Årets 100 bästa låtar – 2017

2017 var året då trap började ställas inför allvarliga utmaningar. Främst på grund av en extrem kommersialisering. Ibland med lyckat resultat, som i Lil Pumps radiodänga Gucci Gang, ibland med 12-åringar som cyklar på bakhjulet och rappar om fidget spinners.

När genren glider alltmer mot konformism och självuppfyllande profetior visar Future att den, trots allt, fortfarande är vital. Mask Off liknar en perfekt komponerad maträtt, där ingredienserna hanteras med varsam finess. Metro Boomin’s fjäderlätta produktion, den eleganta samplingen från Martin Luther King-hyllningen Prison Song, en klassisk rise to fame-text och Futures silkeslena röst blandas till en kryddstark men samtidigt lättsmält helhet.

Låten gör att rapparens egendragna paralleller till Jimi Hendrix känns helt rättvisa. Ett anthem i ordets sanna bemärkelse.

I år har vi fått Hoops i mängd – ett album och tre gamla bandinspelningar har nått oss. Inte tummas det på kvaliteten för det, nej, guldklimparna ligger täta på tracklistorna och The Way Luv Is är ett av många bevis. Den är kompakt paketerad på strax över två minuter och för ett driv som gör att den nästan skulle passa i hörlurararna under en joggrunda. I sin drömska ljudbild berättar sångaren Drew Auscherman i raskt takt om att tappa kroppsfunktioner (att prata, till exempel) i avdomnad kärlekförvirring, att ha någons uppsyn i sina drömmar och att om ens blickar skulle mötas så kanske hela världen smälter. Så såklart att man fäster blicken i marken istället, för palla smält värld.

Electric Intercourse har existerat i grumlig liveversion ända sedan 1983. Då sjöng han den rakt upp och ner, med sin vanliga stämma – i den utsträckning man nu kan använda ordet ”vanlig” när man pratar om Prince. Men när låten så äntligen kom ut ur studion och Princes röst hördes klart och tydligt uppenbarade sig en av årets mest livskraftiga – för att inte säga moderna – låtar. Det ”vanliga” var utbytt mot extatisk falsett, där ”I’ll shock you with my lips” rimmades med ”your Technicolor climax is at my fingertips”. Han smakar på, och dröjer sig kvar, vid varenda S. Det sällsynta nöjet i att få höra en legendar piska upp sig själv i trans kanske dog med Prince, men om fler låtar av den här kalibern finns kvar i hans valv så kommer det också att leva kvar med Prince.

Herside Story är en del av GoldLinks andra album At What Cost som släpptes i mars i år och som även kvalade in på vår årsbästa över 2017 års album. Egentligen bör väl hyllandet delas upp, då GoldLink ursprungligen samplat irländska raptrion Hare Squeads låt med samma namn. Som Pitchfork säger om singeln är den nästan, till skillnad från övriga spår på plattan, ”orimligt gladlynt”. Om du någon minut under de kommande dagarna inte vill höra mer av Adolphson & Falk – låt Herside Story göra dig till människa igen.

Med låten XO Tour Llif3 skrev Lil Uzi Vert historien om hur en uppladdning på Soundcloud (slarvigt döpt efter turnén han var ute på när den skapades) blev en av årets allra största och mest spelade hits. Emo-rap är ett uttryck som florerat i några år – inte minst i Sad Boys-sammanhang. I år har vi sett rappare som den tragiskt bortgångne Lil Peep och den omtalade XXXTentacion bära fanan för ”genren” men det är först när XO Tour Llif3 släpptes (och skolgårdar världen över sjöng med i rader som ”Push me to the edge / All my friends are dead”) som uttrycket fått liv på riktigt. Ett spöklikt beat, en söndertrasad relation och drogmissbruk – årets bästa emo-låt är gjord av en ”mumble”-rappare från Philadelphia.

Det multidimensionella rum som byggs upp inombords blott av formuleringen/frågan ”I’m looking up at you, yeah / Are you looking up at me, yeah?” – och som på sätt och vis är en tankelabyrint, lika mycket som en modest men högst levande längtan – säger en hel del om de relativt krönta föregångarna till postdubstepgenren. Även om Marilyn, där Micachu medverkar, är ett av deras lenare verk så lever Mount Kimbie än en gång upp till sin nykonstruktörsstatus: en färd genom expansionens rike. Genomgående varsamt, om än allt annat än monotont, porträtteras känslan av hur kärlek får en att både vackla i de enklaste av frågor och att bli en omåttligt dristig galning. Vågar ingenting, vågar vad som helst: ”We could drive into the sea / I saw you looking up at me, yeah.”

Om bitcoin var årets stora procentvinnare var terrormilisen Isis definitivt förloraren – i december hade gruppen med smak för etnisk rensning förlorat 98% av territoriet de höll i fjol. En av Isis mindre kända dumheter är att de suddat ut det profilerade postmetal-bandet med samma namn från förstasidan på Google, en i sammanhanget obetydlig detalj men en aktuell fråga för oss som gillar musiken. I en tid då krigshandlingar påverkar den instrumentala metalmusikens heliga graal känns det åtminstone tryggt att ett annat band inom genren, Brooklyn-trion Sannhet, tagit sig till nästa nivå med fullängdare nummer tre. So Numb är en orubblig helhet som bör intressera både de som är ute efter vildsinta riff och de som söker sig mot medryckande melodier. På Way Out presenterar John Refano de allra bästa tonföljderna i Sannhets karriär – en vacker lek som innehåller både blast beats och skinande rena gitarrslingor. Sannhet plockar knappast poäng hos genrens puritaner under Way Outs fem minuter, men kunde uppenbarligen inte bry sig mindre.

Allt som MASSEDUCTION mest var – kolossal, lite robotlik och på rak väg ner i fördärvet – är Los Ageless ett utmärkt exempel på. Låten spänner ut sina vingar och drar med sig allt där under: förbannar det och förundras över det likaså. St. Vincent sjunger om en älskare, på samma gång om en åldersfixerad stad, på samma gång om en dödsdömd tidsanda, och kommer knappt ut levande på andra sidan. “How can anybody have you and lose you and not lose their minds too?” undrar hon, medan förståndet mycket riktigt tappas allt eftersom.

