuk”. Efter en låt var jag helt betagen av Lilla Lovis.

Experimentet är provocerande, hårt och skramligt. Kanske inte lika dansant som tidigare men lika skamlöst. Det hörs att det är egensnickrat och mörkare. Könsrockslyriken på Experimentet kanske innehåller färre könsord men fortsätter att ironisera befästningen av stereotyper och hackar på patriarkatet. Halvlek i första ögonkastet är favoriten där hon med hjälp av sorgsna slagverk sjunger om klimatet i en sportbar. Experimentet är inte bara uppfriskande utan viktig. En sådan specifik svensk rockgenre, som Lilla Lovis influeras av, behövs luftas och fyllas av nytt liv. Texterna ger faktiska käftsmällar och ingen kommer undan.

När du ser mig • se dig kanske är vårt mest överseende bidrag till albumlistan någonsin. Fyra låtar, alla under fyra minuter, ungefär som ett kortare hardcorealbum av OFF! eller Trash Talk och definitivt lika explosivt. På debutalbumet Rekviem påminde Silvana Imam om Alexis Weak i sitt uttryck men 2014 hade hon frånkopplat från alla influenser: både hon och ljudbilden var större, argare och i förlängningen även känslosammare. I•M•A•M och Svär på min mamma är fullkomligt odödliga, vilket gör lyssnarupplevelsen lite ojämn. Tensta– & Spada-samarbetet Jag är en fakkin gee och rasande snygga I min zon bleknar oförtjänt vid sidan av dem och gör sig bättre i ett eget sammanhang = en anledning till att placeringen här inte är ännu högre. Hur som helst, redan EP:ns titel ger rysningar. En milstolpe i den svenska musikhistorien.

Han är Sveriges okrönte popprins, profet i sin egen stad och den extra kryddan på indiegolvet. Markus Krunegård har under hela sin livstid befunnit sig i popmusikens mitt – oavsett konstellation. Under sitt eget namn bejakar han det svenska språket med texter om nuet, skrivna för stunden och som en uppkäftig replik mot något större. Rastlöst blod är lika delar körsbärspop som Masshysteri. Det är gitarrer och rebellisk anda, det är yta och det är insida. Uppkäftigare och kaxigare än vad vi minns har Krunegård återigen bevisat varför hans carpe diem-rader tar fram det bästa i oss.

Peter Silberman är fem år efter The Antlers unisont hyllade Hospice fortfarande en djävel på att skriva texter som berör. 2014 är det fortfarande ångest och förtvivlan i fokus, men redan på inledande Palace är det tydligt att något har förändrats. Bland de framviskande raderna skymtas det en strimma av hopp, och temat går att ana skivan igenom. De elektroniska idéerna på Burst Apart har fått stiga åt sidan till förmån för arrangemang som är något jazziga, med storslagna blåssektioner som ger en majestätisk känsla. Parade är ett annat exempel på skivans ljusare ton där sista versen ekar starkast: “And I can feel the difference when the day begins / Like all I know is: ”this year will be the year we win””. Att gå in med inställningen att det kommer vara ett upplyftande album är dock ett misstag, The Antlers musik passar fortfarande bättre under en ensam bussresa än på en fest omgiven av vänner. Familiars är inget undantag: med sina 53 minuter är det oundvikligt att några kommer att vara extremt känslomässigt uttömmande, som sig bör.

När Masshysteri la ned sina stridsyxor lämnade de efter sig ett stort tomhål. Saknaden av frenesi, politik och argsinta gitarrer har varit stor. Slagorden som betydde mer än livet försvann från den svenska musikscenen, men Robert Hurula lämnade aldrig musiken. I hemlighet smidde han stora planer som förankrat verkligheten såväl från Norrland som bland Stockholms gator. Under hans efternamn har han återigen tagit upp kampen med sylvassa texter som synar samhället och ett arrangemang i gränslandet mellan pop och punk. Det skitiga 90-talet som kom att definiera svensk populärkultur är tillbaka och ett ångestladdat moln som går hand i hand med Ebba Grön-refränger och vassa popbryggor har rest sig. Det närmaste vi kommer en revolution det här året är Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för.

Clark har hunnit bli en veteran vid det här laget. Han tillhör en nästan utdöende art inom det elektroniska landskapet. Han har, med Aphex Twin som bundsförvant, skapat ljud som är så tydligt datoriserade att musiken nästan framstår som omänsklig. Däri ligger det vackra. På självbetitlade Clark, hans sjunde album, exploderar hans rytmer i 404, syntax error och bluescreens. Det är musik som rivs sönder inifrån, av den enkla anledningen att det är så de är kodade. Inte för en sekund låter det som att Clark inte är i full kontroll över sina bippanden och boppanden; trots att de elektroniska slingorna vid varje givet tillfälle hotar att slitas isär av sin egen intensitet, som om de befann sig på ett stormigt hav. Men skeppsbrottet kommer aldrig. På skivans två avslutande spår finns en värme och instrumentalitet som inte varit malplacerad på ett Sigur Rós-album. Kanske motsägelsefullt mot vad som etablerats tidigare på skivan, men det är sådana element som i slutändan skiljer mästare från lekmän.

Duon från Umeå har tyvärr gått under de flestas radar – men Autumn Bells hör onekligen till en av årets bästa svenska upptäckter. Signade till Berlin-baserade labeln Atomnation har Jonatan Nilsson och Ludvig Stolterman förenat stadens pulserande klubbliv med tystnaden från det norrländska inlandet. Det kanske låter som en udda kombination, men i själva verket gifter sig det bäcksvarta adrenalinet från nattimmarna med det natursköna lugnet. Klyschigt nog kan man beskriva albumet som en vacker skogsvandring, för precis som albumets omslag, målar duon upp en behaglig ljudbild där subtila beats och produktioner förevigar och förskönar det vi väljer att kalla naturen.

Om Mordor haft en skivindustri hade det här varit flagskeppet. Margaret Chardiets förvridna ångestskrik låter som orcher under tortyr, hennes utandningar som en sista kollektiv suck innan världen förgörs. De olycksbådande trumslagen står som krigsförklaringar i mörkret medan de industriellt gnisslande oljuden hotar tränga in i huvudet som en borr under lobotomi. Chardiet har själv liknat skivan vid att vara fast inuti en trång bur i ditt huvud. Ett psykiskt fängelse. Bestial Burden är, helt enkelt, en sanslöst tung skiva.  Den är så medvetet tung vid varje sväng att den inte borde flyga. Men det gör den. Det här musikårets enda humla.

