Årets 100 bästa album – 2016

Med ett taktfast malande och låten Keep On Keepin’ On sätter Welcome the Worms igång. En ström av surfrock tar dig i besiktning och släpper inte taget förrän de 36 minuterna är slut. Det är ingen evighet, men under denna stund lyckas Bleached fånga in dig i en värld där livet är lite enklare. Befriande gitarriff skär genom luften och texternas utläggningar om att vara hög och att vara kär klär musikhimmeln med lätta moln. Fast friheten sker också under ansvar och på amerikanskornas villkor. Ibland tar musiken form av popliknande singlar med catchiga refränger och ibland klär den sig i dånande trummor och öronbedövande elgitarrer. Hur musiken än låter är det samma uppmaning som ljuder genom skivan och det är Bleached som hälsar att du ska leva livet innan det är försent.

Baserad kring två huvudspår på dryga tio minuter, omslutna av stämningshöjande mellanspel (EP:ns mittpunkt The Journey består nästan uteslutande av en monolog av Jake Gyllenhaal rörande Donnie Darko) tar DJ Metatron avstamp i ambient, tar hjälp fasta housebeats och kryddar försiktigt med utsökt breakbeat. Titlarna och omslaget har tydliga religiösa inslag där hela EP:n tycks emittera ett eteriskt skimmer. Titelspåret har ett transcendent driv uppåt och utåt, med en känsla av hoppfullhet både i samplingens enkla uppmaning likväl som de omgivande ackorden. 2 Bad vittnar om att den önskade destinationen och frigörelsen kanske aldrig nåddes, där Mary J. Blige-samplingens melankoli blir stundtals överväldigande. Dansmusik för morgonens tidigaste timmar.

Utöver medproducent till Little Jinders Allting suger figurerar även Alexander Berg även en gång ensam på den här listan, under sitt alias Dorisburg. Irrbloss är hans första fullängdare och tar avstamp i det mystiska och främmande. Albumet är mer enhetligt än flera av hans tidigare mer klubborienterade släpp (likt dubbelsingeln Smuts/Studs) och riktar sig inåt snarare än utåt. Titelspårets förföriska flöjtar ger ett delat intryck, lika mycket inbjudande som skrämmande, och ringar in skivan som helhet mycket väl. Bjuds det upp till dans eller in till introspektion? Dorisburg visar att de två inte är exklusiva. Bland skivans dunkel finns här en lekfullhet som gestaltas genom utsökt mixade tribaltrummor, pipande electro och avlägset ekande klockor. En rytmens mästare sedan dag ett bygger han metodiskt upp en stomme som sedan kläs in i modulerande melodier och varierad perkussion. Resultatet blir något som betraktas som välbyggt hantverk lika mycket som enastående konstverk. Slut ögonen och låt ledsagaren lura dina försiktiga fotsteg djupt in i housens mest psykedeliska och outforskade territorium.

Ett krossat glas smyckar omslaget till The Dillinger Escape Plans sista album. Det är en bild som på ett värdigt sätt sammanfattar bandets tid och sound. Ständigt förkrossande och alltid på gränsen till att själv spricka i sin – men alltid utfört med en känsla för distans, så att trots sin förödelse framstår kaoset som tilltalande, kontrollerat och förvånansvärt vackert. Tack vare sin tekniska vilja att experimentera har de ständigt utvecklat sitt sound och under tiden skapat något alldeles unikt. Denna vilja konkretiseras på Dissociation, där bandet bjuder på alla karaktärsdrag som gjort dem till en av de experimentella hardcorens mest intressanta band. Det är lika stort och maxat som tillbakadraget och vackert – en spänning av kontraster som begär och tar plats. Om än på ett ovanligt tystlåtet sätt avslutas albumet med textraden “Finding a way to die alone”, kanske som en bekännelse att resan tagit dem till denna insikt. Tack för den här gången, vi syns i moshpiten på deras avslutsningsturné.

”No, you are not special” är det första budskap som når besökarna på Ştiu Nu Ştius Facebooksida. De verkar sikta på att förkroppsliga känslan av meningslöshet. Den Cult of Luna-inspirerade En vind brusar i dig, med brustna bluessolon som låter som en uppgiven suck, är centrum av den visionen. Samma skoningslösa nihilism genomsyrar Memo, där den shoegazeminnande sången bidrar till en perfekt inramning av en snölös, kall och grå decembertillvaro.

Samtidigt lyckas inte ens så medvetna cyniker undvika att släppa in ljus. Emoriffandet i Blodmyra och In Flames-gitarrstämmorna i October lyckas, vare sig de vill eller inte, vara upplyftande och hoppingivande. Kanske blir mötet med den totala meningslösheten ett sätt att bilda sig en egen tro och hitta en ny riktning framåt. Men det skulle nog inte Ştiu Nu Ştiu hålla med om.

Kansas City-producenten Huerco S. började göra klubbmusik vid så ung ålder att han knappt hunnit besöka några klubbar. Ironiskt nog blev hans musik sen allt mindre dansant i takt med att karriären tog honom till större ställen. I dag gör han svepande ambient i rakt nedstigande led från Brian Eno, men spöket av den forna dansmusiken går som ett eko genom allt. Trummor och beats är som bortblåsta men finns samtidigt kvar någonstans i ryggmärgen. Den som märker det kan inte undgå att se skivan i ett nytt ljus. Plötsligt blir den en övermålad, flagnande tavla där det gamla motivet försiktigt tittar fram i sprickorna. Ett avtagande minne av lyckligare dagar, för varje sekund alltmer avlägsna.

Den som i år saknade lite svärta hos The Avalanches Wildflower gör rätt i att vända sig till TV Girl. Los Angeles-bandets andra album var lika självlysande som sitt omslag – där framträdde tio spår av samplingsbaserad elektronisk pop, och som helhet byggde de upp ett lika catchy som kult-aspirerande konceptalbum om sexuell frustration och olycklig kärlek. Ofta lyckades TV Girl formulera allt det där – att lämnas ensam på ett dansgolv, att kedjeröka i ett fönster, att glömma grejer hemma hos ett one night stand och nervöst dröja kvar hos ett annat – som om en svartsynt Jens Lekman satt ord på det. ”I confess to thinking sex was my salvation / when really, they just start with the letter ’S’”, lyder TV Girls insikt i avslutande Heaven Is a Bedroom. Fram till den punkten rymmer Who Really Cares många tillfällen att skratta högt, men oftast är det med gråten i halsen.