I ett svängigt, trumpetkantat och gitarrdrivet sound fick vi i år av Father John Misty en dystopisk framtidsdom. Total Entertainment Forever gör förvillande lycklig satir av samtiden och dess kommande öde med spådomar som ”When the historians find us we’ll be in our homes / Plugged into our hubs / Skin and bones / A frozen smile on every face”. Hela albumet Pure Comedy går i samma spår, men aldrig möts förolämpningarna och det dystra med upptempo musik på ett mer klockrent sätt. Det slätas inte över hur han driver med precis allt och alla, men det är en bitterljuv känsla att anamma med glädje.

The xx har alltid varit eleganta, minimalistiska och introverta. Efter Jamie xx soloalbum, en djupdykning bland tropiska stränder och ljudbilder därefter, har trion återuppfunnit sig själva. Om första singeln On Hold var en euforisk och dansant färgxplosion är Say Something Loving en brygga mellan de världar som trion samexisterar i. Jamie bevisar gång på gång hur man skapar en poplåt, den här gången med en genialisk Alessi Brothers-sampling. Hur vackert de atmosfäriska draperierna än låter är det giftermålet mellan Romy och Olivers stämmor som får oss att sväva den här gången.

Det finns mycket som Converges eminenta frontfigur Jacob Bannon har fostrat genom åren, förutom ett konstant bristande hjärta och två barn. Under 17 års tid har han ägt skivbolaget Deathwish Inc., världens tveklöst ledande institution för mörk hardcore och dess subgenrer. Utan Bannon och Deathwish finns det en enorm sannolikhet att Deafheaven aldrig hade slagit igenom med samma enorma rosa explosionskraft, Code Orange hade kanske aldrig fått sin Grammy-nominering och Touché Amoré skulle aldrig ha landat en deal hos Jay-Zs Roc Nation-management. När Bannon då skriker ut “My legacy won’t inherit disease / From me” under några av The Dusk in Us starkaste ögonblick i Eye of the Quarrel är det inte nödvändigtvis hoppet om att hans barn slipper samma hjärtesorg som han själv våndas med – vetskapen att ha fostrat en vital del av hardcorehistoria i generationer framöver bär han lika stolt.

163 för evigt är så mycket mer än ”bara” en hyllning till förorten som Cherrie och Z.E. växt upp i. Den är en uppmaning till alla där ute som någonsin tvivlat på vad världen kan erbjuda dem om de bara orkar kämpa. Den är en pil av kärlek upp till alla de svenska ungdomar som mist livet alldeles för tidigt av våld som vi inte behöver. Och den är en manifestation av Cherries gigantiska betydelse – musikaliskt och ikoniskt. Den svensk-somaliska communityn har mycket att vara stolta över när det kommer till Musiksverige år 2017, och nu har de dessutom förtur på en ny svensk anthem. Att det dessutom verkar vara låten som (för första gången någonsin?) skickar ut en svensksjungande artist i världen på riktigt känns som en enda stor strimma av hopp.

Inte mycket händer på ytan i Shinichi Atobes musikaliska universum men det gör det som faktiskt sker så fängslande. Den anonyma japanen väntar ut sin hypnotiska techno, som i Regrets fall är uppbyggd av ett uthålligt trumtassande och en ljuvlig harmoni stöpt i en dämpad produktion. Till sist unnar sig Atobe att öka syntstyrkan och för ett ögonblick kan ett vackert piano höras, men ingenting tillåts förändra Regrets exkursionskurs under dess tio minuter. Rudimentärt, ja, monotont, men till skillnad från många technokollegor känns Shinichi Atobes oupphörliga rytm färggrann och livfull snarare än kall och introvert. Som en långsamt framväxande körsbärsblomning mitt på dansgolvet.

Japanese Breakfast verkade ha fått mersmak efter sin turné med Porches när hon introducerade singeln Machinist. Med autotune-effekter, skriande syntar och en dramatisk kärlekshistoria med en maskin tog Michelle Zauner sin indiepop längre ut i solsystemet än någon hade kunnat föreställa sig. Efter ett hjärtskärande verklighetsnära debutalbum skulle egentligen hela uppföljaren Soft Sounds from Another Planet ha ingått i samma hybristangerande sci-fi-koncept. Nu blev det ju inte riktigt så, men Machinist kvarstår som ett bevis på Zauners mästerliga pophantverk och totala oräddhet.

Hade man kunnat klä sig i musik så hade jag valt att klä mig i Mwuanas Se dig – mjukare och skönare tune är svårt att hitta. Den fullkomligt toksmörjer alla öronens beståndsdelar och även om texten inte är skivans bästa väger rytmen och rösten upp för det mesta. När debutalbumet Triller släpptes i våras var Se dig den första och enda singeln. Även om albumet egentligen består av uteslutande hitsinglar så är det nu – med facit i hand och 1,5 miljoner streams – givet att valet föll på just den.

Den skickligt taktväxlande och vackra låten Fool’s Errand kom som andra singel inför Fleet Foxes nya skiva i år, och vi fastnade direkt. Soundet skvallrade om en mer sofistikerad ljudbild för bandet, och Fool’s Errand väger precis jämnt på vågen mellan att vara sorgsen och hoppfull. Robin Pecknolds stämma är lika karaktäristiskt tonsäker och fin som alltid, och i kombination med de mjuka blåsinstrumentens tyngd skapas de drömska ridåer vi är vana att svepas in i av Fleet Foxes musik. Samtidigt är det ett steg i en mognare riktning från låtar som Montezuma eller White Winter Hymnal, men ett mycket mycket välkommet sådant.

Will Toledo är ett praktexempel på nördens revansch. Ursäkta objektifieringen men en gång i tiden såg han ut som någon som åker runt och tävlar i Yu-Gi-Oh!-turneringar. Och det kan man ju såklart få göra, den typen av aktiviteter är oftast mycket roligare än till exempel stelopererad rock ’n’ roll. Men kolla nu! Vem vill inte ta en tur i Car Seat Headrests röda chevrolet när han 1) i stället ser ut som skolväsendets snyggaste matematiklärare 2) gång på gång gör uppror mot den svältfödda indierockscen han nu regerar över.

Beach Life-in-Death är hämtad från Twin Fantasy, en av Toledos många egenutgivningar från tidigare i karriären som nu släpps i ny, uppdaterad form via Matador i februari. Och även om låten alltså kan klassificeras som gammal utifrån vissa perspektiv är det en helt ny upplevelse: uppdelad i tre delar är den förra lo-fi-pärlan nu en vrålande motor över 13 minuter där 25-åringens stream of consciousness-liknande texter och musik resulterar i en av årets mest storslagna och samtidigt febriga rockstycken. Tematiskt påminner den stundtals om fjolårets mastodontkomplement The Ballad of the Costa Concordia – tristess, depression och identitet är tre ledord men texten är alldeles för massiv för att brytas ned här. Efter en stund skriker Toledo ”I don’t want to go insane!”. Där och då känns det bitterljuvt. För att göra sina musikaliska ambitioner rättvisa verkar galenskapen vara direkt nödvändig.

