Årets 50 bästa låtar – 2014

Skivbolaget PC Music verkar befinna sig i något slags parallellt universum, där allt du kan se är photoshoppat med en blänkande surface blur och där bubble tea och aspartam är det godaste som finns. I detta universum är Hannah Diamond världens största popstjärna och Keri Baby, samarbetet med A. G. Cook, låter ungefär som en Katy Perry-hit som blivit upphackad och sedan sammansvetsad i kanterna. Tänk dig att en av dina Sims-karaktärer skriver en kärlekslåt till dig, utan mänskliga parametrar men matematiskt uträknad för att vara en perfekt poplåt. “Play with my hair on a TV”, sjunger hen. Sedan: “I don’t wanna be an mp3, 320 kbps, you know that I feel, kinda real, kinda oooh”, och någonstans där slutar låten vara mest kitsch och blir ett surrealistiskt genidrag som du aldrig någonsin kommer kunna sluta nynna på.

Det kan räcka med 87 meter för att se hela livet sträcka ut sig. Det kan räcka med en låt. Killers Walk Among Us skrev en låt om vänskap som hade kunnat existera var som helst i världen men så snart de placerade Hisingen i titeln blev det en låt om hemstaden med stort H utan att de behövde rabbla gatunamn i lyriken. Den förkrossande vackra DIY-videon bidrog till att Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här kändes som den geografiskt mest definierande låten från Sverige i år. Raden ”Bring your best knife and meet me at sunrise” bar en av årets mest överväldigande rockexplosioner och ringade in känslan av blottade bröst och släppta spärrar.

Broadcasts sångerska Trish Keenan gick tragiskt bort 2011 i en lunginflammation till följd av svininfluensa. Precis som alla andra med bra musiksmak gillar Simian Ghost Broadcast – så mycket att de kände att de ville hylla henne med en låt. Echoes of Songs (For Trish Keenan) är enligt de själva en slags hyllning till Broadcasts musik och sätt att skriva låtar. Även om låttexten går in på orörd mark för Simian Ghost är musiken fortfarande den lättaste av sommarbrisar en solig dag vid havet. Den borde antagligen användas tillsammans med ljusterapi nu när vintern känns som bittrast.

På Benji har Mark Kozelek beslutat sig för att metaforer är överflödiga, och beskriver allt precis som han tycker att det är. Det förskönande filtret som präglat både Red House Painters och tidiga Sun Kil Moon är borta, Kozelek kan inte skriva ur en 25-årings perspektiv längre. Ben’s My Friend handlar om många saker och har ett långt händelseförlopp – han beskriver sin tråkiga sommar, handlar lampskärmar med sin flickvän, käkar crab cakes, pratar med sin familj, ser The Postal Service, tänker på första gången han träffade Ben Gibbard (som är Ben i låttiteln), får ont i benen, ger bort sitt backstagepass – och betydligt mer än så. Det är precis som att läsa en öppen dagbok, både alldagliga och personliga saker hinns med. Till detta presenterar Kozelek en halvjazzig ljudbild med ett drivande komp och ett blås som lika gärna hade kunnat platsa på Destroyers Kaputt. Den raka men ändå suggestiva ljudbilden är precis som Kozeleks texter, rakt på sak utan att egentligen ha en poäng.

Klassisk americana och Tom Petty möter shoegaze och krautrock i en nästan nio minuter lång svävande och drömsk rocklåt. Bara detta kvalificerar Under the Pressure till en placering på den här listan, men de fantastiska gitarrharmonierna och pianohooken förtjänar också att nämnas. Det är en demonstration av hur mycket som går att göra med en relativt enkel ackordföljd och ett bra groove så länge du har känsla och ett väldigt samspelt band. Men det som verkligen gör låten minnesvärd är att Under the Pressure känns så trösterik och melankolisk samtidigt, en låt som på något sätt ingjuter hopp i lyssnaren.

Robyn har de senaste åren studsat ovanpå ett stadigt beat. Do It Again spelar i samma liga, den högsta när det kommer till elektronisk pop. Hur vi betecknar musiken är av mindre betydelse, det är snarare vad musiken gör med en som spelar roll. De okontrollerade rörelserna är en följd av deras sockerstinna, men samtidigt pulserande mörker. Fusionen med Röyksopp har genom åren blivit ett hitkoncept av rang, när trion presenterade ett mer initierat och långtgående samarbete frigjordes all energi. Do It Again är en naturkraft som blåser omkull alla dansgolv, oavsett om publiken är Svenssons med tacomys eller hipsters med ankare in på bara huden. Styrkan är bredden, energin och glädjen – tre ingredienser som det nästan kokar över av.

I allra de flesta fallen är Mac DeMarcos låtar otroligt medryckande och catchiga men på det senaste albumet Salad Days, som släpptes den 1 april i år, ger han oss även den syntbaserade myslåten Chamber of Reflection. Stycket följer en lugnare våg som med den ovanligt deppiga texten ”No use looking out, it’s within that brings that lonely feeling / Alone again” visar oss att Macis även har en mognare sida. I den drömlika musikvideon är låten nedpitchad och en kvinnlig Homer Simpson chillar runt på Brooklyns gator – sådär som man brukar göra.