Will, uppföljaren till Nephente från 2013, bar ett passande namn, för den kokade av just vilja. Amerikanskan har hänvisat till sin kyrkokör under uppväxten som stark influens i hennes enstämmigt ylande korsning av ambient- och folkmusik, och Will var ett första ordentligt uppbrott från det mystiska lugn som karaktäriserat hennes tidigare skivor. Med Sufjan Stevens gamla piano, samarbeten med energiknippet tillika förra årets genombrott Mas Ysa och Chairlifts Jamie Ingalls, och en ny bekantskap i form av en Moog-synt, formar hon ett glödande, nästan utåtriktat verk. Tempot skruvas upp men att lyssna på Julianna Barwick är fortfarande som att stiga in i en tom kyrka, höra sina egna steg slå mot väggarna och försöka greppa tag i något eller någon som ska lätta på trycket över bröstet.

Har Michael Jackson återuppstått? Hans ande lever åtminstone vidare och han jublar förmodligen i graven över att Billboard-listorna just nu domineras av lekfull popmusik med snitt av hans egna 80-tal. The Weeknd står i full blom nu när han delvis lämnat sitt mystiska alterego för att på allvar jämna marken och ta över tronen som The King of Pop. Den kanadensiska R&B-sångaren har onekligen ställt in siktet mot toppen och med lite draghjälp av två hitsäkra franska robotar glider han enkelt in på podiet till ett regn av dollarsedlar och en uppdaterad version av soundtracket till Drive. I några av årets starkaste refränger visar han upp hela sitt register – från honungslena stämband till en mullrande bulldoser.

När jag såg Oathbreaker live för tre år sedan kunde jag inte se sångerskan Caro Tanghes ansikte en enda gång. Hon dolde det alltid med vad som verkade vara en oändlig massa med tovigt hår – något som förstärkte den mystiska bilden av bandet. Under den gemensamma musikvideon till 10:56 och Second Son of R. känns det som hon för första gången öppnar upp vem hon är, hur hon ser ut och sina ambitioner. Bandet i sig har lämnat den mörka hardcoren för att försöka integrera black metal med atmosfärisk shoegaze, med praktexemplen Immortals och Needles in Your Skin, men i samband med det har Tanghe börjat med stora mängder av ren sång. Oathbreaker har börjat hitta sig själva på riktigt, i alla eteriska och svävande melodier varvat med djävulska gitarrer och blastbeats. Tillsammans blir det hjärtekrossande, demolerande och så fruktansvärt gripande.

Andy Stott har tonlagt döda dansgolv i flera år nu. Hans kyligt dansanta dubstepslingor har alltid låtit som att de vittrat sönder medan de spelat (ungefär som en William Basinski på uppåttjack), men kanske mer nu än på 2012 års oemotståndliga Luxury Problems. Alison Skidmores iskallt operetta skönsång har dykt upp här och där på Stotts material genom åren, som en liten injektion liv i den annars så karga produktionen. Här har den i stället bytts ut mot upphackade, förkortade och förvrängda röstfragment. Albumtiteln kan således tolkas bokstavligt: rösterna blev för mycket för Stott och taket på hans hypotetiskt vinterfrusna nattklubb har börjat rasa in. Det är fortfarande lika omöjligt att sluta dansa.

Down the stairs, Up the stairs, RUN: titlarna på soundtracket till The Childhood of a Leader blir tillsammans bra indikatorer på vilken sorts fysiska känsla Scott Walker frammanat i sin musik de senaste 20 åren. Det är musik som får dig att kasta blicken bakåt, ifall någon med onda avsikter skulle stå där. Men Childhood of a Leader är inte poplegendarens första soundtrack – 1999 musiklade han Leos Caraxs film Pola X, som var likartat burdus. Ingen har försökt härma Walker sedan dess eftersom det helt enkelt inte låter sig göras.

Childhood of a Leaders fiktive fascistdiktator i vardande rör sig genom mörklagda rum på en fransk herrgård medan Walker ömsom styr tonen med järnhand, ömsom respektfullt lämnar över tyglarna till debutantregissören Corbet. Bernard Herrmanns ikoniska stråkar från Vertigo lägger grunden medan lite Scott Walkerskt vansinne bryter in som sprickor i fasaden. Walker har aldrig varit rädd för att experimentera med instrument och när ljudet av propaganda som trycks i massiva upplagor agerar ljudfond i ett stycke är det bara ytterligare steg på en stig han ensam vandrat i flera decennier nu. Ifall den 74-årige avant garde-musikern någonsin går bort är det en hel musikalisk värld som kommer försvinna med honom.

Skivbolaget PNKSLM har vid det här laget gjort sig kända för att plocka upp Sveriges mest lovande skrammelförmågor (Boys, HOLY, ShitKid…), men i fallet Hater verkade allt ha fallit på plats från början. Malmökvartettens första EP är nio minuter kort men rymmer känslor för det femdubbla. Några som fattade grejen var The Radio Dept, som tog med bandet på sin återkomstturné i november. Alla som då tillbringat de senaste månaderna med Radius kunde se det komma: på bara tre låtar slår Hater an samma hjärtvärkande melankoli som drömpopgiganternas tidigaste material. Redan inledande First Time låter som uppgrävd från arkiven hos kultförklarade Galaxie 500, Plain Clothes Darling blir Haters uppvisning i perfekt låthantverk, medan det avslutande titelspåret mest är ett triumferande ärevarv i sammanhanget. I frontlinjen står Caroline Landahl med en röst ständigt vilande på bristningsgränsen och med ett alltid lika skrämmande samspelt band att falla tillbaka mot. I mars släpps debutalbumet – sedan verkar exakt vad som helst kunna hända.