Slomo gör en blygsam entré – varje instrument svävar försiktigt in i mixen. Det är som att det tar en liten stund för Slowdive att bygga upp självförtroendet och bli högljudda, vilket ger musiken både en bräcklig och stark sida. Något å ena sidan svagt, viskande och nästan helt genomskinlig som växer och nästan exploderar till någonting ohejdbart – en lavinartad vägg av ljus. Rösterna skaver, knarrar och spricker men svävar ändå fjäderlätt på den vita vågen av ljud. Det är musik som låter som att bryta igenom molnen mot solljuset, och vad mer går att begära av en låt?

8TEEN är egentligen ett manus till valfri collegefilm som hela tiden balanserar på gränsen till för mycket. Rader som ”Let’s do all the stupid shit that young kids do” vävs samman med hasch-luktande bilar, att fortfarande bo i pojkrummet och rädslan för att föräldrar ska upptäcka ungdomens dekadens. Vi får inte glömma att Khalid är just 18 år och skildrar sin egen verklighet och att vi själva möjligen lämnat den här bubblan. Tillsammans med de sockersöta produktionerna sugs en, oavsett ålder, in till sitt föräldrahem och de begränsningar som det möjligen för med sig.

Under processen av att spela in sitt nya album sa The National flera gånger att de ville göra något som lät så annorlunda deras senaste, Trouble Will Find Me, som möjligt. Med facit i hand blev det kanske inte riktigt så. Med Sleep Well Beast lunkar de fortsatt på som en trött farbror på väg till Systembolaget, och gott är väl kanske det, för det är just så som vi älskar dem. Om det är vårt svenska alkoholmonopol som åsyftas i låttiteln The System Only Dreams in Total Darkness står skrivet i stjärnorna, men det vore säkert logiskt, för det är med sagda låt som de mest har drömt sig bort från sin vanliga spritsugna lunktakt. Energiska trummor och medryckande basgångar kraschar ner över Matt Berningers vanliga våndor, och bereder en väg där The Nationals framtid är rent utav dansant.

Niominutersspåret How Do You Sleep? är mittpunkten på American Dream och – tillsammans med avslutande Black Screen – det mörkaste som LCD Soundsystem någonsin gett ut. Men medan den sistnämnda reflekterar över slutet på livet, kretsar How Do You Sleep? i stället kring slutet på en relation. Framför ödesmättade This Heat-trummor och Velvet Underground-frenetiska fioler formuleras bitterheten tillräckligt specifikt för att träffa den tänkta mottagaren (”You warned me about the cocaine”), men också så allmängiltigt att den saknar tid och rum (”I must admit I miss the laughing / But not so much you”). I sin svårslagna diskografi framstår How Do You Sleep? som ett uppgraderat syskon till Someone Great med svart blick och en syntslinga att döda med (”Cause of death: those fucking synths”, konstaterade en person efter albumsläppet). Den är ett slutgiltigt bevis på att LCD Soundsystem aldrig återförenades utan bara återvände, som någonting nytt.

Uträknade av de flesta har Brooklyn-duon åter funnit glöden. Little Dark Age är vacker gothpop med psykedeliska influenser, något som tycks bli en tydlig tematik på bandets efterlängtade comebackalbum med gäster som Ariel Pink och Connan Mockasin. Den här munsbiten osar av skräckinjagande syntar av samma snitt som Stranger Things och varvar mystik med lättfotad funk. Kanske är det här precis som den kommande låten James – ett resultat av en acid-tripp, det låter nämligen så.

SZA tillsammans med Travis Scott ger oss i Love Galore en ofiltrerad tvådelad syn på en relation som gått rakt åt helvete. Över ett tropiskt beat där bakgrundssången spelar en lika stor roll som huvudlinjen berättar hon om att desperat längta efter bara några timmar till, om ånger, om ett konstant mindfuck. Men också om att bli återfödd och att sätta sig själv först för en gångs skull, släppa taget och gå vidare. Spåret avslutas med ett gäng visdomsord som bränner hål i själen på vem som helst som någon gång blivit känslomässigt överkörd: ”But see, Solána, if you don’t say something, speak up for yourself. They think you stupid, you know what I’m saying?”

Det förvånar att Guerilla Toss inte har sjungit om aliens innan, med tanke på hur utomjordisk resten av deras diskografi är. Ungefär en minut av varje studioalbum borde räcka som bevis nog för en långtidsvisit på Area 51 – Trash Beds febrila partibyten och totala anarki tillsammans med Multibeast TV:s ultraporriga bas, bättre lämpad för en porrfilm på Mars, är bara ett av hundra hjärnskrynklande exempel. Betty Dreams of Green Men är däremot Guerilla Toss minst alienesqua låt hittills – och det är helt i deras favör. All experimentering har skalats ner till Devo-flörtande och ett urflippande närmare Talking Heads-klass och texten får i stället lite mer rymdkrydda än vanligt: “Tucked inside the pocket / Sitting little rabbit / Filthy cellphone ringtone / Visitation relic”. Det må vara en av Guerilla Toss många guldkorn, men det är bandets första banger menad för oss här på jorden.

Bakom det annars tragiska och olycksbådande på Window Sash Weights finns ett djupt medlidande för medmänniskor. Som i många av hans texter är Mark Kozelek investerad i det banala, det är en nyfikenhet som tycks driva honom, inte lika mycket ett försök att hitta en bakomliggande mening som ett behov att i stället inte berätta mer än vad som är väsentligt. Här tar den formen av ett riktigt fall gällande en kvinna som hittades död i en vattentank på ett hotell. Ingen vet vad som hände, och i låten avfärdar Kozelek händelsen som en bluff. Det hela blir liksom ett bollplank för Kozeleks tankar, vi följer honom innan händelsen och efter, och när det till slut mynnar ut i ett oändligt rabblande av kärleksförklaringar blir det plötsligt så himla klart: “Though I am imperfect, though I am human, though I am flawed / I see all your faces and love you all, love you all, love you all, love you all, love you all”. Om det finns något undangömt och mångfacetterat bakom det triviala så är det hos Kozelek vad som kopplar oss alla samman.

