Årets 50 bästa låtar – 2016

Memory lever sitt eget liv. På sina dryga elva minuter hinner den skapa och omskapa sig själv flera gånger om. I öppningen är den kolsvart mörk, för att i etapper bli lättare och lättare och landa i en bitterljuv refräng som helt lyfter en från marken. Snart löper den amok igen och genom en katarsis kokar den ner till att bara innehålla ett euforiskt bubblande. Den senare halvan är snarare ett musikaliskt vågskvalp än strukturerad musik, och ångan från Memory ligger kvar i luften långt efter att tonerna har sipprat ut. Preoccupations blixtrar till i sin briljans genom att visa hur bekymmerslöst de kan skifta mellan vitt skilda sinnesstämningar på bara några sekunder.

Maja Gödicke river med en i bara farten av den livskarusell hon sjunger om i Blå. Hon gör om effekten av motgångar och livsomvälvande händelser till en boxarring där det är Maja vs Livet. ”Vill / ska / kommer resa mig i sista ronden” sjunger hon, och vad annars finns det att intala sig själv? Fötterna liksom spritter med i den studsiga refrängen, och Blå får mig att dansa runt alldeles för mig själv och känna iver över att få upptäcka alla knasiga vändningar livet kommer att ta. Jag vill, ska, kommer också att resa mig i sista ronden!

VIEWS dominerade listorna med samtliga spår, men först med Too Good är Drakes hybris ordentligt befogad. Att sampla jamaicanska Popcaans Love Yuh Bad och låta Rihannas hesa stämma smeka sig igenom andra versen visar sig vara två lyckosamma drag. För att inte tala om ett beat som lämnar oss med kollektiv träningsvärk i benen efter upprepade försök att dansa snyggt med så låg tyngdpunkt som möjligt.

Rhodes That är att äta glass och dricka öl i frekventa omgångar på en takterass i Vasastan. Rhodes That är inte att komma dit senare än utannonserat och det har blivit fullt. Rhodes That är att ta skärgårdsbåtarna från Saltholmens färjeterminal och springa runt på klipporna på Vrångö. Rhodes That är inte att det blir mulet framåt kvällskvisten och shortsen känns som ett felval. Rhodes That är att vara på Trädgården och kolla till höger och se att Thom Yorke står bredvid dig fast egentligen handlar det om att du är full och dålig på att känna igen ansikten. Rhodes That är inte att lägga upp en bild på personen och få kommentarer från bekanta som menar att det inte alls är Thom Yorke. Rhodes That är alla ens somrar hopknycklade till en boll som flyger fram och tillbaka mellan två strandrackets. Rhodes That är en hård 909-kick, en fluffig trummix och en lysande Alice Coltrane-sampling. Rhodes That är 90-tal, 10-tal och alla tal vi någonsin kan tänka oss.

Det känns som att Oathbreaker försöker gräva ut ens hjärta med en rostig kratta under Second Son of R. Alla ursinnesvrål ifrån Caro Tanghes titanförstärkta stämband tillsammans med den instrumentala vemodsvortex som ständigt byggs upp lämnar en med blödande köttsår. Ändå känns låtens text betydligt mer smärtsam i jämförelse. De shoegazeinfuserade black metal-tonerna gör som ondast när Tanghe lågmält och rent sjunger ut om sin alkoholberoende pappa. Under låtens bräckliga sekunder innan det infernoliknande avslutet lämnas vi med raderna ”For too long scraps of pictures in a box / is what remains of those childhood dreams / You’ll never know / the person I’ve become” – och som totalt besatt skriker hon sedan ut all sin ångest under en halv minut, som en exorcism. Second Son of R. hittar avslut i den ändlösa sorgen.

Lukten av piss, kniven mot strupen, snuten – och mitt i allt en kärlekshistoria som gått åt helvete. Allt är åt helvete och det finns ingenting kvar. ”Det finns bara kvar ett brus där i mitt huvud där ditt namn en gång var” illustrerar det, och är dessutom en sådan rad man spolar tillbaka till om och om igen för att höra Hurulas röst, nästan ensam, berätta en historia man bara måste återspela för att kunna vältra sig i den, om och om igen. De distade gitarrerna och Hurulas nästan panikartade skrik kombineras till ett spår, eller framför allt en förnimmelse, som är svår att skaka av sig.