Jag läste en intervju med Little Jinder för ett tag sedan där hon berättade om när hon spelade på Emmabodafestivalen 2012 gjorde slut med sin pojkvän och fick mens på scenen på samma dag! Livet är inte en dans på äckliga rosor och Little Jinder vet. Få verkar veta att hon har gjort musik, främst på engelska, i många år innan 2014 slutligen blev hennes hittills bästa och snyggaste år (jo, stilmässigt)! På bara detta år har hon hunnit samarbeta med två av Sveriges största pastellälsklingar, det vill säga stylisten Tommie X och fotografen Arvida Byström som båda varit med och skapat videon till Ful och tråkig tjej tillsammans med Jinder. Det är en poppig och sjukt rakt-på-sak skildring av hur hjälplöst det kan kännas att längta tillbaka till någon som krossat ens hjärta och en lovar sig själv att aldrig någonsin bli kär igen.

Proffset på hjärtekross sjunger ut om hur det känns att befinna sig i botten av en brunn och återuppleva sitt egna helvete. Our Love är nedgången och skälvande romans. I sann Smiths-anda lyckas Sharon Van Etten kombinera musik i dur och lyrik i moll. Intensiteten i rösten och countrysvävande elgitarrslingan som går på rundgång bygger en av årets bästa hymner.

Jag satte denna låt som nummer 2 på min lista över årets bästa låtar och ”någon” i redaktionen skakade på huvudet och jämförde den med Burken och Erikanes dänga Do You Wanna Be My Fjortisboy från 2009. Hen menade inte väl men jag hade tagit det som en komplimang. Smek ditt inre barn följer på många sätt samma tema. Charmen i att ringa upp och lägga på och dricka sprit och ha fest och inte ha en aning om vad som ska hända härnäst. Och att sedan kunna skylla det på att en faktiskt bara är ett barn! Lilla Lovis kommer för alltid att vara right on point, precis som Burken och Erikane. Vi vågar bara inte erkänna det, för tonårsromantiseringen är totalt exponerad. Det är inte Håkan Hellström vi snackar om här. Det är inte en medelålders man som sjunger om att vara uppe på taken och högt över staden längre, det här handlar om att dricka en drink eller två och tro att kärlek är någonting en ska ge, inte få och KÖPA UT ÅT SITT INRE BARN!

Vissa låtar skrivs på under en timme medan andra tar tre år. I’m Not a Part of Me ska enligt uppgift ha skrivits på fem minuter blankt dagen innan Cloud Nothings gick in i studion, som en blixt från klar himmel. Det är en poppunkig käftsmäll till singel som klockar in på strax under fem minuter. Enligt sångaren Dylan Baldi handlar låten om att hitta sig själv bland alla ens minnen och upplevelser. Som låt innehåller I’m Not a Part of Me inget nytt, utan är snarare en fenomenal uppvisning av vad Cloud Nothings har kapacitet till att prestera.

Here and Nowhere Else slutade på plats 45 när vi summerade årets bästa album, det album som denna låt är en del av. Samtidigt som det är en utmärkt fristående singel gör den sig också perfekt i ett albumsammanhang tillsammans med de shoegazeiga gitarrerna på Pattern Walks. Att skriva en singel som både kan stå på egna ben och kopplas ihop med andra låtar är inte det lättaste, men Cloud Nothings har lyckats. I’m Not a Part of Me har en given plats på listan över årets bästa låtar. Den hör hemma here and nowhere else.

Sam Moss har en önskning till sin födelsedag: “I wish you would see what I see”. Det är en textrad som skulle kunna vara tagen direkt ur manuset till Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en textrad om kärlek i upplösning. Murmurs är stillheten i ett tomt rum när det regnar och åskar utanför, tillräckligt ljuddämpat för att det bara ska vara bakgrundsljud. I centrum står du själv och förbannar att önskningar aldrig slår in, trots att du tänkte på det så intensivt när du blåste ut ljusen på tårtan. Om allt ändå vore som på film.

Den där vibrerande Velvet Underground-fiolen återupplivades i år av debuterande Ought. I Habit kommer den in lagom till låtens klimax, där Tim Beeler med en hudlös desperation vädjar om att inte lämnas ensam. Innan dess har en historia om begränsningar, beroende och resignation målats upp, placerat på ett ”non-specific party, in a non-specific city, or anywhere” – en formulering som gör stora, allmängiltiga anspråk och också lyckas med dem. Albumet More Than Any Other Day var genomgående fängslande och smart, men det var på Habit som Ought fångade det med som störst känslor.

Det är något visst med ett albums sista låt. Samtidigt som den har till uppgift att knyta ihop säcken så brukar det finnas utrymme till att vara extra lekfull eller experimentell, just bara för att det är den sista låten. När jag valde låtar att skriva om i denna lista råkade tre av fyra vara sistaspår, ett av dem är Every Time the Sun Comes Up som avslutar Sharon Van Ettens mästerliga Are We There. Det är ett sånt där spår jag beskrev – knyter ihop säcken samtidigt som det är en av Van Ettens mer lekfulla stunder. Den vackert uppbyggda låtstrukturen kantas av stundtals absurd lyrik, ”I washed your dishes, but I shit in your bathroom” kan vara en av årets mest omtalade textrader.