Jag vet ärligt talat inte så mycket om Dean Blunt och har inte lyssnat på honom tidigare. Vad jag däremot vet är att Black Metal är ett oemotståndligt album. De harmoniska stråkarna på öppningsspåret Lush är en fantastisk introduktion till en skiva som spretar än hit och än dit, från tretton minuter långa ljudlandskap som Forever till trallvänliga poplåtar som 50 Cent. Musiken må verka enkel och rättfram, men på en tematisk nivå så går det att finna en röd tråd om att dra sig tillbaka och en ovilja att ha att göra med andra människor. Det är som att musiken existerar i skuggan av en stor besvikelse, stämningsfull och catchy, stundom psykedeliskt, men alltid med ett varmt lo-fi ljud. Väldigt långt ifrån genren som givit Black Metal sitt namn.

Med två EP:s och albumet Every Kingdom, som kom 2010, i väskan kammade Ben Howard  hem priset i två kategorier i förra årets Brit Awards. Med uppföljaren I Forget Where We Were som släpptes i oktober i år är han nu på toppen av sin karriär. Med ett nytt, dystert, men åh så bräckligt reverbfyllt sound  bjuder Ben på låtar om hjärtekross och drömmar med samma sanningsfyllda röst som först vann vår kärlek. Den betydligt mörkare tonen på Bens senaste släpp har gett honom en bredare publik som lett till att de flesta konserter under hans pågående turné har sålt slut – vi förstår helt och hållet varför.

Något oväntat blev det Skrillex som gjorde årets drömpopgärning: efter att ha hört och gillat Hundred Waters debutalbum från 2012 signade han bandet till sitt skivbolag OWSLA. Uppföljaralbumet The Moon Rang Like a Bell kunde på så sätt låta märkbart större och dyrare, även om musiken i sig befann sig ljusår ifrån Skrillex (bortsett från dropet i [Animal], vilket vi får anta stod i kontraktet från första början). Snarare arbetade Hundred Waters likt FKA twigs med en modernisering av trip hopen, ofta med sångharmonier och ljudbilder starkt influerade av Cocteau Twins. Men till skillnad från sina föregångare var albumets låttexter både hörbara och viktiga: den öppnande monologen Show Me Love får betraktas som en slags bön, Murmurs rymde ett tydligt, sorgligt narrativ om en missad födelsedag och i Portishead-kyliga Innocent sjöng Nicole Miglis om ett krig inombords medan hela världens regn tycktes falla över henne. The Moon Rang Like a Bell var 48 minuters limbo mellan vaket och drömmande tillstånd, lika behagligt ambient som djupt berörande.

Att 2014 var ett speciellt år för shoegazemusik berodde inte på något efterskalv från My Bloody Valentines plötsliga återkomst. Inte heller var det Slowdives återföreningsturné eller Rides tillkännagivande av detsamma som fullständigt skakade om genren. Sea When Absent var det fjärde albumet från ett A Sunny Day in Glasgow som sedan 2006 spelat excentrisk pop tillsammans – men aldrig så vansinnig, förvriden, klassisk, lättillgänglig och motsägelsefull som nu. Det kontinentlånga avståndet mellan bandets medlemmar hade förlagt en stor del av albumprocessen till deras mailinkorgar. Där förenades låtidéerna i en perfekt avvägning mellan kollage och helhet, mellan spröda Belle and Sebastian-trumpeter och dissonanta skrik. Vi 90-talister som drömt om att få höra shoegaze när den faktiskt var ny, att förutsättningslöst få reagera på den, kunde istället börja ägna vår tid åt att dissekera A Sunny Day in Glasgows vackra ljudexperiment.

Annika Norlin har under namnet Säkert! på allvar etsat sig fast på den svenska popscenen och hennes äldre engelspråkiga projekt Hello Saferide har väl till viss del trängts bort av den succén. Men årets album, Hello Saferides första på sex år, kom helt enkelt till henne på engelska. Som vanligt lägger det sig som en snuttefilt över hjärtat, lugnare och mer instrumentalt sparsamt än någonsin, vilket bara lägger mer fokus på texterna. De visar i sin tur upp hur hennes låtar handlar om universella känslor, som gör sig bra oavsett språk. Inte för att vi någonsin tvivlat, men kanske hade vi glömt.

En kväll i Hultsfred 2012 förändrades bilden av livemusik för all framtid. Samuel T. frontman i Baltimore-projektet Future Islands gick berserk, hade en inlevelse som bäst kan ses på en musikal. Bättre inramning än inför den euforiska publiken kunde inte de där 80-tals doftande singlarna få.

2014 hände det igen. Samuel T. golvar allt och alla. Den här gången är tusen entusiaster utbytt mot 17 miljoner TV-tittare. Allt som skedde efter det där framträdande på Letterman är historia.

Med albumet Singles och i synnerhet en av årets starkaste singlar Seasons (Waiting on You) har Future Islands förankrat sina romanser för new wave inför en betydligt större publik, men musiken är lika innerlig, känslosam och värmande som innan. Vackra syntar klär in den stora drömmen och de stora scenerna som de numera intar. Ett av årets största genombrott har gett Future Islands, det lilla bandet från Baltimore, en helt ny status, men också gett världen lite välbehövliga vindar från 80-talet.

När jag såg MØ live i somras bevittnade jag en urkraft i henne som annars bara syns hos fullfjädrade popstjärnor med miljontals sålda album i ryggen. Halva publiken sträckte sig för livet när hon stod framme vid kravallsträngslet och när hon la sig på deras händer så hade hon kunnat bli buren precis så långt som hon velat. Electropopen har en edge hos sig som präglas av bilden av den kaxiga feministiska förebilden som sjunger om att vara ung och försöka vara sig själv när samhället säger åt en någonting annat. Inte ett banbrytande tema för ett popalbum, men när det är gjort med så mycket pondus, catchy refränger och tunga beats som här så blir det ändå spännande. Hemma i Danmark är hon redan den enorma popstjärna som hon är på god väg att bli utomlands också – och det finns få som förtjänar det lika väl.

Singeln Nöff nöff skapade med sin hundra procent kompromisslösa och extremt konfrontativa text en smärre kulturdebatt om huruvida Mattias Alkberg hade ”gått för långt”. Alkberg själv tyckte att det var löjligt, och att det nog berodde på att folk inte lyssnat tillräckligt mycket på Black Flag, att människor missuppfattade punkens språk och uttryck. Förmodligen har han rätt. Men oavsett vad en tycker om texterna eller den renodlade punken som florerar på albumet så känns Södra Sverige som ett befriande inslag i en ofta ganska trygg musikscen: särskilt under ett supervalår där skillnaderna mellan alternativen framträdde ungefär lika tydligt som skillnaderna mellan två olika sorters dammsugare. Mattias Alkberg är här för att polarisera, och det gör han fan så bra.

