Årets 100 bästa album – 2015

Som en del av det australienska musikkollektivet kring Tame Impala har medlemmarna i Pond varit i ständig rörelse, från ett band till ett annat, och det är först på senare tid som faktiska formationer kan urskiljas i dessa band. Om Tame Impala är Kevin Parkers kärleksbarn, är Pond omsorgsfullt omhändertaget av Nicholas Allbrook. På tidigare skivor har tydliga rötter från Tame Impala hörts genom Pond, men på Man It Feels Like Space Again har gruppen utvecklat sin distade psykrock ytterligare och skapat något eget. Titelspåret är över åtta minuter långt och ger styrka åt sitt utomjordiska namn, en saga med smak av stundande apokalyps. Man It Feels Like Space Again är lika poppigt som det är trippigt och visst försvinner både tid och rum för ett tag när man lyssnar på skivan. För precis som albumtiteln hintar om känns det lite som du slungas ut i rymden, igen och igen, i takt med basgången och med hjälp av synten som aldrig slutar spela.

Thundercat är med på hela tre album på den här listan – som kreativt epicenter på To Pimp a Butterfly, ryggrad på The Epic, och kanske viktigast: som kreatör av minialbumet The Beyond / Where the Giants Roam. På ynka 16 minuter lyckas Thundercat åstadkomma lika mycket som många av hans kontemporärer gör på ett fullängdsalbum, och det med besked. Vi får följa med på en resa bestående av vacker skönsång, medryckande demonfunk och sprudlande basekvilibrism. Allt som gör Thundercat till den han är finns liksom med, bara att det inte sker under överdrivna former. Ibland får man helt enkelt mer sagt med en kortfilm än en långfilm, något som The Beyond är ett bevis på.

En av årets bästa debut-EP:s kommer från den fortfarande osignade Miya Folick. Under året som har passerat har hon släppt fyra singlar, som fulländades med EP:n som kom i slutet av november. Hennes grunge-doftande pop är beviset på hur långt man kan komma med välskrivna låtar. ”How did I miss this lesson when I was young?” sjunger hon upprepandes och ångerfullt i förstaspåret Talking With Strangers, som trappas upp där hennes falsett slutligen vävs ihop med gitarrens ekande rundgång. Andra höjdpunkter är What I Have To, som påminner om PJ Harveys råaste (och möjligtvis bästa) verk Uh Huh Her, och EP:ns bästa spår I Got Drunk.

Kritikern Andres Lokko kallade Winhill/Losehills efterlängtade uppföljare till Swing of Sorrow för ”elevordföranderock”. Kanske bör man inte lyssna alltför mycket på en man som lyckas koka ner i princip allting till att han älskar smutsig brittisk arbetarklass, men här har han en poäng. Den lugna eftertänksamhet som präglar en duktig elev lyser också igenom på Trouble Will Snowball.

Som vanligt när man försöker kategorisera det här bandet låter det negativt, men så är inte fallet. Den utgångspunkten möjliggör smarta låtar som flyktingsskildringen Working on the Side och Björn- och Benny-doftande I’ll Be Gone. Långsam, soulinspirerad folkpop som behöver tid att få sjunka in.

Kara-Lis Coverdale, en klassiskt skolad pianist, försöker på sitt andra studioalbum riva ner väggarna mellan den klassiska och elektroniska musiken. Aftertouches är stundtals som en vacker målning över ett böljande landskap, stundtals som en dystopisk kyrkokör (en liknelse som inte är tagen ur luften, då Coverdale faktiskt jobbar som kyrkorganist). Det är svårt att inte dra liknelser till Oneohtrix Point Nevers tidiga material, som också tycktes förena två världar – men där Oneohtrix använde gamla syntar för att skapa ljudvärldar, använder sig Coverdale av stråkar. Det är med hjälp av dessa som hon målar upp grandiosa ljudbilder, för att nästa sekund riva ner dem, alternativt förstärka dem, med hjälp av digital upphackning och repetering. Men, trots att hon uttryckligen ville förena två världar på albumet, så låter inte slutresultatet forcerat eller som ett experiment. Ingredienserna bildar tillsammans ett sammanhållet verk. Väggen är riven.

Ji Nilssons debut är kaxig, mörk och rent elektronisk, har en stomme i lager av röster och lo-fitrummor. Genom hennes simpla, genomträngande beats och med en röst som känns som att den skär igenom en, med ett tema av ekande ångest, är Ji Nilsson ett perfekt exempel på att det går att skapa något extremt vackert och äkta den fula ångesten till trots. Blue Is the Saddest Colour är ett lite drygt femton minuter långt ihopkok av trallvänlig R&B-pop med svärta, krossade hjärtan och poesi i ett lättillgängligt och lättapplicerbart format. Hon är omedelbart sympatisk, talar till alla som känt som hon gör, och gör det exemplariskt snyggt.

”In many ways, the future seems nasty, brutish and way too close to handle. This is our way of keeping on.” Detta skriver Könsförrädares trummis Måns Lundstedt i vinylen till End of History. Tanken av att albumet fungerar mer som terapi och hjälpmedel för bibehållen mental hälsa för bandmedlemmarna gör allt från den gåshudsframkallande syntslingan i A Breath Is a Threat, lyriken i Blast Beats och Depression eller den gemensamma punkenergin under Birthrights och Blood Rush enormt mycket mer betydelsefull. Könsförrädare har levererat ett perfekt överlevnadskit för den skrämmande vardagen, med lika delar revolutionsvilja, sorg och förståelse. Oavsett som det är uppsatsstress, utbrändhet eller nihilistiska tankar som tynger ned ens dagar är End of History en mycket rimlig del av botemedlet.

Huw Evans energiska lo-fi pop, med en släng av slackerrock och psykedelia, har bubblat under ytan i flera år på den walesiska scenen, med kopplingar till Cate Le Bon och Gruff Rhys. Genom det senaste albumsläppet, och en flytt till Los Angeles, har han nu nått en större publik.

H. Hawkline kan nog lättast liknas med Ariel Pink; den filtrade sången finns där, de spännande melodierna och visst finns spår av den där tokigheten också. Huw har själv beskrivit albumet som att handla om att erkänna och behandla beslut man har tagit, och Everybody’s on the Line fångar upp essensen av det. Tillsammans med intensiva Ringfinger och urladdningen Moddion är det albumets finaste tillfälle som vilar på en skarp gitarrslinga, enigmatiskt textförfattande och en medryckande melodi.

Det är få band som lyckas med att hämta stora delar av sin inspiration från ett annat decennium utan att få det att låta trött. Några som har lyckats är Toronto-baserade kvartetten Dilly Dally som har släppt ett av årets bästa debutalbum. Med frontkvinnan Katie Monks skräniga stämma och Liz Balls fingertoppskänsla för gitarrslingor har kvartetten lyckats skapa något fräscht, med ena ögat bakåt mot Pixies och Nirvana och med det andra in i framtiden. Nästa festivalsäsong smäller det.

Det kan kännas som att II är en halvtimmes inblick i en inledande panikattack. Metz frontperson Alex Edkins ligger konstant på bristningsgränsen till att urarta i otröstbart skrik och gråtande, men lyckas alltid hålla sig precis ifrån ett kollapsstadie – och det är där noiserocktrion skiljer sig från andra band i en genre med få friska vindar. Att låta sig uttrycka känslor på ett så destruktivt sätt. Samma otämjda skrik som Kurt Cobain kunde vräka ur sig under Nirvanas mest känsloladdade spår finns kanaliserade på The Swimmer och Eyes Peeled, där energin ifrån resten av bandets insatser adderar till en energiladdning högre än vad watt och volt kan mäta. Med tydliga influenser till posthardcorelegender som Drive Like Jehu och Fugazi blir det svårt att inte låta sig skrika med när det bjuds på så medryckande emotionella uttryck.

I Santana-doftande Quarters! visar King Gizzard & the Lizard Wizard sin mest jammiga sida hittills och ett jam är just vad som inspirerat till albumet. Men trots en känsla av plötsliga insikter och spontanitet är Quarters! välarbetat och precist med låtar på exakt 10 minuter och 10 sekunder. Med långa stycken och melodislingor som inte gör annat än att flyta in i varandra blir albumet lite av ett soundtrack i bakgrunden, men inbjuder också till djupdykningar bland instrument och toner. Det är ett album att drömma sig bort till, förslagsvis till år 1969 och Woodstock.

