Årets 100 bästa album – 2017

Chastity Belt är ett band som, i fall de inte vore en kvartett, hade varit ett typiskt sovrumsband. Deras texter tycks alltid välkomna till en depression nap eller en halvtimme av att apatiskt stirra in i väggen – men på ett mysigt sätt. På I Used To Spend So Much Time Alone finns det en tydlig utveckling från 2015 års Time to Go Home. Seattleborna har justerat in sina instrument och kommit tillrätta än mer, samtidigt som att ett allvar har sipprat in genom texterna. Singeln Different Now behandlar förväntningarna som hänger över livets alla val och kval och hur de tycks rasa samman gång på gång. Textens ”And you try” ringer ut tillsammans med den hoppande gitarrslingan i slutet av låten som en påminnelse att ändå fortsätta. För det gör Chastity Belt. Kvartetten lyckas på skivan kombinera avgrundsdjupet inom sig själva och en inneboende styrka som också finns där till en nagelbitande livssaga.

Big Thief hade kunnat vara vilket band som helst. De har ett sound som ibland kan kännas nästan för samtida, den där amerikanska folkrocken med en hint av indie och ständigt skalande ljud som låter som om gitarrhalsen var en kokplatta man alltid glömmer är glödhet och gång på gång tar på ändå. Men Big Thief är inte vilket band som helst. I dem finns det en intimitet som först gömmer sig och sen nästlar sig in i ens innersta. Hur Adrienne Lenker lägger fram orden i texterna, nästan som om de föll ut ur hennes mun som en okontrollerbar kraft. Hur de ibland är återhållsamma, som om hon vill stoppa en ordspya från att förstöra en annars trevlig konversation. Capacity är som ett påskägg av fruktansvärda minnen och mörker som man bara vill fortsätta utforska nästan som om jakten på dem skulle ge en någon typ av avslutning på lidandet. Som hon sjunger: ”In the dark there is release”. Så är Capacity – frigörande och förödande.

Silvia Jiménez Alvarez, eller JASSS, skapar obehaglig experimentell techno som låter som att den spottats ut från en futuristisk gruvcivilisation som existerat i hemlighet tio kilometer under marken. På hennes debutalbum Weightless bygger hon upp storslagna ljudlandskap som tycks pulsera med en medvetet felkalibrerad industrimaskins taktfasthet. Stundtals penetreras ljudbilden av dark jazz, afrikanska tribaltrummor och tvära technokast, innan den övergår helt till ett mullrande dronestycke. Att lyssna på Weightless är att stå öga mot öga med några av våra djupaste rädslor: klaustrofobi, paranoia, existentiella hot, dissociation och obesvarad kärlek. Vågar du titta ner i jordens mörka och bottenlösa svalg råder det ingen tvekan om att något oformbart och obeskrivbart stirrar tillbaka med brinnande frenesi.

Father John Misty har under de senaste åren introducerat sig som popvärldens främsta satiriker. På sitt alldeles egna vis har han skildrat ämnen som kärlek, samtiden, mänskligheten och åldrande, och gjort musik som ingen annan. På årets giv, Pure Comedy, tar han sitt persona till sin spets, och levererar samtidigt ett av årets mest progressiva folkpopalbum. På 74 minuter hinner Tillman behandla tiden vi lever i och samtidigt göra så på det allra mest underhållande av vis. Som på fantastiska Total Entertainment Forever där han sjunger, ”Bedding Taylor Swift / Every night inside the Oculus Rift”. Kan det egentligen bli mer 2017 än så? På Pure Comedy visar Josh Tillman oss livet, döden och allt däremellan.

Någonstans mellan Elliott Smiths lo-fi-depp och The Dismemberment Plans emostök hittar vi 25-åriga Lætitia Tamko och hennes alter-ego Vagabon. Längs debuten Infinite Worlds kastas det olika ljudbilder kors och tvärs som ett konfettiregn, mest som ett resultat av tre års hemmainspelning där Tamko spelat in alla instrument på egen hand. De finstilta Fear & Force och Cold Apartment bjuder på vemod i skimrande vacker förpackning, medan Minneapolis och tillhörande finurliga basgång vill riva allt i sin väg. Med den mångfacetterade insatsen lyckas Tamko ge nytt blod till DIY-kulturen och bevisar samtidigt att lo-fi och emo är ett lika perfekt giftermål i dag som för 20 år sedan.

D.C.-sonen GoldLink har sedan starten av sin karriär skämt bort oss med sitt gränslösa sinne för flow, melodier och val av produktioner. Om han med sin säregna position – någonstans mitt emellan nostalgi och framtid – har gett världen återkommande indikationer på hur soundet i D.C. låter och vad det kommer ifrån så är At What Cost den definitiva sanningen. Albumet är en insyn i stadens energi, uttryck och språk – helt utifrån en Soundcloud-uppväxt rappares perspektiv. Det fungerar som en smältdegel av alla de olika genrer (inte minst signatur-genren go-go som skapades under 80-talet) och stilar som format såväl staden som rapparen bakom albumet.

“I don’t want to create anymore damage in this world”, understryker Jacob Bannon i minidokumentären Rungs in a Ladder. I kontext till sitt 27 år gamla projekt Converge låter det något motsägelsefullt när majoriteten av mathcorebandets diskografi har mer dynamitladdning än en bergsprängning, men för Bannon handlar Converge om att skapa någonting hoppfullt genom livets smärta och förstörelse. Den poängen har aldrig varit tydligare än på The Dusk in Us. Det råder inget tvivel om att vemodet inte är framträdande, särskilt under de klassiskt Converge-panikladdade I Can Tell You About Pain och Broken by Light. Men under raderna ”I heard / Your cry ring out / It showed me what / Real strength could be” som Bannon ropar ut under A Single Tear, åsyftandes sina första sekunder som pappa, är det hoppet som lyser starkast. Det är snudd på oxymoron att ett av årets mest aggressiva album kan vara så motiverande, men Converge förverkligar idén att det inte kan finnas ljus utan mörker.

När Fuck Buttons ena halva Benjamin John Power gör musik på egen hand låter det ännu mer våldsamt och akut känsloladdat än den duo han gjort sig känd för. Kanske till och med på gränsen till det smaklösa – det är många gånger som att lyssna på bossmusik från en aldrig släppt, extremt mörk installation av spelet Final Fantasy. Det vill säga, den bästa, mest blodpumpande bossmusiken på åratal. World Eater är ett melodramatiskt, intensivt och innerligt album på ett nästan utmattande sätt.

Bröderna Grimm nedtecknade folksagor om häxor som bor i kakhus, längst in i skogen; Selma Lagerlöf skrev böcker om troll som rövade bort små människobarn; inom den nordiska folktron pratar vi om skogsrån, vättar och tomtar. Skogsbrynet var den vägg som skilde det civiliserade samhället från den mörka skogen och de okända krafter som fanns därinne. För att inte tala om de kreativa krafter som kunde släppas lös i människan om hon isolerade sig bland stammarna och trädkronorna. Skogen har i Nordeuropa länge varit en plats för mytbildning och när Wolfgang Voigt som ung man provade LSD var det dit han gick. Det är alltså ingen slump att skivomslagen till Kompakt-medgrundarens ambientprojekt GAS pryds av barr, löv, och grönomgärdade vattendrag. På Narkopop, fortsättningen på den nu 21 år gamla ljudserien av melankolisk friluftstechno, agerar ett 4/4-beat subtil men livsnödvändig grundstomme medan eteriskt sömninducerande ljud porlar fram som en bäck. Ifall du tagit fiolen från Näcken och lärt honom Logic Pro hade han kanske hoppats producera något liknande. Narkopop är musik som lyckas låta lika farlig som inbjudande.