På Zentropy öppnade 19-åriga Frankie Cosmos upp hela sitt universum för vem som än ville lyssna. Här inne skildrades en extremt specifik, självbiografisk tillvaro: den där high school tagit slut och utarmat en fullständigt, där alla ens vänner är deprimerade men den allra största sorgen kretsar kring ens döda hund (Joejoe ligger förevigad på albumets omslag och nämns i tre låtar). Liksom hos Alex G på den här listan kan Zentropys status som debutalbum diskuteras, då Frankie innan dess redan hunnit ge ut 47 album på sin Bandcamp. DIY-drivkraften levde kvar även i dessa mer uppstyrda former, konstant utforskandes fotspåren efter Beat Happening och The Moldy Peaches. Och låt efter låt hamnade hon helt rätt: den melodiskt storslagna Dancing in the Public Eye hade nästan passerat som ett tidigt Arcade Fire-anthem om hon inte tillbringat refrängerna halvviskandes, som om hon satt på sitt rum och försökte undvika att väcka sina föräldrar. På Zentropy behandlades det personliga och vardagliga så träffsäkert att det blev allmängiltigt, men alltid formulerat på Frankies eget språk. Eller som hon själv förklarade det: ”I am just a normal girl, but my name is Frank.”

Ännu en gång ger Lana Del Rey oss låtar som målar upp bilder av hur det ser ut i hennes kaotiska men glamorösa liv. Den återkommande tematiken sex, drugs and rock ’n’ roll ger oss det vi förväntar oss av henne men på hennes andra fullängdare Ultraviolence har hon lämnat de extra popelementen åt sidan och sveper istället in oss  i en bluesfylld gitarrdröm. Man kan egentligen inte säga att hon romantiserar  hennes dramatiska och kaotiskt filmiska vardag men det är något med hennes självsäkra och råa texter som får en att vilja leva på den mörka sidan. Mer av den bourbonhesa rösten och americanarock, tack.

Redan på Attack on Memory var det tydligt att Cloud Nothings hade vuxit upp. Here and Nowhere Else är således inte lika mycket av ett chanstagande som senast, utan det är snarare den plattan bandet nästan förväntades släppa. Strukturen är vi bekant med, texterna behandlar samma teman som tidigare och Dylan Baldis poppunkiga refränger håller fortfarande världsklass. Ett av bandets storheter ligger just där: att göra musik som känns väldigt lättsam, men där texterna tar itu med psykiska sjukdomar, ångest och obesvarad kärlek. Trots sin relativt höga igenkänningsfaktor är inte Here and Nowhere Else en ointressant skiva, utan raka motsatsen. Taktbytet 40 sekunder in i Psychic Trauma är ett tydligt exempel på albumets blixtrande briljans. Pattern Walks är ett annat, och det är skönt att höra att om Cloud Nothings vill gå ifrån sin mall för att experimentera med shoegaze, så är de fullt kapabla att göra så. Spåret mynnar sedan ut i I’m Not Part of Me, som visserligen är en typisk Cloud Nothings-punkdänga och innehåller allt det som bandet gjort sig kända för, men när det låter så fantastiskt som det gör spelar det mindre roll om det är bekant eller ej.

Med sina sand- och stenöknar, kärr, moar och lavafält skulle inte Island vara helt bortkommet i Christopher Nolans Interstellar. Bördig från Australien men numera hemmahörande i Island är det därför kanske inte så konstigt om det ibland låter som om Ben Frost komponerade för, nej, som en utomjording. Och om vi för en sekund leker med tanken att det i ett parallellt universum finns en Interstellar som istället för utforskaranda dryper av nattsvart rymdångest, är jag säker på att Ben Frosts minimalistiska noise-album agerar ljudsällskap – med VHS-gryniga syntstick och trumslag så omskakande att de drar dig ända ner i maskhålet.

Tio år efter debuten väljer den hårdhudade duon bestående av Jesse F. Keeler och Sebastien Grainger att följa upp deras enda album hittills, tidlösa You’re a Woman, I’m a Machine. I punk- och hardcorekretsar gick folk berserk redan när duon återförenades i sann riot-anda under SXSW för ett par år sedan. Nya The Physical World är mer än bara en efterlängtad uppföljare eller en nostalgitripp – det är ytterligare en käftsmäll där duon trampar igång intensiva trummor och en baslina som rammar samtliga ljudbilder. Bara Trainwreck 1979 gör det svårt att inte knyta nävarna och hoppa in i moshen.

Mycket på LOSE handlar om Joseph D’Agostinos närmaste vänner som dog 2007, en händelse han inte har kunnat skriva om förrän nu. Med tragedin i centrum får vi en inblick i en ung låtskrivares värld, och får ta del av berättelser från både då och nu. Innehållet är fullproppat med popkulturella referenser och landmärken från D’Agostinos barndom i New Jersey, inte helt olikt hur Mark Kozelek förtrollar en på Benji. Att Cymbals Eat Guitars har mognat märks även på produktionen, Cap’n Jazz-vrålen som präglade föregående släpp finns fortfarande kvar fast i en mer kontrollerad och bestämd form. Att lyssna på LOSE är lite som att slå upp en sida i en dagbok:

”Here’s what it felt like / When I was 25 / Still had my family / Missed them already”

Så avslutas låten Chambers. Den personliga karaktären på textinnehållet gör att albumet ständigt kommer att vara relevant, det var så här D’Agostino mådde, kände och betedde sig året 2014. Lose kan bli för internetgenerationen vad Greetings From Asbury Park, N.J. var för deras föräldrar, en god vän.