Det vackraste med Permanence är inte den glittriga, skymningslika postpunksestetiken och hur den får influenser från The Cure och New Order att sammanstråla fläckfritt med 90-talets posthardcoreenergi – det är hoppet och modet bakom albumets process. Efter att större parten av bandets tidigare karriärer inom Lostprophets avslutades abrupt fick medlemmarna en nystart tillsammans med den eminente frontpersonen Geoff Rickly (Thursday, United Nations m.fl) och formade No Devotion, trots att ingen trodde på bandets framtid efter det arv som följt dem. Det är modet av att ignorera all kritik och den genuina passionen för musik som genomsyrar albumet mer än någonting annat – och det är i Addition och Permanent Sunlight som förklaringen finns till varför de inte är någon supergrupp eller tröst för sargade rykten. No Devotion är viktigare än vad deras förflutna någonsin kommer att bli.

Med en paus på fem år var kritikernas förväntningar på Ratatats nya album skyhöga, men inte utan en viss varsamhet i det hela. Skulle den New York-baserade duon behålla sitt succérecept eller skulle formulan ändras drastiskt? Mycket kan hända på fem år och med ytterst få nyheter om den nya skivan var väntan olidlig. Svaret, Magnifique, visade sig vara rätt annorlunda än förestående skivor och en skiva där melodierna får ta stor plats. Ett rockalbum utan sång. Lite sentimentalt och släpigt på sina ställen, fast alltid lika charmigt. De mer dansanta låtarna är kanske inte lika ikoniska som gruppens tidigare hits, men likväl fick de Way Out West-publiken att hoppa under spelningen på Gothenburg Film Studios i somras. Om Magnifique helt lever upp till sitt namn finns det delade meningar om, men oavsett, låt oss nu be till valfri högre makt att vi inte behöver vänta fem år till på dess uppföljare.

Det måste vara svårt att uppehålla epiteten ”New Yorks mest högljudda band”. Den kanske tilldelades för deras rena provokation för decibelrestriktioner blandat med förkärlek till The Jesus and Mary Chain och hemmagjorda effektpedaler, men någonstans längs vägen måste A Place to Bury Strangers ha insett att de grävt sin egna rundgångsfyllda grav. Det föregående och något konventionella Worship är kanske det främsta beviset på det – men det betyder inte att bandet gett upp på noisefronten för gott. Transfixiation är bandets återkomst för att bevisa sig som de högljudda mästarna de är, där Deeper, We’ve Come So Far och Fill the Void får bandets debutplatta att låta blygsam i jämförelse. Det kanske rör sig mer om ackordbaserad rock nu än den electroshoegaze som de slog igenom med, men det är tveklöst bland det mest okonventionella materialet hittills i bandets karriär.

I sällskap av gelikar som Ringo Deathstarr och Com Truise är Elvis Depressedly den akt som gjort sig klart mest förtjänt av sitt bandnamn. Mat Cothran har sedan 2011 plockat isär sig själv på sporadiska kassettsläpp av pappersskör lo-fi (tidigare utpekad som ”losercore”), vilket gör New Alhambra till ett lågdepressivt lugn efter stormen. Albumet rymmer en nyfunnen värme som gör det emotionellt omöjligt att värja sig från – på det hjärtskärande andraspåret N.M.S.S. utstakar Cothran snabbt innebörden ”No More Sad Songs”, och fortsätter med att trevande konstatera ”I love everyone that I have ever known”. Genom skeva samplingar av allt från tv-präster till brottningsmatcher knöt Elvis Depressedly ihop sitt mest genomtänkta, polerade och intressanta släpp hittills, där religiösa och existentiella teman målades upp bredvid livets gamla jävlighet: ”Jesus died on the cross, so I could quit my job.”

Neon Indian blev en av 2010 års största hajper, och även om debutalbumet bådade gott var det ett precis sådant album som bara går att få till en gång. Uppföljaren Era Extraña innehöll visserligen ett par starka singlar, men var långt ifrån lika bra som dess föregångare. Att Adam Palomo åter skulle nå samma form han hade 2010 var för mig tveksamt, men blev i och med släppet av första singeln Annie mer och mer troligt. Vega INTL. Night School är ett tillbakablickande album som låter framåtblickande, ett syntpopäventyr rotat i det förflutna men som låter mer 2015 än det mesta. Ett av årets finaste ögonblick. Den pop som Palomo alltid sysslat med har denna gång klätts med funkiga texturer, Prince-sång och inadekvata syntar. Detaljrikedomen är stor, precis som Palomos ambitioner. Det här är ett album som har tagit tid att få pli på, och med all rätt. Jag skulle vilja säga att detta är det bästa Neon Indian har gjort – hittills.

Liturgy, ett av de senaste årens mest bespottade band inom extremmusik, skrev liksom andra black metal-överlappande band som Deafheaven och Krallice ännu ett vitalt kapitel i sin karriär det gångna året. Deras två första skivor lät som tempodopade versioner av tidiga Burzum och Gorgoroth, och när frontmannen Hunter Hunt-Hendrix slängde in ett för många provocerande manifest i den puttrande grytan började det skvätta åsikter åt alla håll. Sedan dess har halva gruppen både hoppat av och åter anslutit, Hendrix har lagt av med allt som är kasst för kroppen och börjat basta med den nuvarande konstellationen. Just det – han har dessutom krängt musikaliskt. På The Ark Work rappar han stakande fram orden medan säckpipor ylar, blastbeats mullrar och gitarrer målar upp en mörk väderlek man aldrig upplevt innan. På spåret Vitriol slår det till slut över och blir helt ofattbart konstigt, men i till exempel Reign Array och i synnerhet singeln Quetzalcoatl balanserar Liturgy visioner som inte liknar något annat med stadig hand. ”Jag vill göra människor obekväma”, har Hunt-Hendrix sagt. Av samma anledning som att man kan få ut mycket rent känslomässigt av dyster socialrealism på bioduken spelade The Ark Works attraktionskraft på otrevnad.

Meliora är det bästa 70-talsalbumet som släpptes i år istället för på 70-talet. Den här typen av satanistisk men harmonisk rockmusik med en lågmält hotfull attityd känns som en relik från en svunnen tid, samtidigt som det finns något väldigt modernt med Ghosts musik. Som en länk mellan dåtid och nutid lyfter Ghost fram det poppiga och kommersiella draget i en genre som till exempel Opeth får att verka svårtillgänglig och tålamodskrävande. Med tio allsångsvänliga hymner till Lucifer kröner de sig själva till Satans mest hängivna förkämpar, men hör och häpna: det är inte bara plojigt, det är dessutom riktigt bra.

Barter 6 skulle vara det sjätte verket i ordningen av Carter-släpp som den store idolen och tillika mentorn Lil Wayne redan initierat. Men en minst sagt strulig relation har lett till friktion mellan de två excentriska rapparna. Efter stämningshot bytte Young Thug retsamt den första bokstaven i titeln men tummade inte ett dugg på kvalitén. Hans säregna röst- och rapteknik bäddar för en samling låtar vars hit-ratio är skyhög. Rapvisionären som, tillsammans med en annan inte helt friktionslös kontakt – Future, har satt en ny standard för såväl produktivitet som wordplay och melodikännedom ger med detta första officiella storsläpp ett av årets bästa hiphop-album.

På skiva nummer tre, samtidsoperan Get to Heaven, har Everything Everything hittat sin vinnande formel. Med Jonathan Higgs växelvis explosiva och ömsinta stämma vid frontlinjen och en bubblande instrumentation som uppbackning har det brittiska bandet skulpterat ett verk som ständigt lyckas överraska och förbrylla. De har tryckt in vad som tycks vara ett oändligt antal infallsvinklar, känslolägen, och influenser – ibland på en enda låt. Distant Past börjar med en gitarrslinga som lika gärna hade kunnat agera ledmotiv till en westernfilm, följs upp av en djup basgång som snart får sällskap av Higgs grime-influerade pseudorappande, för att sedan explodera i en arenapop-låt. Get To Heaven tycks vara produkten av en genuin upptäckarglädje och fascination för musik i alla dess former.

Åtta år har gått sedan José González senast släppte nytt under eget namn. Det är synd. Faktiskt. Junip i all ära, men plattor som Vestiges & Claws gör det nästintill plågsamt uppenbart att González hör hemma i sitt eget skinn. Avskalad, nerskalad, renskalad. Varsamt balanserande sina tunnare, skörare spår – som i detta fall nog ändå står för merparten av låtutbudet – mot de fylligare, mer substantiella: Leaf Off / The Cave och Stories We Build, Stories We Tell. Akustisk, kroppsegen minimalism blir sällan bättre än såhär, och José González blir sällan bättre än akustisk, kroppsegen minimalism. Vestiges & Claws är vårsol, blek och lekfull, över slutna ögonlock och frostnupna kinder.