Varje gång jag ser Are We Theres albumframsida så tänker jag på Every Time the Sun Comes Up. Så fina och så bra, båda två.

På ett sätt så är Oxygen lika repetitiv och stel som en hackande LP-skiva, på ett annat plan är den ändlöst dynamisk och utvecklas genom lager på lager på lager av ljud och oljud. Det är i kontrasten mellan dessa två element som Oxygen får sin laddning och brutala kraft. Thor Harris smattrande trummor är overkliga i sin intensitet, och Michael Gira har inte låtit såhär fullständigt sinnessjuk sedan 80-talet. “I’ll steal all the oxygen!” vrålar han, och låten förvandlas till en extatisk domedagssymfoni komplett med tungmål och atonala trumpeter. Swans är bevisligen helt galna, men de är mästare på sin galenskap. Deras musik har en helt egen logik, en logik som de tack och lov inte kompromissar med ens en millimeter.

Öppningsspåret simpla språk sätter direkt ton för vad som har kommit att känneteckna Yumi Zouma. Syntens dalar och de distade trummorna får oss att träda i dimman. Och även fast det anses vara för himla gulligt så är det som en komprimerad powerballad. Lite som att rensa bort krafset och behålla essensen för vad som gör en bra hit. Samplade radioröster skrävlar vackert i kör med den lätta men snärtiga rösten. En vill göra jazz hands i slow mo varje gång.

En av årets mest uppseendeväckande musikaliska stunder var när 39-åriga Sia lyckades låta som en destruktiv tonåring i sina sämsta år. Chandelier lär likt Kendrick Lamars Swimming Pools (Drank) ha fått enorma mängder människor att festa till musik som berättar för dem att festen i vissa fall är rätt ofestlig. En utekväll lät som en utplånande pandemi och det genom ett röstomfång som sällan skådas i samband med välskrivna kommersiella poplåtar. Efter fem album och mer än femton år som rätt känd gick australienskan och blev superstjärna på knappt fyra minuter. Under ett konkurrenskraftigt år då sångerskor som Taylor Swift och Ariana Grande nästan spelade sönder Youtube var Chandelier den storslagna hitlåt som bäst lyckades kombinera en slagkraftig och storslagen refräng med en bulldozer av känslor.

Att döpa inledningsspåret på sitt debutalbum till ett statiskt konstaterande kan betyda brist på fantasi men det kan också vara en ironisk väg in i en total urladdning. The Hoteliers förstalåt är en smärre myriad av ord som håller sig saklig och lugn fram tills en minut återstår. Då slutar Christian Holden att låta som en svärmorsdröm för emoscenen och verkar vilja lämna sin kropp. En sällsam berättelse om att vara bräcklig och otillräcklig sträcks ut till ett anfall. Avslutningsversen gläfser han fram, och i meningen ”I had a chance to construct something beautiful and i choked” hänger han uppstannande upp i det sista ordet. Så startar Home, Like Noplace Is There, med åtta låtar kvar är man redan svettig.

Inför Every Man.. rekryterade Caleb Karvountzis ett gäng musiker och en producent. Tiny Little Houses gick officiellt från att vara en mans sovrumsbaserade soloprojekt till ett riktigt band. Det märks. Visst, det luktar fortarande lo-fi lång väg men nu är produktionen, texten och framförallt ambitionen större än tidigare. Med en låttitel som skulle göra de flesta emoband avundsjuka är Tiny Little Houses fortfarande övervägande introverta, men musiken innehåller nu ett självförtroende som är stundtals förtrollande. Det är lätt att dra paralleller till genredominerande artister som Elliott Smith eller The Microphones, och visst är likheterna många gånger stora. Faktum är dock att Every Man.. klarar av att stå på helt egna ben som årets kanske vackraste noise folk-stund.

En av Damon Albarns allra främsta styrkor, förutom att vara världens snyggaste i en jeansjacka, är hans innerlighet och intimitet. När han på Roskilde i somras avtäckte Blur-klassikern Out of Time fanns en nerv som berörde på djupet, likaså under den avskalade versionen av Gorillaz-spåret Don’t Get Lost in Heaven. Det är i dessa fotspår vi hittar Heavy Seas of Love, en av årets allra mäktigaste kärleksballader. Den känns och den berör. Att Damon Albarn är något utav ett musikaliskt geni är för de flesta en självklarhet, men att i över två decennium lyckas nå våra känslor kräver något extra. Det finns inte ord för att beskriva vad kärlek gör med en, men Damon Albarn gör ett värdigt försök.

“A lot of people don’t get [my voice] and they’re like, ‘You can’t sing. Stop. What are you doing?’ And it’s funny to hear a lot people say I sing in falsetto because it’s not falsetto—that’s my voice.”

