Årets 50 bästa låtar – 2018

Den tragiska terrorattacken som inträffade under Ariana Grandes spelning i Manchester har satt djupa spår hos sångerskan. Comebacksingeln No Tears Left to Cry som avhandlar nämnda attack blev ett nytt kreativt startskott från en av vår tids redan största popstjärnor. Det är dock med meme-flitiga break up-låten thank u, next som hon fullkomligen tagit sig själv till en helt ny nivå. Hon namedroppar sina ex helt utan spärrar som hon vore Daily Mail och visar upp kärlekens komplexa sidor som att älska och förlora någon. thank u, next är dock lika delar självständighet och tacksamhet som att komma över sitt ex. Framför allt visar det på att Ariana Grande hittat sig själv, lärt sig av livets gång och delar med sig i en låt som tar hjärtesorg till nya höjder och Billboard-placeringar.

Som öppningsspår på försenade och delvis problematiska Skylight är texten nästan ironisk med tanke på vad som föranledde förseningen. Rader som “I draw a line in the sand / Singing ‘this is the new way I behave now’” från Evan Stevens Hall får plötsligt flera betydelser. En man som gör upp och vill ta ansvar för sitt förflutna, ett band som lämnar sina tydliga emo-rötter bakom sig för alt-country eller trevande optimism inför ett nytt förhållande. Oavsett betydelsen är Rings ett känslosamt folkrockepos, helt i paritet med det skarpaste materialet från Scott Hutchinson, för tidigt bortgången frontman i Frightened Rabbit. Pinegrove blåser liv i en genre som gått på banjodränkt sparlåga de senaste fem åren.

Ravyn Lenae och Steve Lacy slår sig fram som soul- och R&B-talanger som om de vore Jackson 2. Huvudpersonen poserar självsäkert på sitt omslag som om EP:n Crush vore Thriller. Liknelsen är kanske långsökt (soundmässigt ligger de betydligt närmre namn som Erykah Badu och Thundercat) men har en viss poäng. Födda år 1999 och 1998 är nämligen duon de yngsta av de bästa idésprutorna på sin scen just nu. Ravyn Lenae har en röst och ett melodispråk som ingen annan – The Night Song är ett utmärkt bevis på det. Steve Lacy blåser uppfriskande produktioner in i genren, krispigt rika på detaljer – The Night Song är ett utmärkt bevis på det också.

Varje spår från U.S. Girls In a Poem Unlimited är en poppig, politisk process i sig, men Pearly Gates är något av en särklass. Här får vi följa protagonistens väg till himmelen som innefattar både korruption och kroppsliga mutor – tydligen är kvinnor inte ens säkra i paradiset (något som definitivt Eva kan ställa sig bakom). Petrus, nyckelväktaren för pärleporten, är föga intresserad av släppa in låtens huvudperson och hon ser ingen annan utväg än att själv öppna sin… pärleport. Allt detta utspelar sig i bakgrunden av funkiga melodier medan James Baleys souliga refräng påminner om att man aldrig är säker någonstans. Makabert, men också magnifikt.

I recensionen av Little Jinders senaste skiva skrev min kollega Johanna att det inte är musiken som griper tag i en, utan Josefine själv, hennes värld och persona. Det är en enkel iakttagelse som ändå gick rakt in i mig – med albumet Hejdå tar hon stora kliv bort från föregående alster, men det är inte det som spelar roll. Titelspåren är hennes mest unika låt hittills, en fascinerande autotune-refräng som hamrar in sitt farväl till den hon varit, samtidigt som det aldrig känts tydligare varför man älskade Little Jinder från första början. Det är som att se en bästa vän hamna i en ny situation där hen trollar fram en oupptäckt sida, och man påminns om allt det som definierar personen – som i sin tur gör andra egenskaper möjliga. Hejdå är en låt från en person som inte kan bli paj en gång till, men som alltid blir paj en gång till. Little Jinder har snackat om dumma försvarsmekanismer inför det här skivsläppet, att sluta riskera, och det finns säkert både mening och vett i att balansera upp sig själv, men mycket kan man förstås aldrig skaka av sig. Tur är väl det. Little Jinder riskerade mer än någonsin på Hejdå och förvandlade sin egen röst, sig själv. Aldrig har hennes karaktär lyst starkare.

Krunegård har testat det mesta, men i eget regi är det premiär för duettformat. O A O A E vi förlorade är träffsäker, direkt och självklar och vi undrar mest varför han inte testat det här förut. Tillsammans med Miriam Bryant sjunger han om en sjunkande kärleksrelation, där två röster skapar ytterligare en dimension till lyriken. Uppbackad av varma syntar som kryssar likt amors pilar genom luften sjunger de om knakiga relationer, att älska och att ha ont. Det känns äkta, går in under huden och är sådär bildligt träffsäkert på ren Krunegårdska som när han beskriver kärlek med rader som ”Tusen nålar, både ont och skönt” och ”Vi passade illa, gjorde illa varann / Men jag gillar att ha ont ibland”.

Ibland är det allra enklaste också det vackraste. Det vet de minimalistiskt klassiska kompositörerna Steve Reich och Philip Glass. Det vet också Anenon. Likt sina föregångare leker han med melodiupprepningar som får leta sig fram, tappa bort sig och finna sig tillrätta igen. Med sin saxofon en stor dos fingertoppskänsla, och fältinspelningar av regnet i Toscana fångar han klusterkänslan man hittar i Glassworks likväl som lugnet från inspelningsmånaden i de italienska byarna. Sökande men självklar är Two for C kärnan av albumet Tongue: en perfekt sammanstrålning av neo-klassisk, elektronisk komposition och ambient.