Wings of Love är egentligen enkel i sitt utförande, men effekten blir storslagen. Introducerad av marscherande trumslag slår låten målmedvetet upp en ny lägerplats att husera i rent musikaliskt. Lykke Li behöver egentligen inga medhjälpare, men hon har nu slagit sitt kloka huvud ihop med ett gäng med kopplingar till INGRID-kollektivet. Kombinationen av Lykke Li med medlemmar från Miike Snow och Peter Bjorn and John liknar inte något som någon av dem har gjort tidigare. Att bitterljuva Wings of Love också kommer i en längre version där de har tagit in Jasbir Jassi förlänger inte bara låten rent längdmässigt, utan också i djup.

Work är en perfekt släpig och samtidigt händelserik poplåt där Rihanna är kaxig, sexig och stolt. Hon vrider upp sin karibiska accent och äger sitt ursprung, speciellt i harangen ”duration / patience / decoration / foundation” och gör låten om möjligt ännu mer bombastisk. Även beatet är karibiskt inspirerat och tillsammans med Drakes känslofyllda rader letade Work sig in på varenda topplista. Kan du twerka har detta troligtvis varit din bästa partylåt i år. Om inte har den säkert varit det ändå.

Storslagna samarbeten låter nästan alltid lovande i teorin, i praktiken är det långt ifrån lika självskrivet. Att para ihop Daft Punks Drive-orienterade ljudbilder med The Weeknds honungslena stämband är dock till och med bättre än vad vi vågat hoppats på. Starboy har ett musikaliskt snitt som förmodligen placerar den omkring Homework-eran och ambitioner att ta över världen i sann Michael Jackson-anda. När Abel Tesfaye fraserar refrängen ”I’m a motherfucker Starboy” är det med en sådan övertygelse att streamingmätaren kunde stått på noll och vi fortfarande blivit både golvade och övertygad om hans stjärnglans. Med den här låten kryper The Weeknd på allvar ur den omhuldade och hemlighetsfulla bilden av sig själv, likt en kokongs omvandling till fjäril. Och just nu flyger han högt däruppe.

Jag vill gärna testa floating, ett fiskyoga-liknande fenomen där man förnimmer viktlöshet i en flyttank, men det har inte blivit av än. Tills dess är Love’s Refrain ett fullgott substitut. Hämtad från Jefre Cantu-Ledesmas mästerliga drone-EP In Summer är det en ljudvägg som påminner om ett annat av decenniets mest levande ambientstycken – finska Ous Mals Marraskuu. Båda är Studio Ghibli-sagor körda genom en köttpress – naiva, oskuldsfulla melodier klädda i melankoliska muller. Cantu-Ledesmas tolkning av kärleken var en av årets mest drabbande, i en sju minuter lång låt som hann gå från popinspirerad till turbulent för att till sist landa i ett dissonant vrål. En sönderfallande refräng på repeat, lite tyngre, och lite vackrare för varje adderat knaster.

“You’re standing in the supermarket, nothing, holding hands / In your red dress, falling, falling in, falling in”, sjunger Nick Cave i I Need You. Eftersom Skeleton Tree är nattsvart musiklyssning blir effekten liknande den i Schindler’s List, när Spielberg introducerar en liten flicka med röd rock i den svartvita världen. Caves iakttagelse av den röda klänningen blir en sorglig symbol – den synliggör livlösheten i sitt sammanhang. I Need You är dyster. Warren Ellis infallande körsång får den att låta som en psalm tömd på hopp. Huvuddelen av Skeleton Tree skrevs innan Caves 15-åriga son Arthur gick bort i fjol, men den handlar från start till mål om döden och eftermälet. Han sjunger på ett annat sätt här, en tung sång som inte går att härma, som liksom trummorna saknar luft. Ingenting spelar någon roll, upprepar Nick Cave gång på gång, och I Need Yous walkover på livet – som bara skulle kunna uppstå ur något fyllt av värde – fick nog många att känna precis tvärtom.