Jag tror tyvärr inte att Shamir har hört det där för sista gången. Människor har sagt åt honom hur han ska vara hela hans liv och det är ingenting som kommer att sluta när han storskaligt slagit igenom. För även om EP:n Northtown från i somras fick en del uppmärksamhet med sin sovrumsdisco, så var det med On the Regular som Shamir verkligen visade upp sig själv och hur bra han är. Den är närmare Azealia Banks stöddiga hip house än han varit förr och även om det inte tummas på hans väna karaktär så är det en skoningslös låt. “Ta mig som jag är – eller dra åt helvete”. Nästa år släpps debutalbumet på det anrika skivbolaget XL och om On the Regular är Shamir on the regular så finns det inga gränser för hur bra det kan bli.

Linda Pira gjorde sig ett namn för den bredare massan under 2013: efter ett par lyckade samarbeten med Stor ställde hon sig på egna ben med EP:n Matriarken, fick en egen dokumentärserie av SVT och belönades slutligen med “Årets nykomling” på Grammisgalan. Hon inledde sedan 2014 med att släppa en remix på sin hit Knäpper mina fingrar, där Stor fick ta ett steg tillbaka till förmån för flera av scenens intressantaste namn. En mer etablerad Cleo, som levererar en av sina tyngsta verser på länge, samsas med namn som Rawda och Joy (se även hennes insats när hon gästar Lorentz på Där dit vinden kommer). Faktum är att det för den oinsatte hade varit svårt att avgöra vem som är ny gamet: samtliga artister levererar kaxiga rader med ett förbluffande självförtroende som övertygar vilken skeptiker som helst. Med hjälp av Masse ur The Salazar Brothers lindas den hybrisgränsande lyriken in i ett lika krossande beat. Efter ha upplåtit större delen av låten till en mini-showcase av vad Sverige har att erbjuda är det drottning Pira själv som får sätta punkt för en av årets mest övertygande kollaborationer.

The Brae är inte bara själva mittpunkten på Yumi Zoumas självbetitlade EP och det första vi fick höra ifrån dem: det är också namnet på en av bandmedlemmarnas hus där de brukade tillbringa mycket tid med varandra. Nu är huset och området runt omkring demolerat av en jordbävning och trion utspridd mellan tre kontinenter, men The Brae står kvar som en stadigt sammanhållen och fjäderlätt poplåt. Både det bästa och mest typiska med Yumi Zouma finns koncentrerat här, i skickliga åttiotalsreferenser och en blottläggande skörhet.

På pappret borde inte Lonely Richard fungera. Den inleder med en monotont malande ackordföljd som sen leder in i en refräng som knappt är urskiljbar som en sådan. Sen tillbaka till samma malande gitarr. Men någonstans i bakgrunden ligger Damon McMahons röst och utgör hela skillnaden. Den låter nästan opersonligt känslosam, som om han bar på en bedövande sorg. Samtidigt mässar han åt sig själv, ”have yourself a good time”, om och om igen. Han uppmanar till fest men egentligen vill han bara ha någon som kramar om honom. I låtens slutskede gör Iceages Elias Bender Rønnenfelt entré, bara för att med uppenbart fejkad energi, som ett medvetet grepp, ”du du du”-nynna Lonely Richard till sin död. Beståndsdelarna är inte särskilt imponerande på egen hand, men tillsammans bildar de en naturkraft stark nog att flytta berg.

Perfume Genius slösar inte direkt på lyssnarens tid, det känns oftast som att det varken går att lägga till eller ta bort något ur Mike Hadreas musik. Alla komponenter är genomtänkta och välplanerade, låtpartierna varar inte särskilt länge och upprepas inte mer än absolut nödvändigt, vilket oftast är en hälsosam och opretentiös inställning till popmusik. Men Grid är så jävla bra att det verkligen är svårt att inte önska att den vore längre än sina knappt tre minuter. Under den tiden hinner vi bekanta oss med ett antal olika mullrande bassyntar, en skruvad text om att skita ut och svälja diamanter, en helt underbar sångkör som låter direkt hämtad från 30-talet, samt trumpeter och ett svängigt beat. Inte en enda bortkastad sekund med andra ord, så det är bara att trycka på repeat och lyssna igen.

Uttrycket ”tänkte leva life” är så enkelt och så rätt att det är svårt att tro att ingen riktigt använt det förut. Det gångna året har det blivit en del av vår samtid, vår kultur och vårt vokabulär. Det är säkert bara en tidsfråga innan det förevigas i Svenska Akademiens Ordlista. Få artister besitter förmågan att låta sin musik leva ett eget liv, men den samtidsinjektion och textförfattare som är Lorentz har kokat ner nuet i en massiv r&b-karamell där mäktiga produktioner samsas med ett vackert bloggspråk. Och mitt i allt detta råkar Där dit vinden kommer vara festens epicentrum.