Det är detaljrikt, rockigt och mystiskt när kvartetten Liima blandar jazz med electronica och riktigt tung bas. De tre kärnmedlemmarna från Efterklang skapade en ny konstellation tillsammans med finska slagverkaren Tatu Rönkkö – och samtidigt ändrade de i sitt koncept. På ii leker de med mörka elektroniska vibbar och rinnande syntar som skapar bredare än vad Efterklang var. 513 blandar postrock och synt, och Amerika för samman upplyftande indie-electronica med den mörka ton som en känner igen från Efterklang. Det är blandat material som känns fritt och spännande, harmoniskt och lekfullt på samma gång. ii är ett album som intresserar och imponerar, och visar vad en nystart kan leda till i sin bästa bemärkelse.

Chairlift fick en rivstart på karriären när den försiktiga myslåten Bruises drog fram som ett ånglok tack vare att den inkluderades i en reklam för iPod Nano. Det var upplagt för en one indiehit wonder. Men i stället för att falla i glömska har de blivit ett självsäkert popband som till och med har producerat låtar åt självaste Beyoncé. På den tredje skivan Moth är de mer rakryggade än någonsin. Med hjälp av knivskarp produktion, fantastiska popmelodier och Caroline Polacheks elastiska stämma har duon skapat ett färgsprakande album som är fyllt av liv. Singlarna Romeo och Moth to the Flame är några av årets mest medryckande låtar, som balanseras med ballader som Unfinished Business där Polacheks suveräna sångröst står i centrum. Moth är en färgexplosion i ljudformat.

Förutom att vara en av de senaste årens bästa folkmusiker är Weyes Blood även en person med väldigt dålig självdisciplin, i alla fall när det kommer till kärleken. I Do You Need My Love klagar hon “tired of feeling so bad” och “gonna learn to take the pain / I know that your love stings”, innan hon tre sekunder senare gör en helomvändning och domderar ut “passion must mean everything!” och fortsätter det inslagna temat om att bara följa kroppen, aldrig hjärnan. Låten är mittpunkten som det hypnotiska albumet Front Row Seat to Earth centreras kring, ett album där hon med grunden i lätt psykedeliska 70-talstraditioner vänder blicken mot 2010-talet. Hon irrar runt i dess moderna kärlek och försöker leva drömmen utanför sin smartphone, men kommer inte ifrån att det känns precis så långt borta som en dröm. Musiken känns likadant, med sömndrucket vackra melodier som svävar runt i vad som verkar vara frisk luft hämtad från en annan tidsålder. “I want you mostly in the morning / when my soul is weak from dreaming” sjunger hon på Seven Words och sätter fingret på vad det hela handlar om: att ge efter för att romantisera och bara låta lusten styra.

Umeårapparen Johan Broder John Bäckström berättar historier om en vanlig kille (om alla vanliga killar?) som sitter tysta i omklädningsrummet medan machokulturen sakta kväver dem. ”Vem sa att tiga är guld? / För det är det enda jag gjort/ jag har skuld i min mun / fuck din cool” sammanfattar väl en stark debut med ett berättargrepp som är varmt välkomnat. Att lyssna igenom och se Cool gå från becksvart mörker i hårda Snacket, till bländande ljus i fina Vem är du, har varit en av de finaste presenterna hiphop-Sverige levererat i år.

När Hungry och Below släpptes som singlar inför Paradise började den alltid lika skeptiska internetbefolkningen hävda och klaga på att White Lung nu använder syntar. Helt befängt av så många anledningar. Som att låtarna skulle bli sämre för det? Kanske mest är det en orimlig kommentar för att det inte finns en enda synt på albumet. Det är bara gitarristen Kenny McCorkell som bänder och böjer på ljud för att manipulera dem efter sin egen vilja. En äkta konstnär – med effektpedaler som penslar. Tillsammans med Mish Ways konsekvent insiktsfulla lyrik och den energi som Anne-Marie Vassiliou tillför på trumsetet känns det som att alla sidor av albumet flyter samman fläckfritt. Betonghårda posthardcorelåtar som Demented och Dead Weight blandas helt rent med solskenspopen i titelspåret, medan bandets klassiska hetspostpunk skiner igenom på Sister och Narcoleptic. När du både lyckas provocera människor och ta ett enormt steg framåt i rätt riktning – då har du helt enkelt gjort ett fantastiskt album.

Daughter skapar musik som prickar precis hur du mår när allt känns omöjligt eller hopplöst. Not to Disappear är den hjärtskärande uppföljare till debutplattan If You Leave från 2013 och fortsätter på samma mörka och ledsamma spår. Musiken målar upp ett dystert landskap, nästan dystopiskt, och fungerar som en katalysator för att få fram det innersta i ditt hjärta som du annars förtrycker. Detta album går i annorlunda banor än tidigare, och låtar som No Care för tankarna till tidiga Kate Nash. Duon har här utarbetat något nytt, något bredare, som tillåter lyssnaren att drömma så väl som att bryta ihop.

Fyra album in i karriären sammanfogade Cymbals Eat Guitars alla sina tidigare beståndsdelar till en enda enhet. Framträdde gjorde teatralt storslagen Bruce Springsteen-rock med gråten i halsen. Allt medan frontmannen Joseph D’Agostino vred vardagshändelser ur sitt liv till storslagna grekiska tragedier, förlagda i arbetarklassens USA. Opretentiöst energistinn powerpop som på något vänster lyckades vara lika sorglig som den var vacker. Om 2016 var året då empatin förlorade så är D’Agostinos okonstlat banala uppmaning (Have a heart!) uppenbarligen något vi behöver ha med oss in i 2017. Ifall du efter Pretty Years 40 minuter långa känsloexplosion fortfarande inte känner empatin banka i bröstet på dig så kan det vara tid för ett läkarbesök.

Musiken verkar leva i ett konstant flöde genom Ólafur Arnalds och Nils Frahms kroppar. Båda artisterna är kända för att utmana sin egen kreativitet med improvisationsprojekt och inspelningarna är alltid värda att upptäcka – i de allra flesta fall låter de som välskrivna studiokreationer. När islänningen gjorde en soloturné för fem år sedan kom Nils Frahm upp på scenen i Berlin. Deras sätt att följa varandra, utan förberedelser, är en av mina favoritvideor på Youtube. Trance Frendz är en förlängning av det: en videoinspelad session från Frahms studio i den tyska huvudstaden, åtta timmar nedhyvlat till 46 minuter och 42 sekunder musik, utan påläggningar eller redigeringar. Bara Frahms unika, intima pianotoner och Arnalds mjukt följande beats. Det låter som att komma hem.

