Årets 50 bästa låtar – 2015

Inför releasen av Garden of Delete dök det på en obskyr, fiktiv blogg upp en intervju mellan Daniel Lopatin och en påhittad alien vid namn Ezra (som spåret är döpt efter). Intervjun fungerar som en förklarande bakgrundshistoria till albumet och dess spår, men det är egentligen väldigt lite som klargörs. Oneohtrix Point Never har aldrig varit intresserad av regler, och när de bryts (vilket görs konstant och hela tiden) är det inget ställningstagande åt varken det ena eller andra hållet. I det universum där Lopatin verkar finns inga regler, finns det mot förmodan några så är de diametralt motsatta från det vi är vana vid här på jorden. Utomjordisk är ett adjektiv att sätta till Ezra, futuristiskt är ett annat. Korta melodiska slingor läggs över varandra i ett organiserat kaos där så snart en riktning går att ana gör låten en tvär gir, ut ur en dimension och nästa. Det är experimentell elektronisk musik i dess absoluta framkant, som om allt från PC Music omkodats igenom en Commodore 64 och spottats ut i form av ett stycke som är lika delar ambient, trap och sinnessjuka beats. Resultatet är fantastiskt.

Samma dag som Skepta blev bokad till Roskilde så kunde sommarens stökigaste ögonblick mycket väl redan förutspås. Om 2015 var grime-scenens återtåg så var bangern Shutdown kaptenen som ledde vägen för det. Såväl Jamie xx som Drake & Kanye West har i år saluterat dagens kung av grime – och då har han ännu inte släppt sitt efterlängtade album Konnichiwa. Shutdown är ingenting annat än en av årets stora klubbvältare och har banat vägen för att namn som Stormzy och Section Boyz fått välförtjänt uppskattning på bred front. När soundtracket lyder Shutdown: släng på er fetaste tracksuit och ge er ut och stöka.

Några månader innan våra tidigare kollegor på musikredaktionen PSL la ner, så hann de med att lista världens bästa låtar om Malmö. Skulle den listan göras idag så skulle en rad låtar från det självbiografiska mästerverket Lebensraum! finnas med. Var man än växer upp i världen så brukar man till slut landa i en stark tro om att stadens skor är alldeles för små. Kastanjerna och Ystadvägen, det räckte aldrig för Jonathan Johansson. Lätt att släcka 98 lindar in funderingar kring, idag lika aktuella, orättvisor och en tro på att allt är bättre någon annanstans i stillbilder från ett blåsigt Malmö. Advance Patrol-Gonza, Stippes och lasermannen får alla plats i den ovanligt svängiga Malmö-skildringen.

Grädden av svensk indie slirar återigen runt i gitarrmoln som sneglar mot himlen och amerikanskt 90-tal. Någonstans där finns YAST, som med tågluffarindie flörtar med The War on Drugs. Kvintetten från Sandviken, ett nytt indienäste i Sverige, har äntligen introducerat slackerindie för våra breddgrader. Med en drömsk och shoegaze-klingande refräng blåser en av årets starkaste svenska indielåtar fram. Den forcerar i sina bästa stunder likt en orkan, men är i grunden drömsk gitarrpop av det bästa slaget.

När jag frågade Beck om Dreams svarade han lite besvärat att ”den har varit färdig i tre år, skivbolaget ville att jag skulle släppa något”. Att Beck Hansen gömmer många av sina äss i ärmen är ingen hemlighet – i över 20 år har han rört sig obehindrat mellan genrer, både som låtskrivare och producent. På Dreams lyckas han än en gång överträffa förväntningarna. Han flörtar med MGMTs Electric Feel och bjuder på en given allsångsrefräng. Det är med låtar som denna Beck (än en gång) bevisar att han är en av världens främsta låtskrivare.