När singeln Forever släpptes så var det mer än bara ett bra tecken på vad vi hade att vänta oss av det kommande albumet Plowing Through the Fields of Love, Forever är också en helt magisk låt på egna meriter. I ett crescendo av stråkar och trumpeter ökar trummorna tempot medan Elias Bender Rønnefelts intensiva röst ladder låten med så mycket elektricitet att du borde ta tag i närmaste jordade föremål för att undvika den dödliga stöten som utan tvekan döljer sig någonstans i musiken. Att Iceage hade intensitet och energi visste vi sedan innan, men att de hade en sådan närvaro och förmåga att framkalla atmosfär förstod vi inte förrän vi hörde Forever.

Få låtar kändes lika dubbla det gångna året som All Under One Roof Raving av Jamie xx. Å ena sidan var den sampletyngda bangern proppfylld av melankolisk nostalgi, suktande efter en klubbperiod som Burial i en magnifik intervju beskrev fångande: ”No mobile phones back then. Anyone could go into the night and they had to seek it out.” Å andra sidan verkade 2014 stundtals vara en gågata avspärrad endast för London-producenten – efter Sleep Sound och Girl blev All Under One Roof Raving ett furiöst crescendo som snarare gjorde sig redo för dansrevolution än att smeta ut någon sentimentalitet. För ett par år sedan informerade Mogwai allmänheten om att hardcore hade längre medellivslängd än gemene människa – i år gjorde Jamie xx samma sak med den brittiska genrenamnen. Sex minuter efter den inledningen återstod mest att nicka och visa att man förstått.

Även under de kallaste dagarna av året kan man drömma sig bort till varmare breddgradet – det är bara sätta på McBriare Samuel Lanyon. Han har under de senaste två åren gett oss två fullängdare, 2 och Salad Days, och EP:n Rock n Roll Night Club under sitt alias Mac DeMarco. Redan i introt till den senaste fullängdarens första singel, Passing Out Pieces, kastar han in oss i en solig sommarvärld som ger en lite av ett solsting – ni vet när man inte har kontroll över sitt huvuds rörelser och man har konstiga feberdrömmar men ändå gillar’t och vill dansa. För mig är detta en utav hans starkaste låtar, en sådan låt som bara inte går att sitta still till (säg ”sitta still till” snabbt sex gånger).

Mr Noah börjar som en djungelexpedition. Det är så snårigt att man går vilse. Noah Lennox tycks slitas mellan sina olika upplagor: Animal Collective, Tomboy, Person Pitch, och den Panda Bear vi såg på Daft Punks Doin’ It Right förra året. Men när Mr Noah till slut hittar fäste och exploderar ut i rytm är det som ingen Noah vi sett förut, och samtidigt alla av dem. ”He got a really big chip on a le-e-e-eg / don’t want to get out of be-e-e-ed” sjunger han, lekfullt, och drar ut på orden på ett sätt som påminner om ett barns skaparglädje. Lyssnareffekten blir någon sorts Benjamin Button i superfart. Tio, femton, tjugo år rinner av en. Sen är det bara att leka med.

Efter att ha hört Todd Terje och Bryan Ferrys tolkning på Robert Palmers 80-talslåt är det omöjligt att höra originalet på samma sätt igen. Helt plötsligt låter den stressad, halvhjärtad och, ärligt talat, ganska platt. Det här är alltså inga åsikter jag bar på för ett år sen, innan Todd Terje omvandlat Johnny and Mary och låtit Bryan Ferrys stämma svepa över den som ett varmt täcke. Geniarbetet bestod i att sakta ner den med ett par hundra BPM, lägga till ett skimmer av 80-talsnostalgi, och helt plötsligt hade även texten fått nytt liv, så här 34 år senare. ”Johnny’s always running around / trying to find certainty”, sjunger Ferry, och får det, med hjälp av sin viskande men massiva röst, att låta som om hela världen står på spel.  Under de 6 minuter och 32 sekunder låten varar känns det faktiskt också så.

En vän till mig sa följande angående Solen: ”Vi satt på våra rum under BD-affischer. Ibland blödde våra pophjärtan. Sen gick vi ut gymnasiet och det var mer eller mindre över. Det känns skönt att några har kommit för att plocka upp oss lite igen.” Med fläng av Kent-tendenser och skälvande rop så känns den dystra ivern i Kom kom kom. Det är enkelt och kort. En låt som har kommit att toppa många listor med ett stabilt banande riff och icke-labil melodi.

Ganska exakt ett år efter Bipp, som toppade min personliga lista under 2013, återvände Sophie med Lemonade. För den som är bekant med bubblegum bass, genren Sophie banar väg för, är resultatet kanske inte så förvånande. Den sockersöta rösten alternerar mellan två banala fraser, slänger ur sig en refräng i full fart och det bastunga beatet som borde ta så mycket plats blir på något sätt sekundärt. Lemonade lurar in oss i en falsk trygghet med sina upprepade krokar och precis när det börjar bli förutsägbart går Sophie på knockout. Likt en boxningsmatch med Muhammad Ali är det över på under två minuter, men det krävs sedan bara någon sekund i sällskap med den sliskiga mirakelmedicinen för att vara redo för en ny rond. I takt med att vimmelkantigheten släpper är det lätt att fråga sig om Sophie ligger tio år före, eller alla andra bara tio år efter.