På plattan The Yunahon Mixtape lyckas årets emobubblare Oso Oso koka ner allt det vackra, explosiva och emotionella från 00-talets indierock till elva låtar – varav The Plant Mouth är den allra klarast lysande stjärnan. Det sprakande introriffet påminner om Modest Mouse anno 2004, och låtens distinkta styckeindelning får en att för en stund känna lite oklarhet över vart den egentligen vill ta vägen. Men när Jade Lilitri mässat klart “You were the one I was longing for” och låten exploderar i ett fyrverkeri av gitarrer förstår man precis. “I will die alone / And that will be just fine” sjunger Lilitri, och den enda undran som återstår är varför The Plant Mouth inte fick äran att avsluta The Yunahon Mixtape. Den är istället ett perfekt näst sista statement på ett ypperligt album.

Jlin gör musik som är både maximalistisk och minimalistisk. I en konversation med Holly Herndon, publicerad på Ableton, liknar hon starten på sin skapelseprocess med ett blankt papper som sen ska vikas till en origamifigur. Det ensamma pappret upplevs som minimalistiskt medan den färdiga svanen med alla sina vikta hörn och kanter ändå har lika många beståndsdelar, nämligen en. Nyakinyua Rise består av fler ljud än så men påbyggnadsprocessen sker i bitar om en. Ett lager här, ett annat lager där. Hörnen och kanterna är alltjämt synliga och spårbara men till slut finns där en enda djungel av geometriska former. Black Origami i allmänhet och Nyakinyua Rise i synnerhet går lika bra att förlora sig och gå vilse i, som att ta två steg tillbaka till, och bara beundra.

Med en hook att dö för och Jamie xx perfektionistiska produktion är Dangerous en popjuvel – enkel men oerhört slipad. Låten är nedkokad till sina mest basala element där varje sekund av ljud är omsorgsfullt placerad i mixen. Trumpetmelodin låter så odödlig att den lätt kan antas vara samplad ur någon klassisk soullåt, men den är faktiskt inspelad i studion. Hybriden mellan The xx introverta pop och UK Garage kanske inte känns särskilt given på förhand, men här visar det sig låta fantastiskt. Låten är ett bevis på att återhållsamhet och smak är lika viktigt som talang.

Ian William Craig har en Wikipedia-sida men den specificerar inte vilket datum han är född, bara att det skedde 1980. Ingen har brytt sig om att utveckla. Han gör således något intresseväckande men är direkt okänd för allmänheten. Kanske var 2017 starten på ett skifte. The Guardian hade redan listat hans debut som en av Spotifys 101 underligaste skivor medan Rolling Stone i samband med 2016 års Centres kallade honom för den mest fascinerande experimentella kompositören i världen. I år presenterade han ett råare skelett av föregångaren och tog sin suggestiva värld närmare the everyday man. Resultatet gjorde i vissa fall musiken gott – totalt sex omstöpta spår med balladen Arrive, Arrive som störst utropstecken. Craigs skolade röst mot den oslipade ljudbilden liknar inget annat på den här listan.

Du kanske kommer ihåg Aly & AJ från deras tio år gamla teen pop-hit Potential Breakup Song. Glöm allt det – Aly & AJ är inte 18 och 16 år gamla längre. Enkel matematik leder oss till att de nu är 28 och 26, och inte mycket är sig likt. Take Me är Carly Rae Jepsen-eufori över Robyn-prod och det är pophiten som året 2017 förtjänade men som aldrig riktigt blev. Varenda aspekt med den är lika extremt enorm som känslorna där bakom – att följa impulser och låta natten brinna upp för allt den är värd.

I Ascension skapar Gorillaz tillsammans med Vince Staples en verklighet lika skruvad som dimensionen gruppen rör sig i, samtidigt som att låtens texter levererar en obehagligt exakt spegelbild av världen utanför. Beatet stiger och manar på, endast avbrutet av Damon Albarns sång, Staples sylvassa rader och en hallelujahkör som klämmer till med ett repetativt ”Higher!”. Låten är en kampsång, en uppmaning till att resa sig över och se ner på orättvisorna i världen i stället för att bli fast kvar i dem. Staples verser handlar om en slags domedagsvärld i konstrast till den rasism som härjar i vårt samhälle. Här uppmanar han sina likar att fortsätta förbi de som hindrar dem, ”Don’t stop, bitch, stay focused / They hated on us since days of Moses”. Det finns en kämparglöd i låten som vibrerar och trots att raderna om dagens USA går i domedagssvarta: ”Where you can live your dreams long as you don’t look like me / Be a puppet on a string, hanging from a fucking tree” finns det också hopp. Precis som att Humanz i stort är Gorillazs storstilade pausunderhållning till en mänsklighet som annars bevittnar katastrofer på daglig basis, är Ascension en obekvämt ärlig, men nödvändig del i skapa något bättre.

Wolf Alice har alltid pendlat mellan att vara stenhårt råa till mjukt omfamnade i sitt sound, och bäst gör britterna detta när de tar det till den yttersta gränsen. I Don’t Delete the Kisses är det den sistnämnda extremen som färgar musiken. Låten släpptes som andra singel efter Yuk Foo och är sannerligen punkdängans motsats på alla vis. Medan Yuk Foo gräver ner sig i en grav av ilska som den sedan, med ett raserivrål, slänger sig upp ur är Don’t Delete the Kisses en euforisk hyllning till kärleken. Låten börjar med att Ellie Rowsell förklarar sig kär, men i stället för att omfamna det flyr hon kärleken med ”What if it’s not meant for me / Love”. I första versen följer vi den rasande reträtten kantad av förnekelse, men allteftersom att låten fortgår tar förälskelsen över och låten blir den romantiska kliché som Rowsell sjunger om. Alldeles i slutet av låten byts refrängen ut till ett triumferande ”Me and you were meant to be / In love” och kyssen får vara kvar för den här gången.

I Alex Camerons värld förvandlas Angel Olsen till en countrysångerska i en Meat Loaf-låt – hennes starka men trasiga röst når oss direkt från casinot med welfare-checken i hand. Det hela är så trashigt, men uppriktigt menat – “Try not to focus on the pain that you’re in / Just keep on digging down with your pail of tin”.

Låten har också förutom sin tragikomik ett av årets kanske bästa saxofonhooks och en stämsång som får håret att resa sig på armarna. Det är väl hela skillnaden mellan Alex Cameron och mycket annan musik som bygger på humor – satiren blir aldrig så löjlig att den står i vägen för de genuina känslorna.