Till synes helt orelaterade föremål, personer och företeelser passerar som punkter på en vansinnig att göra-lista, och Josh Tillman erkänner själv i refrängen att han inte vet hur han ska placera alla dessa ting i ett meningsfullt sammanhang. Så summerar han alltså samtiden och existensen i den postmoderna västvärlden, i en av sina bästa låttexter, ackompanjerad av en stegrande komposition med stråkar, tonartshöjning, körer, och extra allt i största allmänhet. Känslan av menlöshet och meningsfullhet som existerar parallellt genom hela albumet I Love You, Honeybear kulminerar under Holy Shit, av att vara vilsen och hemma på samma gång i en värld som är både fruktansvärd och komisk. Det är både sorgligt och roligt, en svår balansgång som Tillman behärskar på ett sätt som torde göra Morrissey avundsjuk.

Jib Kidder har på sitt senaste album, Teaspoon to the Ocean, tagit klivet ur underjorden och släppt sitt mest lättillgängliga album hittills. En av höjdpunkterna är ledsingeln In Between, som tycks besitta nästan feberdrömska kvalitéer. På ytan kan låten tyckas vara en ordinär gitarrdriven rocklåt, men den sparsamma men drömska produktionen och Jib Kidders spruckna stämma ger den en nästan kuslig känsla. Känslan av att vara på en välbekant plats fast inte känna igen sig. Eller som att träffa en trevlig gammal vän i ett ödsligt spökhus.

Holly Herndons mikroidéer (ett inledande ”Wake up” följs av ”lås upp”-klicket från iPhone – lika obligatoriskt som vilken annan morgonrutin som helst) möter större tankar om maktkritik och rymdkolonisering (!) på Morning Sun, en låt som kanske enklast beskrivs som en märklig korsbefruktning av new wave och Herndons sedvanligt experimentella stil. Musikvideon till låten visar Herndon spatserandes runt på en karg ökenplanet i full rymdmundering. ”May it be more humane and fair than the world your governments have made before” lyder en textremsa och det är först då som Herndons inspirationskällor och referenspunkter överhuvudtaget känns greppbara. Hon skapar inte bara musik från helt andra planeter, utan för helt andra planeter. Kanske kommer vi om 50 år att minnas henne som planeten Mars första superstjärna. Bildligt talat.

Precis som i tankeexperimentet med Schrödingers katt lyckas Miley Cyrus vara många saker på samma gång. Hon är storbolagens darling, sin egen kreativa vilja; vulgär och oskyldig. BB Talk för samman de där sidorna, låter dem hälsa på varandra och umgås. Rent konceptuellt tar låten avstamp i en expojkväns barnsliga bebisprat, vilka emojis han använde, och, till slut, hur gott hans armhåla luktade och hur förtrollande hans tandrad var (”Why the fuck would I wanna look at your teeth, but I do!”). De överdrivet emotionella dagboksnoteringarna hintar om att vi alla, på någon nivå, är bebisar. YouTube-kommentarerna har som vanligt när det gäller Miley vantolkat och förvrängt både låt och video till en symbol för västvärldens underliggande pedofiltendenser. Men det är en annan femma. BB Talk hotar hela tiden med att spricka vid sömmarna av känsloporrigt vältrande, men på något sätt håller den. En av årets mest emotionellt explosiva låtar är alltså signerad Miley Cyrus, och av alla saker man kan vara är hon framför allt en oerhörd konstnär.

Med välproducerade elektroniska beats, en utsökt mix av 80-talets pulserande synthar och en mer direkt pop har Norges motsvarighet till Robyn i Delirious en utsökt singel. Det THX-liknande introt ger låten direkt en storslagen inramning, en känsla som växer sig större när Susanne Sundfør tar ton med sin kraftfulla stämma, för att slutligen kulminera i ett klubbigt potpurri när trummorna dundrar in. Strängarna som blir fler och mer intensiva låten igenom prickar in den filmiska känslan perfekt, och Sundførs röst ligger mot slutet nästan överallt i mixen samtidigt, där lager på lager ger refrängen och körningen en pampig anda. Om inte The Hunger Games-trilogin redan varit avslutad hade spåret fungerat utmärkt som soundtrack till valfri installation, men nu kan det inte vara mer än en tidsfråga innan vi hör Delirious mullra över eftertexterna på nästa stora Hollywood-produktion.