Jag kommer ihåg när M.I.A. släppte Matangi förra året och jag blev alldeles tårögd för att hon återigen vågade krossa allt eventuellt motstånd och lägga upp allting på bordet, precis som det är. Silvana Imam låter inte ett dugg som M.I.A. men det är exakt samma känsla jag får. Jag hade aldrig hört talas om henne förrän i år då hon tillsammans med RMH Management blev rappens Tarantino. Svär på min mamma är 3:28 minuters ägande av alla som känner sig kränkta av Silvana Imam. Hennes självförtroende lyser lika starkt som neonljusen på sommarens open airs och hon är verkligen den nagel i ögat som den svenska hiphopscenen och musikscenen i allmänhet behövde i år. Men det är inte slut här, vi vet att alla kommer att tvingas veta vem hon är innan nästa år är slut, och jag hade inte kunnat vara nöjdare över att hon finns.

Jag väntade under hela Real Estates Way Out West-spelning på att få höra Talking Backwards. Efter att först ha hintat om att ett extranummer inte skulle hinnas med dök de fyra herrarna åter upp på scen, och framförde just den låten. Spelningen i sig var inte särskilt minnesvärd, men att få höra Talking Backwards var något jag väntat länge på. Musikmässigt låter det precis som en Real Estate-låt ska, glatt och melankoliskt på samma gång utan att det ena överglänser det andra. Låten känns både retro och modern, något som kan tillskrivas den höstmysiga produktionen och Martin Courtneys stadiga gitarrspel. Istället för en käftsmäll som så många andra singlar brukar beskrivas som, är Talking Backwards snarare en go klapp på kinden – och en av Real Estates finaste stunder.

Ett spikrakt driv bär med sig en text som känns direkt hämtad ur en hemsk feberdröm, gitarrerna maler och brusar tillsammans med den fasta basgången. Inte överproducerat, inte heller slarvigt, utan rått och okonstlat, balanserande perfekt mellan rock och pop. Solen får det att verka så enkelt, men det är svårt att skriva och framföra musik av den här kalibern: det kräver självsäkerhet, stilkänsla och talang, något det här bandet har i överflöd. Att Estelle fungerar lika bra på klubben som hemma i hörlurarna på bussen är också beundransvärt.

”Talk to me”, ”save me”, ”put your number in my phone” vädjar Ariel Pink på ledsingeln till pom pom. Han är ensam. Vill ha någon att prata med. Put Your Number in My Phone vältrar sig i glad solskenspop från 60-talet, men ett kompakt lager av melankoli penetrerar vartenda ord. Det trollnarrativ Pink skapat åt sig själv i musikmedia finner emellertid sitt musikaliska motstycke här, när en telefonsvarare rullar igång. Genom bruset hörs en frågande kvinnoröst.  ”I haven’t heard back from you and…”, börjar den, innan rösten dränks i det dansanta popljudet. Trots all förmodad hjärtesorg har han inte brytt sig om att ringa upp. Ariel Pink leker med förväntningar lika mycket som han leker med känslor, varpå man aldrig riktigt vet var man har honom. Hans musik vilar åtminstone förutsägbart nog tryggt, och högt, på den här listan över årets bästa låtar.

La belle époque i all ära, men den bästa låten på Tigerdrottningen är med största sannolikhet Godhet. Texten visar Jocke Bergs författarskap från dess allra bästa sida, där kärlek, makt, våld och beroende flyter ihop och byter plats med varandra samtidigt som de opålitliga karaktärerna vandrar in och ut ur fokus. Den godhet som dyrkas slås i spillror när Beatrice Eli förkunnar att ”jag är ingen jävla ängel / och du blir först mot väggen / som ett varnande exempel / för nya generationer / på vad som händer / när man inte tror på godhet”. Den elektroniska produktionen och de massiva trummorna lägger in nådastöten och understryker bara den här låtens briljans ytterligare.

Tobias Jesso Jr. är en av de som nått sitt mål med bokstavligen blod svett och tårar. Efter ett antal misslyckade försök till en musikkarriär som songwriter i Los Angeles, en motorcykelkrasch och dåliga besked om hans mammas hälsa, gav han upp och åkte tillbaka till Vancouver. Med sin musikutrustning fortfarande kvar i L.A. började han spela på sin systers piano och resultatet var något helt annorlunda än vad han tidigare skapat.

Nu är han definitivt på rätt spår och kommer den 17 mars att släppa sitt debutalbum Goon via det New York-baserade skivbolaget True Panther Sounds. En av låtarna vi redan fått höra är den simpla men otroligt vackra True Love som får en att hålla andan för att kunna ta in så mycket som möjligt av både hans bräckliga röst, raspiga piano och fina lyrik. Det går alltså äntligen bra för Tobias Jesso Jr. – han har gjort oss knäsvaga.