Saxofonisten Kamasi Washington har i år skalat ned på minuterna men inte på den höga nivån. EP:n Harmony of Difference är en tredjedel så långt som The Epic från 2015, men den sammanvävda och samtidigt svävande jazzen imponerar även i kortare format. De sex låttitlarna, som Knowledge och Perspective, skvallrar i sig om att det finns en röd tråd att följa i musiken. Detta kulminerar och bekräftas i avslutande Truth som klockar in på strax över tretton minuter. För sig själv kan den framstå som plattans höjdpunkt, men det är samspelet med de övriga som lyfter den till nya höjder. Det är lättare gjort än sagt att förlora sig i det jazziga universum som Kamasi Washington skapat här.

Sacred Paws är distansprojektet mellan Glasgowbaserade Golden Grrrls-trummisen Eilidh Rogers och Londonbaserade Shopping-gitarristen Rachel Aggs. Avstånden är också ständigt närvarande på debuten Strike a Match, som alltid verkar stressa mellan sängen och morgontrafiken, mellan indiepopen och postpunken, mellan den man är och den man vill vara – utan att låta en sekund gå till spillo. Längs vägen passerar duon flera milstolpar: Empty Body är sannolikt årets bästa låt på ämnet ”vara kär och hungrig”, medan både titelspåret och Rest ger Paul Simon-blåset dess rättmätiga plats i indiemusiken. ”It’s okay, it won’t matter / In a month, in a year” sjunger Rachel Aggs på inledande Nothing – en komprimerad sammanfattning av årets mest bekymmersfria indiepopalbum.

Bara titlarna på Mattias Alkbergs låtar får en att känna sig mindre ensam. Inte nog med att han under drygt tre årtionden (!) satt ord på hjärnspöken, politisk uppgivenhet och ekonomisk nöd – han har gjort det med en slagfärdighet så spiksäker och genomgående rytmisk att misären stått sida vid sida med humorn. Trots den ständiga neuros som målas upp som vardagen är Alkberg antitesen till en loser och övertygar publiken (alla oss panka drömmare) om detsamma. Åtminstone artificiell intelligens är inget undantag, snarare ett verk som ånyo skildrar mörkret både på det samhälleliga och personliga planet, denna gång inramad i rock lika rättfram som berättelserna själva.

Kieran Four Tet Hebden pushar ständigt gränserna framåt. Från frijazzen på Everything Ecstatic till det soldränkta drivet på Morning/Evening hörs en orädd artist. Längs vägen har han samarbetat med såväl Rihanna som Burial. Med New Energy blickar han i stället bakåt. Den orientaliskt klingande Planet påminner om Beautiful Rewind och SW9 9SL är en klassisk Four Tet-klubbangerbanger. Det kan låta som ett negativt omdöme, men är det motsatta. Få artister har byggt upp en så komplex och egensinnig värd som Hebden. Han är mer än värd att luta sig tillbaka och gräva lite mer guld ifrån den. Vi är mer än värda att åtnjuta resultatet.

Kom för det vrålsnygga omslaget, stanna för den underbara musiken – den brittiska musikern Marika Hackmans andra album landade nämligen som en grungespäckad, känslomättad och alldeles alldeles underbar käftsmäll i år. Jämfört med hennes tidigare sound i stil med Laura Marling och Johnny Flynn så är I’m Not Your Man enligt hennes egna ord musiken hon egentligen alltid velat skapa. Skivan är inspelad tillsammans med The Big Moon, och glädjen och det snygga samspelet lyser tydligt igenom i både skratten som fått ligga kvar i vissa av inspelningarna samt såklart den briljanta musiken. Vi är minst sagt glada över den här nya sidan av Marikas artisteri.

Dagarna av att det rappande ljudet av London ska bli reducerat till grime är över. Med Common Sense har Englands nya världsstjärna lyckats skapa ett enskilt verk som visar upp stadens gränslösa intag av invandrande och egentillverkade genrer och influenser. Att UK Garage-vibrerande Plottin’ på ett helt naturligt sätt följs upp av den dancehall-doftande Sweet Cheeks är inte bara en självklar sammanföring av de olika smakerna som kan kopplas till en av världens mest mångkulturella städer – det är också en definierande mall för hur stora delar av den europeiska hiphopen fortsatt kommer att formas.

I år var året som Haim äntligen återvände med nytt material för världen att avnjuta. Something to Tell You är i systrarnas vanliga stil ett giftermål mellan retrorock och modern pop med diskreta inslag av R&B. Med sin bredd av influenser har de även skapat en bredd i låtväg och fullträffar för olika ändamål och humör. Inledande Want You Back är stark, modig och omöjlig att inte sjunga med till medan näst sista i ordningen, Walking Away, har en mer avskalad karaktär som låter systrarnas stämmor vara det främsta instrumentet. Däremellan hittar vi även guldklimpen You Never Knew som fått sig en dos samarbete från självaste Blood Orange, även om det såklart är Alana, Danielle och Este som är de riktiga stjärnorna här.

I promomaterialet som skickades ut innan Dirty Projectors sjätte studioalbum stod en sak klar – Dirty Projectors var inte längre ett band. Frontpersonen Dave Longstreth hade tidigare strävat efter att upprätthålla illusionen om det organiska bandet där alla bidrar med lika mycket, men nu var det slut på det. Dirty Projectors hade trots allt alltid handlat om Longstreth, oavsett vilka medlemmar han hade haft kring sig. Dirty Projectors är inte bara ett uppbrottsalbum från gamla strukturer, utan också från den gamla bandmedlemmen Amber Coffman som Longstreth tidigare haft ett romantiskt förhållande med. Resultatet blir ett av hans mest personliga och konceptuella album till dags dato, där hans intrikata låtstrukturer läggs upp på ett silverfat med avskalade metaforer och råa texter om den kärleken som var och tiden därefter. Dirty Projectors är inte bandet Dirty Projectors bästa giv – men det är Dave Longstreths.

Khalid Donnel Robinson har haft ett nästan sagolikt år – blott 19 år gammal har han debuterat med ett album som tagit världen med storm och som gör honom till en av de mest streamade artisterna just nu. I januari var det få som höjde på ögonbrynen för Texas-sonen, som sedan dess omskrivits som en R&B-sensation. Precis som albumtiteln ger sken av, är det här betraktelser om att vara ung i USA. Kanske inget nytt under solen, men för Snapchat-generationen har han satt ord på vardagliga betraktelser långt bortom sitt pojkrum. En hel värld tittar in genom dörrspringan när han gör dova, men varma melodier. Ett ensamt piano får lika mycket plats som låtar med betydligt större popskrud. Men i grund och botten handlar det om en soulröst som borrar sig in i bröstkorgen och 2017 års charmigaste leende. Khalid är lika mycket årets genombrott som årets glädjespridare.