Need You Now är en berättelse om att vilja fly från sig själv men samtidigt viljan om att hitta någon som kan föra en tillbaka till sig själv, om att börja om från början, starta på ruta ett. Själva kärnan i den intagande låten är den fängslande hooken från Sinnamons I Need You Now – need you now, på repeat, om och om igen. Alex Taylors röst blandas perfekt med hooken, skapar en sorts distans till den alldeles för använda frasen, de kalla electroverserna som bryter för en klassisk houseballad-refräng. I sticket sjunger han ”And if we try to stay alone we’ll be playing with a force beyond control” och förklarar, komplext i all okomplexitet, om att behöva någon i sin värld som är på väg att gå förlorad.

Silvana Imam har alltid varit Kanye West, om Silvana/Beatrice är Sveriges motsvarighet till Kanye/Kim. Hon har alltid varit den stöddiga och lika maktgalen som Kung Midas. 2015 har hon fortsatt leverera hits om att leva för stunden och fuck alla andra, Knark för att nämna en. Men på Jag dör för dig, en av de mest drabbande kärlekslåtar jag hört på svenska, gör hon det motsatta och lyfter blicken från adrenalinpumpade kvällar upp mot evigheten. Hon skulle dö för dig. Hon sa, sa, sa det. Hon är en naturkraft! Hon borde brukas! Beatrice Eli kan känna sig lyckligt lottad.

Damn That Valley har nästan lite av en tivolikänsla i sig – den vaggande, reggaeinspirerade basgången och den nästintill neurotiska röstsektionen skapar någonting som balanserar på gränsen till galenskap, när den kombineras med den mörka tonen i texten. Det är i det gränslandet spåret är som mest intressant. I detta nummer tar U.S. Girls rollen som amerikansk änka som förlorat sin andra hälft i strid – desperationen i utropet ”Where is my man?” illustreras ännu tydligare i den tillhörande videon där hon i frustration hytter med knutna händer mot nationalsymboler som Washingtonmonumentet och Vita Huset.

På Rewind sjunger Kelela om det omöjliga i att kunna vrida tillbaka tiden. Hennes stämma ackompanjeras av en effektfull basslinga, som trots sin minimalism tycks fylla ut hela ljudbilden, och tankarna förs direkt till en klubbmiljö. Men det är inte där som texten verkar utspela sig. Hon sjunger inte om att kunna vrida tillbaka tiden på grund av nostalgi, men för att kunna undgå tankarna som ockuperar hennes medvetande. Låtens fyra minuter är en glamourös berättelse om kärlek, om hur det kan kännas berusande och nästan göra en besatt. Lyckligtvis går det att spola tillbaka till början av Rewind ett oändligt antal gånger.

Redan vid det första ”I woke up this morning” är du fast. Pretty Pimpins gung rycker tag i dig och sången som lojt smyger in i låten kanske sätter ord på vad du egentligen tänker när du kollar dig själv i spegeln. Kurt Viles humoristiska tolkning av en identitetskris berättar rättframt om självdistans och förväntningar på livet. Det är poetiskt, träffsäkert och bara Vile döper en låt om självtvivel till Pretty Pimpin. Amerikanen briljerar dessutom även som musiker i detta stycke där tuggande trummor och nonchalant gitarr tillsammans skapar en beroendeframkallande hit.