När Erik Hillborg med sin ömsinta stämma beklagar sig över sönderskurna jeans och rosafärgat hår blottar han sitt inre mer än någonsin förut. Det är som om han klippt upp alla ärr från gymnasiet och låtit blodet sippra rakt in i mikrofonen. Trummaskinens dova slag längs Acne färgas av panikslagna minnen från pinsamma och smärtfyllda adolescensdagar – den ångestladdade viljan att vara alla till lags, att ha perfekt hy, att få vara världens centrum för en enda gångs skull, har Solen lyckats ljudsätta i perfekt detalj. Alla vi som har känt samma slags sorg kan få lite mer sinnesro med Hillborgs texter, för vi är så långt ifrån ensamma över att någon gång ha varit sämst i världen. Det är en liten, men välljudande tröst.

De kaleidoskopiska ljuden i Boredom är sin titels raka motsats. Tyler, the Creator gör numer experimentell soulmusik som sprängs av färger, medan tematiken kretsar kring att känna sig grå och döende på insidan. Han har tagit det som är hans mörka tankar på riktigt (till skillnad från tidigare i karriären) – isolation och evig ensamhet – och format om det till ett lekfullt kluster. Resultatets färger flyter ut i kanterna och Boredom skrivs in som Tylers vackraste låt hittills, en komplimang som många en gång i tiden faktiskt aldrig kunde föreställa sig att han ens ville ha.

Alla som någon gång känt sig som fastlåst i en oändlig loop i ett destruktivt förhållande kan känna igen sig i Particle. Om att ha svårt att släppa taget, svårt att se sig själv i ett utanförperspektiv, svårt att inse att någonting inte fungerar. Hundred Waters-sångaren Nicole Miglis röst drar sig fram och tillbaka, högt och lågt, visar oss slutligen vägen till någon typ av katarsis. Ljuden ramlar runt henne och drar sig aldrig från att släppa taget om beatet och låta en försiktig synt bära hennes röst vidare. Det är ett drömmande musiklandskap i en tre och en halv minuts perfekta känslostormar.

Jag har aldrig haft den där vanliga drömmen om att kunna flyga, men jag föreställer mig att det skulle vara precis så som Star Roving känns. Ungefär som när man gungar lite för högt och det känns som om att man svävar, fri från gravitationslagarna för en sekund. Star Rovings tyngdlöshet varar dock längre än ett ögonblick, och kan sättas på repeat om och om igen utan ände. Som den första singeln på 22 år och den mest extroverta låten på Slowdives självbetitlade comeback-album, banade den vägen för ett helt annat mottagande än när bandet satte segel i början av 90-talet. Låt oss hoppas att det varmare mottagandet håller dem kvar för att ge oss mer drömmusik ett bra tag till.

”I had a dream, or was it real?”

Det tar 30 sekunder innan Cut to the Feeling hoppar över alla vedertagna låtstrukturer och kastar sig in i refrängen utan att blicka tillbaka. E•MO•TION, som gjorde Carly Rae Jepsen till internets främsta popdarling, visade att vägen till känslorna inte var lika viktig som hur det kändes när du väl var framme. Att låten kommer direkt från soundtracket till den animerade barnfilmen Ballerina är den perfekta metaforen för hennes musik. Ytan är konstlad, fabricerad, men känslorna den förmedlar uppriktiga. ”I wanna play where you play, with the angels”, sjunger hon med glädjen hos ett barn som flyger. Carly Rae Jepsen är lika delar datoriserade handklapp som laptopprogrammerade syntar, men det var längesen en popstjärna kändes så här real.

Från Feists senaste album Pleasure kom många vackra uppvisningar av hennes musikalitet och briljans. Den fridfulla och melankoliska A Man Is Not His Song var dess kronjuvel i vår mening, en låt som visar upp omfånget av Leslie Feists röst i dess finstämda bräcklighet på ett underbart avskalat sätt. I sällskap av minimalt med instrument och stundtals några stämmor vaggar hon försiktigt in lyssnaren i sin famn där hon ifrågasätter vad det är som gör en man. Hon erbjuder även ett svar öppet för tolkning på sin egen fråga, både genom att sjunga att det är ”More than a melody” men också genom att slänga in en helt annan melodi på slutet som för att riktigt understryka vad hon menar (spoilervarning: det är Mastodons låt High Road).

Det finns flera sidor av Sam Shepard. Han har utforskat allt från hiphopbeats (J&W Beat), smygande och storslagen house (Nuits Sonores), spejsad psykedelisk rock (Reflections – Mojave Desert), jazziga ambientstycken (Elaenia), marockanska tribalrytmer (Mimoun Marhaba) och krautig postrock (Kuiper). På Ratio hamnar han någonstans i mitten, och trots att det är bekanta farvatten vi rör oss är den sprudlande nyfikenheten intakt. Han kombinerar typiskt marscherande FloPo-trummor med drömmigt syntiga utsvävningar innan han plockar ned tempot totalt för ett långt breakdown.

Med sina 18 minuter känns Ratio ibland bara som en bråkdel av det, för att vid nästa lyssning tyckas vara det dubbla. Sluter man ögonen går det nästan att höra hur motorerna startar upp igen och skickar detta houseepos ut i stratosfären. Jorden krymper, gravitationen har mindre att säga till om och expeditionen ut i etern har precis börjat. “Resan är målet” har aldrig känts sannare: jag vet inte till vilka avlägsna planeter kursen går eller vilka främmande varelser jag kan tänkas träffa där. Så länge kapten Shephard styr skeppet med utsökt precision och en säker mjuk touch känns det meningslöst att ens lägga tankarna ditåt.

Befinner vi oss i en medeltida kyrka, på en Howard Jones-konsert eller i en ekande bergsdal? Alla tre samtidigt såklart, när John Maus låter sina arkaiska harmonier möta dina guilty pleasure-skivor från 80-talet – allt i ett hav av reverb. Decide Decide är akut meningsfull med sin sentimentala melodi och rätt enkla text om att inte kunna bestämma sig. Han vet precis hur man förvandlar popmusik till en emotionell murbräcka som går utöver ord och intellektuella processer – Decide Decide tjuvkopplar sig in i själen. Det är nästan som modern mystik i musikform, ett serum av främmande men nostalgiska känslor att injicera, eller bara en varm filt att svepa runt sig när det blir kallt.