Det ligger något mystiskt över Shinichi Atobe och hans musik. Efter en EP på namnkunniga skivbolaget Chain Reaction under 2000-talets början var det sedan tyst fram till 2014. Misstankarna om att namnet inte var mer än ett nytt alias för Mauritz von Oswald (Basic Channel) är lätta att förstå då som nu, även om vi nu vet att så inte är fallet. På From the Heart, It’s a Start, a Work of Art är tre av spåren (First Plate 1, 2 & 3) direkt lyfta från gamla acetatskivor, där den dubbiga technon kompletteras av ett skrapande och sprakande knaster. Det inledande och nyskrivna spåret Regret påminner om soundet som det kortlivade skivbolaget Driftwood gav ifrån sig för femton år sedan: taktfast lunkade, minimala förändringar i strukturen och en drömsk vibe. Referenserna till en svunnen tid tycks bli fler allt eftersom lager som skalas av från musiken, samtidigt som produktionerna har en närmast tidlös lyster. Atobe kombinerar dub techno som verkar komma från en förlorad civilisation i yttre rymden med lågmäld house för morgonens sista timmar.

Ditt favoritband från 2010 har överlevt och konserverat sig i en överraskande form när vi skriver 2017. Vi är nog många som räknat ut The Drums. Brooklynbandet blev lite av en sommarflört för sju år sedan och har nästintill gått under radarn de senaste åren. Sedan dess har bandet även tappat manskap – kvar är frontpersonen Jonathan Pierce. Han var också den som gav bandet dess karaktär. Abysmal Thoughts är dock föga förvånande en samling popjuveler, lite som en nyförälskelse för ett band som gått på tomgång. Nu är vindarna med dem – lo-fi-produktionerna är intakta och 60-talets oemotståndliga sväng ryms nästan rakt igenom på ett album som fullkomligen sprudlar. Årets lärdom – räkna aldrig ut en popkonässör.

Att Stormzy, en av de främsta representanterna för det brittiska grimehjärtat, skulle toppa försäljningslistor med sitt debutalbum var föga förvånande. I likhet med undergroundpionjärer genom hiphopens historia har han energiskt tagit politisk ställning (i framkant bästisskapet med Jeremy Corbyn och benämningen av Theresa May som en “paigon”) och samtidigt skildrat en musikalisk personlighet lika innovativ som central för en rad olika stilar. Det visade han i allra högsta grad också prov på i Gang Signs & Prayer där tidiga rötter ur Wicked Skengman vävs samman med såväl gospel som mjuk, samtida R&B i form av samarbeten med Kehlani och Lily Allen.

Stranger visar en annan Yung Lean än den vi är vana att se. Gamla tiders verser om att dricka hostmedicin, poppa pills och fuck bitches är kraftigt nedprioriterade. I stället adresserar Jonatan Leandoer klassiska ämnen: död, saknad och mental ohälsa. På så vis är skivan en fortsättning på det han gjort i sidoprojekten JonatanLeandoer127 och Död Mark – att lägga bort maneren, visa sig naken och bjuda in publiken att reagera hur de vill. Musikaliskt är det ännu mer luftigt och svävande än tidigare. Red Bottom Sky byggs i princip helt av bubbelgumsfärgade syntar och en sentimental sångmelodi. Iceman är frostig och samtidigt dansant. Även Agony har Yung Leans trevande sångröst i centrum, bredvid ett ensamt piano. ”When I’m afraid I lose my mind / It’s fine, it happens all the time” sjunger Leandoer och sammanfattar sitt ärligaste, och bästa, album hittills.

You Tried, Haters första fullängdare som klockar in på 25 fina minuter, är trygg och simpel men samtidigt vansinnigt intressant. De rangliga gitarrerna och lo-filjuden i kombination med skörheten och kraften i Caroline Landahls röst slår en som en käftsmäll ibland och som en lätt smekande vindpust ibland. För där det ibland är som ett stormigt hav med taggarna utåt där ilskan och sorgen får ta störst plats är även helheten stundtals som en vaggande famn där texterna, fantastiska i sin egenhet, smälter in med ljuden. Styrkan hos Hater ligger främst i den avvägningen, avvägningen mellan att ta plats och att tillåta kollektivet ta plats, som de galant balanserar på.

2017 är snart över och Mwuana har överträffat sig själv och de flesta andra i produktivitet. Han har släppt både ett mixtape och ett debutalbum, och sedan åkt på segertåg genom Sverige med sin hyllade Mwuana Tour. Rimligen regnar nomineringarna, både P3 Guld och Grammis x 3. Debuten Triller fick näst högsta möjliga betyg av både oss och övriga musiktyckare – han själv och vi spådde den att vara the next wave inom hiphop. Och oavsett om priser regnar eller ej, kommer han ha på sitt samvete långt framöver att han med sin albumdebut vidgade vyerna för hur samtidens och framtidens hiphop ska låta.

Ett porträttfoto av Brian Eno där han nästan försvunnit in i skuggan agerar skivomslag till Reflection. Passande, eftersom det på många sätt är ett verk där han försökt radera sig själv som upphovsman. Det är ett självgenererande album, byggt på slump och kod. Den version du hör på Spotify är bara en iteration, en exempelinspelning, av oändligt varierande musikstycken. En klocka som punkterar det dova mullret efter 30 minuter den ena dagen kanske inte återfinns alls den andra. Rent audiellt är ljudbilden bekant från Enos tidigare ambientperiod, och i sin strävan efter att göra sig själv till lyssnare har han ironiskt nog satt sitt tydligaste fingeravtryck hittills. Det ständigt skiftande men alltjämt lugna rum som Reflection rent praktiskt faktiskt är hade inte kunnat byggas av någon annan än Eno. Under 2017 blev Reflection en välbehövlig och stängd dörr mot världen, där tanken äntligen fick riktas inåt, mot dig själv. Meditation i en tid när det känns lika delar omöjligt som nödvändigt.

I ett galet, eskapistiskt och basdrivet ljudlandskap hittar vi funk-innovatören Thundercat och albumet Drunk. Över 23 spår blir vi osäkra på om det är ett överflöd av härliga melodier eller sångtexter som har lett till den långa listan, men allt är såklart lika välkommet när det låter så här bra. Vi tas med på en musikalisk resa som får en att vilja skratta, ligga, dansa frenetiskt och allt annat som går att föreställa sig i det liksom alternativa universum som Stephen Bruner skapat. Från Shibuyas stressiga korsningar i Tokyo till USA:s osäkra profilerande gator på Jameel’s Space Ride lyfts tema på tema in i musiken, och trots sin spridning känns det alltid igen vem dess genialiska avsändare är.

Trots att rockvärlden som Wolf Alice befinner sig i hela tiden tycks avta i relevans, låter den brittiska kvartetten högre och bättre än någonsin. Med Visions of a Life har de gjort sig redo för att erövra världen och levererar i sin genre en av årets stora höjdpunkter. De bygger in dig i en drömvärld av slingrande ackordföljder, stämsång och syntar för att sedan slå hål på den med grungegnistor, mullrande baser och stormande trummor. På sitt senaste album har de utvecklat sin konst till perfektion, även i de mörkaste avgrunderna och de ljusaste höjderna. Här rör sig britterna i hjärtsträngen av sitt eget sound utan för att en sekund villa bort sig.

Ellie Rowsell har som huvudsaklig låtskrivare djupdykt i sig själv och sedan tagit med tankarna för en flygtur bland molnen. Texterna som hon och resten av bandet har producerat dryper av ironi och förakt, dels för den egna personen, men också för de karaktärer som rör sig i världen runtom. På Formidable Cool sjunger de om en patetisk fuckboy, men också om de som är godtrogna nog att tro på hans lögner. Berättelserna är inte fullt så gemena på resten av plattan, utan St. Purple & Green behandlar exempelvis en allt mer distanserad mormor och Beautifully Unconventional en häpnadsväckande vän. Tillsammans utgör varje spretig låt färger på den spektakulära palett som Wolf Alice förgyller sin värld med. Men trots sin storslagenhet förblir Visions of a Life en sällsam pärla, närd av ett hjärta trött på världens lögner, men som också har en inneboende försiktig oskuldsfullhet.