Kan man sjunga ”boom boom boom chica boom” i en seriös danslåt 2015? Och paketera det med en grotesk omslagsbild på slitna, lappade jeans och en blombukett? Kanske är det jag som är långsam med att förstå trendvändningar, men när jag hörde Love Is Free första gången kunde jag inte låta bli att skratta. Ganska snart därefter började dock det tillbakalutade 90-talsgroovet växa sig fast mer och mer. De skrikiga syntarna, de lite för släpiga trummorna och Robyns omedelbara coolhet bildar en perfekt symbios. Innan hon trädde fram med La Bagatelle Magique var det ingen som visste det, men nu verkar det alldeles uppenbart: att göra dansmusik såhär år 2015 är inte bara möjligt, utan också något av det bästa man kan ägna sig åt.

Som en febrig reflektion över döden, filtrerad genom Death Grips karaktäristiskt skruvade ljudbild, nådde On GP oss som andra singel från det löjligt efterlängtade albumet Jenny Death. Vad som var mer överraskande än låtens skruvade stil var nog dess existentiella och djupt melankoliska inriktning. Låtens titel är en förkortning av ”on general principle”, och syftar på att protagonisten egentligen skulle begå självmord av rena principskäl om han inte kände så många förpliktelser som höll honom kvar vid livet. Med tanke på att Death Grips verkar vara på väg tillbaka så får vi hoppas att låttexten enbart ska tolkas självbiografiskt ur bandets synvinkel, och inte som en representation av MC Rides mående. Oavsett så är On GP ett monster till låt, som blandar grunge, hiphop och post-punk till en mycket märklig och minnesvärd röra.

Allt är som det ska med Amason. Skavankerna är medvetna, välberäknade. Det finns tanke bakom varje ton, varje tomrum, och Flygplatsen blir platsen där allt detta inkarneras, ett öppet torg där varje frasig kant tillåts möta en annan. Uppenbart är att Amason gör sig bäst på svenska – Amanda Bergmans röst lyfter, blir på samma gång starkare och ömtåligare. Kring denna skörhet byggs Flygplatsen upp, planka för planka, spik för spik. Trä från en urskog, rostigt järn, putsat krom. En rakryggad pianoslinga, ett ursäktslöst arrangemang, och känslan man lämnas med. Den som väger tyngst. Den som sveps bort med vinden.

På 2011 års Kaputt användes saxofon många gånger som ett fyrljus en disig höstmorgon. Stilla, elektronisk ambiens låg som en tät dimma i bakgrunden medan invaggande saxofontoner gav något att fokusera och styra sin uppmäksamhet mot. Det var musik för ensamma människor, måhända med siktet inställt på det där fyrljuset, liksom visualiserat i musikvideon till Savage Night at the Opera. Dream Lover är motsatsen. Energiska saxofoner målar upp bilden av framåtrusande Hell’s Angels-trupper snarare än en ensam motorcykelfärd, samtidigt som frontmannen Dan Bejars annars så sömniga figur tycks förvridas till en ung, maratonkutande Bruce Springsteen någonstans där bakom högtalarna. Energin går i polemik med Bejars kroppsliga fysik och när ett sista, romantiskt intonerande ”Dream lover, I kno-ow” ekat ut står det klart att Destroyer skapat en av årets mest medryckande urladdningar.

Vi slutar aldrig förvånas vid det här laget. Rihanna är inte bara en av vår tids främsta hitmakare, hon är också en av vår tids största röster. Bitch Better Have My Money är en dollardrypande historia från den Barbados-födda sångerskan. Den har allt det där som krävs för listettor – en slagkraftig refräng, ett repetitivt mönster och en lyxig produktion. Men det stannar inte där, den har det där som Kim Kardashian kallar ”breaking the Internet” – en fras i stil med ”tänkte leva life” som etsar sig fast. En fras som är större än låten själv. Så meme-vänlig att Rihanna själv inte behöver stå som avsändare. Ja, till och med jag har sagt ”Bitch Better Have My Money” för mig själv när jag stått i kassakön på ICA. I hård konkurrens med Hotline Bling och Adeles Hello utnämner vi Bitch Better Have My Money till årets meme-vänligaste låt.