När Depression Cherry, Beach Houses femte album som släpptes bara två månader innan Thank Your Lucky Stars, lekte med shoegaze och noise i en Beach House-tappning så agerar Thank Your Lucky Stars mer som en tillbakablick, som ett greatest hits-album i uppgraderad form. Det är ett tydligt Beach House-sound, klassiskt uppbyggda spår, Victorias röst lika självklar och ljuv som tidigare. Syntarna och gitarrerna är i stämd harmoni, perfekt utdragna tills de ska byta spår i en låt, lika varma toner och träffande texter som tidigare. De vet vad de gör, och de gör det bra – precis vad man kunde väntat sig av dem.

Att populärkultur allt som oftast lånar av redan uttänkta teman, genrekodade instrument eller leker med arkaismer och anakronismer är allmänt känt. Pastisch är ett uttänkt grepp, genialiskt ibland, får lyssnaren att tänka till en extra gång och på så sätt lägga yttringen på minnet. Det är en tunn linje mellan pastisch och parafras som ibland är icke igenkännbar, men med The Miraculous är det tydligt. Här är orgeln är det dominanta, det som samlat folk under religionsdyrkan i århundraden innan albumet, men Anna von Hausswolff refererar till pop, metal, etno och ambient samtidigt. Det är något upproriskt över det, hon utmanar orgeln och i samma veva våra konnotationer till den genom sin kraftfulla och uppmanande stämma. Orgelns uttryck blir till hennes, utan att hon parafraserar det. Det är kraftfullt, stort och överväldigande – som en bisarr remix på en evangelisk-luthersk predikan.

Få artister besitter konsten att kännas banbrytande – ännu färre lyckas upprepa denna magiska formel. Björk har dock aldrig varit som någon annan. Hennes beundransvärda mix av naturinspirerade fioler (som kommit att klassas som hennes sound) och släpande beats är egentligen inget nytt under solen. Men väldigt välkommet. Tillsammans med några av vår tids främsta producenter – Arca och The Haxan Cloak – berättar hon historien om sin egen skilsmässa. I ett sorgset draperat ljudlandskap som minnar om Homogenic för hon in lyssnarna i en svårgenomtränglig massa och visar precis hur svårt kärlek kan vara. Hennes val av producenter, inte minst Arca som i år släppt unisont hyllade fullängdaren Mutant och producerat åt FKA twigs, visar att Björk inte bara förlitar sig på sitt eget register. Hon vill framåt. Oavsett om det är att vara utelämnande eller producera snårig electronica. Men fusionen är ytterligare ett bevis på att Björk skapar musik från ett annat universum.

Det som Zhala utstrålar mest som personlighet och musiker är hennes ovilja att foga sig efter normen. Avsmaken för musikindustrins hierarkier får hennes självbetitlade debutalbum att låta totalt okrystat och säreget, där hennes egen term ”cosmic pop” är det enda som gör materialet rättvisa. Främmande och mystiskt – men ändå begripligt. Samtliga spår på albumet skapar en prismaliknande sensation, där vardera låt är unik, glittrande och fullproppad med färg utan att det känns spretigt eller bristande på helhetsbild. De kristalliska och knivskarpa melodierna mellan chiptunefeelingen i Slippin’ Around och Me and My Borderline Friend in Trance, den karga Bollywood-möter-Antarktis-tematiken i Prophet och dansgolvsgiganten Horoscope visar upp hennes fantastiska artistiska mångfald – där det snabbt blir tydligt att hon är mer än Robyns protegé. Zhala Rifat har plogat en glittrig och rymdlik väg längs syntpopfältet och det är bara en tidsfråga innan fler följer hennes fotspår.

Få album har en så passande titel som Kamasi Washingtons senaste. Det tre timmar (!) långa monstret till album går egentligen bara att beskriva med ord: episkt. Med hjälp av sin ylande saxofon guidar Kamasi Washington sina lyssnare genom allt vad jazz heter, och det med en holistisk approach. The Epic är sina många delar och utsvävningar till trots ett fulländat album, som bara – i förhållande till dess längd, förstås – tog fyra år att färdigställa. Albumet är en exposé i allt vad jazz har att erbjuda samtidigt som det flörtar med både spirituella och politiska undertoner. Utan gästrappare eller elektroniska influenser har Kamasi Washington skapat något som tilltalar både hipsters och jazzkatter, och bara det är en bedrift i sig. Blir The Epic den enda jazzskivan du lyssnar på i år kommer du att få väldigt mycket för din nedlagda tid. Det här är tre timmar njutning.

Sverige har blivit med hybris – tack gode Joy. Skulle det finnas en decibelmätar-lista från de senaste årens svenska konserter så skulle samtliga gånger Joy gästat Lorentz megahit Där dit vinden kommer ligga i toppen. ”Spela korten rätt fast jag fick den sämsta handen / Joy är nåt som ingen annan är” är en perfekt ingång på vem Joy M’batha är som artist. Stehags flexbomb skyr inga medel när hon presenterar sig själv. Över stökiga och närmast ambivalenta produktioner på debuten Glädjeflickan levererar hon injektioner av självförtroende till sin numera dyrkande armé av fans. Lika hänsynslös är hon utanför studiobåset, eller vad sägs om löftet att ta emot P3 Gulds Årets nykomling spritt språngande naken?

Mew har alltid rört sig i sitt eget musikaliska universum och årets + – är inget undantag. Tillskillnad från 2009 års alt-rockiga No More Stories Are Told Today, I’m Sorry They Washed Away // No More Stories, The World is Grew, I’m Tired, Let’s Wash Away så återvänder bandet till sina mer poporienterade rötter. Att ett band som gjort sig kända för sin ständiga utveckling väljer att ta ett steg bakåt är nödvändigtvis inte något dåligt – första singeln Satellite och fullständigt lysande Water Slides visar att Mew är bland Skandinaviens absolut bästa indie-exporter. Med hjälp från Bloc Partys Russel Lissack blev + – ett kärt återseende av Mew, istället för fortsatt experimenterade för den danska trion.

I likhet med St. Vincent lyckas U.S. Girls skildra det morbida i det kvinnliga och familjära. En minut in i inledande Sororal Feelings har släktträdet blivit ett redskap för hängning, den dub-pulserande Damn That Valley låter en sörjande krigsänka slå över i hemsökt besatthet, medan protagonisten i avslutande Woman’s Work tvångsmässigt plastikopererar sitt utseende till oigenkännlighet. Lägg till febriga discostråkar, utomjordiska gitarrsolon och PJ Harvey-vibrerande basgångar och du får ett av årets mörkaste popalbum. Efter åtta år under namnet U.S. Girls hittade Meghan Remy med Half Free in i gränslandet mellan det aviga och det lättillgängliga, och fick sitt stora genombrott på köpet.

Mattias Björkas hembygd är Österbotten, och det är där som Vasas flora och faunas debutalbum utspelar sig. Albumet är fyllt till bredden med referenser till lokala företeelser, vilket fått många att stirra sig blinda på faktumet att gruppen är från Finland, och tyckts missa det faktiska meddelandet. Släkt med Lotta Svärd är en uppgörelse med sin hembygd och ett album präglat av vemod, nostalgi och melankoli. Nog var han en vän är en klockren skildring av småstadskaraktärer som tycks fladdra förbi i ens barndom, och Om jag någonsin far till Jakobstad igen vitaliserar en gammal raritet av The Monkees. Bandet for för övrigt trots allt till Jakobstad igen för några månader sedan, men det måste ha varit på grund av något extraordinärt.

Allison Schulniks skivomslag till New Bermuda var en konstnärlig höjdpunkt i år. Den visuella tolkningen av musiken på Deafheavens tredje album var en ensam och avgörande faktor till att alstrets release blev en sådan jag räknade ner dagarna långt i förväg till. Trots den profilerande och missmodiga bilden hade slutresultatet inte samma emotionella styrka som föregångarna. I slutändan kändes New Bermuda ändå inte som den besvikelse den hade kunnat vara. Plattan innehöll idéer de flesta metalband aldrig hade vågat tänka, än mindre realisera, George Clarke hade utvecklats tekniskt som sångare och när Kerry McCoys gitarrspelande gavs fritt spelrum svarade han med att flänga runt som tjuren Ferdinand efter bi-incidenten. När de hade allas ögon riktade mot sig svarade Deafheaven med att modigt agera som om ingen tog notis – de följde sina egna visioner och anlände till platser som visserligen gick att känna igen, men där något samtidigt var fundamentalt annorlunda.

Last Forever, Westkusts debut efter tre år av väntan, är en nostalgisk längtan till en paradoxal USA-doftande punkscen, ett strandhäng och att stirra på sina skor i en källare medan gitarrpedalerna och rösterna omger varandra i ett virrvarr. Sångarna Julia Bjernelind och Gustav Andersson byter av varandra, sjunger separat och tillsammans i vad som ibland låter som ett aggressivt gräl, allt medan de lommande gitarrerna varvas med stenhårda trumslag. Med referenser till My Bloody Valentine, Best Coast och The Cures Disintegration lyckas de med konststycket att låta som ett shoegazeband som direkt taget från 90-talet med en twist – de är upproriska, aggressiva, ungdomliga och vägrar sättas i ett enda fack.