Psykedeliska popkonstellationen Mega Bog verkar verka i ett annat universum, med lite andra färgskalor och lite annorlunda gränser för hur saker ska vara. Det skulle förklara den surrealistiska stämningen, de stundtals maniska rytmerna, och kanske också varför gruppen har flugit helt under musikvärldens radar. Bortsett från att ha turnerat som förband till några kändare akter – exempelvis Destroyer, som för övrigt möjligen skulle kunna härstamma från samma märkliga universum som Mega Bog – har de hittills levt sitt liv i skuggan. På Happy Together ryms Julia Holterska arrangemang, Cate Le Bon-galen logik, ett gäng jazziga saxofoner, vackert flyktiga texter och en äventyrlig upptäckaranda. Om fler så glödande bra skivor är på gång, får man anta att ljuset bortom skuggan snart ska skina.

Oso Osos andra fullängdsalbum är – titeln till trots – inte ett mixtape, utan ett album om ett mixtape. Och visst finns konnotationen där, men i stället för att 90-talsklyschigt ge sitt kärleksintresse en samling låtar på kassett, förpackade Jade Lilitri sin romantiska kombination av emo och indierock med ett solblekt omslag och slängde upp den på Bandcamp. De 38 minuterna är sprängfyllda med eleganta hooks, intrikat sammanvävda med Lilitris öppenhjärtade texter. Det är ett framgångsrecept som för tankarna till såväl Brand New som Death Cab for Cutie, utan att det för den delen drunknar i sina inspirationer. Står vi inför en stundande 00-talsrevival är det inte omöjligt att tänka sig Oso Oso längst fram i ledet, med öppna hjärtan och gitarrerna i högsta hugg. Om man får önskedrömma, det vill säga.

Brooklynscenen är inte vad den brukade vara. Under de senaste åren har en kitschig, Devo-dyrkande postpunkscen vuxit fram genom akter som Future Punx, Pill och B Boys – men mer om det en annan gång! Lokala kvintetten Guerilla Toss stal nämligen uppmärksamheten från det allra mesta annat 2017. GT ULTRA är bandets femte fullängdare, deras andra på det legendariska skivbolaget DFA, och ett av de mest energiska album som genren någonsin sett. På 29 magnetiska minuter väver Guerilla Toss ihop 40 år av dancepunk, sci-fi-drömmar, tripprapporter och Talking Heads-cirka-Remain in Light-absurdism. Det är ett album för 1980 och för 2080. Det är en planet där ingenting någonsin är tråkigt.

Efter år av rykten, spekulationer och förväntningar återuppstod Damon Albarn till sist som Gorillaz. Med blicken spänd mot framtiden fortsätter de att måla upp sitt alldeles egna universum, långt bortom fantasins gränser. Albarn har gång på gång, så väl på egen hand som med Blur, bevisat sin fortsatta relevans. Humanz blir dock inte den enmansshow som vi är vana vid – Albarns hjärna må fortfarande vara bandets DNA, men nya Humanz vilar på en kollektivism som tar sig i uttryck i form av en rad intressanta gästartister. Dessa formar också den spretiga historia som är Humanz, och bevisar framför allt att Albarn värdesätter lekfullhet framför ett albums enhetskänsla. Humanz är tvära kast, från megabangers till politiska fredsmonument – en spännvidd som är enorm, men som likväl fascinerar och förtrollar en.

Den kanske vanligaste liknelsen som strösslas över St. Vincent är David Bowie. Värre kan man ju ha det. De båda delar en vurm för utbytbara personas och ständigt föränderlig musik, så det är lätt att se var bilden kommer ifrån. På MASSEDUCTION tar det sig ytterligare uttryck – här skiner en profets jesuskomplex igenom, och St. Vincent slår på större trummor än någonsin förr. Ömsinta ballader samsas med maniska färgexplosioner och med nål och tråd sys lapptäcket ihop. MASSEDUCTION kommer knappast att gå till historien som hennes skarpaste verk, men mer troligt som det allra mest eklektiska. Det är en vild resa in i Annie Clarks storslagna visioner, och det finns få platser som är så popkulturellt spännande.

Princess Nokias rap låter som att den kommer från en riktig spjuver. 1992 Deluxes öppningsspår bär namnet och essensen av Bart Simpson, Tomboy’s för en uppviglande kroppspositivitet och Chinese Slippers refräng är bestående av mantrat ”Kentucky Fried Chicken and Pizza Hut / McDonalds, McDonalds!”. Viljestark som få och med ett självförtroende som heter duga (hon har förklarat sig själv som en knockout och, citat, ”gudalik feminin energi personifierad”) har Princess Nokia bländat världen med sin personlighet, och 1992 Deluxe är ett manifest för hennes identitet. Med en stor injektion av New York och empowerment cementerar hon sin roll som en röst att räkna med.

Bell Witchs doommetal är begravningshymner som visat sig vara mer drabbande ju längre de fått hålla på. På 2015 års Four Phantoms lyckades grundmedlemmarna Dylan Desmond och Adrian Guerra på fyra stycken låtar över sammanlagt 66 minuter stirra döden i vitögat. Året efter gick Guerra bort. Bell Witchs texter har genom åren behandlat smärta, sorg, död och spöken, men deras tredje album handlar egentligen uteslutande om Desmonds bas och Jesse Shreibman trumslag. Mirror Reaper är ett 83 minuter långt enskilt stycke musik. De hasar sig fram i totalt samförstånd, ofta så långsamt att du inte märker förändringarna förrän de redan skett. Upplevelsen fungerar både i mindre fokuserade smådoser och hypnotiska genomlyssningar i full skala – här finns till exempel en massiv kvart från minut 20 som är förkrossande i sitt utförande. Ett tag efter det börjar plötsligt Guerra sjunga, som en av vålnaderna i Bell Witchs texter, som ett levande minne. Ett ljus tänds mellan duons skälvande instrument och få saker kändes lika drabbande det här året.

Vad kan egentligen sägas om en låt med refrängen “Santa Claus is in the closet / Santa’s in the water closet”? Kanske att Ariel Pink är den första popstjärnan i världen att använda ordet ”water closet” i en låt. Dedicated to Bobby Jameson låter som ett uråldrigt, förhäxat blandband där referenser från nutiden på något sätt retroaktivt präntats in på magnetremsan: ”She sent for my Uber ’cause she wanted some dick / ’Cause I’m a dreamdate narcissist”. Den flummiga humorn blandas med sanslösa melodier som Another Weekend och Feels Like Heaven – tidlösa sånger som emulerar David Bowie, Morrissey, Beach Boys, Joy Division och Lou Reed samtidigt. På något sätt känns det helt naturligt, kanske för att vad som helst låter normalt efter inledningsspåret Time to Meet Your God. Ariel Pink är en sinnessjuk kameleont och ingen fantasivärld liknar den som skymtar fram genom hans idérika album.