FKA twigs EP M3LL155X slog ner som ett bombnedslag i somras, ett år efter hyllade LP1. Plötsligt fanns där fem låtar signerade twigs som var totalt annorlunda än det hon tidigare skapat. Där fanns In Time. In Time där melankolin som hon på ett fantastiskt sätt behandlade på LP1 kunde återfinnas, med hennes röst som tycks omsluta och inkludera allt. Nya, tyngre beats som nästan låter futuristiska och före sin tid under en text om ett förhållande som är på väg utför, med en röst som stundvis rör sig allt mer mot 90-tals-R&B-hållet. In Time spyr ut en sorts desperation som visar sig i ljuden, de virvlande vokalerna och krossande beaten. Den är talande för twigs artisteri – nytt, fräscht och överväldigande.

Direkt från den inledande The Persuasions-samplingen råder det inga tvivel om vad för typ av låt det här är. Tillsammans med Young Thug och Popcaan har Jamie xx skapat något som skriker sommar, sena nätter och lycka – något som osar bra tider, helt enkelt. Precis som en gammal discodänga med ett snarlikt namn är I Know There’s Gonna Be (Good Times) en låt som människor förenas kring, som får människor att må bra. 2015 års man of the hour blev den tillbakadragne producenten från London, och Good Times är ett typexempel på varför. Att väva ihop gammal soul, dancehall, Young Thugs egensinniga sångstil och Popcaan till en och samma hit är inget som gemene producent fixar. Jamie xx fixade det, och såg samtidigt till att skriva in sitt debutalbum i historieböckerna.

Förstaspåret på Natalie Prass debutalbum hade inte gjort sig fel på Sharon van Ettens heartbreak-epos Are We There från förra året. Till exempel så här skulle låtlistan se ut: ”Your Love is Killing Me”, ”I Love You But I’m Lost”, My Baby Don’t Understand Me. Den sistnämnda inleds av Prass mumlandes ”I don’t feel much / Afraid I don’t feel anything at all”, för att sedan låta de följande fem minuterna bevisa den totala motsatsen. De skulle egentligen vara lätta att missta för tillrättalagd brunchmusik, men framfördes av en artist som lät lika blottlagd som bruten itu. Med otroligt välorkestrerade retrosoularrangemang kändes My Baby Don’t Understand Me behagligt familjär, men samtidigt helt egen.

2015 blev inte bara ett musikår för Zara Larsson – lika mycket har det handlat om aktivism, politik och samhällskritik. Med hashtagtrenden #backazara, en viral bild på ett kondombeklätt underben och flertalet feministiska uttalanden har Zara blivit lite av en symbol för den unga generationens feminism och antirasism. Häri ligger mycket av det som gör Lush Life till mer än bara en dansgolvsdefibrillator till sommarplåga: det finns något oerhört hoppfullt i att hela Sverige, och stora delar av Europa, skriker sig hesa till just Zara Larssons musik. Att Lush Life därtill är djävulskt bra, blir grädden på ett redan Michelinvärdigt mos.

I ivriga FloriDada målas ett färgglatt kollage av olika geografiska platser och sinnesförnimmelser upp, vilket rättfärdigar de nästan överkommunicerade referenserna till dadaismen. I den kaosartade låten skönjer vi gränsdragningar på kartor, människovärme och surrealistiska förvridningar av tid och plats. Kanske är det just en längtan efter att bli fri från platsbundenhet som uttrycks, med rader som ”I wanna discover the key / And open the everywhere place”. Har man vaknat på fel sida sängen i ett mörkt vinter-Sverige måste det här i alla fall vara den bästa låten för att transportera en någonstans varmare, och omvända humöret åtminstone under några minuter.