Chance the Rappers gospelvibrerande hiphop markerade redan i maj startskottet för Chicago-sommaren och det tog inte lång tid innan han gick från att vara en lokal ikon till hela USA:s älskling. Utan att någonsin ha haft ett skivbolag i ryggen står No Problem ut som ett självsäkert långfinger mot storpamparna – ”If one more label try to stop me / it’s gon’ be some dreadhead niggas in ya lobby” går hooken, arg och sympatisk som bara Chance kan göra dem. Han rappar, sjunger och gläfsar ur sig ett ”uh uh uh” här och där, som om glädjen i kroppen höll honom gisslan. Allt mot ett beat som fullkomligen skriker ”song of the summer”. Att han under året målat upp Kanye West som en mentor börjar mer och mer kännas som ett feltänk: ifall Acid Rap indikerade att den sistnämnde inte sitter ohotad på den amerikanska hiphoptronen, så har Chance med Coloring Book precis tagit sina första bestämda kliv in i tronrummet.

I en mjuk uppstegring lär Solange ut konsten att älska sig själv. Eller kanske är det ännu mer en historia om att fly för att man inte är kapabel till att älska sig själv – det finns ju så många anledningar till att inte göra det och så många sätt att fly på. ”I tried to dance it away / I tried to change it with my hair ”, ”I tried to let go my lover / Thought if I was alone then maybe I could recover”. Knowles beskriver det så simpelt, men också så träffande att det hugger till. Hon delar generöst med sig av sina livsupplevelser och uppmanar oss till att inte repetera hennes misstag. Cranes in the Sky är en repetitiv lektion, men i stället för att blir sövande blir den till ett hypnotiskt mantra. Amerikanskans olika körsånger flyter ihop och flyger iväg. Kvar står du på marken, men en aning lättare än innan.

Leonard Cohen var på många sätt sånglyrikens mörka mästare, men lät ofta sin chockerande svartsynthet kontrasteras av doa-körer och varma stråkar – en textrad som ”give me crack and anal sex” blir lätt till parodi i fel ljudmiljö. You Want It Darker gör på så sätt skäl för sitt namn: Cohen låter mörkret i texterna möta det lika svarta ackompanjemanget av ödesdigra manskörer och trummor som svaga hjärtslag. Resultatet är en förkrossande tyngd som bara ökar genom Cohens raspiga sång, lika grov som det grövsta sandpappret i träslöjdsalen men lika öm som en ASMR-kanal på Youtube. ”We kill the flame” sjunger han i refrängen. Han skojar inte.

”It basically is the simplest form of representing just being above all the madness, all the bullshit.” Så beskriver Kendrick Lamar HiiPower – sinnestätningen som han i samband med 2011 års Section.80 manifesterade, främst i avslutningsspåret namngiven efter rörelsen. På Lamars främsta låt under 2016 – untitled 07 levitate – förlänger rapparen hur den nivån av spiritualitet egentligen känns. Det innebär att vara ovan all form av traditionell tillfredsställelse – såväl materialistisk som sexuell. Vad det än må vara så får den vår kanske främsta rappare i dag att skapa enastående musik, och det tackar vi för.

Frankie Cosmos har en fallenhet för att få rätt deppiga låtar att verka hoppingivande eller rentav glada. Hennes första studioalbum Next Thing är fyllt av just sådana alster och allra tydligast är det i den lågmälda poppärlan On the Lips. Här sjunger Greta Kline om en trånande kyss som aldrig blir till, men i den lättsamma paketering som texten presenteras i känns detta knappast särskilt hjärtslitande. Gitarriffen och trummorna blir en studsmatta för den bräckliga sången som tänker högt. I sina funderingar efter en sen kväll ute frågar Kline sig själv ”Why would I kiss you / If I could kiss you”. En vägledning till svaret på frågan presenteras lite vagt med ”I know you could’ve kissed me / But I’ll have to wait”, men det avslöjas aldrig något konkret om vad som faktiskt hade hänt. Snarare bryts tankarna här av i förtid av ett tunnelbanetåg och vi lämnas därför kvar med enbart ofullständiga hypoteser om framtiden. Svaret får sugas på, för som alltid är det så mycket lättare att tänka på saker när de inte längre är helt reella.