En coolhet som hade fått Sid Vicious att blekna, Smells Like Teen Spirit-gitarrer och melodislingor som tävlar med Bieber himself om trallvänlighet gör Wolf Alice till ett av nutidens mest intressanta band. Som en urkraft har bandet gått från att spela tisdagskvällar i valfri engelsk småstad till att headlina runtom i Europa och USA. Och på debutalbumet, My Love Is Cool, visar engelsmännen upp sina bästa sidor. Vi får ta del av bubblegumrock i form av Freazy och Bros, men också av Ellie Rowsells härliga high pitch-skrik i You’re a Germ och Fluffy. Skivan är en extraordinär blandning av allt, och fast att mixande av musikstilar kan gå väldigt fel gör Wolf Alice det väldigt rätt. Det är ett nytt slags sound som bandet har skapat och med My Love Is Cool tar de sig välförtjänt en plats på dagens rockscen.

Abyss låter verkligen precis som titeln antyder. Det finns så mycket kompakt mörker och tyngd i Chelsea Wolfes senaste album att det i sin fysiska form borde väga mer än andra objekt i samma storlek. Bara densiteten i basen på inledande Carrion Flowers kan ödelägga vilken trevlig förmiddag som helst och få tillvaron att störta neråt i rasande fart. Låtar som Dragged Out eller Color of Blood låter som om de kommit till under jorden, i en skyddsrum eller en övergiven gruva. Samtidigt så bjuder Chelsea Wolfe inte på gotiskt mörker för det gotiska mörkrets skull, utan bevisar samtidigt att hon är en låtskrivare som utvecklas för varje skiva hon producerar. Abyss må vara svartsynt, men musiken famlar inte i blindo. Wolfe har kontrollen över mörkret, och vet exakt vad hon sysslar med.

Allt som Mac DeMarco rör vid verkar dränkas i ett lager humor. För att bara nämna några saker som har flutit upp från kanadensaren det senaste året har vi hunnit höra en hel samling spår menade att fungera som soundtrack till BBQ, samt fått se en filmtrailer där sångaren figurerar som spelledare i en vrickad skräckfilmsplot.

DeMarco ger inte lika mycket utrymme för spexandet i sina album som i nämnda sidospår. Förutom den för honom karaktäriserande lekfullheten i musikskapandet, är detta kanske hans allvarsammaste album hittills. Melankolin har överhanden i spår som Another One och A Heart Like Her’s. De vibrerande gitarrslingorna går hand i hand med texter om ouppnåelig kärlek och skakande känslor. Men hur hjärtekrossad DeMarco än är, verkar han aldrig riktigt kunna skaka av sig det somriga surfsoundet så många av oss älskar honom för.

En air av kompromisslöshet omgärdar Colin Stetsons musik. Det är som att han plockade upp sitt favoritinstrument vid barnsben, spelade vad han ville på det och till slut fann sig själv på scen tillsammans med akter som Bon Iver och Arcade Fire. Hans experimentella saxofonmusik har hörts i storfilmer som 12 Years a Slave och indiefilmer som Blue Caprice, men inte någonstans längs vägen har han behövt anpassa sig. Det säger magnituder om kraften i hans musikstycken, mycket om skickligheten i själva utövandet, och säkert en del om varför han på senare år börjat testa vingarna med andra musiker. Never Were the Way She Was hintar nämligen om att han kanske bara suttit på den ena av två pusselbitar. Sarah Neufeld bidrar med en sorgsen, skräckinjagande fiolfond som målar upp kyrkogården runt omslagsträdet lika tydligt som om den varit en del av originalfotot. Det är vackert, mörkt, och fortfarande alldeles, alldeles kompromisslöst.

Det är som att Jaakko Eino Kalevis självbetitlade debutalbum tar plats någonstans i tillståndet mellan vakenhet och sömn. Jaakko är likt en gäckande John Blund som vakar över ett insomnande disco, med sina ångande syntar och funkiga basgångar. Vad är hallucination och vad är verklighet? Titlar som Hush Down, Deeper Shadows och Night at the Field understryker det nattliga temat på de nedtonade discolåtarna.

Uppbackad av Suad Khalifa och Sonja Immonens svepande röster som glider över drömkonstruktionen, tar Jaakko sina sparsmakade textrader och upprepar dem om och om igen. Hans egen motivation till radernas simplicitet förklarar det hela bra: ”Om du säger någonting en gång är det annorlunda från att säga det tio gånger. Ibland förlorar ord sin innebörd vid repetition, men ibland blir de mycket starkare.”

När Robyn och Markus Jägerstedt äntligen skulle börja spela Love Is Free live kom de inte längre än till Eriksdalsbadet och Popaganda. Sorgen efter den tredje, numera avlidne bandmedlemmen Christian Falk satte stopp. Det här var hans sista projekt, slutmixarna tog han del av i sjukhussängen. Och snacka om en snygg sorti. Det så bejublade ravet från sent 90-tal gör storstilad comeback, men utan att för en sekund kännas ängsligt. Snarare rör det sig om en benhårt självsäker uppdatering, klädd i pop och kryddad med eurodisco. Som pricken över i bjuds en cover av Loose Joints Tell You (Today). Omöjligt att sitta still, omöjligt att inte sjunga med.

När Tobias Jesso Jr. framförde Without You och Just a Dream i programserien A Take Away Show i fjol började folk på allvar få upp ögonen för kanadensaren med den lite vilsna uppenbarelsen och den ypperliga känslan för klassiska balladmelodier. Ge honom ett piano och han kommer få det att eka tommare än ett hjärta som precis övergivits. Ge honom en mick och han skickar tillbaka en brinnande låt om den Sanna Kärleken eller den Stora Staden. Jesso Jr. visade under de nämnda tio minuterna att han var den kommande tidens främsta antikhandlare, en typisk kille som skulle kunna gå runt och muttra att han fötts 40 år för sent men istället gjort något kreativt av sin vintagepsykos. Huvudpersonen döljer väl att han började spela piano som 27-åring – den naturliga klangen gör att man tänker att han en dag kravlade ut ur flygelöppningen snarare än föddes naturligt. Debutalbumet Goon är hans första stapplande steg i vad som ser ut att bli en lång artistkarriär, både via egna alster och samarbeten. Materialet skiftar i kvalité, men när Tobias Jesso Jr. träffar rätt verkar han redan vara inskriven i historieböckerna sedan flera decennium tillbaka.

”Yeah I smoke pot! / Yeah I love beats! / But I don’t give a fuck! / I ain’t no hippie!” rappar den före detta Disney-barnstjärnan innan det blytunga beatet drar i gång på albumets första spår Dooo It!. När Miley Cyrus & Her Dead Petz släpptes outannonserat var det en överraskning även för hennes skivbolag RCA Records, som i sin tur senare meddelade att de var glada att stötta Cyrus konstnärliga vision. I 92 minuter och 6 sekunder över 23 spår kastas vi in i Cyrus egna magiska universum där hon tagit hjälp av kultbandet The Flaming Lips och producenten Dave Fridmann (MGMT, Tame Impala, Sparklehorse). När resten av världens popstjärnor håller på och jagar listettor så går Miley Cyrus sin egen väg – utan att blicka bakåt så har hon lyckats skapa något helt eget utan konkurrens. Trots att skivbolaget stöttar hennes vision nu känns det svårt att se hur deras visioner någonsin kommer att kunna mötas igen.

”Jag är ett statement” löd det på debuten När du ser mig, se dig. Vi lyssnade, begrundade och knöt näven. När uppföljaren skulle lanseras förklarade Silvana Imam i flera intervjuer att det har varit tufft att gå vidare från en så laddad debut. Vad vi fick var en personlig brinnande kärleksskildring. En kärleksskildring som, med lika blytunga beats som i debuten, reflekterar över kärleken till pengar, berömmelse och inte minst sin älskarinna. Sex och girighet är inga häpnadsväckande ämnen när det kommer till rap men när det kommer från ett högintensivt, lesbiskt och feministiskt perspektiv så finns det bränsle nog att tända världens alla ljus. Silvana Imam har blivit en ännu bättre lyriker än föregående år och har bevisat att hennes musik inte alltid behöver skrika revolution på de mest explicita visen. Hennes blotta uppenbarelse räcker gott och väl.