Kanske är det här årets starkaste öppningsspår på svenska? Erik Hillborg låter som en punkikon från en svunnen tid när han mässar ovanpå iskalla om än eleganta produktioner. Att indiebandet Solen lärt sig att skriva DIY-hits fick vi bekräftat med föregångaren, en förmåga som bandets nya producent Ulf ”Rockis” Ivarsson förvaltat väl i en mer karg och industriell tappning. Med Stäng igen stan skapas inte förhoppningar, här sparkas nya dörrar in. Det låter rått, men det är bara mörkret som omfamnar oss.

American Dreams titelspår hamnade lite i skymundan när LCD Soundsystem avtäckte sin dubbelsingel till återkomst. Call the Police var det energiska loket som drog till sig uppmärksamheten, medan James Murphys utläggning om one night stands och LSD kontra åldrandet och tomheten framstod som en b-sida i medietäckningen. Oförståeligt, eftersom dess 366 sekunder är LCD Soundsystems kanske allra mest hjärtknipande sång om Murphys eroderande existens vid sidan av All My Friends.

47 år gammal har han tidigare skrivit om att tappa relevans gentemot konststudenter i Brooklyn och om hur New Yorks oändliga möjligheter sällan speciellt gränslösa. Han har gjort låtar om att överleva sin terapeut och byggt refränger kring att förändras för att någon ska älska en. American Dream är sammanfattande destination av James Murphys neurotiska grubblerier som i ena sekunden sörjer Alan Vega och i nästa refererar till det kommunistiska manifestet. ”In the morning everything’s clearer / When the sunlight exposes your age”. Hans energiska revolution har alltid följts av ett bryskt uppvaknande i vidrigt motljus. Sekunden efter orgasmen, i storstilad instrumentation.

Grimen har inte mått bättre på länge än vad den gjort i år, och det är tack vara Stormzy aka Michael Omari. Visst, den har fått lite skit främst i form av parodin Man’s Not Hot som driver med hela genren – men styrkan, allvaret och glädjen i Big for Your Boots går inte att skämta bort. Både iskallt och med glimten i ögat förenar Stormzy rader som ”You’re never too big to rebel” med direkt efterföljande ”You’re never too big for Adele”. Det är en klasskänga och en antirasistisk känga med ett oemotståndligt beat som sömlöst helst framförs ur en polisbil.

Livet har inte alltid klappat Perfume Genius medhårs. Ju längre bak man bläddrar i hans låtbibliotek, desto mörkare och mer avskalat blir det. Men med nyfunnen trygghet hos sig själv och sina relationer är han nu mer dynamisk, glittrig och blixtrande än någonsin. I Slip Away sjunger han ut och manifesterar hur att älska sig själv och varandra bryter alla isar, om att få vara sig själv utan att behöva kämpa för den rätten längre. ”Don’t look back, I want to break free / If you never see them coming / You never have to hide” och ”They’ll never break the shape we take / Baby let all them voices slip away” mässar han med en sådan värme i rösten att den storslagna, käftsmällsliknande musikproduktionen får anstränga sig lite extra för att väga upp.

Albumet Dedicated to Bobby Jameson är fyllt av utflykter: Ariel Pink hetssjunger om att komma tre gånger, leker med bubbelgum-syntar, mässar maniskt om att det är ”Time to live / Time for life” och arrangerar låtarna på ett sätt som påminner om The Beatles mest knarkiga period.

I detta hav av semikontrollerat kaos är Feels Like Heaven en trygg ö. En käpp att hålla i, byggd av rena popmelodier och naiva ömhetsförklaringar: ”There i go again / Falling in love again / Knew better just like before but / Here I go”. Retrovarma gitarrer och skimrande syntmattor sveper in en i en av årets bästa kärlekslåtar.

Av alla låtar som skrivits om depression är det få som slår an så väl som Julien Bakers rader på Appointments. Över en sparsam produktion där en reverb-dränkt minimalistisk gitarrslinga står i centrum berör hon flera av depressionens särdrag: att förneka sig själv den mentala hälsovård som krävs för att inte stöta sig med andra, att göra avkall på sitt psyke för att just nu räcker energin helt enkelt inte till, att vara oförmögen att uttrycka sina inre tankar och känslor. Att hålla huvudet högt och över ytan, att fortsätta sparka trots att livbåten inte syns till och du helst bara vill sjunka till botten.

Denna dubbla dualitet utnyttjar Baker till perfektion i Appointments crescendo, som hon arbetat sig mot med knapphändiga instrument. “Maybe it’s all gonna turn out all right/And I know that it’s not/But I have to believe that it is” sjunger hon med en så stark intensitet att verkligheten tycks rämna kring oss. Den flyktiga hoppfullheten har depressionen slutligen omvandlat till desperation. Baker inte bara gläntar på dörren in i sitt psyke – hon öppnar den på vid gavel och sjunger med en ärlig oblyghet orden vi själva inte förmår yttra.

Låten Boys skrevs inte av Charlie XCX, så för att verkligen göra den till sin egen valde hon att regissera en riktigt imponerande musikvideo till. Till den enkla, studsiga elektroniska produktionen och helt-omöjlig-att-få-ur-huvudet refrängen lät hon boys som Joe Jonas, Brendon Urie, Ezra Koenig med fler åma sig och dansa framför kameran i en rosa dröm. Samtidigt som det på ett smart sätt vände på hur vanlig representation av könen brukar se ut gjorde hon det även på ett otroligt roligt vis, och det fångade andan i låten perfekt. Boys är gjord för att ha kul till – fullt ut.

Björk står över en avgrund, och i botten av djupet hittar vi Arca – The Gate är ett växelspel mellan dem två. I kontrast till låtens repetitiva “I care for you, care for you” bubblar Arcas produktion, växer sig större och mer intrikat, tar sig an en nästan utomjordisk form i jämförelse med det annars organiska landskapet som finns i Björks utopi. Och i kontrast till låtens stundtals tysta vakuum hör vi i Björks röst en otrolig intimitet, en sådan betoning på varje stavelse att ett rullande R slår som en trumvirvel över den spända ytan. Varje ord, varje melodi blir som ett testamente för varför Björk fortfarande är en av de mest talangfulla, nyskapande och ständigt utmanande artisterna just nu. Det är en låt som ringar in hennes artisteri lika mycket som den säregna värld hon skapat genom åren. The Gate är porten till hennes utopi, men det är också en gräns som skiljer henne från omvärlden, fri att blomstra och utforska territorium helt på sina egna villkor. Att vi får tillåtelsen att kika in slutar aldrig att kännas som ett privilegium.