Solange skrev en uppsats innan sitt albumsläpp om att vara svart och hur hon faktiskt påverkas av det. Hon skrev: ”Many times the tone just simply says, ’I do not feel you belong here.’” Det är vad Don’t Touch My Hair handlar om – mikroaggressioner, övertrampen på den personliga integriteten, vad som egentligen förmedlas när någon tar på hennes hår. För det som sägs när det händer är just det att hon är annorlunda, befäster idén om ett normalt och ett onormalt hår. Så med cowbells och en genomborrande bas växer Solanges röst och upprepar sig som ett mantra, om och om igen att hon är sin egen och ingen annans, att hon hör hemma här – och om alla fighter som behövde tas för att komma till den insikten.

Mitskis senaste album heter Puberty 2 och låter precis så: där går hon som 24-åring igenom ännu en skavande övergångsperiod av identitetssökande, för att någonstans lära sig acceptera vem hon är och var hon kommer ifrån. Känslan av att vara annorlunda än alla andra avhandlas i psykisk ohälsa såväl som etnicitet, som allra mest kraftfullt kanaliserat i Your Best American Girl. Här målar Mitski upp samma dilemma kring det så kallade mellanskapet som Erik Lundin gjort på svenska – att ligga i limbo mellan en japansk respektive amerikansk identitet, men i slutändan känna sig otillräcklig på båda sidor. Allt det här återspeglas i en hudlös kärlekshistoria om att känna sig underlägsen den man alltid velat ha, att vilja bli betraktad som den man vill vara, men förakta sig själv lika mycket som man älskar någon annan. ”Your mother wouldn’t approve of the way my mother raised me / But I do, I finally do”, konstaterar Mitski i den sista mullrande refrängen. Det viktigaste är inte att vara alla andras Best American Girl – det är att vara sin egen – men Mitskis blödande resa till självacceptans tog henne en lång bit på vägen.

Andra singeln från ett album mer efterlängtat än sommar för en svenne – och när de första pianotonerna slår an är vi lugna igen, Justin Vernon är vår igen. Den musikaliska resa han gjort från For Emma, Forever Ago, via självbetitlade Bon Iver, Bon Iver och fram till 22, A Million visar på ett sound som är under konstant förändring. Då: avskalat med smärtad lämnad röst. I dag: massiv orkester och experimentell uppitchad röst. Oavsett vad är det väldigt bra och 33 ”GOD” satte ribban högt för det som komma skulle.

Bara veckor efter Rostam Batmanglijs odramatiska uttåg från Vampire Weekend delade han med sig av Gravity Don’t Pull Me. Likheterna med gruppens material är flera, men det som blir tydligt är Rostams centrala roll i Vampire Weekends fantastiska popmelodier. Kostymen är nu mer slickt syntig, ljudbilden är lekfullt bubblande, den underliggande R&B-produktionen är stilfull och modern. Det märks att Rostam har producerat musik åt popstorheter som Carly Rae Jepsen, Haim och Santigold. Vidare är texten personligare än mycket av vad som skapades med gruppen, mycket tack vare den påtagliga ångesten i Rostams röst. När han erkänner för sig själv och oss lyssnare att han också sårade den andra personen i förhållandet är det hjärtat som brister, ett sår oläkt sår som rivs upp på nytt, trots tiden som gått. Att inte tänka på det som hänt är omöjligt, som att förneka gravitationen. Med sin jordnära och utelämnande text etsar sig Gravity Don’t Pull Me fast, inte alltid i det aktiva medvetandet, men ständigt bubblande under ytan.

I all sin försiktighet ligger det genialiska som gör No Woman till en av årets bästa låtar. Den slingrar sig fram i en dimma, och utan att explicit säga så mycket så ger den dig allt som behövs för att förstå det förvirrade kärleksdramat som låten handlar om. Less is more, och med sina stämningsfulla stråkar och sparsamma trumpeter målar de upp en melankolisk sommardag i indiepopens tecken. Den drömska låten balanserar mellan att vara feel good och sorgsen med sina återkommande matta gitarriff, som föder fantasier om både bättre och sämre dagar. Det vi nu fantiserar om är den bättre dagen när Whitney är tillbaka på svensk mark nästa gång som de hintade om på sin spelning på Pustervik i vintras.