Sedan debuten 2011 lever Christian Holden och hans band i en konstant formtopp, i en kurva som inte har några planer på att dala. It Never Goes Out var en rastlös punkrockskiva som skrevs när medlemmarna fortfarande var tonåringar, uppföljaren var en insiktsfull skildring av en defekt adolescens. Efter psykisk ohälsa, depression och självmordstankar kommer Goodness, The Hoteliers tredje och mest mångsidiga och positiva utgivning hittills. Vill man lyssna på en rockskiva 2016 som tog risker, som förvaltade 90-talets arv och presenterade något helt nytt är Goodness en av årets ledande kandidater. The Hotelier låter för tillfället som om Sunny Day Real Estate hade sneglat mot Shellac, Talk Talk och Slint och hittat en motorväg till mellanväg.

Få artister är idag lika duktiga på att kasta ur sig hits som Drake. Årets släpp, omåttligt efterlängtade VIEWS, innehåller inte mindre än fem singlar som alla genererat streams som andra artister bara kan drömma om. Men bakom siffrorna gömmer sig ett innovativt hiphopalbum som helt enkelt inte skulle kunna ha skapats än någon annan än Drake. Hans patenterade flow som fjäderlätt flyter ovanpå de karga och avskalade ljudbilderna skapar tillsammans med produktionen en slags hypermodern minimalism. Drake sparar på krutet, och gör en grej av det.

Kritiker har menat att albumet är på tok för långt för att hitta sitt sammanhang, och att Drake med flit drog ut på det för att öka sina intäkter. Det ligger absolut något i det, men ljuspunkterna i den stundtals gråa massan är för många för att helt avfärda VIEWS som ett album gjort för att framhäva singlarna. VIEWS är trots sin längd ett innovativt och utmanande album, som har sin givna plats i Drakes diskografi. Albumet både utmanar vad albumformatet innebär i en streamingkontext, samtidigt som det levererar en för det mesta oförglömlig samling låtar.

Xiu Xius ogästvänliga tolkning av Angelo Baldamentis klassiska soundtrack har en sprängkraft som kan skapa egna subgenrer. När musikstycken som Packard’s Vibration och Harold’s Theme, ursprungligen någon slags jazzig lounge, tappas i ny form av Xiu Xiu tar de konceptet ”passiv aggressivitet” till nya höjder. Det som borde vara harmoni blir till våld, och det som borde vara drama blir till perversitet. Om TV-serien aldrig visade oss vad skogens mörker egentligen innehöll utan i stället pekade in mellan trädens pelarhall av dunkla stammar placeras vi av Xiu Xiu mitt i ondskans nav. Det blixtrar och gnisslar, furier skriker och onämnbara väsen gör obeskrivliga saker i mörkret, mördare och spöken samlas till mässa och du är också bjuden – gruppens gestaltning av Twin Peaks är inget för de känsliga. Att musiken uppmärksammats av David Lynch själv är inte konstigt, för det är ju en förträfflig inspirationskälla. Vi kan bara hoppas att seriens återkomst blir åtminstone hälften så bra som Xiu Xius lyckade experiment.

Om Brian Enos mål med ambientmusiken varit att försvinna som övervakande konstnär och låta musiken skapa sig själv (hans nästa skiva – Reflections – verkar vara det mest fullfjädrade försöket hittills) så är The Ship en oväntad helomvändning. I stället är det ett helgjutet konceptalbum om Europas krigstid och Titanics förlisning, där Eno för första gången på tio år låter sina stämband komma in i musiken. Först i mörk tonart som för att kräva din uppmärksamhet, medan musiken planlöst flyter vidare. ”As wave, after wave, after wave, after wave…” intonerar en mörk mansröst. När tresvitsstycket Fickle Sun till sist konkluderas i majestätiskt frisläppta I’m Set Free (en cover på The Velvet Undergounds låt, omgjord för att passa Enos syften) är det som att han aldrig slutat göra popmusik över huvud taget. Tonarten har blivit ljusare, musiken snabbare, ”I’ve been set free!” ropar Eno medan katastrofen under honom krymper till en svart prick på ett blått hav, och solen, den skiner allt starkare.

Vilket avslut på en trilogi. Tillsammans blir The Seer, To Be Kind, och nu The Glowing Man ett sex timmar långt manifest av intrikat kaos som söker sig mot en upplevelse bortom vårt medvetande. Det existerar en primal dimension till Swans musik, en blodtörstig strävan efter något större än oss själva – musikens svar till filosofins existentialism, i brist på bättre definitioner. Men det är nog ändå det som Swans gör bäst: expanderar och utforskar redan etablerade definitioner. De skapar någonting lika vackert som det är skrämmande, men på The Glowing Man rör de sig närmare det förstnämnda, som om allt innan har lett upp till detta moment. Ett album som vilar på sin typiska hypnotiserande repetition som tillslut faller tillbaka på sig själv och ger upphov till en dånande och sublim meditation.

”This tape can be thought of as a catalogue of photographs… snapshots of people, places, interests, etc.”, skriver Jefre Cantu-Ledesma på In Summers omslag. Människans strävan efter att fånga och kapsla in tiden är starkt förknippad med att vi en gång ska dö – och hur annars skulle Cantu-Ledesmas ambient kunna vara så romantisk? Inkastad i din barndoms somrar blir In Summer en slags minnenas onani, och det skrivet i all välmening. Fennesz var kanske först med att göra sommarnostalgisk njutning av oljud, men det var aldrig så här storslaget. Varmt expanderande väggar av noise, tröstande trumslag och naturrika fältinspelningar blir tillsammans den musikaliska motsvarigheten till att bildligt slänga ner sitt hjärta i perfekt tempererat badvatten. Men det kan också vara farligt att minnas: minnen flagnar med tiden, och det går att fastna i dem. Slutspåret Prelude blir till sist en välbehövlig påminnelse om nuet, och att du har nya människor att träffa, nya platser att besöka. Ja, att du har resten av livet framför dig. Ta vara på det.