“Multi-Love checked into my heart and trashed it like a hotel room” sjunger Ruben Nielson bara några sekunder in på nya plattan. Det skulle kunna vara en direkt anspelning på att albumet med samma namn är på väg att leverera psykedelisk rock av kalibern att åtminstone en tv kommer flyga ut genom fönstret. Mer metaforiskt är det också hans berättelse om en polyamorös relation han levt i, som vänt honom upp och ner. Nielson försöker hänga med så gott det går. Musikaliskt är det i alla fall inga problem, han och hans band trallar fram en melodi som slingrar sig fram och tillbaka, över tempohöjningar och en oklar versbyggnad, och landar i att vara en av de mest nynnvänliga psykrocklåtarna 2015.

I flera år har Abel Tesfaye rört sig i skuggorna och hans introverta persona har skapat en mystik kring honom. Men 2015 blev året The Weeknd skulle bli världens största popstjärna enligt hans skivbolag (det tyckte också Apple – företagsjätten stod för premiären av Can’t Feel My Face under deras lanseringsevent av Apple Music i juni). Tillsammans med svenska hitmakaren Max Martin och The Cardigans-gitarristen Peter Svensson (som tidigare arbetat med Tesfaye på Ariana Grande-duetten Love Me Harder) började snickeriet på vad som skulle bli en av årets absolut största låtar. Trots att den fjantigt nog egentligen handlar om hans kärlek till kokain så har vi en poplåt utan dess like, med en omåttligt svängig basgång och Tesfayes änglalika röst när den är som absolut bäst. Efter alla hits måste till och med Max Martin nypt sig i armen efter att ha hört det slutliga resultatet.

Med en av indievärldens mest oberäkneliga frontmän som ytterst ansvarig har Lockett Pundt fått symbolisera det sansade i Deerhunter. Bradford Cox kreativa galenskap har givit Atlanta-bandet en unik position, men det är alltid välkommet när Pundt tar över pennan och vispar ihop något mer melodiöst och gitarrdrivet som omväxling. På Fading Frontier skrev han Ad Astra, en finfin påminnelse om hur omvälvande Deerhunter en gång i tiden var för den mer meditativa delen av shoegazescenen, men överraskande nog inte Breaker. Singeln är nämligen en typisk Lockett-komposition – en puttrande rockduett mellan Cox och Pundt som verkar leva i symbios med himlar fria från moln och bilar utan tak. I själva verket skriver en sansad Cox om bilar utan kontroll, om bilolyckan han skadades i för ett år sedan och hur den påverkat honom. Han hinner bland annat få in en blinking till Stellan Skarsgårds förlamade karaktär i von Triers Breaking the Waves och sedan, när man väntar sig att den strålande refrängen ska skölja in för tredje gången, stänger Deerhunter butiken och går hem. Det är lite fult. Det är väldigt snyggt.

Årets kanske vackraste låt är signerad Sufjan Stevens. Should Have Known Better är en sorgeprocess i en kantstött, fem minuter lång glasburk. Utan lock: vi svävar fritt i ett epos över en bortgången mor, en sorgesång över en försvunnen barndom. Sedan – nytändning, en försiktig sådan. En enkel melodislinga introduceras, därefter sker en subtil skiftning vad gäller text och tematik, och i dessas samverkan ryms på något vis allt det där som kommer sedan, efter att den första, hänsynslösa sorgetsunamin har lagt sig och det mesta av eftersvallet har ebbat ut. Tacksamheten, acceptansen, hoppet. Det nya, främmande, det blygsamt vackra som kanske, konstigt nog, har sorgen att tacka för sin existens.

Det skulle dröja fyra år innan The Radio Dept. följde upp hyllade fullängdaren Clinging to a Scheme. Och så dök den plötsligt upp, helt utan förvarning och bara veckor innan det svenska riksdagsvalet: danstörstiga Death to Fascism. Som alltid, extremt genomtänkt. Men olikt allt annat. Det här var början på något nytt, långt bort från bandets drömska shoegazerötter. Årets Occupied må vara ett avbrott från bandets poparrangemang, men inte från Johan Duncansons kärlekshistorier och hans eviga hopp om tvåsamhet. Med ett beat för kalla nätter och varma dansgolv har The Radio Dept. släppt en episk låtjävel som eggar igång alla våra sinnen och klockar in på strax över sju minuter. Himlen är nära nu.