Bombnedslag och ett pumpande maskineri av syntar skapar med Jamie Stewarts gotiska mardrömsvibrato Forget, som blivit oförtjänt pop-förklarat. Albumet må vara det mest koncentrerade albumet i bandets drygt 15-åriga karriär, där den större helhetskänslan är vad som fått den att kallas kommersiell, men vad än Xiu Xiu gör finns det ingen risk att hitta dem på familjeradion eller som mellanakt i Melodifestivalen. Poppigare innan eller inte, Forget är en feberdröm på tjack och lämnar lyssnaren dränerad och totalt utmattad – precis som det mesta bandet givit ut. Den obehagliga och nästan äckliga känslan av tomhet uttrycker sig starkast i albumets avslut: en lång, käftsmällsdikt om barnprostitution. Ingenting Xiu Xiu gör förvånar fansen längre, men det är alltid någonting nytt, ett nytt rum i spökhuset de tvingar oss igenom.

Om Julien Bakers debut var en intim och sorgsen viskning, ett rop efter hjälp som knappt hörs, är årets Turn Out the Lights ett vrål, ett skrik, ett stirrande in i hopplösheten lika mycket som en omfamning av den. Efter att ha slagit igenom för två år sedan som 19-åring har sångerskan från Tennessee redan hunnit öppna för Paramore och Death Cab for Cutie, och med sitt andra album visar hon att det finns så mycket kvar att berätta om. Att växa upp är inte alltid bara att lära sig, utan också att tvingas se saker i nytt ljus. ”Maybe it’s all gonna turn out alright / Oh, I know that it’s not, but I have to believe that it is”, vrålar hon i slutet av Appointments. “When I turn out the lights / There’s no one left / Between myself and me”, räds hon för på titelspårets enorma och motstridiga refräng. Alla om och kansken, alla försök att orka och inte känna sig lika ensam längre är Bakers drivkraft, och det är sällan som det känns så här inbjudande. Lika mycket som försvinner i rummets mörker och sitt eget mörker, försöker hon samtidigt skapa en brygga till oss som kan hitta något att hålla sig fast vid i hennes sorg.

Björk får en neoklassisk flöjtpsykos i en digital trädgård som Arca producerar med sin köttiga, upphackade electronica. Kanske inte det vanliga upplägget för det “personliga albumet”, men så är det. Musik från fjärran galaxer blandas med det allra mest privata i en utomjordisk men jordnära hybrid mellan feministisk, självutlämnande poesi och en kompromisslös, allomfattande ljudvärld.

Björk har tagit sin säregna låtskrivarstil från 90-talet till samtiden och sedan ytterligare några decennier in i framtiden. Låtarna är komplexa och omöjliga som bakgrundsmusik – men som all bra konst får de som oreserverat ger albumet sin fulla uppmärksamhet tiofalt tillbaka. Utopia knycklar ihop tidsrymden till en liten skimrande kula som rymmer både gregoriansk sång, Arvo Pärt, footwork och ambient – och det är utopiskt om något, att överbrygga hundraåriga avgrunder i musikhistorien på ett 71 minuter långt album.

Efter att ha ställt in alla sina spelningar och meddelat att DJ-karriären var över, var det många som tvivlade på om vi någonsin skulle få höra nytt material av producenten HNNY. Nu – ett år senare – är återkomsten ett faktum, även om det kanske inte låter som de flesta hade tänkt sig. I stället för lekfull och solblekt house har HNNY denna gång ägnat sig åt att skapa ett verk snarare ämnat för vardagsrummet än dansgolvet. Jazzigt pianospel, blip-blopig electronica och ambienta klangvärldar staplas upp bredvid varandra i vad som mer känns som intima sketcher än något som tagit år att skapa. Det är även där storheten ligger – i det opretentiösa, lekfulla och det genomvackra. Sex spår och fjorton minuter kan kännas fjuttigt för att kvala in på en årsbästalista, men sanningen är den att HNNY i och med Ta paus sätter tonen för något mycket större. Det här är något av det mest personliga som kommit från vårt avlånga land i år – trots att HNNY inte säger ett ord.

På vulkanön Jeju i Sydkorea finns en döende tradition – här har kvinnorna i århundranden stått för levebrödet genom att med enkel utrustning dyka efter havsdjur vid den karga kusten. En bråkdel av verksamheten finns kvar, och det halv-matriarkala samhälle som kvinnorna stod för är ett minne blott. Att Michelle Zauner inleder Soft Sounds from Another Planet med en längtan efter dessa kvinnors livsföring sätter tonen för resten av albumet. ”The men have gone and left again / and no one’s shocked or blames them”, sjunger hon, och besvikelsen sträcker sig till spår som Machinist och Boyish. Men i förkunnelsen finns också någon slags förlikning – när ångesten sprider sig i musiken kommer snart lugnet efter stormen och Zauner tröstar en med tillfällig ro och tillförsikt.

Mitt i den svarta vintern är det svårt att minnas sommaren – men lätt att sätta på Lust for Life. Under skoningslöst solljus fortsätter Lana Del Rey att förfina sitt dystra låtskrivande som denna gång fått något nästan livsbejakande över sig – låtar som Love, Lust for Life och When the World Was at War We Kept Dancing visar upp en mer nyanserad Del Rey än någonsin tidigare. Men bara för det har hon inte börjat läsa självhjälpsböcker – hon fortsätter att vara ett språkrör för känslor som svaghet, desperation och beroende. Den hopplösa atmosfären i låtarna för tankarna till Morrissey och det långsamma tempot påminner om Portishead. Vägra välja glädjen – lyssna på Lana Del Rey i stället.

När Lorentz andra fullängdare damp ner och raderna ”baby jag älskar när du sitter på mitt face” chockinfiltrerade ens öron ville man ju i ärlighetens namn krypa ur sitt eget skinn. Lite som att det kom från en 12-åring som kollar för mycket YouPorn och tror att det är livet för en person med snippa att sitta på någon annans nuna. Första lyssningen var inte helt övertygande med andra ord, men sedan växte den på en. Lycka till besitter en otroligt hög musikalisk potential, som kanske döljs bakom nicknames och banala anekdoter om göteborgsklubbar men som finns bakom fasaden. Till exempel Schnip Schnip, 120 euro (god bless CEO) och James Dean har för många varit soundtrack för 2017. Och Lorentz är fortfarande voice of his generation.

Du tror först inte att du vill höra en 50-årig folkrockare kompromisslöst pratsjunga om sig själv över mer eller mindre improviserade musikstycken i mer än två timmar. Du har fel. Som Mark Kozelek säger/sjunger i Butch Lullaby – “When someone is older than you always take the time to listen to them. A person older than you knows something that you don’t.” Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood är på ytan ett otroligt uppblåst och narcissistiskt projekt som på djupet öppnar upp en hel värld av känslor, upplevelser och tveksamma hobbyutredningar av mystiska mord. Men Kozelek försvarar sig – “I don’t spook easy and true crime is fascinating to me and that’s my right as an American”.

Att lyssna igenom hela albumet blir nästan som ett sorts umgänge, ett umgänge som fattas en när skivan är slut. Vi delar kanske inte alla åsikter, intressen eller problem som avhandlas, men den helhjärtade, okonstlade uppriktigheten går inte att tvivla på. Common as Light är lätt att missförstå, men har samma djup (och textmassa) som en välskriven, självutlämnande roman.