Kents rättframma beslut om att lägga ned genom en video fylld med referenser från hela sin karriär, fick nostalgimätaren att gå i taket. Men den sista gången och den sista sången är långt ifrån någon Greatest Hits-förpackning från bandets sida, snarare tvärtom. Då som nu för alltid är lika lekfull komponerad som Tillbaka till samtiden, där bandet prövar fram såväl discoslingor och förvrängda röster som tydliga arenastänkare. Genom varma syntmattor och Mustonens driv bakom trummorna fortsätter bandet färdas i helt egna riktningar, men helt i linje med de stadiga beats och den lyrik som bandet pressat fram de senaste åren. Den politiska agendan byts ut mot en mer personlig tematik som i Bowie-anda beskriver slutet. Det jobbiga farvälet, det som får oss att öppna tårkanalerna.

Anxiety, Monotony, Degrading, Fever. Bara av att läsa albumets låttitlar får vi en idé om de teman Preoccupations utforskar på deras självbetitlade album. Bandnamnsbytet innebar inte så mycket en återfödelse som en ny approach till deras musik, där de knivskarpa gitarrerna och intrikata instrumentala delarna fick ta ett steg tillbaka och ge rum till den atmosfär som gör Preoccupations till ett av årets starkaste postpunkalbum. Det är tungt och ångesten vibrerar under ytan, men det är utfört med en slags kontroll, ett igenkännande av den mörka natur som finns i världen och inom oss. Det är inte riktigt ett utlopp för dessa känslor men snarare en vägledning genom dem. Där Viet Cong var en kaxig och omtumlande debut är Preoccupations en behärskning av postpunkens form och tematik. Svårt att få nog av.

Jonathan Johanssons Lebensraum! var en av 2015 års absolut starkaste svenska plattor, en nästan ultimat mix av politik, samhällskritik och funk. Svår att toppa – men stundtals är Love & Devotion där, ovanför. Detta trots, eller kanske tack vare, att fokus har skiftats från flyktingkris till äktenskapsbevis: Jonathan Johansson är kär, lyckligt, om än tvivlande, så. Kärlekskänslorna genomsyrar det mesta, från monstruösa förälskelsedängan Real Thing – en av årets bästa låtar – till betydligt ömmare Rosa himmel och Släng alla heartbreakstråkar. Vi möter en ny Jonathan Johansson. Det är ovant till en början, men visar sig så småningom vara väldigt, väldigt klädsamt, helt i linje med modemantrat ”en skönhet (läs: talang) klär i allt”.

Måhända att begreppet Sad Girls är ett fenomen skapat som motpart till Sad Boys-rörelsen kring Yung Lean, men detta borde nu tillskrivas Mitski. Puberty 2 är nämligen inte lika mycket ett album som det är en bibel för all världens ledsna personer. Här ryms det beslöjade ballader som Thursday Girl och ursinniga gitarrdrömmar som My Body’s Made of Crushed Little Stars, men oavsett hur låtarna är formulerade rent ordagrant är det framförallt ledsamhet i alla dess olika former som behandlas på albumet. Den inte helt sunda relationen med glädje beskrivs i Happy med ”Well I told him I’ll do anything to have him stay with me / So he laid me down and I felt Happy cum inside of me”. Slutsatsen är att du förtjänar någon bättre. Mitski tittar på världen omkring sig med nyöppnade ögon som efter ett andra uppvaknande. Puberty 2 är genomliden och den här gången ska livet levas lite bättre.

Hurula är i ett avseende inget unikum i världens musikhistoria, men kanske att han för tillfället är den enda. Den enda som slår uppåt med kedjetunga gitarrer och som träffar helt rätt utan att bli för bokstavlig. Vapen till dom hopplösa är en nationalsång för de som tror att kampen är förlorad, världen förstörd och människor onda. Möjligen är detta fortfarande verkligheten, men åtminstone är du inte den enda som märker av det. Hurula har under åren samlat på sig upplevelser som måste ut och med all kraft skriker han dessa hymner om ett Sverige byggt av sand. Albumet osar av samma destruktivitet som Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för, men den här gången med fler nyanser och med ett sorts raffinerat hat. Med skivan och den återuppväckta rockrörelsen har Hurula samlat ihop oss hopplösa och även om hans “Jag kan förstöra det där som förstör dig” inte är menat just till dig kan man inte låta bli att känna sig lite tröstad. Ja, nästan lite hoppfull.

“Du behöver inte kunna se in i framtiden för att veta vad som är på väg” upprepar Nicolas Jaar på spanska om och om igen på No, en av Sirens många höjdpunkter. Det är en politisk skiva, helt klart, men utan att trycka ner sitt budskap i lyssnarens hals. Det är subtilt och fragmenterat – ett försök till ett kollage av vår splittrade samtid. Med en otrolig känsla för precision och fingerfärdighet lyckas Nicolas Jaar skapa ett ljudlandskap som oavbrutet försöker pussla ihop sig självt – ljud som inte tycks fungera ihop ger under Jaars kontroll i stället upphov till en elektronisk musik som känns otroligt tidlös men samtidigt främmande, kanske ett försök att skapa den bild av framtiden som känns så påtagligt närvarande och skrämmande.

Kanadensiska Jessy Lanza är visserligen en popartist, men hon fokuserar på studioarbete som få andra. Att hon har som roligast när hon leker med modulära syntar, trummaskiner och samplingar skiner igenom hela hennes musik. Det gör den lekfull och oväntad, som den experimentellt lågmälda dansgolvsbangern It Means I Love You med sina studsande rytmer, smarta dropp och stegrande intensitet. Samtidigt andas hela albumet av soul, dels i detaljer som diskreta Motown-samplingar, men framförallt genom Lanzas kyliga sångleverans. Från jungleinfluerade VV Violence till de längtansfulla syntballaderna Begins och I Talk BB lyckas hon förmedla sin lite distanserade popvision på ett nytt sätt. Där debutalbumet handlade om sex och åtrå handlar Oh No i stället om flörtandets baksmälla: obesvarat trånande och en förälskelse som glider en ur händerna. Det är ett verk av blåtonad melankoli – men också ett verk där Jessy Lanza flyttar fram sin position som en av samtidens mest intressanta popinnovatörer.