Kurt Vile fortsätter att bevisa att han gjorde rätt i att lämna The War on Drugs. Sjätte soloalbumet innehåller 60 oklanderliga minuter bluesdoftande indierock, på snudd lika välutnyttjade och pricksäkra som på Wakin on a Pretty Daze. Öppningsspåret Pretty Pimpin blev för många soundtracket till den tidiga delen av hösten, de där få dagarna där sommareufori och höstmelankoli lever i vacker symbios – och det är lite så hela believe i’m going down bäst beskrivs, som ett tvärsnitt, en insiktsfull iakttagelse av livets både bra och dåliga stunder. Att albumet tillhör kategorin roadtripalster framgår förvisso, men tydligast är inte den geografiska förflyttningen, utan skiftningarna mellan sinnestillstånd, gestaltade av den smått osammanhållna ljudbilden: Kurt Vile gör som han vill. Och som han gör det sen.

Året är 2013, mitt hjärta är halvt krossat och jag sitter inuti den magnifika konsertsalen Harpa belägen i centrala Reykjavik. Några rader framför mig sitter Islands stolhet – Björk. Men den här kvällen faller inte strålkastarna mot hennes persona eller artisteri. Det är istället Montreal-baserade Sean Nicholas Savage som trollbinder oss med sina intima R&B-ljudlandskap. Då var det med monumentala Other Life – nu fortsätter hans dova synthar och silkeslena pop smeka hissar och hotellobbys, åtminstone i en bättre Kinfolk-designad värld. Other Death är precis lika ledig som sina föregångare – nästan nonchalant och naket, men samtidigt väldigt dressat. Det är pop på ett smart vis. Och utan tvekan, årets bästa loungealbum.

Miguel lyckas tack vare sin elgitarr distansera sig från resten av sina samtida kollegor i PBR&B-genren (The Weeknd, FKA twigs eller Frank Ocean för att nämna några). Likt tidigare handlar texterna om sex och maskulinitet, men på albumets seriösare spår What’s Normal Anyway sjunger han ”Too proper for the black kids, too black for the Mexicans / Too square to be a hood nigga, what’s normal anyway?” som övergår till ”I never feel like I belong / I wanna feel like I belong / Somewhere” i refrängen. Precis det som Erik Lundin rappar om här i Sverige på sin Suedi – ”mellanförskapet” och svårigheterna i att hitta sin identitet i en segregerad värld. Wildheart är ett av årets mest uppfriskande släpp – hans sånginsats på Disclosures Good Intentions tillhör också årets höjdpunkter.

Det skulle krävas nio album innan Dan Bejar på allvar klev ur skuggan som den tredje låtskrivaren i The New Pornographers. Albumet som fick honom att ställa sig mitt i gatlyktans sken stavades Kaputt, och var ett typexempel på ett album där en artist kunde realisera sitt uttryck till fullo. Där stod han, uppklädd som få och skanderade citerbar lyrik till ilande blåsinstrument med en sällan skådad elegans. Efter nio album hade Dan Bejar helt enkelt hittat hem.

Och hemma är han fortfarande. På Poison Season har Destroyer förflyttat sig från gatumiljön och in i en orkestersal, där han åter får dela med sig av sin vardagspoesi. För att inte förstöra helhetsuttrycket valdes några av de mest poppiga låtarna bort, ett agerande som motstrider allt vad musikindustri heter men gör Poison Season till en mer fullbordad produkt. Med det sagt kanske inte alla låtar egentligen har på Poison Season att göra, men i slutändan spelar det inte så stor roll. Dan Bejar är tillbaka, och de gånger han verkligen prickar rätt får han mig alltid att gapa av hänförelse. Sådan är han.

Enligt Joe Goddards utsago ska de flesta av låtarna på Why Make Sense? ha skapats på bara några dagar för att undvika att råka överarbeta dem. Detta har lämnat rum för spontanitet och experiment i det pulserande avancemang av elektroniska beats och syntar som är typiskt för Hot Chip. De lyckas foga ihop sina originella impulser med en slags minimalism som är allra vackrast på Need You Now, och mest underhållande på Easy to Get och Cry for You.

Tematiskt blandas en längtan efter kärlek och hängivenhet med en viss framtidsoro, vilket med den lekfulla ljudbilden ger en något naiv, men sympatisk, prägel. Summan av det hela är ett album lika delar berörande, som det är lika delar dansant.

Naomi och Lisa-Kaindé Diaz, döttrar till framlidne trummisen i Buena Vista Social Club, ger på sitt självbetitlade debutalbum ett utmärkt exempel på hur fantastiskt det är med mångkultur. Med ena foten i den franska elektroscenen, och andra på Kuba, bland folkvisor och det nigerianska språket yoruba, ditfört med slavhandeln, är Ibeyi en frisk vind bland årets debutanter. Låtar som River och Mama Says biter tag och håller sig kvar långt efter att de ebbat ut, nakna pianoslingor blandas med sinnrik stämsång, precis så välkoordinerad som kan förväntas av en tvillingduo, beatsen tillåts både backa upp och ta egen, välförtjänt plats. Det är imponerande, lovande och alldeles lagom oslipat.

Florence Welsh har en naturlig dramatik i sitt uttryck – ibland är hon lika mycket en naturkraft som musiker. Spår som Ship to Wreck, Delilah och speciellt What Kind of Man har ett målmedvetet driv och blåser upp till en storm av känslor; de är en orkan av frustration och maktkamper. Bakom Welshs röst ligger en manande kraft som gör det svårt att inte påverkas av vindbyarna när de tar tag i en. När vi stundtals når stormens öga i de lugnare sångerna är det inte med mindre känsla vi möts, Florences lidelse översätts minst lika övertygande här. How Big, How Blue, How Beautiful är hennes mest storslagna verk hittills, och det ska bli intressant att se hur hon tar detta vidare i framtiden.

Från den tuggummidoftande syntpopkollektion bättre känd som Shrines återvände Purity Ring i år med en eterisk dröm dränkt i melankoli och smäktande melodislingor – another eternity. Vid en snabb överblick av albumet kan det lätt misstas för en vanlig sötsliskig houseplatta, men det finns ett förtrollande djup som bara växer sig större med den utmärkta instrumentationen. Megan James hänför både med små effektiva rader (”I lied / Now I’m lying awake”) och raviner av emotion (”Hang up all my fragile thoughts / Displayed that you might see / A space, a drop, a cloth, a comfort of / Frailties in me”), medan melodier konstant svävar mellan ondska och eufori för att måla upp enorma syntlandskap. Ett album där mörkret är precis lika vackert som ljuset.

2015 tågade Lana Del Rey in med ett nytt album, precis som förra året. Släpigare än någonsin, men också mer femme fatale än vad vi trodde möjligt. Honeymoon är lite som en nymf som lurar in dig i Lana Del Reys mörka och fantastiska värld vare sig du vill det eller inte. Att skivans låtar är lite snarlika varandra och ibland uppfattas lätt utdrygande hindrar inte henne från att i dagens läge vara en av populärmusikens intressantaste artister. Hon fortsätter att gå sin egen väg och med Honeymoon stiger hon återigen upp på världens musikscen redo att konvertera fler till den rätta vägen. Till Lana.

Josh Tillmans metamorfos från den introverta gitarrplinkaren J. Tillman till showartisten Father John Misty har i och med årets släpp fått ett ansikte. Ämnet som den skäggige mannen behandlar denna gång är kärlek, men på sitt eget särpräglade vis: ”I wanna take you in the kitchen/ Lift up your wedding dress someone was probably murdered in/ So bourgeoisie to keep waiting/ Dating for twenty years just feels pretty civilian”. Den som letar efter en mer traditionell beskrivning av kärlek har svängt av för tidigt.

I Love, You Honeybear är lika mycket satir över det moderna konstnärskapet som det är en serenad till kärleken. Lika mycket ett väluttänkt skämt som ett av årets bästa album. Lika mycket en produkt av Josh Tillman som hans flyktiga scenpersona. Till ljudet av trånande stråkar, mariachi-blås och finstämda gitarrer ironiserar Tillman över allt mellan himmel och jord, och utmanar samtidigt föreställningen om den moderna seriösa konstnären. Någonstans var det här det albumet som alla väntade på att Father John Misty skulle släppa, och med facit i hand kunde det inte ha blivit bättre.

Joanna Newsom är så mycket mer än en kvarleva från det tidiga 2000-talets excentriska freak folk-trend. Att hon gjort ett konceptuellt science fiction-album om tid, rymd och kärlek inspirerat av kvantfysik är bara ett exempel på det. Men det är ett exempel så gott som något: Divers tog fem år att skriva och spela in, vilket märks. Varje spår angriper albumets teman från en ny vinkel, och målar en storslagen tavla som porträtterar människans förhållande till begrepp som evighet och avstånd. Med harpa, piano och sin säregna röst istället för penseldrag så avbildar Divers vårt oundvikliga språng in i oändligheten, utan att för den sakens skull någonsin bli pretentiös eller högstadieintellektuell. Det är minst sagt imponerande.