Inget är någonsin bitterljuvt när det gäller Death Grips. När de tidigare i år utannonserade sitt upphörande som grupp var det ändå med löftet om ytterligare en skiva. Det skulle kunna vara ordboksdefinitionen av ”bitterljuv”. Men det var så klart inte så enkelt. Det är det aldrig med Death Grips. Bara tidigare den här månaden uppdagades ett twitter-konto med tweeten ”we’re going on tour”. Den är säkert inte skriven av Death Grips, men skulle helt säkert också kunna vara det. Vi får se. Oavsett visar det på att bandets historia ännu inte är ristad i sten, och att deras avtryck på musikhistorien genom något mirakel ännu inte slagit i taket. Om det här ändå visar sig vara slutet så gör det nog inte så mycket. Niggas on the Moon är ett lika självsäkert avskedsalbum som Abbey Road var för The Beatles. Det är en skivan som bryter ny mark för bandet lika mycket som det är en krönika över allt de någonsin gjort. Upphackade samplingar, aggressiva hooks och annat som förknippas med Death Grips sammanstrålar för att ta sig runt alla förväntningar som kan tänkas ligga på bandet. Och hey, det här är bara halva skivan.

Det krävs en särskild typ av hybris – eller ödmjukhet – för att döpa sin skiva till Love och tro sig komma undan med det. Enkelheten och bristen på originalitet är så uppenbar att det istället blir djupsinnigt och alldeles unikt. Någon gång under processen måste han ha ställt sig frågan, ”hur skriver man låtar om kärlek?” Eller snarare, ”hur skriver Damon McMahon låtar om kärlek?”. Det är inte svårt att föreställa sig att han suttit utanför sin stuga i skogen och sökt längs med horisonten ända tills han hittat svaret – eller insett att det inte finns något. ”I don’t know what to say / so I say nothing,  that’s OK”, sjunger han, och sätter fingret på så mycket, trots att han pekar med hela näven. På Love är hans gitarrutsvävningar större, vackrare och mer otämjda än de någonsin varit tidigare. Och precis där, i den disiga ljudbilden och McMahons trånande röst, som tänjs så långt att hans själ måste vara elastisk, döljer sig ett album med alldeles nya insikter om kärlek, trots att där inte fanns något kvar att säga.

Pop och politik har alltid gått hand i hand. I en tid som kantas av politiska oroligheter, främlingsfientliga krafter och stora orättvisor, fortsätter Kent att se rött. Sveriges största rockband har aldrig varit hemliga med sin hållning, men heller aldrig lika tydliga som nu. La belle époque, den första singeln från Tigerdrottningen är en sann samtidsinjektion som följs upp av fler tidsenliga arrangemang. Ett ställningstagande som både känns och är behövligt. Bland vackra syntar, mörker och arenatryckare fortsätter Kent sin framgångsrika hjärta & smärta-formel (ej referens till deras EP) utan att upprepa sig själva. Det doftar lyxiga studiotimmar, skinnjackor från Saint Laurent och överprisad champagne, men det finns fortfarande lite skit under naglarna.

Liz Harris har beskrivit Ruins som ett dokument, en ögonblicksbild av var hon var både rumsligt och känslomässigt när hon spelade in albumet: i Aljezur, Portugal, där hon med en relativt simpel hemmastudio spelade in musik och tog långa promenader till stranden om vartannat. I bakgrunden hörs diverse djur, grodor och syrsor, samt hemelektronik som piper och surrar. Emotionellt så talar skivan för sig själv då Harris melakoliska texter för första gången på länge hörs tydligt (med Grouper-mått mätta) genom de ensliga pianotonerna. Enligt henne själv är albumets tema ”failed structures. Living in the remains of love”. Lågmält och sorgligt, men också otroligt vackert och med ett av årets snyggaste omslag.

Antalet artister som rest sig ur askan, trotsat splittringar och återvänt från de döda blir bara fler och fler. Vid det här laget ges Absolute Reunited 23 snart ut. Richard D. James hör inte till den skaran av artister som känt doften av de lukrativa dollarkuverten. Anledningen till att Syro, hans första album på 13 år dyker upp nu, är inget annat än hans kärlek till musik. Den elektroniska pionjären har under hela sin karriär legat i elektronikens framkant och således även banat väg för en rad artister. Med andra ord, när Aphex Twin väl väljer att blotta sina hemliga skatter gör han det helhjärtat. Syro är därmed ett välarbetat, snudd på perfekt album av en producent som tillägnat hela sitt liv till att skapa beats och ljud. Delar av det hörs på Syro, ett album som återigen pekar ut nya riktningar för framtiden.

Jag har sett flera personer som hävdat att Panda Bear har en kreativ peak nu. Någon beskrev det som att ”allt han testar får han att fungera”. En devis som känns extremt sann om man kollar på Mr Noahs fyra låtar – från titelspårets förvrängda och omöjliga dansmusik, till Faces in the Crowds texturrika pop, till Untying the Knots asiatiska inspirationskällor och till This Side of Paradise som känns lika lekfullt allvarlig som något Os Mutantes kunde slängt ur sig på 60-talet. Att tre av dessa låtar inte platsade på den kommande skivan Panda Bear Meets the Grim Reaper är absolut inte för att de inte var bra nog – men antagligen för att dessa låtar passade löjligt bra ihop på egen hand.

Stefan Holmberg placerade sitt hjärta på öppen gata till allmän beskådan och runt sig hade han en rockorkester som saknar motstycke i svenskt musikliv det senaste decenniet. Samtliga spår på Killers Walk Among Us debutalbum – deras enda, deras avsked – var på liv och död. Att det blev bokstavligen, att Stefan valde att lämna livet innan verket släpptes, kom oundvikligen att prägla upplevelsen, men de tio musikstyckena skulle inpräntat sig i Göteborgs musikhistoria även utan sitt oerhört tragiska sammanhang. Killers Walk Among Us lämnade kvar låtar om psykisk ohälsa, vänskapsband att bygga broar av och det där Ramberget där man ser hela stan. De tog avsked på Pustervik en regnig, oförgömlig aprilkväll genom att balansera mellan lycka och sorg på samma förkrossande vis som på sitt inspelade verk. Deras dynamiska postrock väjde inte – den var en asfalttruck som forcerade fram över gatorna, skapandes ett avtryck som inte kommer flagna på många år.

”I quit my dreaming the moment that I found you / I started dancing just to be around you / Here’s to thinking that it all meant so much more / I kept my mouth shut and opened up the door”.

Det finns mycket hjärtekross på Burn Your Fire for No Witness. Även om albumet präglas av en ensamhet, så finns alltid känslan av en nyfunnen styrka någonstans bakom Olsens sköra stämma. På sitt tredje släpp har Angel Olsen fortsatt att experimentera i form av att fortsatt spela in med ett helt band, något som gör att de sköra ljudbilderna som tidigare definierat hennes skapande når nya höjder. Tillsammans med de melankoliska texterna om ensamhet blir albumet häpnadsväckande slagkraftigt och kan nog ta sig in i under de hårdaste av skal.