Tidigare i år släppte Lykke Li I Never Learn som den sista delen i hennes albumtrilogi. Albumen som hon spridit ut under sex års tid har inte låtit det andra likt och det senaste är nästan motsats till debuten Youth Novels – nedstrippad i oftast ett fåtal instrument med fokus på de brutalt ärliga texterna och hennes skärrade själ. Bara introt till titelspåret som består av en enkelt drivande akustisk gitarr skulle kunna gå en bra bit ensamt, att hon sedan kommer in och sjunger om blåa månar och tårar som kan smälta is, ger oss en refräng där och avslutar med ett långt stråk-, gitarr- och aaaah-fyllt outro gör det hela bara älskvärt sorgfyllt och tidlöst.

I Pendulum är det väl ingenting som riktigt står rätt till. Takten hoppar runt och lägger sig aldrig tillrätta. Gitarrsoundet doftar av funk men det finns ingenting funky med låten. Och FKA twigs är så ensam när allt hon försöker vara är det raka motsatta. Ändå klaffar allt. Refrängen, med en hook som har en enorm anthempotential, är så lågmäld och återhållsam att det gör riktigt ont att sjunga med i den. En hängiven kärleksexplosion som aldrig bryter loss, precis som det hon sjunger. Just det är vad som gör Pendulum till en oförglömlig sorgevisa.

Man kan säga att TV-framträdanden i amerikanska kvällsprogram har tappat sin slagkraft i och med det större informationsflöde som internet bär med sig. För Future Islands, däremot, blev det redan klassiska framträdandet ett av årets mest minnesvärda TV-ögonblick. Samuel Herring lyckades få sitt energiska kroppsspråk och råa sångstil att gå rakt genom rutan. David Letterman visste knappt var han skulle ta vägen efteråt. Men för de som följt bandet och sett dem spela på små scener (som på Hultsfred 2012) var själva framträdandet inget nytt – de gjorde ju bara det de alltid gjort. Skillnaden var Seasons (Waiting On You). Bandets bästa låt hittills är egentligen inget mer än en perfekt poplåt om kärlek som är extremt lätt att relatera till – den råkar bara bli överskuggad av årets bästa TV-framträdande.

För ett par månader sedan blev iLoveMakonnen nedryckt och slagen på scen av en åskådare när han framförde sin stora genombrottslåt. Inte sedan en intet ont anande Lil B blev attackerad under en intervju för tre år sedan har någon gjort ett lika kvalificerat angrepp på good vibes inom hiphopvärlden. I en kommersiell musikindustri som kryllar av cyniska budskap har ett leende och en kärleksfull inställning blivit näst intill lika provokativt som dess motsats. iLoveMakonnen lämnade bakom sig en värld där han sålde droger på helgerna och festade på vardagarna och med det i backspegeln kostade han på sig att skriva en av årets bästa partylåtar. Årets hook och charmigt tveksamma verser – efter ett par månader hoppade Drake på tåget och bidrog med det finaste han kunde göra; han noterade kärnan i singeln och sänkte sig till Makonnens nivå. ”I made my own style” sjöng Makonnen, och medan vissa blev irriterade tog de flesta honom till sina hjärtan.

Stridslysten rädsla inför ny teknik känns generellt som ett ganska ofräscht och kvävande musikaliskt grepp. På Digital Witness sjunger Annie Clark om en tid där självspeglandet gått för långt, om att ligga sömnlös och sitta lamslagen av att inte dokumentera sitt liv inför andra i sociala medier. ”Won’t somebody sell me back to me?” är hennes slutgiltiga vädjan om att återfå kontrollen över sina handlingar. Men i linje med albumet St. Vincent i helhet framställs varje mening som ett stort triumferande, här förstärkt av underliga, mekaniska trumpeter och Talking Heads-minnande gitarrslingor. På den vägen lyckades St. Vincent göra en låt om teknofobi till något av det mest moderna vi hört i år.

Knappt halvvägs in i Lost in the Dream infinner sig en av årets mest uppskattade låtar.  Sju minuter av ekon och stadig trumvirvel som ledsagar hela spåret igenom. Kanske den mest Dire Straits-iga låten från skivan. Bit för bit byggs kraften i denna hit för att till slut kulminera i nyanser av synt och hårt slirande gitarrer. Konstruerad som en popsymfoni om en så vill. Lika poetiskt byggda som de andra låtarna från Lost in the Dream men med en slagkraftig vilja som rycker med till extas.

I år sökte strålkastarna till slut upp Tobias Jesso Jr., trots att han redan förra året la upp ett särdeles utsökt musikstycke vid namn Just a Dream som fick folk att skicka ut jämförelser med Mark Linkous, Daniel Johnston och John Lennon. På den senaste singeln Hollywood var produktionen renare, inte nödvändigtvis till hans fördel, men det försiktiga blåset, det enkla pianot och den där rösten som inte filtrerar bort några känslolägen gav ännu en tidlös komposition där året 1995 i texten lika gärna hade kunnat vara 1965. I låten tar Vancouver-sonen sitt pick och pack och följer drömmarna till änglarnas stad. Med följer de förbannade tvivlen: ”Somewhere I lost my mind; it’s never coming back / And I don’t know if I can make it and I don’t know if I should”. Den karga bilden på näthinnan liknar den som bröderna Coen filmade i musikskildringen Inside Llewyn Davis. En sorgsen sexminutersballad om dagarna som går, rastlösheten som föds och tankarna som virvlar, runt, runt.