”JENNY DEATH WHEN?” undrade hela internet i nästan ett år innan den andra delen av dubbelalbumet The Powers That B slutligen släpptes i mars i år. jenny death har nästan ingenting gemensamt med sin föregångare niggas on the moon – den glitchiga virvelvinden av mikroskopiska Björk-samples ersattes helt av vansinnig Atari Teenage Riot-liknande elektronisk rock komplett med vrålande elgitarrer och extremt hetsiga rytmer. Men kanske var det detta som vi velat ha av Death Grips från första början, en opretentiös gasen-i-botten-odyssé mot det totala vansinnet som dessutom går att dansa till. Pss Pss är årets sjukaste R&B-låt, On GP är årets sjukaste ballad, och jenny death är kanske årets sjukaste album.

Ett album vars tematik bygger på ett möte med liemannen är på pappret inte en speciellt munter skiva. Men när Panda Bear, eller Noah Lennox som han egentligen heter, tar sig an döden på sitt femte soloalbum finns det inget spår av dödsångest – snarare tycks han vara helt till freds med tanken på det oundvikliga slutet. På Panda Bear Meets the Grim Reaper tycks Lennox vara självsäker, utforskande och nästan fridfull. Musikaliskt innehåller skivan några av Lennoxs bästa låtar hittills samtidigt som det är hans mest ljudtäta, lagerfyllda och komplexa album hittills. Tillsammans med före detta Spacemen 3-medlemen Sonic Boom som producerat albumet har han byggt upp ett alldeles eget ljuduniversum som han är helt ensam om att verka i.

Det är nästan som att bevittna uppväxten av sitt förstfödda barn. I mitt hjärta kommer Yannis Philippakis och resten av Foals alltid vara de småtöntiga matterockarna i musikvideon till Cassius när de fortfarande var ett lite avigt, men splitternytt och exalterande NME-band. Just därför känns det som att What Went Down är som sitta på en skolavslutning; att se sitt barn helt uppvuxet och säker på sin framtid – för det är precis vart Foals befinner sig som band just nu. Den fjärde, rytande och explosiva fullängdaren känns mer självsäker än aldrig förr, där forna ljudlandskap ekar från Total Life Forever och Holy Fire som hjälper att hålla det tropiska soundet intakt med vildmarken som inkorporerats på albumet. De har tagit det bästa av sig själva och är nu redo och beväpnade för att ta över världen med den rocktornado som är What Went Down.

Föga förvånande är väl att Alice Bomans kompband levererar ett debutalbum som heter duga. Malmötrion, ovilliga att tillhöra en specifik genre men ändock hemmahörande i något slags improvisationstät indiepop, blandar friskt, både vad gäller influenser och utförande. Med fötterna stadigt i den skolade jazzen och huvudena uppe bland shoegazemolnen, blir resultatet välmaskerade små mästerverk, tydligt sammanhållna och nyfiket spretande. Flygelhorn och orglar, väldistade gitarrer, trollska körpartier, och genom allt detta Julia Ringdahls karaktäristiska sång. Every Other är ett debutalbum som ger välkomna löften om Hey Elbows fortsatta, men förhoppningsvis också växande, briljans.

”I had this idea that I had to be single while I made it so I wasn’t influenced by any other opinions or by boys or by a man’s opinions. I was wrong to believe that. You can find strength with a partner and it doesn’t take away any of you at all.”

Citatet kommer från en kort intervju Carly Rae Jepsen gjorde med FACT tidigare i höst, när hon talar om sitt senaste album, E•MO•TION. Kanadensiskans tredje studioalbum befolkades av indiesamarbeten, var en tvärgir från hennes två mer polerade föregångare och blev årets stora popöverraskning. Ändå förpassades produktionerna till bakgrunden när Jepsen tog ton: hon sjöng om att vara så kär att man riskerar att tappa bort sig själv, hon analyserade misslyckade relationsval, hon kryssade mellan de två ytterligheterna med lika delar intelligens och emotionell instinkt. Ur låtar som Run Away With Me, Warm Blood och bonusspåret Love Again reste sig en 80-talsstjärna i modern skrud. Ständigt sökande efter en känsla som förpassar allt annat till bakgrundsbrus lät Carly Rae Jepsen trots det aldrig halv. Hon ville bara förlora kontrollen, ramla in i det, och få andra närmade sig det klassiska ämnet med sådan kraft det här året.

Med debuten Whenever, If Ever presenterade sig The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die som ett av de viktigaste emobanden på den här sidan av millenniet. Den riktiga uppföljaren (efter flertalet EPs och splits) Harmlessness cementerar den platsen ytterligare, men förutom att ta bandet till nya nivåer tar det dessutom dem i flera nya riktningar. Med texter som berör allt från politiskt motiverade mord i Mexiko (January 10th, 2014) till psykisk ohälsa (I Can Be Afraid of Everything) lyckas de gång på gång tvinga fram både känslor och tankar en glömt faktiskt existerar, de som legat undangömda i en mörk del av hjärnan. Oavsett om inramningen är mer åt nedstämd lo fi-folk, lättrallad mall-emo eller ett majestätiskt postrock-epos träffar de mitt i prick. Få album har fått mig att känna mig så förvirrad och vilsen, för att sedan successivt växa till en instruerande manual – istället för ett verklighetens behandlade recept – som gör livets små detaljer möjligen inte lättare att förstå, men absolut lättare att acceptera.

Ingen annan skiva i år (eller, let’s face it, något annat år heller) har så effektivt attackerat och förfört hjärta, hjärna, hörsel och balanssinne. ”Lås upp”-ljudet från iOS inleder en låt, tuggummibubblor som spricker avslutar en annan, och någonstans däremellan samsas storslagen men datoriserad körsång med enorma slagverk och elektroniska bakgrundsslingor som inte varit helt bortgjorda på ett John Carpenter-soundtrack. Alltsammans förpackat och inslaget i en tredimensionell berg- och dalbanetur där vagnen bara är ett fordon för idéer; inte idén i sig. För på samma sätt som du måste orientera dig bland idéer i vårt hypermoderna och internetmediala samhälle blir Holly Herndons senaste en plattform där du själv måste plocka upp trådarna. Till höger knycklar någon ihop en burk gjord av aluminium. Bakom dig viskar någon obehagligt smarta ord ur en självhjälpsbok. Platform är rumslig musik som gör betongen i väggen allt synligare. Och det är inte förrän du ser väggarna som du kan bryta dig ut.

Jag fick en gång lära mig att de fyra stommarna när en ska avgöra kvaliteten på ett kulturellt verk är autenticitet, originalitet, komplexitet och skönhet. Ett fulländat verk ska således vara så vackert att det känns ända in i ryggmärgen, kräva otrolig skicklighet, vara helt olikt någonting annat samt låta som att det kommer från en plats fri från pretentioner och föreställningar. Bromma Discos debut Limbo uppfyller alla de kriterierna. Albumets disposition är perfekt upplagd, helheten av det så kärleksfullt och nostalgiskt hyllande av albumformatet; när den shoegazeiga klagosången som hittills färgat albumet bryts av mitt i med en sorgsen pianolåt påbörjas indiepopdelen. Ymniga, reverbdränka gitarrer, svensk progg blandat med bob hunds glansdagar. Autenticitet, originalitet, komplexitet och skönhet.

”Jag vaknar fortfarande ibland och tänker: ’Är jag en rappare?’ Det är komiskt, rappare är värdelösa människor och nu är jag en själv. Man måste skratta åt det.” (Ur Sonic magazine nr. 83)

Vince Staples är inte helt bekväm med sig själv. Att tillhöra ett genrekollektiv som gång på gång glorifierar den gängkriminalitet han själv sett i vitögat var inget han planerade. Han vet att det livet drivs av något helt annat än glamour. Just därför fyller han en omistlig roll i den scen han inte anser sig tillhöra. Summertime ’06 är en skiva svärtad av gängkriminalitetens baksidor: ilska, svek och död. Också rent musikaliskt är den en resa ner i en mörk, bisarr men någonstans komisk tragedi. Den ofrivillige rapparen har fler likheter med Joy Division än bara omslagsdesign.

Robin Pecknold har sagt att Dungen aldrig har gjort någon dålig låt. Det påståendet står han antagligen fortfarande fast vid efter att ha hört Allas sak, den första Dungen-skivan på fem år. Utan att egentligen ha förändrat något, lyckas Dungen återigen med att göra ett album som på så många sätt känns tidlöst och en självklar del i deras låtskatt. Det finns ingen mening med att gömma sig bakom knasiga ljud och effekter, vilket skiljer ut bandet från andra som brukar tillskrivas genren psykrock. Dungen låter låtarna vara i fokus, och det med all rätt.