Kroppen har i Mike Hadreas, under monikern Perfume Genius, texter beskrivits som en smutsig fastsydd dräkt, någonting skamfyllt som han matat med tabletter för att döva slagen han behövt utstå som normbrytande. Som albumtiteln antyder har han drömt sig bort från det trånga utrymme en kropp har för ett bredare, mognare perspektiv. ”I wanna hover with no shape” som han sjunger i en av albumets många höjdpunkter Wreath, är både som en önskan om obegränsat själutrymme och ett långfinger åt binära könsnormer. Slutresultatet blir ett majestätiskt och fullständigt intimt album om kärlek som det enda ljuset i mörkret och tryggheten med pojkvännen tillika musikkollegan Alan. No Shape är Hadreas som bekräftar för sig själv och alla i utanförskap att allt kommer bli bra, men att vägen sällan är helt rak. Som mest påtagligt blir det på sista spåret, en hyllning till hans pojkvän: ”Did you notice? / We sleep through the night / Did you notice, babe? / Everything is alright” och de ekande ”I’m here / How weird” riktat till sitt yngre, mer destruktiva jag. Han är lugnare nu, det känns in i märgen.

När Solana Rowe aka SZA (hint Wu-Tang Clan:s RZA) inledde Rihannas Anti från 2016 med Consideration satte hon ribban högt och med fullängaren Ctrl flög hon över den med råge. Fem Grammy-nomineringar, TIME:s topp ett bästa album från 2017 och nu på 28:e plats på vår eminenta årsbästalista. Det är utom allt rimligt tvivel att SZA slagit an en ton hos en generation som inte är lika mycket för genreuppdelning och fack. SZA är allt – pop, hiphop, soul, cloud rap. Det förvånar väl ingen att Ctrl är en hitkavalkad.

Kelela har funnits med i musiksfären ett tag nu. Till en början var det hennes välproducerade midnattspoplåtar som blåste upp, men 2017 blev året då hon tog världen med storm tillsammans med Take Me Apart. Sina produktioner håller hon fortfarande nära hjärtat, men på det nya albumet är ljuden mer utbredda än tidigare. I stället för att beatsen diktatoriskt regerar är det Kelela Mizanekristos själv som styr vägen för den väloljade helhet som albumet är. På Frontline lämnar hon giftiga beteenden och personer bakom sig lika beslutsamt som världen kommer att lämna år 2017. I texterna är det mycket relationer som tas upp, men alltid från olika dimensioner. Det mångfacetterade fortsätter även i musiken där det i Altadena hörs samma böljande toner som hos kollegan och vännen Solange medan den beattunga bangern LMK fungerar som en motvikt till detta. I mitten av den storm av känslor, relationer och musikbilder som flimrar förbi på Take Me Apart hittar vi Kelela svalt leendes – här trivs amerikanskan och här är hon för att stanna.

När Alex G stoppade ett (Sandy) framför sitt namn började han genast släppa några av karriärens bästa spår. På Rocket – karriärens hittills mest fulländade verk – blandas lekfulla ljudexperiment med fulländade små mästerverk rotade i alt-country. Sida vid sida tillåts två till synes väldigt olika musiktraditioner samexistera med alla deras olikheter som största styrka. (Sandy) Alex G är inte längre enbart en spännande sovrumsmusiker, utan visar för första gången upp en för året nästintill oöverträffad bredd. Det är inte konstigt att kreativt spännande personer verksamma i betydligt andra ljudvärldar sliter och drar i honom. (Sandy) Alex G är samtiden – även om samtiden kanske inte alltid riktigt förstår det.

Leslie Feist har vuxit upp och rannsakat både sig själv och allt kring henne på de sex år som gått sedan Metals 2011. Hon har grubblat över hemligheter, passion, osäkerhet och kärlekens finsnickeri och till sist blev Pleasure som ett soundtrack till hennes dagboksanteckningar. Så ärlig och sårbar har kanadensaren aldrig visat sig tidigare, inte minst i de hjärtknipande vackra I Wish I Didn’t Miss You och Baby Be Simple. I samverkan med de öppna texterna är instrumentationen ofta sparsam, med tystnaden som verktyg. Som kontrast står däremot de återkommande rockinslagen med tunga väggar av elgitarr och de små gulddetaljerna som limmar ihop hela Pleasure-universumet: den återkommande manskören, en Mastodon-sample och den abrupta ”varför pausades musiken?”-klippningen i Century. Albumet blir Feists mest utmanande på grund av (eller tack vare?) de spridda skurarna och de breda penslarna hon använder när hon målar upp ljudbilderna. Eftertänksam och intim magi skapas i vilket fall som helst när vi får tjuvkika i hennes skissblock.

Ifall John Maus delvis hämtat sina influenser från den barocka konstmusiken så är det inte mer än rätt att det till slut låter som om han flyttat in i en kyrka. Lo-fi-/DIY-vibbarna är fortfarande närvarande men ljudbilden är större, luftigare, mer transcendent. Undertoner av postpunk piskar fram låtarna medan idéerna som färdas i dem återfinns lika mycket i texten som i musiken. ”Your pets are gonna die”, konstaterar han krasst i Pets, innan det nästintill religiösa tillägget ”but it’s not the end, the end of ends” drunknar någonstans i bakgrunden. Screen Memories apokalypstema (”let’s hear it for the time of the end!”) fadear in och ut under skivans gång och består i slutändan mer av en fascination över vad som kan skapas ur slutet än vad som försvinner i elden. John Maus är ingen soldat: han är spöket ovanför stridsfältet. Brödspåren av medeltidens och renässansens orgelmusik förankrar Screen Memories i en tanke om världen som något större än den är, medan reapproprieringen av sci-fi-ljudspår från 80-talet utgör den bortre väggen i John Maus musikvärld (om en gränsdragning prompt ska göras). På Screen Memories har han inte varit lika intresserad av att hitta nya planeter som att slå ner väggar på den befintliga, men när den härstammar från John Maus vildsint brinnande huvud är skillnaden hårfin.

Det har funnits ett par viktiga katter inom populärmusiken på senare år (vildkatterna som tog sig an Meow the Jewels, Lil Bs bästa vän Keke) men ingen har gjort ett bättre musikaliskt jobb än William Basinskis rumskamrats husdjur. A-sidan på loop-musikerns nya album heter For David Robert Jones och består bland annat av upptuggade kassettband som Basinski hittade i samband med en hyllningskonsert för David Bowie. Han kände inte Bowie, men närde liksom alla de andra människorna inom New Yorks avantgarde-scen på 70- och 80-talet en dröm om att vara honom. Han kände däremot den kinesiska konstnären tillika omslagssubjektet Deng Tai, som efter en längre depression och bipolaritet tog livet av sig en dag. Här får de varsitt stycke tillskrivit sig: ”A Shadow In Time is an album for dead friends and heroes, a way of remembering them”, har Basinski sagt. Hans monotona Groundhog Day-kompositioner tar tid att växa in i men deras existentialism är klar och omöjlig att värja sig mot. A Shadow in Time är Basinskis personligaste verk hittills, ensamt i sin klang, kärleksfullt i sin ambition.

Crack-Up ber dig om din tid. Den behöver din fulla uppmärksamhet för att du ska kunna se hur vackert den blomstrar framför dig. Alla intrikata mönster, alla små detaljer så komplexa att det tycks finnas ett helt landskap däri. Ett litet mikrokosmos. Precis som att albumet kräver din tid har även tid krävts av Robin Pecknold – han började studera i hopp om att hitta en ny riktning i sitt liv, men det visade sig vara förgäves, mer fragment uppstod, mer sprickor i livet. Men det är just denna fragmentering som i stället bejakas på Crack-Up. “I think at a certain point in working on the record, there were things I was perceiving in myself as weakness that I decided to make features of the album,” berättar han i en intervju. Det är en process av självrannsakan som inte rör sig mot ett tydligt svar, utan ständigt kräver rörelse och dynamik, en helhet som bara kan förstås efter den krossats till spillror.