Det har alltid funnits en cinematisk kvalitet till Kendrick Lamars musik. Orden ”a short film by Kendrick Lamar” pryder omslaget till good kid, m.A.A.d city. Om det inte vore för den visuella bristen borde To Pimp a Butterfly kunna uppfattas som film tack vare sin fullkomliga berättelse som tar konceptalbum till en ny nivå. Knappt ett helt år efter släppet av hans enhälligt hyllade TPAB dyker unititled unmastered. upp från ingenstans. Det tomma men ändå tilldragande albumomslaget, de kryptiska daterade låttitlarna, den någorlunda korta längden på albumet i jämförelse med sin föregångare ställde fler frågor än gav svar. Vi lärde oss snart att det var ett slags samlingsalbum med låtar som för olika anledningar inte fick plats på TPAB, bestående av ett par som han redan framfört live. Men trots anknytningen till hans förra album så lyckas untitled unmastered. stå för sig självt. Jazzen, funken och den politiska undertonen är minst lika påtaglig som på föregångaren, men utan berättandets röda tråd som annars så ofta driver Kendricks album framåt uppstår untitled unmastered. som en helt annan best. Den är otyglad, eller framförallt, Kendrick är det. Han manipulerar sin röst utan studioeffekter, ropar och sjunger över de ständigt mörka och lunkande grooven och instrumenten som tycks oupphörligt improvisera i reaktion till Kendricks energi. I slutändan uppstår unititled unmastered. mer som en inblick i ett genis arbetsprocess – där olika idéer och stilar utforskas utan hämningar – än ‘ett till’ fullbordat konceptalbum från Kendrick. Ett kaxigt men lekfullt uttalande från en artist som just nu skapar en vår tids mest inflytelserika hiphop.

Cherrie har flera gånger benämnts som nästa Seinabo Sey. Men där Seinabo Sey har siktet mot världen och en global marknad vill Cherrie skildra det egna. Sherihan är genomgående ett personligt album, fullt av berättelser om kärlek, sorg och annat som ofta åsidosätts när förorten skildras. För det är förorten, uppväxten och livet i sitt Rinkeby som hon vill och känner sig tvungen att berätta om. Ur sitt eget och sina systrars perspektiv visar hon en annan bild av en plats som inte ofta inte når fram i mediebruset, där annat ständigt tycks ta över. Låtar som Lämna han, Aldrig igen (må sådär) och Sherihan är lika råa och explicita som om de vore utrivna dagsboksblad eller som om de faktiskt hände i realtid. Att lyssna är ömsom omtumlande och ömsom fantastiskt – som sig bör på ett album i den här kalibern.

Sherihan är ett personligt, rått och alldeles genomviktigt album som bevisar att Cherrie är en av årets bästa svenska debutanter.

Kanadensaren Kaytranada nuddar vid lite allt möjligt på 99.9%, som house, hiphop och jazz – lite i stil med Flying Lotus. Med flytande mjuka beats och röster skapar Anderson .Paak och Craig David några av de skönaste låtarna från i år tillsammans med Kaytranada. Han bjuder gärna in andra att medverka i sin musik, men ger också sig själv totalt svängrum på låtar som TRACK UNO och LITE SPOTS. Det bjuds också på snabbare beats och discokänsla på bland annat BREAKDANCE LESSON NR.1 i ett virrvarr av tung bas och snabba gitarrer och allt platsar klockrent på en och samma skiva. 99.9% är 100% rätt år 2016.

Sedan debutfullängdaren Half Way Home har Angel Olsens musik vuxit på det mest bokstavliga av sätt. Från debutens finstämda folk, sparsamt uppbyggd kring Olsens röst och hennes gitarr, via tremannabandet på näst senaste plattan, till den sex man starka orkestern och en betydligt rockigare framtoning på My Woman – självaste Darwin hade varit stolt. Evolutionen i sig har dock inget egenvärde: vad som är verkligt imponerande är att den, trots sin omfattning, aldrig har skett på bekostnad av den kreativa identiteten. Bakom varje distat gitarriff i Shut Up Kiss Me, bakom varje svävande syntslinga i Intern, skönjs samma Angel Olsen som för fem år sedan sjöng Creator, Destroyer och en tid senare vann vartenda hjärta inom hörhåll med Unfucktheworld. Det är en anmärkningsvärd bedrift.

När Dr. Dre återvände med albumet Compton förra året undrade förmodligen de flesta vem Anderson .Paak var – snubben som gästade på hela sex låtar. Ett år senare behöver han ingen presentation. Med sitt egna album Malibu slog han igenom på bred front, vi syftar inte på alla PR-stunts eller mediavänliga citat, utan den smältdegel av soul, funk och hiphop som finns innanför Malibus ramar och som för tankar till både Kendrick Lamar och D’Angelo. Titeln och ljudbilden kanske inte ger ett direkt sken av det personliga trauma som väller ut från Anderson .Paaks behagliga berättarröst – men det finns ett djupt sår där inne som blottas. Ett liv fyllt av droger som porträtteras oerhört nära och naket.

Att Chance the Rapper skulle vara talangen som, på riktigt, skulle få sitt genombrottsår 2016 var det nog inte många som såg komma. Diskursen kring Chancelor Bennett har under egentligen hela hans karriär kantats av oviljan att signa till ett skivbolag. Det bör upphöra. Låt oss i stället tala om musiken som har presenterats under året. Chicagosonen har med Coloring Book färglagt sitt mest ambitiösa verk hittills. Ett verk som är ändlöst influerat av den särpräglade glädjen som en gospelkör kan framhäva. Chance rappar om förmultnad vänskap, nybliven faderskap, sin relation till Gud och självklart lite om det ständiga kriget mot skivbolag som vill tillhandahålla hans musik. Coloring Book tar vid där Kanye Wests The Life of Pablo började med öppningsspåret Ultralight Beam – modern gospel tolkad av en ung kille från Chicago med en närmast gudalik lyricistisk leverans.