Inte sällan känns det som att Jens Lekman sätter ord på hela epoker ur en människas liv. Kanske ligger grunden i förmågan att skildra känslospektrat, konkretiseringen av både det lätta och tunga, det självklara och det ofattbara, på ett allmänt och inkluderande sätt – genom att vara specifik. Vi får träffa hans polare med 3D-skrivaren, vi är med när lönlöst blir lönnlöv och när han lovar sin hjärtekrossade vän i pariserhjulet att det inte ska bli en ledsen sång – liksom vi är närvarande i minnet av ”That sandalwood / The lavender / Lemon ginger”.

Kanske ligger grunden i det där löftet, som på sätt och vis gäller i allmänhet för Lekman: om han skriver en låt om det här, så kommer det inte, oavsett hur ont det gjorde, att bli en ledsen sång. Tvärtom. Det är roligt att lyssna på Jens Lekman. Det är roligt att lyssna på sättet han formulerar sig, sättet han formar sina karaktärer, miljöer, sorger och saknader med calypsodisco i bakgrunden. Kanske är det därför det plötsligt känns (smärtsamt men) enkelt: ”But she’s gone forever / And however hard that might feel / At least it was real / If it could hurt like that.”

Med albumet Big Fish Theory tog en av de rappande 90-talisternas vassaste penna några kliv närmare de elektroniska ljudlandskapen – inte minst på den glitchiga, industriella och bastunga publikfavoriten Yeah Right. Australiensiska Flume har, tillsammans med parhästen SOPHIE, snickrat ihop ett basigt mästerverk till beat av söndertrasade metalliska oljud i vilket Vince Staples, tillsammans med Kendrick Lamar, skickar tänkvärda frågeställningar till kulturen, livsstilen och trovärdigheten inom genren de representerar. Toppat av Kućkas mekaniskt själfulla röst skapas en låt som under sommaren vänt upp & ner på flertalet festivalpubliker framför såväl Staples som Flume.

Lorentz – fenomenet som får allt ifrån din lokala radikalfeminist till nationens Moëtprofiler att fläta sina luggar, studsa upp och ner på samma golv, maniskt törsta efter autotunemarinerade konstateranden av hur okej det kommer kännas när ”du sitter på mitt face”. Och som inte minst, inte minst helt okritiskt får dem att sjunga med i den i grunden obegripliga refrängen till Schnip schnip. Det är för att vi älskar Lorentz. Det är för att vi genuint undrar hur han mår, hur det går med Fiona samt vem han bråkade med utanför Yaki. Det är för att kontentan med Yamamotos varumärke i slutändan är kompromisslösheten, vilken vi slungas rakt in i från första sekund i Schnip schnip. Liksom i producenten Vinters egna låtar anar vi en känslomässig too-little-too-late-situation (”A jag klipper av det blir schnip schnip / Jag vill inte ha deras guilt trip / Är på en annan trip trip, yeah”) och en kärlekshistoria okynnigt invävt i en karaktäristisk, om än oförutsägbar elektrohiphopkavalkad som förmodligen blivit en av årets mest skriksjungna från hav av svettiga fans.

I en värld som hela tiden förändras kan det tyckas vara skönt att ha något fast att luta sig mot, men under sin karriär har Frank Ocean genomgående visat att det inte alltid är sant. Hans överraskningssläpp har under 2017 blivit ljusglimtar i vardagen och överrumplingen är nästan en del av njutningen. I år har han släppt hela fyra ensamstående singlar som alla rör sig ifrån varandra men med ett karaktäristiskt Ocean-flow i bakgrunden. Chanel är den främsta av dem alla, med en djupgående ambivalens både text- och melodimässigt.

Låtens inledande ”My guy pretty like a girl / And he got fight stories to tell” förklarar Oceans partner som mångsidad, och låten fortsätter sedan att sätta olika delar i Oceans liv mot varandra. Karriären speglar sig mot hans person, sexualiteten sätts mot berömmelsen och kärleken mot pengarna. Inget knyter egentligen ihop ämnena med varandra förutom de små, subtila referenserna och nickningarna som hela tiden genomsyrar amerikanens musik. Melodimässigt går låten som i vågor och för varje bottenström känns det som att vi dras längre ner i Oceans tankevärld. Chanel är en intim inblick i ett liv som hela tiden tycks längre bort och mer skruvat, men där samma känslor som hos alla andra ständigt härjar.

Green Light är något så sällsynt som en breakup-låt. Därtill en av årets bästa. Tillsammans med popfantomen Jack Antonoff har Lorde skapat ett stycke nystart som fullkomligt svämmar över av känslor från alla håll. Det är också anledningen till att det inte nödvändigtvis låter särskilt sorgligt – Green Light är det känslomässiga limbo som infinner sig innan den nya livssituationen har blivit vardag. Med det sagt så finns alla känslor där – både pyrandes under ytan och rakt upp i ansiktet – och det är även anledningen till dess storhet. Få låtar har i år kunnat kanalisera så mycket känslor och på samma gång varit en så perfekt producerad och skriven poplåt. Lorde har själv beskrivit Green Light med orden ”it’s complex and funny and sad and joyous and it’ll make you DANCE.” Ingen förutom konstnärinnan själv kommer någonsin kunna beskriva Green Light på ett bättre sätt.

Djupa identitetsanalyser, urgröpningar av mörker och misär i all, all ära men när ”You’re so cool / Baby, I love you” mässas rakt in i våra sargade hjärtan så råder konsesus: det här är allt en människa vill höra. Det är så enkelt att det nästan blir komplicerat, en trådsmal dimension Guggi Data härjar fritt i så till den grad att han får denna så universella sägning att kännas högst personlig. Att dessutom proklamera alltsammans i ett böljande popformat, ett upplägg som gör det omöjligt för kärlekstörstande lyssnare att inte brista ut i smäktande sång och återuppta hoppet om att det finns någon därute som gillar ens stil, tycker att en är cool och kallar en ”baby”, är en lika bultande nostalgistöt (triumfen i det vertikala pissregnet på Pingisklubbens uteservering efter en oväntad bekräftelse från ragget du egentligen är kär i) som en puls på behovet i detta exakta nu.