The National har alltid varit mästare på att få lågmäldhet att låta otroligt grandios. Och Sleep Well Beast är inget undantag – albumet består av tolv låtar, varav de bästa uppnår katedralstorlek utan att vara särskilt bastanta ljudmässigt. Ta bara öppningsspåret Nobody Else Will Be There, som börjar sparsamt med magi à la Dessner – Aarons gitarrperkussion och Bryces lågmälda piano inleder låten, som lager för lager byggs upp tills den efter fyra minuter blir enorm, utan att förlora sin kontrollerade känsla. Likaså är Born to Beg och Carin at the Liquor Store introverta musikstycken som vinner på att deras helhet blir större än summan av deras delar. Sparsamheten som visas upp är dock inget som innebär att The National förlorat förmågan att slänga ur sig rökare i stil med Graceless eller Mistaken for Strangers. På Day I Die och The System Only Dreams in Total Darkness är bandet i sitt esse, och när Aaron Dessner för ovanlighetens skull drar av ett gitarrsolo i mitten på den sistnämnda låten märks det tydligare än någonsin att The National inte på långa vägar har tappat det. Inte för att det någonsin har funnits någon indikation på det heller.

The xx är historien om tre starka vänskapsband som kommit att skriva soundtracket för en hel generation. Sedan den självbetitlade debuten har Londontrion gjort en osannolik resa från introverta drömmare till rockstjärnor, där såväl modehus, festivaler och skivbolag står stiligt på kö för trions eftersuktade signatur. I See You är deras mest extroverta utspel hittills, en dansant platta där Jamies produktioner blommat ut till fullo efter hans egna solodebut.

”Många har bilden av The xx som svartvita och färglösa men det finns så mycket mer hos oss som jag vill visa upp med den här skivan”, så sa Jamie xx i vår intervju inför sitt soloalbum In Colour. Det är på samma grund som I See You vilar – genrer suddas ut och det spelar mindre roll om vi kallar det pop, R&B eller klubbmusik.

Deras signifikanta intimitet är dock intakt, albumet igenom dansar vi ständigt hand i hand och är aldrig nära att släppa taget. Kanske porträtteras det bäst genom den drömska videon till On Hold – en heartbreak-låt där trion känns lyckligare än någonsin. Det är också det som är bandets hemlighet – The xx är egentligen bara tre vänner som råkar göra musik tillsammans.

Från början skrevs titeln ut till Scum Fuck Flower Boy, innan första halvan kapades bort ett par dagar före albumsläpp. Anledningen känns enkel. Tyler, the Creator är varken särskilt mycket “scum” eller “fuck” längre – år 2017 gör han upp med sitt forna bagage. Kvar står en pojke klädd i blommor, som för första gången under sin karriär sänker garden. Flower Boy är albumet där den förr så aggressivt vulgäre rapparen kommer ut som en tvättäkta gullis och samtidigt förverkligar sitt artisteri på alla plan. Som producent visar han på större mod och gräver ned sig i fler detaljer än någonsin förr. Som låtskrivare karvar han sedan ut en helt egen vattenmärkning, med underfundig värme i både texter och sound. Ingen har tidigare skrivit solskensmelodier på samma sätt som Tyler – i notföljd verkar han tala ett nyuppfunnet popspråk. Med dem når han äntligen fram med allt han någonsin velat prata om: djup ensamhet, sann kärlek och urätna flingpaket.

Om det är någonting som lovordas om och om igen är det just Jens Lekmans förmåga att berätta historier, både sina egna och andras, med så blomstrande och inlevelsefullt språk att det känns som att man lever dem själv. Drivkraften för Life Will See You Now var att skriva låtar om andra, han ville skriva ut sig själv ur sina låtar, var trött på Jens Lekman. ”Ibland kändes det som att verkligheten inte var så kul som den var i mitt huvud”, som han sa i vår intervju i våras. Men Jens Lekman finns i låtarna oavsett om de handlar om mormonska missionärer eller ett pars första bråk eller om någon som gjort en 3D-printad kopia av sin tumör. Någonstans i själva kärnan av låtarna finns Jens Lekmans DNA, klart och tydligt. Återigen briljerar han som berättare, i gränsen mellan fiktion och verklighet.

Det är ett färgglatt album både bokstavligt och bildligt – discobeats, gospelsångare och steel pan-trummor förgyller det vackra och förskönar det sorgliga. Existentiella kriser behandlas genom ett filter av färg där även det mörkaste får existera i samförstånd. Life Will See You Now handlar om att växa och utvecklas och inte veta vart det är meningen att man ska ta vägen. Eller som han själv skriver: “It’s an existentialist record, about seeing the consequences of your choices. From being a dandelion seed, blaming the wind for where it carries you, to saying the name of your fear three times in front of the mirror. Maybe this is an album about taking responsibility. How sexy isn’t that?”

Det är nästan lite svårt att tänka sig att LCD Soundsystem inte existerade under ett par år. När James Murphy annonserade sin återkomst var kritikerna flera: bröt han inte mot det outtalade löfte han gett sig själv och fansen, att inte dra ihop bandet igen? Ändå har American Dream ett syfte och röda trådar, där den tydligaste verkar vara just olika former av avslut. Inspirationskällor som David Bowie, Leonard Cohen och Suicides Alan Vega hann gå bort på riktigt under åren, något som kanske fick Murphy själv att inse att han har viktiga och riktiga historier kvar att berätta – American Dream har ett syfte och är något mer än en enkel cash-grab.

Mycket är sig likt: bandet bubblar, fräser, puttrar, studsar och smäller precis som förväntat, låtarna är varierade samtidigt som albumet känns som bandets mest enhetliga. Här finns inga enorma festivalbangers likt Daft Punk is Playing at My House eller Drunk Girls – Murphy är mer nedtonad, utan att för den sakens skull tumma på energin. På Tonite, som tar vid efter skivans mest dramatiska spår i How Do You Sleep?, reflekterar han som så ofta förr kring popmusikens besatthet av nuet med stort N, men nu också med en mognare attityd (“I never realized these artists thought so much about dying”) innan han på klassiskt Murphy-manér blir självironiskt refererande (“Oh good gracious, I sound like my ma!”). Avslutande Black Screen är med sina majestätiska syntar en hyllning till Bowie, och trots att det är mörkare än bandets hela tidigare katalog finns känslan för humor och självdistans fortfarande kvar. Murphy hyllar det förgångna, kommenterar nutiden och spanar framåt med en självsäker målmedvetenhet. LCD Soundsystem begravdes aldrig på riktigt och med American Dream visar de att historien ännu inte är över. Vi tackar och tar emot.