Allas sak är frihet under ansvar; frihet så till vida att orkestern kan spela fritt kring låtskelettet, men inte fritt i så måtto att låtarna dras ut in absurdum. Det finns en rimlighet i att hålla sig kort, det som sägs känns mycket viktigare då. Att Dungen har fullföljt sin artistiska vision är något som genomsyrar Allas sak till fullo, det är en fulländad produkt – från början till slut.

Med en mix av electro, disco, pop och hiphop har 21-åriga stjärnskottet Shamir skapat ett album som riktigt myser i sin självsäkerhet. Det är kaxigt på ett sätt som bara en person som nyss lämnat tonåren bakom sig kan skapa, mångsidigt i enlighet med hans många musikaliska influenser som försvunnit under tid – R&B, punk och country, för att bara nämna ett par. Rösten är tidlös och nästan könlös, eller som Shamir själv beskriver den ”It’s not feminine, it’s not masculine. It’s a happy medium… I feel like if the world was more like that, our problems would be gone.” Shamir lever i ett universum där det roliga i musiken är det centrala, och där den mest träffande beskrivningen är den som vi beskrev tidigare i år: ”Shamir är en gnistrande urban våt dröm på en musikscen där han välter det allra mesta utan att ens försöka”.

Vad Detroit är för techno har Toronto kommit att bli för modern hiphop och R&B. Det är till stor del Drake och Abel Tesafyes förtjänst – den kanadensiska miljonstaden har kommit att bli en ny viktig musikmetropol som just nu slungar ur sig talanger. Efter släppet av mixtape-serien House of Ballons och en halvt misslyckad release i Kiss Land kom slutligen albumet som gjorde The Weeknd till en av de riktigt stora. Hemlighetsmakeriet är bortspolat, det samma gäller även delar av bedroom-produktionerna. Det osar dock fortfarande sex när vi snackar The Weeknd, men inte med samma intimitet. Det är mindre hiphop, mer pop. Max Martin-produktioner och listettor är vad som ryms på ett album som aspirerar om titeln ”näste popkung”. Och mycket tyder på att The Weeknd bara börjat fylla det tomrum som Michael Jackson lämnat efter sig.

Det var med skräckblandad förtjusning man väntade på Unknown Mortal Orchestras nya skiva. Sannolikheten att de skulle toppa kritikerrosade II kändes från början inte så stor, men redan första gången albumtiteln sjungs sveps alla tvivel bort. På Multi-Love behåller bandet sin lediga musikstil, men har också tryckt lite extra på Prince-funkiga influenser. Med detta och Ruban Nielsons speciella sångteknik, där han tänjer på uttalen tills det nästan inte går att höra vad han säger, blir det en alltid lika överraskande upplevelse att lyssna på albumet. Det är en sådan skiva där man hela tiden tycker sig höra höra en ny musikslinga eller textrad, och kanske att skivan behöver att man gräver ner sig lite i den. För när man gör det inser man att texterna är bland det intressantaste på albumet och att Multi-Love, trots att den inte lika omedelbart catchig som tidigare skivor, är något eget i 2015s musikår.

När Natalie Prass tog med sig sitt debutalbum på turné i somras lät hon låtarna förvandlas. Personligen såg jag henne på finska Flow Festival, och tillsammans med ett ganska sparsmakat liveband snidade hon om de graciösa storbandsproduktionerna till kaxig rockmusik. Vad jag inte visste då var att det skulle förändra min syn även på studioalbumet. I själva verket plockade Natalie Prass under sina sommarspelningar fram själva kärnan i låtarna. De må ha en elegant, 30-talsdoftande storbandsyta som är vacker och inte att förringa. Men i grunden handlar det om kraftfulla blues- och rocklåtar om klassiska, men väl behandlade ämnen: kärlek, uppbrott och svek.

Amasons fylliga ljudbild erbjuder en slags trygghet som går likt en ström genom Sky City. De välpolerade lagerna har en organisk form och omfamnar lyssnaren från början till slut. Amanda Bergmans röst värmer bättre än en kopp nybryggt te efter en lång vinterpromenad, och därför är det inte mer än logiskt att den uppföljande EP:n Flygplatsen tar iväg oss till varmare breddgrader. Hon förmedlar mer känsla med sin röst än genom de faktiska orden som bor i den. När hon med jämna mellanrum avbytt i vokalsektionen av Gustav Estjes skapas en dynamik som gör att albumet sin trivsamhet till trots aldrig hinner bli tråkigt. Låt oss hoppas att vi inte behöver vänta lika länge på nästa album som vi fick med detta.

Den Brooklynbaserade producenten Daniel Lopatin har under alias Oneohtrix Point Never gjort sig ett namn som en av samtidens mest intressanta avant garde-musiker. Men den här skivan markerar ett tydligt trendbrott: för första gången bjuds vi något som åtminstone liknar dansanta rytmer. De livsfarliga elektroniska mattorna, inspirerade av såväl 90-talsestetik som 10-talets Witch House, formar då och då ett sammanhängande mönster. Bäst är det dock fortfarande i stunderna av till synes okontrollerat klippande och klistrande. Helheten är som ett kollage av mikroskopiska, fritt ihopsatta och mycket vackra musikaliska figurer. Futuristisk musik som vi förstår också 2015.

Även om 2015 varit ett spännande och givande postpunkår, där Ought och Protomartyr varit långt fram i ledet, kom knockouten redan i januari med Viet Congs högerkrok till debutfullängdare. Det kanske finns lite rötter kvar från Women, bandets föregångare och prolog, där mycket av det släpiga och knivskarpa soundet grott in sig – men det är där som parallellerna tar slut. Viet Cong är helt egen naturkraft, där det nu fanns intrikata låtstrukturer, konstnärlighet och dansanta rytmer gentemot det tidigare projektet. Tack vare detta giftermål av postpunkens alla spretiga hörn lyckas även den minimalistiska March of Progress och den ultraenergiska Silhouettes samexistera utan att skava mot varandra, där spåren bildar perfekta motpoler mot varandra. För varje monotont parti finns det alltid en urladdning. Oftast sker sådana urladdningar i form av explosiv dynamik rent via instrument, men även genom Matt Flegels sargade rader om alkoholmissbruk: ”There’s no connection left in your head / Another book of things to forget / An overwhelming sense of regret / Relay, reply, react, and reset”. Oavsett om postpunken ska vara lite finstilt, lite deppig eller våldsamt dansant tillfredsställer Viet Cong alla tänkbara behov på expertnivå.

“There’s a place I want to take you” sjunger Victoria Legrand på öppningsspåret Levitation, en av de låtar med mest varmt-pirr-i-magen-känsla hon någonsin sjungit på. Och vilken plats hon sedan tar oss till. På Depression Cherry utforskar Beach House återigen stora, abstrakta och episka känslor till minimal musik full av tomrum och rymd. Inte en ogästvänlig och kall vakuumrymd, utan en varmt mörkblå serieteckningsrymd där man svävar runt i barnslig förundran. De tyckte själva att senaste Bloom blivit för explosiv, att något intimt gått förlorat när de gjorde drömpopsvar på Hollywoods Interstellar och Star Wars (för att behålla rymdterminologin). Så de vände om och gjorde 2001: Ett rymdäventyr i stället. Ibland händer det mer i det tysta och lugna än i Hollywood-explosioner.

Hade David Lynch inte bara regisserat film och spelat musik, utan även regisserat musik – hur det nu går till, det är väl det som är en producent kanske – hade han säkert zoomat in på Deerhunter. När de spelade på Roskilde förra året var den känslan extra stark: lika introverta som utflippade känns det mesta som Cox, Archuleta, Pundt och McKay tar i som ett säreget töcken. Att lyssna på Fading Frontier är att för ett ögonblick glömma av 2013 års Monomania, kvartettens minst kännetecknande skapelse. Istället är den både ett tematiskt uppvaknande (på grund av Cox olycka, som nämndes i låtlistan) och en soundmässig tillbakablick till åren 2007-2010, då Deerhunter slog fyra raka homeruns. ”I look at the world and I see absurdity all around me” har Lynch sagt i en ofta citerad utläggning, medan Bradford Cox alltid använt Deerhunter som ett utlopp för hur konstig han känner sig inför den övriga världen. Medlemmarna verkar aldrig ha behövt sin omgivning för att skriva skräddarsydda pop-opus (möjligen är det därför de så frekvent totalt ignorerar publiken när de spelar live). Fading Frontier var en pool fylld med färgsprakande akvariefiskar – Living My Life! Breaker! Take Care! Ad Astra! – och en pånyttfödd Cox verkade i varje mening han hängde fast i benägen att hoppa i.