Depreston är både en kul ordlek (depression + en förort till Melbourne, Preston) och det kanske finaste ögonblicket på Courtney Barnetts magnifika debutalbum. Med sin brukliga slackerattityd behandlar Barnett medelklassdilemmat i att flytta ut till förorten efter att ha bott i stan alldeles för länge. Detta levereras med ett stilgrepp som skriker tristess, både på sättet hon sjunger och i instrumenteringen. Genomgående genom låten lyckas Barnett transformera det tarvligt vardagliga till något vackert men ändå ångestfyllt. En egenskap som få artister som väljer att fokusera på det vardagliga besitter. Courtney Barnett är en av de som allra bäst tonsatt året 2015, och Depreston är en av hennes finaste stunder.

I Kendrick Lamars barndomshem såg familjen på tv-serien Roots. Där figurerar Kunta Kinte, en gambiansk man som under 1700-talet skickas till USA för att bli slav. När han misslyckas med en rymning skär ägaren av honom ena foten för att förhindra ytterligare försök. Länge hävdade Alex Haley, författaren vars novell serien bygger på, att historien är delvis sann. En upphovsrättslig tvist visade dock att mycket var stulet.

Oavsett novellens sanningshalt så är Kendrick Lamars tolkning i högsta grad verklig. Det är en berättelse om svart upprättelse, sedd ur ett personligt perspektiv. Han gör Kunta till kung för att förklara sin egen paradoxala situation: att vara förtryckt av en rasistisk värld och samtidigt vara en av samtidens största (och rikaste) artister. Med hjälp av vansinnigt svängig funk och en modern variant av Another One Bites the Dust-basgången försäkrar Kendrick att hans pågående rymningsförsök inte kommer misslyckas. Oavsett hur många som vill skära av honom fötterna.

Just när man börjat tänka att ordet cellphone utplånats, när varannan bebis första ord är ”smartphone”, så limmar han fast öppningsraden i sinnet på i stort sett hela världen. ”You used to call me on my cellphone”. Med det starkaste av lim. Hotline Bling är, tillsammans med 2013 års Hold On, We’re Going Home, kanadensarens största hit. Uppbyggd på en sampling från Timmy Thomas – Why Can’t We Live Together och en närmast identisk version först presenterad som en remix av Virginia-artisten D.R.A.M:s Cha Cha har lett till att låten har fått gå flera ronder av plagiatanklagelser. Men det är knappast det enda den oemotståndliga hiten har upplevt år 2015. Den står för årets mest omtalade och meme-genererande video. Sällan har internet förenats i en världslig symbios av kreativitet som när man skapat den ena Hotline Bling-omvandlingen efter den andra.

Den har även triggat en rad artister att skapa sina egna versioner av låten. Allt från stora namn som Erykah Badu, Kehlani och Justin Bieber (det ryktas även om en Adele-version) till de svenska stjärnhoppen August Heldt och Julia Adams. Låten har egentligen väldigt lite att göra med det utmärkande dunkla Toronto-soundet som Drake och hans OVO-besättning gjort sig kända för. Det finns inget mörkt och mystiskt med Hotline Bling. Drake har istället utnyttjat sin andra talang: att åka snålskjuts på lånade sound och sätta sin prägel på det. En prägel som ofta innebär plötslig succé. Hotline Bling målar upp din tillvaro med behagliga färger i solnedgångens färgskala. Och den får till och med den mest konservative av raplyssnare att damma fram några salsa-moves.