När ett band som inte gjort ny musik på mer än 20 år går in i studion igen finns all anledning att vara både skeptisk och orolig. Men Slowdive visade sig vara fullt kapabla att leva upp till det klyschiga uttrycket ”vi har mycket kvar att ge”. Albumet Slowdives melodier och ljud är så självklart vackra att de känns som stormar av känslor och färger snarare än ljudvågor. Som om det gått ett år snarare än 22. I övrigt är musiken så opretentiös och anspråkslös att ord nästan blir överflödiga – Slowdive har helt enkelt släppt åtta av sina bästa låtar. Beslutet att spela in skivan genom livetagningar ger gruppens musik en helt ny puls – exempelvis är Star Roving något så banbrytande som en Slowdive-låt med högt tempo. Det låter som att ett ungt band släppt sin debutskiva, inte som en avdammad comeback. Nykomlingar kan lika gärna börja utforska bandet här och nu som att lyssna på de klassiska 90-talsskivorna. Så ska en återkomst se ut.

Vince Staples första album, Summertime ’06, lät som en Jackson Pollock-tavla. Den var ett statement: det här är en artist som ämnar såga gangsterrapmyten vid fotknölarna. Som vill använda sin röst för att berätta hur bottenlöst vidrigt det är att faktiskt leva i gängkriminalitet. Och, rent musikaliskt, en artist som lyssnat mer på Joy Division än Dr. Dre. Över 59 minuter målade han en nattsvart canvas av död och samhällsförakt.

Med Big Fish Theory vänder han skeppet upp och ned. Medan föregångaren var långsam, dissonant och något svårtillgänglig är det här en samling klubblåtar. Med hjälp av producenter som SOPHIE och Flume bygger han en hyllning till sin barndoms house- och technomusik. Även texterna är annorlunda – förra skivans ingående, närmast dokumentära skildringar av uppväxtstaden Long Beach har effektiviserats till betydligt mer sammansatta berättelser. Det är färre ord, helt enkelt.

Vad som däremot står helt intakt är svartsynen. Den här gången vänder han den mot sig själv. Över 36 minuter skildrar han en klassresa: från fattig till rik, från kriminell till artist. Vad har det gjort med honom? Varför har han, som en gång hatade rappare och deras självupptagenhet, sällat sig till en skara som måste skryta ohämmat för att känna sig levande? Precis när de dansanta beatsen är på väg att sudda bort sådana huvudbryn etsar han in dem en gång till, ännu hårdare. Däri ligger storheten med Big Fish Theory: den gör sig precis lika bra i en litteraturstudiecirkel som på ett lerigt festivaldansgolv. Helst någonstans mittemellan.

Om Till dom som bryr sig var Solens metamorfosiska kokong är Känslor säljer / Miljonär det stadium när de äntligen brutit sig ut. Inte för att evolutionen varit någonting mindre än vacker och spänningsfylld – varje växtspurt har gett oss några av svensk samtids mest memorabla låtar. För att Solen har samlat ihop all värdefull DNA, riktat sina vingar mot outforskat territorium och gör entré som starkare låtskrivare än någonsin förut. Miljonär lyckas väva samman sorg i en solklar singel med samma styrka som under Thåströms mest gråtsamma dagar, samtidigt som det hjärtskärande allvaret lever parallellt med en humoristisk försvarsmekanism (”Kan inte leva utan dig” kontra ”Du var min natt, min dag, min Hammarsköld”). Vi tillåts att skratta i den omedelbara smärtan, och det är en konst få förunnad. Samtidigt fick Estelle en likvärdig syster i Leonore. Det bästa jag gjort gav den självbetitlade debutens spontana poppunkutbrott lite extra stolthet. Sämst i världen gjorde det lättare att känna sig obetydlig och normal. Acne slängde djupt pulserande trummaskinsbeat i våra ansikten och rev upp alla våra dolda sår. Av allt det här fick vi årets bästa svenska album.

Hudavlagringar, snor, nedbitna naglar och öronvax. Det äckliga och råa som människor omedvetet fäller ifrån sig och kliar bort i eviga cykler inspirerade det mångfacetterade geniet Archy Marshall till The OOZ, säger han själv i en intervju med Pitchfork. Till efterdyningarna av långa perioder av alkohol, insomnia och älskare skapar han en irrfärd i sitt huvuds multiversum, utspelat i Londons karga vintrar. Han har svårt att fästa blicken, likaså blir albumet i fråga en desorienterad upplevelse. 19 spår långt hinner albumet återuppfinna sig själv flera gånger och varvar in riktigt hitmaterial som Dum Surfer och Biscuit Town i den annars ofta vimsiga och trevande ljudbilden. Sättet låtarna flyter in i varandra, exempelvis en dikt som upprepas tre åtskilda gånger på tre respektive språk, gör albumet som koncept till något av en högre dimension än dess enskilda spår. Trots den stora paletten där lummiga saxofoner och jazzackord blandas med hiphop, punk och spoken word, låter allt tillsammans som en huvudvärksdunkande och tungsint fylledimma. Precis som i en sådan mumlas det om melankoli och hjärtekrossande romanser. Båda ämnena återkommande som tema i Marshalls olika verk och i vad det innebär att vara ung och sökande. Invävt i en filt av kalla vindar och varma sängar utlämnar han sig om det fina och det fula, självhat och narcissism, kroppsvätskor och ångest. The OOZ blir hans hyllning till allt som är snuskigt och äkta, det som är mänskligt.

Historiskt sett har det visat sig suga att vara Den galna tjejen – fråga Courtney Love, Amy Winehouse, Valerie Solanas, Britney, Frida Kahlo, Yoko Ono. Fråga Lorde. I år har hon hunnit fylla 21, uppleva sitt första heartbreak och bli exflickvännen som alla varnade oss för: hämndlysten, besatt, svartsjuk, missunnsam, destruktiv, förrädisk. Med Melodrama gör hon det mest förbjudna för en ung kvinna: hon flippar.

Lordes andra fullängdare är ett album helt utan mellanlägen – ett album där fester målas upp som naturkatastrofer, och deras spellistor som hemmagjord dynamit. ”I’m gonna mess your life up / look out, lovers!” varnar Lorde från den bottenlösa smärta som är Hard Feelings/Loveless. ”I’ll love you ’til you call the cops on me”, kvider hon senare under Writer in the Dark. Historien skulle kalla henne hysterisk. Jag skulle kalla henne genialisk.

”I framtiden kommer alla album produceras av Jack Antonoff”, skämtade Stereogum om Melodramas ständigt aktuelle producent en vecka efter albumsläppet. Men med facit i hand är albumet en lekfull tolkning såväl som naturlig utveckling av de senaste årens musikscen. FKA twigs, Blood Orange och Carly Rae Jepsen har alla satt sin indirekta prägel på 2017 och Melodrama – som inte väjer för att låna från varken My Bloody Valentine eller Kate Bush.

2017 var också det år då världen plötsligt började skrika efter unga kvinnors upplevelser. Lorde besvarade det året med Liability, som månader innan metoo rev ner alla ridåer genom något så enkelt som att säga hur det är: att utnyttjas och slängas bort, att tas för given utan att tas på allvar, att finnas tillgänglig men vara lite för mycket. ”You’re all gonna watch me disappear into the sun”, konstaterar hon avslutningsvis som en 2010-talets Sylvia Plath.

Men till skillnad från sina föregångare får Lorde sitt lyckliga slut. Med euforiska popnummer som Green Light, Supercut och Perfect Places satte hon punkt som en vinnare, satte tonen för ett helt år och många av våra kommande. Som Plath konstaterade: ”I have experienced love, sorrow, madness, and if I cannot make these experiences meaningful, no new experience will help me.” Eller som Little Jinder skulle säga: ”e d så fel?” Någon hängde upp Melodrama på Louvren. Vad kan inte hända då?