En av 2015 års mest svårgooglade EP:s är också en av årets mest intressanta. FKA twigs stod för ett av fjolårets allra bästa släpp – LP1 – och valet av atmosfäriska verktyg och färgpenslar som Tahliah Barnett skulle fortsätta med i uppföljningen av albumet var det nog många som grubblade över. M3LL155X (uttalas Melissa) är i mångt och mycket mer av ett konstverk än ett musikstycke. I lanseringen av EP:n så släpptes en tillhörande film vars bildspråk bevisar att hon, i ännu högre grad än tidigare, nu är i total kontroll över sitt artistiska uttryck. Ett uttryck som på ett blytungt, närmast absurt, vis behandlar ämnen rörande destruktivitet och frigörelse. Ämnen som bottnar i ett feministiskt förhållningssätt. Allt till en ljudbild av överväldigande och mullrande elektroniska R&B-toner. Den tvetydiga men ack så träffande meningen ”som ett laddat gevär som vilken sekund som helst kan explodera” är beskrivningen som allra bäst fångar känslan av M3LL155X. 

Sufjan Stevens mor och styvfar är på både fram- och baksidan till Carrie & Lowells omslag. Tar du ut vinylfickan tittar Sufjan som barn tillbaka, med en banan i handen vid köksbordet. Efter smått befängda julskivor och en polariserad men karriärsmässigt bästsäljande utgivning av The Age of Adz återgick den amerikanska singer-songwritern till de indiefolkrötter som gav honom uppmärksamhet från första början. Han till och med skalade av det ytterligare – kvar när han avtäckte verket var brännande personliga historier invävda i en djup, dämpad produktion. Att lyssna på Carrie & Lowell är som att se ur Sufjans ögon vid det där mellanmålet, beskåda hans mor och höra hans tankar. Carrie led av bland annat bipolär sjukdom och missbrukade alkohol och droger. Sufjan berättar, som han alltid gjort, i detalj om olika situationer från sin uppväxt, men i högre grad än någonsin förr adresserar han sitt eget psykiska tillstånd – delvis som en följd av det förstnämnda. Därför är det vackraste med Carrie & Lowell hur den klänger sig fast i de fina sommardagarna trion tillbringade tillsammans i Eugene. Det är en föräldraskildring som är fylld av kärlek, trots att kärleken ofta trängdes undan av omständigheterna.

Medan den kanske mest belysta musiken 2015 fortsatte att förflytta gränserna inom olika stilar och kulturer var Sufjan Stevens nya skiva helt vanlig. Hukad under traditioner. Den hade kunnat släppas för flera decennium sedan och lite hade låtit annorlunda. Men historier av det slag som vecklar ut sig i låtar som Death with Dignity, Should Have Known Better och titelspåret låter sig inte förkrympas. Sufjan Stevens sjunger på Carrie & Lowell som att det förgångna och bortspolade hasar honom i nacken, han viskar som om det finns en låga där framme som ändå nyss tänts. En outsäglig värme i kombination med beskrivningar av trasiga förhållanden gjorde Carrie & Lowell till en unikt intim upplevelse. Han är enkel att relatera till eftersom han alltid släpper in sin lyssnare. Den här gången fullkomligt ostädat.

I samband med Art Angels twittrade Grimes att hon slutat skriva låtar om kärlek. Det är ett påstående som man förstår lite bättre för varje lyssning: när hon på titelspåret upprepar ”I think I love you” är det till exempel inte riktat mot en annan människa, utan mot staden Montréal. På samma sätt syftar hon med all säkerhet på popmusik när hon i samma låt förklarar att ”allt hon älskar blivit det enda som hon gör”. När Claire Boucher tog ensam kontroll över allting på sitt fjärde album gjorde hon precis det hon älskar: snurrade sin syntpop tusen varv runt solen, lånade från både Madonna och Michael Jackson, varvade Carly Rae Jepsen-värdiga melodier med demoniska vrål. Och samplade Rihannas Pon de Replay i California, som inleddes med raderna: ”This / This music makes me cry / It sounds just like my soul.”

Art Angels livnärde sig på en fangirls kärlek till musik, på att uppvärdera och förvränga femininitet, på friheten att skapa och göra vad man vill. Den lät å ena sidan som en feministisk milstolpe, å andra sidan som den kommersiella popmusiken från en annan planet. Där talade Grimes oftare genom olika karaktärer än genom sig själv, men lät dem i varje låt vara lika elaka som gulliga, lika osäkra som on top of the world. Jag vill visa albumet för varenda tjej jag någonsin känt. Höja volymen och highfivea till Belly of the Beat: ”We cut out their eyes and we dance like angels do / And you’ll never get sad, and you’ll never get sick, and you’ll never get weak.”

Det skulle gå att skriva en avhandling om det här albumets politiska innehåll och sprängkraft, och ännu en om den mångfald musikaliska idéer som trängs med varandra under To Pimp a Butterflys drygt 80 minuter. Om det fantastiska narrativet som ingjuter nytt hopp för konceptalbumets framtid, eller om Kendricks helt sjuka flow där orden bara rinner ur honom på ett sätt som är overkligt. Kendrick Lamar är inte en artist som öppnar munnen utan något att säga, men som tur är finns det mycket han vill ha sagt, om USA, rasism, motstånd, ekonomiska klyftor och självförtroendet som berövas stora delar av den svarta arbetarklassen. Med en armada av begåvade musiker som bygger funkiga bakgrunder för Kendrick att väva sina texter kring så har han flyttat fram horisonten en aning för både hiphop och populärmusik i allmänhet. To Pimp a Butterfly är en milsten på fler än ett sätt.

Tame Impala har stadigt rört sig allt närmare popmusik. Redan på 2012 års Lonerism garderade sig Kevin Parker innan utgivningen genom att varna inbitna fans för att vissa låtar var ”för popiga”. På Currents verkar Parker inte ens bry sig längre – han tycks snarare självsäkert adressera sina skeptiker på albumets sista spår: ”I know that you think it’s fake / Maybe fake’s what I like”. Currents är poplåtar i psychrock-kostym, vilket är (ytterligare) ett format som belyser vilken utmärkt låtskrivare Parker är. Oavsett om han leker med upprepning (Let It Happen), sjunger ömsinta ballader (Yes I’m Changing) eller lyckas paketera en pop-banger på 1:49 (Disciples) så lyser Parker starkare än någonsin tidigare. Albumets texter är präglat av upplösningen av en relation, och Parkers olika svårigheter och insikter kring det. Texten i refrängen till Eventually (”I know that I’ll be happier / And I know you will be too / …eventually”) är en förkrossande insikt, där spårets titel blir som en klen tröst i ett hopplöst utgångsläge. Men musikaliskt är albumet sprudlande – det är en rik och levande ljudbild, fylld med små detaljer, producerad till perfektion. Currents är inte ett nedstämt album, för Kevin Parker tycks inse att livet handlar om rörelse, och det absolut nödvändiga i att gå vidare. Som strömningar.

Nyligen anlände Music for Cats, den första musiken som med vetenskaplig basis är framtagen för katter. I reklamfilmen förklarar David Teie, den galne uppfinnaren av projektet, följande: “Most of [humans] sense of music comes from the womb. We form an understanding of rhythm from our mother’s pulse.” Således är Music for Cats utformad för de djur som reagerar på fågelkvitter, mjölkdiande och moderns spinnande, snarare än på fasta taktslag.

Nyligen anlände också In Colour, som utan tvekan är framtagen för människor. Jamie xx har inte samma aura av en galen uppfinnare som Teie, men har också han en djup förståelse för vilka ljud människor reagerar på. Visst, med Jamies rötter i house och dubstep ligger rytmen som grund. Men där finns också något annat som skiljer människor från katter, nämligen vår narcissistiska inbillning om själen. Soulen. Och soul är något som In Colour svämmar över av. Oavsett om den är tydlig och klassisk, som i samplingen av The Persuasions Good Times, eller abstrakt och progressiv.

Björk sa en gång: “You can’t blame the computer. If there’s no soul in the music, it’s because nobody put it there”. Jamie xx tar till vara på detta, dekonstruerar soulmusiken och bygger in den på nya sätt i elektroniken. Där finns sällan en djup basröst som sjunger den, men den ligger i klingande syntar och samplingar från vardagslivet, i luftiga pauser och vibrerande basgångar.

På sitt debutalbum samlar Jamie xx ihop flera års material. Han definierar den UK Bass-scen han varit frontfigur för i flera år, fångar upp dancehall- och hiphopvibbar från New York och låter allt färgas av sin egen historik som soul- och jazz-DJ i London. Han bryter ner sina favoritgenrer och bygger upp dem på nytt. Just nu känns det helt eget, för framtiden känns det fullkomligt centralt.