Med låtar som alla snuddar på tvåminuten är Next Thing en kort, om än underbar, inblick i Frankie Cosmos innersta. Helt oskyldigt berättar Greta Kline om sitt liv på ett så avskalat sätt, att om man blundar kan man nästan se blyertsstrecken med vilka texterna är skrivna. Låtarna presenteras som i ett vidöppet ritblock där nyanserna dem emellan märks av i de kluddade teckningarna längs marginalen. Det handlar om hundar, om vänner och om kärlek, och allt är omslutet av mjuka basgångar och dansande trummor. Runt om skivan slingrar sig en säregen ton att beskriva båda lycka och olycka med. I Embody behandlar Kline glädje så rent att den förflyttar sig ner från hörlurarna och slår rot någonstans inombords. ”It’s Sunday night and my friends are friends / With my friends / It shows me / They embody all the grace and lightness”. Både små och stora ögonblick får ta plats och tillsammans målar de Next Thing med utsuddade streck som likt skuggor hänger sig kvar långt efter att sista tonen ringt ut.

Det är omdiskuterat vad Skeleton Tree egentligen är för något. Att reducera albumet till ett renodlat uttryck för sorg är felaktigt, samtidigt som sorgen och chocken över Nick Caves sons dödsfall fått forma skapandeprocessen. Det ligger någon nästan magnetiskt över Skeleton Tree: skivan känns som en bön utan vare sig avsändare eller mottagare, men vibrerar ändå av vilja och kraft – musiken är på väg någonstans. Ut till havs eller in i hjärtats mest dunkla vrå. Förmodligen åt båda hållen, samtidigt. Se det som lidandemystik eller impressionistisk poesi, det är lika vackert ändå. Det är i vilket fall ytterligare en osedd sida av en artist som aldrig slutar återuppfinna sig själv.

Blodet är återkommande på Jenny Hvals Blood Bitch. Hon låter det ta flera olika former och uttryck, låter det representera en mängd olika känslor, upplevelser och perioder. Kontexten det placeras i ger det dess betydelse, och Hval berör dess tvåsidighet som både livstagare och livsgivare. Vampyrismen och menstruationen är exempel där blodets dualitet görs speciellt uppenbar, men ändå strävar Hval aldrig efter att ge en förenande förklaring till de två. Blodets naturlighet förenas med det övernaturliga hos vampyrerna, och ljudlandskapen Hval bygger upp påminner lika mycket om ruggiga slott i Rumänien som de sterila och lika obehagliga läkarbesöken. Produktionshjälp får hon av noiseartisten Lasse Marhaug, och hans medvetna ointresse om popmusikalisk struktur förenat med Hvals känsla för densamma gör inramningen oortodox, skuggig och vass. Varje spår är sin egna organism, med unika egenheter varifrån de hämtar sin livskraft. Ett hjärtlikt dunkade på Conceptual Romance, ett mjukt ekande technobeat på The Great Undressing eller den stressande hyperventileringen på In the Red. Oavsett vad Hval besjunger är texturen alltid lik den i klassisk skräckfilm: plötsligt chockerande avbrott, isande ångestvrål och allmänt läbbiga läten. Inramningen och blodets uttrycksformer är ingen anledning för oro konstaterar Hval ändå, som under hennes gynekologbesök i Period Piece: “Don’t be afraid / It’s only blood”.

I stället för en lina kokain på ett nyskurat badrum med golvvärme bjuder Danny Brown in till ett parti fultjack i sitt termitätna rivningsprojekt vid tunnelbanans slutstation. Atrocity Exhibition är smutsig, vidrig rentav, en värld där invånarna vältrar sig i förnedring och spelar rysk roulette med överdosen som pistolkula. De dyker ner i stoftet och gömmer sig från polisens blodhundar till takten av svettiga hetsiga baskaggar och vansinniga samplingar. Fråga inte vad för slags tabletter du just tog – det är ingen som vet, precis lika lite som hur man tar sig härifrån. Årets sämsta efterfest är också årets bästa feberdröm.

När Beyoncé i februari dök upp med låten Formation så var det ett faktum – Bey tar ingen skit. She came, she saw, she conquered. Lemonade, skiva och video, är ett ställningstagande och ett uppror. Beyoncé bär hjärtat utanpå och behandlar rasism, sexism och otrohet i konstverket som är filmen och albumet. Ett album som plockar in samplingar med omsorg för att berätta om det befläckade äktenskapet, både visuellt och ljudmässigt. Lemonade rör sig från country på Daddy Lessons till rock på Don’t Hurt Yourself till kamplåt i form av Formation. Hon hyllar allt som är hennes ursprung och principer på en av årets starkaste protestplattor genom att föra den skrikande punkandan in i popmusiken. Om delar av det var ett mästerligt PR-trick, med tanke på att albumet bara går att streama på Tidal som ägs av maken Jay Z, kommer vi kanske aldrig få klarhet i. Trots detta går det inte att förneka att Lemonade startade en revolution som bara har börjat, och 2016 var systrarna Knowles år.

Marvin Gayes What’s Going On lärde oss att de mest framgångsrika sociala kommentarerna sällan är de mest explicita. De mest effektfulla av protester ställer oftast närmast infantila frågor, funderar och vidare vädjar om förändring. Med förtrollande melodier och en nyansrik röst förkunnar Solange Knowles hur verkligheten ser ut för en svart kvinna. Tillsammans med Lil Wayne svarar hon på frågan ”Why you always gotta be so mad?” med något så enkelt som ”We got a lot to be mad about”. Hon vädjar lika frustrerande som lågmält en önskan om att få sitt hår få vara ifred. Och hon uppmanar alla som kan känna igen sig att sjunga med. A Seat at the Table består av enkla frågeställningar och uppmaningar där hon förmedlar sitt budskap som ingen annan 2016.

Det var flera gånger osäkert om det skulle bli ytterligare en skiva med Bon Iver. Projektet som Justin Vernon startade upp för eget huvudbry hade växt ur sina proportioner och han kunde inte längre gå på gatan utan att bli igenkänd. Den smått klaustrofobiska känslan av att bli något han aldrig tänkt inspirerade i sin tur till 22, A Million – ett album där Vernon, utan att tappa essensen av sitt skapande, trotsar popmusikens många begränsningar.