Spår som ovan citerade Unfucktheworld, Forgiven/Forgotten och High & Wild har ljudbilder som skulle kunna kopplas mer till 90-talet än något annat årtionde.  Det som gör att det inte låter för mycket 90-tal är Olsens suggestivt vackra röst, som fortfarande låter som en vemodigare version av countrylegenden Patsy Cline. Burn Your Fire for No Witness sneglar bakåt men blickar framåt, ett steg i precis rätt riktning för Angel Olsen.

”Today, more than any other day, I am excited to go grocery shopping. And today, more than any other day, I am prepared to make the decision between 2% and whole milk.” För att hitta kärnan i kanadensiska Ought kan vi gå direkt till denna punkt på debutalbumet där titeln yttras, med Tim Beeler rabblandes helt absurda stycken poesi. Strax innan har han uppmanat lyssnaren att gå och hämta lite lektyr: ”Open up your textbooks, or a magazine, or a novel, any kind of reading material will do! Okay? Here we go!” Precis lika hämningslöst rörde sig Ought mellan sina influenser, där Beelers karismatiska, David Byrne-liknande sång backades upp av ett arv från Daydream Nation såväl som Marquee Moon. More Than Any Other Day var lekfull på dödligt allvar, vare sig det gällde tidigare nämnda mjölkhistoria eller att plötsligt förkunna Guds nedstigning på jorden – eller som att på den känslosamma peaken Habit verka be till samma Gud om att inte lämnas ensam. Oavsett hur många album Ought kommer följa upp More Than Any Other Day med, är debutalbumets kompromisslösa briljans förhoppningsvis något beständigt.

Det är tråkigt när konstverk hamnar i skuggan av sina upphovsmän. Särskilt när konstverken stoltserar med stora konstnärliga kvalitéer. För det är precis vad pom pom gjorde. Det var en förlängning av Ariel Pinks tidigare uppåt väggarna tokiga texter, med satiriska undertoner om samtiden mixat med explicita vulgäriteter. Där rymdes Pinks stilsäkra lo-fi-verk med välproducerade epos utan att han för en sekund kompromissat med pojkrumskänslan som alltid omgett hans material. Det är tråkigt, för när man 2014 frågar vad folk tycker om Ariel Pink efter alla hans utspel blir svaret rungande och enhälligt att han borde hålla käften. Men Ariel Pink lär aldrig lyssna på sina belackare. När pom pom puttar mig som allra hårdast ner i underlandet undrar jag om det inte också är bäst så.

Everyday Robots är ingen skiva som riktigt går att ställa mot Damon Albarns tidigare alster: det är en skiva som är mer lågmäld och avskalad än något han gjort med Gorillaz, samtidigt som den är långt mer personlig än något han släppt tillsammans med Blur. Där han i Gorillaz gömt sig bakom alter-egot 2D är han på Everyday Robots öppnare än tidigare, mycket av lyriken är barndomsinspirerad som är brukligt på soloskivor. Nu har masken åkt av, och som solomusiker är Albarn utelämnande samtidigt som han lyckas vara smart, subtilt undvikande. Helt ensam är han dock inte, Natasha Khan från Bat for Lashes lånar sin röst till introverta The Selfish Giant och Brian Eno hjälper till på två av spåren (som båda hör till skivans starkare). Musikaliskt är produktionen ofta trip hop-inspirerad, för att i nästa minut te sig mer åt experimentell rock. Det gör albumets flera vändningar något svåra att förutse, men det blir aldrig osammanhängande eller spretigt. Möjligen är det första gången Damon verkligen tillåter sig att bara vara Damon, och det är något som välkomnas med öppna armar.

I en bättre värld hade Beck Hansen varit rockens stora stjärna. Genom åren har han dock blivit en pionjär för den alternativa rockvåg som kommit att forma det amerikanska landskapet. När han från ingenstans meddelade sin återkomst, höjdes det på ögonbrynen, kulturjournalister dreglade och somliga av oss var till och med skeptiska. Med albumet Morning Phase bevisade Beck en gång för alla att han är den som bär upp en hatt allra bäst och att han fortfarande sjunger som en gud. Hans experimentella rockdagar kanske är över, men på albumet Morning Phase som är det bästa han gjort sedan Sea Change, målas en betydligt mer harmonisk och solid bild fram. Ibland känns det som att Beck är som ett fint vin som bara blir bättre med åren. Morning Phase är som en vacker solnedgång längs den franska kusten intill en liten vingård.

För två år sedan såg jag D’Angelo live i Rotterdam. Han var nästan två timmar försenad och blev inledningsvis utbuad när han äntrade scenen. Tur att inte samma kutym gäller i albumvärlden, det var nämligen 14 år sedan Voodoo kom ut. Black Messiah är soulens Smile, och har äntligen efter år av rykten om dess existens fått se dagens ljus. Black Messiah är fullproppad med spännande idéer, både musikaliska och textmässiga – Sugah Daddys jazziga piano, det deformerade trumkompet på Prayer eller de slicka gitarrerna på Betray My Heart. Till skillnad från andra album som tagit lång tid att spela in, Chinese Democracy till exempel, så låter Black Messiah som en helhet, som om det lika gärna skulle kunna spelats in föregående år.

Texterna på D’Angelos återkomst är ofta inte helt lätta att ta in. Black Messiah är inte en person skriver D’Angelo i det medföljande texthäftet, det är en känsla att vi alla, kollektivt, är den ledaren. Ett album har aldrig kommit så rätt i tiden.

När det euforiska slutet på Another Life är över, är det bara att konstatera att D’Angelo är tillbaka med besked. Nutida r&b-artister har mycket att lära av denne oproduktive souldiva, nästan för mycket.

Med dessa drygt två timmars malande, repetitiv konstrock som ömmar trumhinnorna och bedövar sinnena så har Swans skapat ett av sina bästa album, inte bara sedan comebacken, utan någonsin. Från långsamma, svävande jams som Just a Little Boy till offensiva och högljudda nummer som Oxygen så behåller albumet en konsekvent hotfull atmosfär och en förvånansvärt exstatisk känsla. To Be Kind är inte nödvändigtvis mörk musik, det är snarare en slags förlösande upplevelse: en märklig gudstjänst ledd av frontpersonen Michael Giras obscena rop och förödande oljud. Albumet avnjutes bäst genom högtalare och på en ogudaktig volym.