”Tell him, boy bye / middle fingers up” var 2016 mer än några rader ur en låt – det var ett mantra för alla som fått nog, fått nog av förtryck, fått nog av snubbar som upprepat beter sig som skit. Sedan kan man önska att alla Beyoncé-fans lärde sig läsa innan de gav sig på stackars arma TV-kocken Rachel Ray som ju låter slående likt komikern Rachel Roy aka ”Becky with the good hair” aka ett potentiellt vänsterprassel från Jay Zs sida. Sorry har i alla fall lärt och stärkt oss att inte vara det minsta sorry, boy bye.

Ultralight Beam är 2016 års välbehövliga musikaliska välsignelse. Det är en fyraårig Snapchatkändis som är närmast besatt av Gud. Det är en harmonisk Kanye West som ber för föräldraskap och ett sargat Paris. Det är själfulla inhopp av Kelly Price, Kirk Franklin och en mäktig kyrkokör. Och det är en Chance the Rapper som aldrig har varit bättre. Ultralight Beam är modern gospel orkestrerad av Chicagos hiphop-söner. I en tid där tongångarna kring Kanye West främst handlar om sneakers och en potentiell psykisk kollaps är det skönt att höra en av samtidens största artister i ett tillstånd där han såväl musikaliskt som lyriskt verkar vara tillfreds.

Det går inte att förneka att Jamie xx fantastiska solodebut In Colour från förra året hörs i On Hold. Den drivande Hall & Oates-samplingen som pryder den smittsamma refränghooken är ett exempel på något som inte skulle kunna ha gjorts av någon annan än Jamie. Men det märks också att det inte bara är Jamie som är den drivande kraften här. Både Romy och Olivers mer stilla insatser är lika essentiella för The xx nu än mer förfinade ljudbild. On Hold är ett typexempel på när en grupp fungerar som en enhet, där alla får bidra med lika mycket till slutprodukten.

Som poplåt är On Hold nästintill ultimat. Den har allt man kan tänkas vilja ha och lite till, samtidigt som den passar lika bra för festen som dagen efter. Att det här bara är det första vi har bjudits på från ett kommande album är nästan skrämmande med tanke på att det säkert gömmer sig fler juveler i den samling låtar som The xx tänkt ge ut.

Första gången The Radio Dept. arbetade med en extern producent skickade de grunden av Teach Me to Forget till vännen Tomas Bodén, där tanken var att skapa en gladare och dansant poplåt. Efter ett par turer fram och tillbaka. De låter rakare och maffigare än någonsin, med tydliga houseinspirationer och ett storslaget pulserande beat. Det säregna Radio Dept.-skimret är mindre påtagligt men ändå ständigt närvarande. Tematiken i texten återkommer hela tiden till frihet och frigörelse, men tolkningsmöjligheterna är flera: är det en avslutande kommentar på albumets fascisttema i övrigt, en person som bara har minnen att glömma eller det faktum att bandet själva nu har avslutat sin något infekterade relation med skivbolaget Labrador? Oavsett vad så visar The Radio Dept. att de verkligen behärskar det elektroniska dansspåret som inleddes på Occupied. Med Teach Me to Forget förenar de pop och house på ett vis som är lika eget som det är episkt.

Att älska är att ge det man inte har till någon som inte vill ha det, skrev den franske psykoanalytikern Jacques Lacan och beskrev med en enda mening kärlekens narcissistiska fiktion kontra ofullkomliga verklighet. Kärleken är asymmetrisk och i Conceptual Romance har den nästan vänt ut och in på sig själv: ”So I lose my gaze to keep you / creating a curve for the eyes / A rejected body”, sjunger Jenny Hval med omöjligt lugn stämma, men hela tiden med sammanbrottet lätt hägrande. Subjektet har gjort sig själv till objekt och kvar finns bara död luft. Det är enkelt att beskylla Jenny Hval för att vara cynisk, men det krävs intellektuellt mod och konstnärlig ambition för att våga fästa blicken på sanningen och ändå ta med sig något vackert och hoppfullt. Att förkasta kärleken på grund av dess imperfektioner vore att låta hjärtat skrumpna. Berusad på vansinne och mot mörkt sömnig bakgrundsmelodi fortsätter hon: ”but come with me, I want to show you something / the original wound, the origin of the world!”. Det inre livet har krockat med det yttre och i tomrummet däremellan finns både människans sorg och drivkraft bevarad. Jenny Hval har med andra ord tonsatt evigheten.