Som ett skenande tåg pulserar Let It Happen oändligt fram och trots temposvägningar förlorar det aldrig fart. Som premiärsingel från Currents förstod man redan vid de första tonerna på låten att Kevin Parker och Tame Impala ytterligare har utvecklat sin musik. Med små ändringar har de skapat sig ett nytt sound, annorlunda från tidigare plattor, men fortfarande samma slags psykedelia de är kända för. I och med Let It Happen visar bandet också hur de inte kan placeras in i endast en kategori och att de inte låter genre och titlar bestämma över hur musiken ska låta. Och det vinner australiensarna på, för låten kan lika gärna höras på ett dansgolv, där människor med neon på kinderna stampar i takt till den, som att den kan spelas i en dimma av rök och batikfärger där målet är hitta meningen med livet. Oavsett vem du är krokar sig Let It Happen fast vid dig och kräver din uppmärksamhet tills sista gitarrslingan klingat ut och Kevin Parkers falsett inte längre hörs.

Grimes har under flera års tid skruvat till sina pophits: grunder tydligt influerade av kommersiell popmusik men med en blick som sneglat mot en hammare att slå sönder det förväntade med. Kill V. Maim är dock första gången hon leker med egenskaperna hos en Dilophosaurus, dinosaurien som dödar Wayne ’Newman’ Knights karaktär Dennis Nedry i Jurassic Park. I en (med all säkerhet faktamässigt tveksam) skildring av besten går den i filmen från ett sött hundvalpssubstitut till ett angreppslystet monster. På sin personliga favoritlåt från skivan Art Angels genomgår Grimes samma transformation – växlande mellan överdriven gullighet och förlösande vrål sjunger hon en historia som är intressant både på ytan och djupet.

Kill V. Maim handlar om Al Pacino i Gudfadern II, har hon själv sagt, med de adderade attributen att han är en vampyr som kan byta kön och resa genom rymden. En narrativ-remix av yppersta klass. Andra har tolkat gangstertemat i låten som en referens till John Lockes politiska teorier om att totalt krig är frihet – alla mot alla, alla är jämlika, alla är fria. ”You gave up being good when you declared a state of war”, sjunger Grimes och låter sin mest explosionsartade refräng i karriären kedjedetonera tills alla konkurrenter med självinsikt hissar vit flagg. ”Don’t behave” är en återkommande rad i Kill V. Maim och genom den taktiken svängde hon runt allas förväntningar i år. Här låter Grimes som att hon agerar på instinkt, som att hon satts i en situation hon måste uppleva för att veta hur hon hanterar. Årets mest medryckande revolution.

Sällan har färgningarna av någons uppväxt varit lika tydliga som i fallet Jamie xx. Hela hans barndom präglas av föräldrarnas förkärlek till soul och jazz, vilket också förklarar samarbetet med legendaren Gil-Scott Heron några år senare. Ett samarbete som förmodligen aldrig blivit av om det inte vore för hans farbröder som båda på varsitt håll agerade DJ:s – eller discjockeys, som det snarare hette när de begav sig. Den ena av dem harvade runt på barer i New York, den andra i Sheffield. Tillsammans la de inte bara grunden för hans musiksmak, utan också för hans karriär. Såväl hans debutalbum In Colour som hans gästroll hos BBC Radio 1 bär tydliga avtryck från hans musikaliska hem.

I en skivbutik i Detroit får Jamie tag i jazztrummisen Idris Muhammads skapelse – den bortglömda discopärlan Could Heaven Ever Be Like This. Resten är en färgsprakande historia: en uppvisning i hur The xx går från kontrasterna svart och vitt till ett spektra i regnbågens alla färger, allt under Jamies egna flagg. Loud Places är den förädlade versionen av Idris Muhammads låtskatt, en svepande ballad som stegar mot skyn tillsammans med The xx-kollegan Romy Madley-Croft och snuddar vid atmosfären. Samma minimalistiska historia som Londontrion presenterat för omvärlden fast med ytterligare en dimension – en stjärnklar himmel och med Jamie xx produktioner i huvudrollen.

Från att ha agerat som en av hjärnorna i ett av våra mest banbrytande och älskade indieband, har Jamie i år tagit steget ut som en ny musikalisk vägvisare. Helt på egen hand.