”It’s not easy! Many men and women have lived empty, wasted lives in attics trying to write classic pop songs.” Den här repliken ur musikalfilmen God Help the Girl – skriven av Belle and Sebastians Stuart Murdoch – förklarar popmusik som någonting förhöjt i dunkel, nästan bortom mänskligt medvetande. Samtidigt beskrivs en motsägelse: att de mest självklara låtarna, de som lyssnaren tycks känna igen från hela sitt liv, ofta är de svåraste att skriva. Alvvays å andra sidan fick in en låt ämnad åt evigheten redan på sitt första album, placerad som spår nummer två. Archie, Marry Me vältrar sig i perfekt poptematik: fågelkvitter, studieskulder, namn-bokstaveranden, seglatser över Atlanten och världens mest trånande ”hey, hey”-refräng som naturligtvis utvecklas till ett frieri. Den största problematiken här yttras i raden ”too late to go out, too young to stay in”, samtidigt som man befäster känslan av tidlöshet. Oavsett hur många frustrerade timmar Molly Rankin tillbringat uppe på någon vind lät Archie, Marry Me alldeles självskriven, och som en låt att återkomma till i många år framöver.

”I wanna lip-synch. I wanna pour champagne on myself…”. När Iceage intervjuades i Revolt TV tidigare i år var programledaren mycket taggad på att diskutera just detta spår från det nya albumet. The Lord’s Favorite var nämligen första singeln från Plowing Into the Fields of Love och även det första Iceage släppt som inte lät som Iceage. Med andra ord var det för många ett riktigt slag i ansiktet kombinerat med ett av årets bästa musikvideos som för övrigt inte tog längre än en dag att spela in. Allt som allt är detta en låt om att befinna sig på världens absolut högsta topp och känna sig som Guds mest älskade barn. The pressure i Ecstasy har istället övergått till hybris x100 och vi älskar det.

En blöt utekväll 2010 på Avenyn i Göteborg är så långt ifrån Caribous excentriska värld vi kan komma. Producenten Dan Snaith omvandlade Park Lanes Finlandsfärje-aura till något så klyschigt som en tropisk oas. Subtila Jamelia smekte våra öron innan det var dags för det hysteriska eggandet i Odessa att penetrera våra trumhinnor. Än i dag kan jag dagdrömma till den där regniga kvällen som inkluderade allt för mycket värme, kärlek och nya bekantskaper.

När Caribou fyra år efter albumet Swim avtäcker Can’t Do Without You är fönstren fortfarande igenimmade. Temperaturen är som i en bastu, men musiken har bytt riktning. Dan Snaith har inte uppfunnit hjulet, han har återanvänt gammal hångelhouse som får tiden att stanna. Musik må gå i cykler, men få har den senaste tiden lyckats få en formel från 70-talet att kännas lika levande som de här slingorna som kryssar genom luften likt kärlekspilar. Att lyssna på Can’t Do Without You är som att vara kär, och en ständig påminnelse om vilken drog sann kärlek är. Beroendegraden är enorm, men också styrkan i det repetitiva mönster och byggande som får låten att gång på gång nå sitt klimax.

För att beskriva storheten i musik bryts den ofta ner i mindre beståndsdelar. Många gånger kan överblicken te sig överväldigande och således blir det lättare att studera det lilla och konkreta, än det stora och diffusa. Detaljer som tidigare förbisetts upptäcks, nyanser som dolts i mörkret går plötsligt att urskilja och musiken får följaktligen ett nytt djup. Det var också den inledande angreppspunkten på Two Weeks.

Både sett till sången och lyriken är Two Weeks en logisk utveckling från EP2 och dess singel Water Me. Texten på den senare är mer trevande, vilket amplifieras av hur rader som “he won’t make love to me now / not now, I’ve set the fee” viskas fram. Givetvis är viskningarna ett stilgrepp i sig (som återkommer på LP1), men när det ställs mot det svällande självförtroendet på Two Weeks är kontrasten stor. “Higher than a motherfucker / dreaming of you as my lover” är de första mullrande orden, och de följs med “you say you want me / I say you’ll live without it” och redan då har twigs etablerat sig som den nya ledaren, med ett nytt kaxigt självförtroende. Röstmässigt visar hon på en lekfullhet som återfinns hos en kontemporär kollega i Jessie Ware, men samtidigt ett sällsynt pondus som hittas bland de allra största, likt Mariah Carey.

Produktionen kan lättast beskrivas som det bästa av två världar: med en fot i trip hopens rike, hem åt storheter som Tricky eller Portishead. Den andra står stadigt i en elektronisk bransch som nyligen genomgick en dov, basfokuserad revolution med pionjärer som James Blake i spetsen. Ändå är Two Weeks helt egen, och för sig mer likt r&b än något annat. FKA twigs visar att hon är helt banbrytande samtidigt som hon är helt tidlös: storheten är uppenbar oavsett om studien är makro- eller mikroskopisk. 2014 tillhör FKA twigs, och som drottning över sin droginfluerade r&b regerar hon höljd i ett andlöst skimmer.