Det är svårt att sätta ord på vad King Krule egentligen har gjort för att hålla igång vår uppmärksamhet sedan sin 2011 års självbetitlade debut. Å ena sidan lyckas han som ingen annan att sömlöst ge upphov till en hybrid av dubiga jazzballader och triphop, samtidigt hjärtskärande som vackert blottande. Å andra sidan skapar hans röst en värld som bara i sig själv är värd att utforska. I The OOZ framstod han som en vålnad, där en genre var ett rum vilket han äntrade för att sedan hemsöka – intryck fastnar inte på honom, han är själv ett stort intryck som förvränger alla rum han besöker. Med albumets höjdpunkt Dum Surfer visar Archy Marshall att han lika mycket är en produkt av sina influenser som något som aldrig kommer låta sig själv påverkas av omvärlden. Det är en låt som speglar motsägelsen som är hans artisteri. Gränslös och samtidigt tydlig med sina influenser, en kreativ och smittsam kraft mer än en artist. King Krule är ett koncept och på Dum Surfer får det äntligen en konkret skepnad.

På Vi borde prata men det är för sent lämnade Les Big Byrd över micken och sitt modersmål till Anton Newcombe från The Brian Jonestown Massacre. Tre år senare är hans leverans av uppgiven realism fortfarande lika stark: ”Jag orkar inte se dig mer / Jag har ingenting att säga dig / Det gör alldeles för ont / Så bara håll dig ur min väg”, på knagglig svenska. På svenska som växte med att den blev otydlig, eftersom ämnet var en varböld, ett febrigt töcken, som att navigera mot sängen i ett kolsvart rum. Two Man Gang är motsatsen, en kraftansamling i en lyckobubbla. Joakim Åhlund sjunger om att hitta den lilla lågan i någon annan, som i sin tur gör att man orkar med grannarna, rubrikerna, uttalandena, debatterna; ekosystemet och planeten och avtrycken vi gör på dem. Liksom Les Big Byrds övriga katalog är Two Man Gang ganska primitiv. En stark melodi som vevas tills den antar oväntade proportioner – blinkande syntar till skrov, oregerliga gitarrer till ratt, stegrande trummor som segel och en besättning ord som dansar över båtens kropp. Två utvalda meningar som laddad kanon: ”Vårat gäng är bara du och jag / Alla andra kan dra åt helvete.”

Tänk att träffa en person vars face får dig att vilja existera ett år till. Tänk att sådant kan ske. Om inte för dig eller mig eller valfri mänsklig kropp så för en annan. Tänk att livet kan vara så. Med Two Man Gang skrev Joakim Åhlund en låt om det monumentala, om det upphöjda i att vara så kär att alla andra faktiskt kan dra åt helvete. När man träffar någon som gör världen så stor att man vill smalna ner den till bara den personen. Liksom Vi borde prata men det är för sent är Two Man Gang helt medveten om vad den behöver utstråla för att funka, och gör så. En raket utan nedräkning. En salighet – en arrogans till allt som inte är vi.

Från jazziga To Pimp a Butterfly återvände Kendrick Lamar i år med att album vars ljudbilder osade betydligt mycket mer samtid än dess föregångare. Med hjälp av stjärnproducenten Make Will Made-It är DAMN. mer inspirerat av nutidens radio-trap än av föregångarens stora ledstjärna, funklegendaren George Clinton. Beatet till HUMBLE. – albumets finaste stund tillika ett av årets stora hits – var egentligen tänkt att ges till Gucci Mane, men hamnade till slut hos Kendrick där det förvaltas på absolut bästa vis. Ovanpå den banala pianoslingan, som hos någon annan skulle låtit precis just det – banal – både utmanar och punkterar Kendrick sin konkurrens på hiphopscenen med en sällsynt nerv. Tillsammans med den ackompanjerande och ursnygga videon bevisar Kendrick att influenser kan hämtas varsomhelst ifrån – bibeln, samtidens radio, orättvisor och klassiska hiphopnarrativ – och samtidigt toppa både radiotopplistor och kritikerlistor. Kendrick Lamar fortsätter att, precis som övriga år han väljer att dela med sig av material, spela i en annan liga än sina kontemporärer. HUMBLE. är det ultimata beviset på det.

I samband med årets utgivning av singeln Perfect berättade Ed Sheeran för radioprofilen Zane Lowe att målet med låten var att skriva den fulländade kärleksballaden. En låt som skulle överträffa Thinking Out Loud så att han kunde undvika att brännmärkas av densamma. Han lyckades – när Musikhjälpen nyligen avslutades var Perfect programmets allra mest önskade låt. Kasta en macka till andra sidan jorden och du hamnar i den fem år yngre Ella Yelich-O’Connors territorium. Som Lorde slog hon igenom 2013, året efter Sheeran, och behövde inför sitt andra skivsläpp tampas med samma svåra uppgift – att brotta ner den genom en megahit redan definierade bilden av henne.

Man kan konstatera att Lorde verkar ha en annan syn på kreativitet än britten. När hon själv släppte en singel om den idealiska punkten – i Sheerans fall en partner, i hennes en plats eller sinnestillstånd – sköt hon undan topplistornas vurmande för romanticism och byggde en refräng kring att dekonstruera den mänskliga målbilden. Inför Melodrama började Lorde bolla med nya samarbeten. Hon skrev låtar som snarare vände ryggen mot Royals än försökte återskapa den. Den pulserande, strömlinjeformade Green Light var först ut, en ursnygg historia med handklappstvång, men det var med Perfect Places som hon skapade årets mest minnesvärda poplåt.

Likt en brygga mellan Pure Heroine och Melodrama innehåller den flera av Lordes karaktäristiska drag: ett bombastiskt beat, en flyktig text, en lika delar obekymrad och desperat sånginsats – en röst som reagerar på tyngden i varje ord. Mest av allt är den ett obestridligt anthem, inkluderande pop i dess renaste, mest intensiva form som ändå tar konstnärliga risker. Från en artist vars debutalbum präglades av höjdpunkten TEAM anlände en låt som lika gärna hade kunnat ha titeln TEAM 2. När pianot faller in efter 1:55 och Ella Yelich-O-Connor låter som tio personer: ”All of the things we’re taking / ’Cause we are young and we’re ashamed / Send us to perfect places”.

Perfect Places var en skimrande bukett blommor som hon till slut rev sönder. Saker kan vara perfekta men slutar alltid att vara det till slut. Det är ingen revolutionerande insikt att forma en hit kring men Lorde gjorde mer än så: Perfect Places var en påminnelse om att saker rasar för alla. Årets största låt handlade om att slå rekord, årets bästa låt var ett systerligt rop ut i natten.