Loso Baby. Lorentz visar med sitt debutalbum som soloartist hur viktigt det är att vara i sync – med beatet, texten och kanske viktigast: samtiden. Kärlekslåtar är en lekfull inblick i svensk populärmusik 2014, och det är en skiva fullmatad med semi-aktuella populärkultursreferenser (case in point: den briljant namngivna The.OC.S01E01.DVD-rip.Xvid). Lorentz skriver rader som för tankarna till Drake, men rappar stundtals med ett självförtroende tillhörande Kanye West. Att få banala fraser som “kan inte sova om nätterna / har börjat göra yoga om nätterna” att låta som det rimligaste i världen är ett konststycke i sig. Språket är fullt av slang, och de där oortodoxa böjningarna som blev signumet tillsammans med brorsan Sakarias är ständigt närvarande i enkla, men effektfulla rader som i Inga bra svar (“Du undrar varför jag inte har ringt / Inga missade samtal på din telefon”). Produktionen står Vittorio Graso för: följaktligen är den smart, stilistiskt säker och fruktansvärt nära perfektion. Ingenting har lämnats åt slumpen, Gästartisterna som jj och Say Lou Lou tillåts ta plats, men aldrig ta över. Det är Lorentz skiva, med Lorentz och hans vita ryggsäck i fokus. Redan nu går det att se avtrycket Kärlekslåtar har haft: “tänkte leva life” har fått namnge tusentals Instagram-bilder, Mimosa är plötsligt en given förfestdryck och The OC laddas ner i förbluffande mängder.

Den Sharon Van Etten som med sitt traditionsenliga, gitarrplinkande indiefolk invaderade våra hjärtan med Because I Was in Love känns avlägsen bara minuter in på Are We There. Dundrade trummor och ekande pianoackord gör nu Van Ettens röst sällskap, och flyttar in den i en annan dimension. Sången är också mer självsäker än tidigare, och tillsammans med låtarnas nu fylliga och dramatiska sound blir resultatet slående. Visst finns de avskalade ögonblicken kvar, som på I Know där endast ett piano backar upp rader som “I sing about my fear and love and what it brings”, en strof som väl beskriver lyriken på skivan. Van Etten träffar helt rätt oavsett hur sången är inramad, eller hur invecklad texten är. På Your Love Is Killing Me använder hon sig av en mer målande infallsvinkel (“Break my legs so I won’t walk to you / cut my tongue so I can’t talk to you / burn my skin so I can’t feel you / stab my eyes so I can’t see”), och lyckas på Our Love (där fantastiska Torres hjälper till med körningen) med en ganska enkel text sätta ord på en komplicerad känsla. Genomgående är Are We There en mycket genomtänkt skiva, där samtliga spår berättar en egen, oftast tårdrypande, historia.

Sedan första släppet har Real Estate alltid levererat folkölsvänlig indie. Med vissa utspretande instrumentala spår har de oftast klinkat i samma skala och alltid varit lika jävla trevligt. Och välproducerat. Atlas utmanar lite med den förflutna jargongen. Solstinnet i musiken har svalnat och Matt Mondaniles röstregister uttrycker mer moloken lyrik än tidigare.

Barockpopen är intakt men albumet är inte lika singelvänligt som tidigare projekt. Talking Backwards är tydligt den mest huvudnaggande hiten.

Något har ruckats på och kursen har modifierats en smula. Inte lika lustbetonat denna gång vilket efter några genomlyssningar blir intressant. Ett band som Real Estate kan väldigt lätt förväntas gång på gång att leva upp till konceptet som definierar sin egna nisch. Atlas är därför ett uppfriskande bevis på hur musiken kan orientera sig olika i en karta över abstrakta ljudlandskap.

Drömpopsfenomenet Yumi Zouma släppte sin debuthistoria i början av året. Första tecknet på dess existens var singeln The Brae som spelades flitigt i egna hörlurar och hyllades i kulturbloggarna. Den hyfsat modesta tongången high fivear med åttiotalssynthen och de fyra spåren får frispel för funk, soul och pop. Då bandets tydliga inspiration är drömpop och lite dammig funk var det föga förvånande när Wild Nothing vågat sig på en remix av A Long Walk Home for Parted Lovers. Trion har även kokat ihop It Feels Good to Be Around You med Air France, singeln som följde kort efter EP-släppet.

Att lyssna på Yumi Zoumas EP är som att äta en fyrarätters på det där stället en alltid velat gå till där priset är överkomligt. Den bottnar i raspig stämsång, svärmiska gitarrslingor och taktfulla melodier. När den är slut vill en genast göra återbesök.

Norges discokung Todd Terjes efterlängtade debutalbum släpptes äntligen i år. Inte nog med det, det är även ett av årets absolut bästa album. I över ett decennium har norrmannen kickat nu-disco-genren och haft framgångsrika samarbeten med allt från Franz Ferdinand till Robbie Williams. Det är Terjes fingertoppskänsla för melodier som utmärker albumet, lager på lager, takt efter takt strös melodierna på och skapar ljudlandskap vi bara kunnat drömma om tidigare. Vad som inte får glömmas är att detta är ett dansalbum i sin mest excentriska form. Albumets klimax blir Delorean Dynamite som skulle kunna funka som soundtrack till en jaktscen i valfri film från 80-talet. Likt lugnet efter stormen kommer Todd Terje och Bryan Ferrys kollaboration: en cover på Robert Palmers Johnny and Mary. En bortglömd 80-talsdänga som får helt nytt liv. Med Ferrys känslosamma stämma och Terjes futuristiska beats blir det ett av vår tids bästa samarbeten och som träffar en rakt i hjärtat. Avslut på denna nästan 60 minuter långa resa blir givetvis Terjes stora hit Inspector Norse, låten som regerat på dansgolv världen över sedan den kom 2012.

En halv minut in i Alvvays självbetitlade album har huvudpersonen redan hunnit få syn på en främling i tunnelbanan, för att sedan föreställa sig ett helt liv med personen. Den febrigt romantiska pop som bandet slog igenom med i år var snarare klassisk än banbrytande, mitt i en tid där alla andra tycktes göra tvärtom. Alvvays rymde en Best Coast-liknande melankoli, melodier i Camera Obscura-klass och snärjde stundtals upp sig i Beach Houses dagdrömmande, men med låtar så välskrivna att de stod på egna ben. De återkommande ämnena var naiva eller surrealistiska: Ones Who Love You drog iväg ända ut i rymden efter att sångerskan Molly Rankin cyklat omkring i blixtoväder tills hjulen fallit av. I The Agency Group fick hon ”when you whisper you don’t think of me that way” att låta som döden, med enorma, skimrande gitarrer omkring sig. Och så var det ju den där Archie, föremål för den mest ikoniska popklassiker som givits ut de senaste åren. Trots att låten Dives ebbade ut med orden ”you never get it on the first try” var det precis vad Alvvays gjorde 2014.