I valrörelsen 2008 var Obama starkt emot Bushs sätt att kriga mot terrorismen, med tortyr och drönarattacker som machetes. Fyra år senare hade han ökat de luftburet styrda attackerna med 800 procent i länder som Pakistan, Afghani­stan och Jemen. ANOHNIs debutalbum väjer inte, låter sig inte blidkas av den leende presidentens charm – påminner hela tiden om primitiva avrättningar, den världsliga upptiningen, storebrors ögon och farliga män med stadig hand på avtryckarknappen. På Obama upprepas hans namn så entonigt att det börjar låta som ett klagorop: “Ooooh bomb aaah”.

Drone Bomb Me är den melodiöst mer publikfriande historien om en afghansk flicka som ber explosionerna som sker i staden att centreras kring henne. Hennes familj är sprängd i spillror och hon vill följa efter: “Choose me / Let me be the one / The one that you choose tonight”, viskar ANOHNI inifrån hennes kropp. Vädjan mot skyn är vacker som en kärlekshistoria, med Hudson Mohawke och Oneohtrix Point Nevers mjuka trapproduktion som fångar låtens stora egenskaper: önskan i att bara kunna fälla ett skyddande täcke över alla städer under attack, kontra den bistra verkligheten, där inte ens de till synes vänligaste ledarna vägrar döda från sitt kontor.

Vissa kärlekslåtar behöver man själv vara stormande förälskad för att riktigt känna igen sig i. Men Real Thing ger lika mycket eufori som en hel förälskelse i sig, och alla får vara med på tåget. Att själv vara kär är snarare en bonus. Trots att de öppnande basslingorna och trumslagen är bastanta känns de ändå lika fjäderlätta av hopp och pirrande mage som det är att vakna upp nykär. Från öppning till ridå genomsyras spåret av en känsla av att magnetiskt dras till något eller någon. När Jonathan Johansson mot slutet av låten inte längre kan hindra sig själv från att springa bara för att komma fram lite snarare, då är vi lyssnare med och springer lika målmedvetet vid hans sida. Med för Jonathan ikoniska rader som ”lite sweet och lite dirty / du gillar sweet och dirty” och en polerad finish över en rå bas positionerar sig Real Thing som det av hans spår som lättast tar sig fram och in i själen. Ska tagga pannan för dig, Jonathan.

På Freetown Sound har Blood Orange, eller Dev Hynes om man vill vara lite personlig, tagit in en uppsjö av både genrer och nya röster. Alla gästsångare är dels med för att ge liv åt och validera det Hynes berättar om, dels för att ge en plats till de som sällan hörs. Identiteten är viktig för Hynes – det är ett tema som ständigt bränns och märks av i hans texter, likaså den tillhörande kampen för att få kunna utforska alla delar av den. I Best to You vänds dock perspektivet från utvändigt till invändigt, till en känslomässig kamp kontra en kamp sporrad av omvärlden. Best to You berättar om det mest basala, det som bränns oavsett identitet.

Som i ett självreflekterande samtal med sig själv sjunger Empress Of ”I can’t be the girl you want / but I can be the thing you throw away”, med Hynes vaksamma ”Do you really want to? Did he even notice?” i bakgrunden. Inlindat i livfulla trummor och atmosfäriska ljud, i pop full av rörelse, göms en djupt sorgsen och mentalt ihjälslagen person. Det är en person som ger allt utan att få något i gengäld, en person som distraherar sig själv med hopp. Det är vad Best to You är – en representation av den sista gnistrande glimten hopp som tar över allt, som får en att förtränga all logik. I ett par svindlande, perfekt komponerade, dansanta ögonblick existerar verkligheten utanför nästan inte alls.