Det är i det lilla som Vernon väljer att vara radikal och utmanande. En låt samplar hans favoritklipp från Youtube, en annan innehåller ett egengjort instrument. Låttitlarna kan knappast ens kallas låttitlar, utan är snarare en uppmuntran till lyssnaren att själv tolka och kontextualisera verken. Med det sagt så sätter Vernon fortfarande låtarna i centrum, och albumet behöver inte uppfattas som experimentellt över huvud taget. Det är däri storheten ligger, att lyckas skrika i det tysta, utan att skrämma bort en enda levande själ.

När ANOHNI i samband med klimatkonferensen i Paris i december 2015 lät avtäcka sitt ursinne stod det snabbt klart att stråkar inte längre kunde bära hennes idéer. Hudson Mohawke och Oneohtrix Point Never fick hennes första singel, 4 Degrees, att låta precis så mycket som en undergång som en låt om temperaturökningar kräver. Drone Bomb Me följde och indikerade att världens största ballader knackade på dörren. Till sist fanns HOPELESSNESS, ett böneutrop överröstat av detonationer, en väderleksrapport med vinande sirener, en tegelsten som dunsar in i en CCTV-kamera, ett fuck you till Stephen Hawking.

Tillsammans med en finurlig trollkarl med en förkärlek för skruvade digitala ljud och en aggressivt hamrande trapproducent blåste ANOHNI liv i den politiska kampsången. “If I filled up your mass graves / And attacked your countries / Under false premise / I’m sorry”, sjöng hon på Crisis och bar hela USA:s skuld på sina axlar. Du kan skänka en hundring, lägga en peng i någons kopp, dela en länk, skriva under en protest. Du kan skriva låtar som får Aleppo, Mosul och Hamam al-Alil att kännas lite närmare. ANOHNI tände en eld under första minuten och matade den med allt virke hon kunde uppbåda. Hon svingade åt alla håll och var samtidigt en famn som rymde hela världen. HOPELESSNESS var vredgad, kapitulerande och samtidigt bland det mest kärleksfulla vi gavs det här året.

“Name one genius that ain’t crazy”

The Life of Pablo får en ny betydelse I ljuset av Kanye Wests sjukhusinläggning. Vad som tidigare tolkats som en manifestation av att vara på toppen av livet är uppenbarligen ett verk gjort av någon på den absoluta bristningsgränsen. Kanske ligger de två närmre varandra än man kan tro. Kanye West är en rymdfarare likt David Bowie, han är everything. Förr eller senare kommer det ju krascha.

Kraschen hade också kunnat förutspås med tanke på det extrema kontrollbehov han verkar ha. Det glöms ofta bort, men Kanye West är en producent som också rappar, inte tvärtom. Följaktligen är The Life of Pablo, precis som allting han gjort de senaste sex åren, en storslagen vision som realiserats. Ett helhetligt konstverk gjort av någon med öga för varje minimal detalj.

Med Yeezus sprängde Kanye West gränser med sin hänsynslösa maximalism, sitt helt okontrollerbara sätt att vara precis överallt på samma gång. Den här gången gör han samma sak genom minimalism. Från det genomskinliga beatet i Ultralight Beam till de sökande syntarna i Real Friends lyckas han förmedla otroligt mycket energi med nästan ingen massa. Det är en superkraft och blir en hyllning till gud, kärleken och livet självt. Låt oss hoppas att han hittar tillbaka.

”Sörj inte, organisera er.” Hur många gånger har vi hört det 2016? Blood Orange såg ut över samma värld som vi och lät en livstid av politiskt medvetande tonsättas på Freetown Sound. Som en krona på intersektionalitetsbegreppet målade albumet upp bilden av vad maktlöshet innebär i vår tid: att lämna sitt land (Augustine), att vara rädd för polisen (Hands Up), att sälja sin kropp (Desirée), att dölja sitt ursprung (E.V.P.), eller att vänta på att någon på TV äntligen ska se ut som man själv (By Ourselves).

Blood Orange erbjuder få lösningar, men vittnesmålen är starka nog. ”If you ask me why representation is important I will tell you, that on days I don’t feel pretty I hear the sweet voice of Missy singing to me”, berättar poeten Ashlee Haze redan på förstaspåret. Det faktumet återspeglas sedan i samplingar, tematik såväl som gästartister. Debbie Harry sjunger syntfunk, Carly Rae Jepsen gör en popduett, Empress Of går sönder medan hon vill visa sin bästa sida för någon annan. Freetown Sounds kärna sitter i det sistnämnda – inte på plakaten, utan i känslorna hos människorna som bär dem. Den sitter kanske på omslaget, i ett hem med en Michael Jackson-affisch där man kramar någon annan för att över huvud taget orka. Eller i hur Blood Orange aldrig formulerar en enda konstruktiv uppmaning, utan ställer frågorna som ibland är det enda man vill höra: ”Are you okay? What’s in your way?”. Vi är inte okej, men med Freetown Sound kan vi sörja i dag och organisera oss i morgon.

I fjol släppte The Radio Dept. en gitarrbaserad singel, This Repeated Sodomy, och plötsligt hade tusentals människor triggats till att tro att Johan Duncanson och Martin Carlberg mentalt skulle resa 13 år tillbaka i tiden på sin fjärde fullängdare. Så blev det inte (även om bandet fortfarande skriver låtarna på gitarr…) – Running Out of Love kan snarare uppfattas som vägs ände på den elektroniska utveckling duon genomgått det senaste decenniet. Från distat lo-fi-skrammel till färgstark shoegaze, från drömsk pop till indiehits, från bubblande dubflörtar till böljande houseinfluenser – The Radio Dept. har hela tiden varit lika eklektiska som de är jämna. Deras tydliga, kraftfulla lyrik, som med åren politiserats allt mer, fungerade lika väl i det dansanta sammanhanget: den dundrande Swedish Guns kändes som en Paper Planes utan yviga gester och Teach Me to Forget verkade skräddarsydd för tolvslaget för de som kommer skåla med en orolig känsla i magen. Running Out of Love var ännu ett album som förstod att livets alla problem inte nödvändigtvis behöver komma i vägen för ett väldigt bra beat. När mångas kärleksreserver började sina noterade The Radio Dept, hämtade dunken som det stod MUSIK på, och fyllde på till bredden.