Innan Too Bright kom ut sa en skivbolagsrepresentant en sak som jag inte kan sluta tänka på.

“In Kate Bush terms, the new Perfume Genius LP is like The Dreaming to his previous LPs’ The Kick Inside. Wild & amazing.”

Det stämmer så väl in. Perfume Genius har visserligen alltid gått en subtil väg med sin musik, ensamt gråtandes vid ett piano. Även om han till stor del fortsätter att göra det på Too Bright så är det här ett utbrytaralbum, med vibrerande syntar, märkliga körer och tunga rytmer. Precis som Kate Bush så lägger han här till en excentrisk dimension; ger ifrån sig ett avgrundsvrål på Grid och låter sitt ensamma gråtande kollidera med något morbitt inom honom. Too Bright är på många sätt ett existentialistiskt album, där Perfume Genius är fånge i sitt eget huvud och i sin egen kropp. “I wear my body like a rotten peach, you can have it if you handle the stink” är bara en av många textrader som handlar om just det. Det ruttet köttsliga och det vackert känslomässiga. Det ruttet känslomässiga och det vackert köttsliga. Wild & amazing.

Vi har börjat vänja oss vid att Lykke Li badar i superlativ. Hennes tredje fullängdare I Never Learn är inget undantag. Det är hennes starkaste album hittills i karriären – trots att föregångarna stavas kritikerhyllade Youth Novels och Wounded Rhymes. I en mörkare värld, med ett krossat hjärta och ett sorgligare universum fortsätter Lykke Li att skapa soundtracket för en hel generation. Att säga att musiken handlar om livet,  låter lite som en klyscha, men hennes texter har alltid haft förmågan att skapa de känslor vi inte kan sätta ord på. Det har aldrig varit tydligare än på I Never Learn – där hon återigen framhäver sin stora musikalitet. Dimensionerna är djupare, nerven i stämbanden känsligare och arrangemangen smärtsamt vackra. Lykke Li är så mycket mer än en artist för stunden, hon är ett konstverk som kräver dynamik, ödmjukhet och ett brustet hjärta. Resultatet är tidlös pop.

Med 2010 års Swim började Dan Snaith ta en mer klubbinriktad väg för sin musik, något som fullföljdes med 2012 års album Jiaolong under namnet Daphni. På Our Love kallar sig Snaith återigen för Caribou – jämfört med Jiaolong är det mycket mindre dansinriktat och albumet känns snarare som en direkt fortsättning av Swim. Det är ett album fyllt med lekfullhet och en sensualitet som präglas av tystlåtenhet och en diskret ton. För att vara ett album med kalla elektroniska toner är det förvånansvärt fyllt av liv, och ibland blir det till och med lika dansvänligt som Jiaolong. Men det är dock en överdrift att kalla Our Love för klubbmusik – det är snarare ett smörgåsbord med det bästa från house, ambient och jazzmusik. En kombination som få bemästrar lika bra som Caribou.

På Run the Jewels 2 följer El-P och Killer Mike upp sin hyllade debut, och toppar den med hästlängder. Produktionen är råare och mer kompromisslös samtidigt som de absurda verserna är tightare och mer väluttänkta. Nyckeln till framgången ligger i att El-P och Killer Mike vet hur man samarbetar. Det är ingen regelrätt collab där den ene gästar på den andres låt utan de lägger sina egon åt sidan och gör låtar tillsammans.

”While other rappers are vaginas for the fame / the jewels runners will always stay rude / Motherfuck your permission, was never yours to begin with /And every bar of the bitch shit you spit is your fucking prison”

Som utdraget ur inledande Jeopardy påvisar är Run the Jewels knappast frikyrkliga och ska så heller inte vara. El-P och Killer Mike försöker inte låta som någon annan, och kunde inte bry sig mindre om de fick kritik. För två veckor sedan berättade Killer Mike att Run the Jewels 3 skulle börja spelas in i januari. Kan de toppa det här? Det tror jag säkert, Run the Jewels spelar i en liga för sig.

Ett ständigt återkommande tema på Benji är döden, någon dör i nästan varje låt. Barndomsberättelser varvas med nutida personliga reflektioner och skivan blir en unik inblick i Mark Kozeleks tankevärld – som att läsa hans dagbok. Vi får höra om hans kusin Carissa som gick bort förra året, hans pappas kompis Jim Wise som misslyckades med att ta livet av sig, och när Kozelek såg The Song Remains the Same. Alldagliga händelser såsom att han tittade på film, blandas med tragedier och andra livsavgörande ögonblick. Detta ackompanjeras inte bara utav nylonsträngad gitarr som Kozelek brukar använda utan oftast av ett helt band. Det blir en fantasieggande resa som ger en unik insyn i en artists liv. Mark Kozelek har aldrig varit mer musikaliskt relevant än 2014.

Få kan ha missat vad Kozelek sysslat med sedan i somras, och om han är provokatör eller douchebag låter jag vara osagt. En sak står dock klart, han är inte rädd för att vara ärlig och säga vad han tycker – på gott och ont. Benji är en gammal man som sitter på farstutrappan och tänker på sitt liv, en öppen dagbok, en självbiografi – ett av årets bästa album.

Ångest, ångest är min arvedel. Så det är lika bra att göra det bästa av den: Iceage överträffar sig själva för andra gången genom att bredda sitt sound åt ett håll som doftar starkt av Nick Cave & The Bad Seeds och The Gun Club. Musiken framträder genom ett moln av alkohol och tobaksrök och träffar rakt i maggropen med Elias Bender Rønnenfelts brölande stämma. Men också själva låtskrivandet har förbättrats, texterna, variationen och stilsäkerheten. Ståendes med en fot i punken och den andra i verkligt ambitiöst låtskrivande så har Iceage spelat in ett album som utan problem kombinerar de bästa av dessa båda världar.

Den 24-åriga Mac Demarco är snubben som kan få de smörigaste texterna att stanna kvar i handen utan att glida mellan fingrarna. Med sin Jizz-Jazz (som han självklart kallar sin musik) och sitt uppfriskande beteende har han det senaste året hörts och synts överallt och en av anledningarna är släppet av hans andra fullängdare Salad Days. Albumet innehåller till skillnad från debutplattan 2 låtar som faktiskt betyder något för honom men har med samma svajiga gitarrer och syntar gett oss några stycken jangle pop. I öppningsspråret som betitlat albumet sjunger han till exempel om obligationen att växa upp, Let My Baby Stay handskas med hans flickväns uppehållstillstånd, Treat Her Better handlar om hur man ska behandla sin älskade och i Brother rådgiver han den här brodern om vad livet handlar om innan låten flyter ut som ett psykedeliskt skepp lastat med en ekande falsett, svängande elgitarrer och något som låter som ett kall från underjorden. Salad Days är helt enkelt den perfekta blandningen av gung, genomtänkta texter och flum, mycket flum.

De fyra pågarna i Solen såg svinsura ut på nästan alla bilder som vid något tillfälle cirkulerade på nätet, de snackade om likgiltlighet som en central känsla i deras musik och de döpte sin förstasingel till Förlorare. Klart någon ryter till och kallar dem för Sveriges drygaste band (det hände), men under det gångna året var det ändå långt fler som istället gav dem titeln Sveriges BÄSTA band. Vi som sållar oss till den senare kategorin förstår ju dessutom att det är lätt att bli lite bitter när man skriver så sylvass rockmusik utan att det märks nämnvärt på kontoutdraget. Dom som bryr sig om Solen är betydligt fler än när 2014 började och det beror när allt ska summeras på att de blivit fantastiskt skickliga på att skriva indiehits med tyngd i. Var man än sökte sig på bandets uppföljare till 2012 års debut fanns en hook som grabbade tag eller en ljudvägg som höll kvar. PS. Alla sket i att trummorna kanske inte var så himla grymma i slutet av Estelle. Fortfarande årets bästa gitarrer. DS.

När FKA twigs slog igenom med den trögflytande Water Me 2013 var det många som det stockades för i halsen. Den märkliga produktionen, viskande rösten och hjärtdrabbande texten var så oerhörd. Melodin var vacker, men finstilt och inte direkt en banger. Av den anledningen var det väl kanske svårt att tro att hon skulle bli en av 2014 års största nytända stjärnor – men o så välförtjänt. Hon är en auteur i sann mening, i ledet efter namn som Björk, Portishead och Cocteau Twins.

På LP1 är FKA twigs utblottad i både känslor och kropp (om man nu kan skilja på dem, vilket verkar vara hennes tes att det inte går). Introt Preface, engelska för förord, är just vad det kallas. “I love another, and thus I hate myself”. Ett odiskutabelt konstaterande som sätter tonen för albumet. Det är talande för hur hon knyter relationer till andra, emotionella och sexuella, till att handla om henne själv, hur hon mår, hur hon känner. För hur mycket hon än sjunger om sex så låter hon alienerad, avskärmad från alla andra som i en depression. Sensuellt, javisst, men albumet utsöndrar tårar snarare än andra kroppsvätskor. Tempot är genomgående långsamt och hackigt, såväl på de pampiga singlarna Two Weeks och Pendulum som på övriga låtar. Det är ett album för hörlurar, så att rösten kan viska en precis intill öronen, så att en hamnar ensam i LP1s böjda och skeva verklighet. Då är det bara hon där i hela världen, alienerad från alla andra.

Ett år där bjässar som The Black Keys, U2 och Bruce Springsteen (ja, där har du Rolling Stones topp tre) släppte emotsedda skivor skrevs det vackraste nya stycket rockhistoria ändå av en ensam och för den stora massan okänd man som vid tidpunkten var deprimerad och led av paranoia. Adam Granduciel släppte ut ett antal otämjbara gitarrer i offentligheten och drog ut ackorden tills de var längre än alla amerikanska vägar som förebilderna sjungit om. Det här var hans tredje album som The War on Drugs, även om han alltid haft musiker med sig har samtliga varit soloskivor.  På omslaget till Lost in the Dream satt Granduciel själv framför ett fönster, i låtarna verkade han förlora sig själv i de drömlika arrangemangen.

Lost in the Dream låter – vilket nämnts en hel del – lika mycket som Spacemen 3 som Springsteen. Den våldsamt medryckande förstasingeln Red Eyes följs av den nästan meditativt melankoliska Suffering, därefter kickstartar An Ocean in Between the Waves och vid tar så småningom det sömnlösa total-jamet Disappearing – men oavsett stämning hägrar det dränkande mörkret och den stigande svarta solen i lyriken. Den här gången hade Granduciel inte utrymme för fler än en instrumental låt eftersom det fanns för många tankar som behövde brisera. Ingenting får heller en lösning, huvudpersonen lägger sina tillkortakommanden på bordet och låter några av årets bäst skrivna låtar och en frustande röst blåsa iväg dem. Det som hade kunnat blivit daterat navelskådande resulterar i en uppdaterad, ambient americana som växer med minuterna som tickar. Granduciel verkade inte alltid veta vart hans låtar skulle ta vägen – men någonting sade en att det speglade hans sinnesstämning väldigt väl.

Med Annie Clarks egna ord så är St. Vincent ”a party record you can play at a funeral”. Dubbelheten i det citatet är något som är typiskt för hela hennes artisteri – att på scen sätta samman tunga gitarriff och trummor med små trippande steg och en mekanisk framtoning. En noggrant koreograferad dans som samtidigt är lite slarvig och därmed mänsklig. Att finna en ömhet i syntljud grova som sandpapper, och en tyngd i ljusa, svävande stämmor. Det finns en sprängkraft i att lyckas befinna sig i gråskalorna utan att bli likgiltig – det är faktiskt väldigt mycket som ryms i det stora känslomässiga utrymmet mellan en begravning och en fest.

Musiken på St. Vincent är i mångt och mycket konstruerad av udda element, sammansatta till poplåtar som är enkla att tycka om, både vid första och femtioförsta lyssningen. Texterna tar oss från öknen till Berlinmuren. Från att onanera sig ur vardagstristessen och att tvångsmässigt lägga upp bilder på det en gör på sociala medier (eftersom annars: ”what’s the point of doing anything?”), till att hängivet förkunna sin förälders kärlek med att säga att hon föredrar den framför Jesus. Även där skapar hon stora utrymmen utan att för den sakens skull få ett avstånd till lyssnaren – albumet är lika intimt som det är extrovert.

St. Vincent är ett kul, tänkvärt och konstigt album från en artist på toppen av sin karriär. 2014 har varit hennes år – i en tid där mycket handlat om artister som försökt vrida om den elektroniska musiken så många varv som möjligt, tog St. Vincent poprocken och vände den ut och in.