Sarah Klang, the saddest girl in Sweden, stod förmodligen för årets svenska genombrott när hon med sin sorgset draperade americana sjöng sig rakt in i våra hjärtan. Den dörr som First Aid Kit har öppnat har hon fyllt på med ytterligare en handfull tårdrypande ballader stöpta i hjärtesorg. Mind är en av de självklara höjdpunkterna på den till stora delar självbiografiska debuten Love in the Milky Way. 1998 släppte Vikingarna låten Kan man älska nån på avstånd, 20 år senare svarar Sarah Klang ja på den frågan. Mind är att älska någon hårt, längta och att låta distanser förena snarare än att skilja.

Producenten Felix Manuel är klassiskt skolad inom piano, även om det sällan visat sig i hans stundtals aggressiva och hetsiga produktioner. På Sex införlivar han successivt de delarna av sin repertoar med trasig techno, bländande breakbeat och underjordisk UK garage. Trots sin titel uppehåller sig spåret mindre vid det klassiska klimaxet (ja, samplade tillrop och stönande förekommer), som äger rum halvvägs in genom låten, och snarare på känslorna som kommer efter. Efter det tar låten en något lugnare vändning: det tidigare nämnda pianospelet, isande sång och mjukt cellospel från Zosia Jagodzinska förstärker känslan av att försvinna i en psykisk klyfta. Det meditativa kolliderar med det bitska i vad som kan vara något av en auditiv orgasm, trots allt.

Avståndet mellan genomförande och idéstadium är minimalt på I Thought About Killing You. Beatet är minimalistiskt, produktionen oslipad och torr, texten halvt skriven, halvt improviserad. Det kan inte ha gjorts många omtagningar, Kanyes röstprestation är obrydd. Det är en låt som knappt innehåller alla beståndsdelar den behöver för att hålla ihop. Men just i den närmast slarviga kreativa processen fångar Kanye en elektrisk energi, en glädje till och med – trots att han pratar om att ta livet av sig själv. Det är det skaparglädje kan göra, förvandla ångest till lycka, skit till guld och Kanye själv till en person vi förstår, i alla fall för ett par minuter.

Emerald Rush släpptes som första singel från årets Hopkins-magnum opus Singularity. Albumet fungerar som bäst när det ses som en enhet, men med det sagt finns det ett helt sjok av briljanta spår som står lika bra på egna ben som när de omringas av sina albumsyskon. Emerald Rush är typexemplet på ett sådant spår, och det är förhållandevis uppenbart varför den släpptes som första singel – det här är dansmusik när den är som allra mest välproducerad. Efter ett cineastiskt och lågmält intro kickar Hopkins igång ljudfesten med en serie av upphackade syntar som i sin tur skapar ett hejdlöst groove. Redan där är vi så gott som fast i Hopkins ljudvärld – oavsett om efterföljande Neon Drum Pattern sätts på eller ej.

Troye Sivan har gjort resan från Youtube-profil till fullfjädrad popstjärna. På sitt senaste album Bloom radar han upp bländade poplåtar på rad, där den allra främsta är andraspåret. På My My My! balanserar Sivan upp intimitet mot explosivitet, närhet mot attityd och charm mot slughet. Låten är egentligen väldigt simpel, med klassisk vers+refräng-struktur, men den är utförd med en sådan träffsäkerhet och finess rakt igenom, från produktion till sångleverans. När refrängen kickar igång är det nästan omöjligt att inte lyfta några centimeter från marken. Det är en perfekt poplåt som trots klassiska knep låter oerhört fräsch, modern och nyskapande.

Infektiöst drar Under the Sun fram, med en nästan förgörande kraft. Elias Rønnenfelt drar på sig en gudaskrud och ebjuder sig som en frälsare, eller snarare något större än så. ”Lord do you need a saviour? / Have you lost the steering wheel again?” sjunger han, med lika delar storhetsvansinne och delirium. Med rå energi och postrockiga stråkar blir Under the Sun närmast katarsisk och når faktiskt de där transcendentala nivåerna som Rønnenfelt greppar efter. Många menar ju att Iceage är ett av de bästa banden i dag, så de kanske blir världshärskare trots alls.

På Working Class Woman kommer Marie Davidson ut som arbetsnarkoman. Kraften att orka fortsätta på det viset hittas i Work It, och vår utmaning är att matcha det. Hon utmanar oss till yttersta prestation och vill känna svettlukten över hela rummet. ”Is sweat dripping down your balls? / Well then you’re not a winner yet”, säger hon retsamt till en generation som är kända för påstådd lathet. Det är ett arbetaranthem för technokids i behov av tillrättavisning, och mamma Davidson vill se resultat.

När Death Grips har skrivit en av årets mest utmanande och råa rocklåtar är det inte ett tecken på en genrens uttorkning, utan snarare på att Sacramento-trion ännu en gång väljer att krossa begränsningar hellre än att omfamna dem. På sitt hittills kanske mest märkliga och äckliga album, stoltserar Black Paint som en av deras mest direkta och tydliga låtar. Med sin hejdlösa energi, psykedeliska riff och ständigt oväntade produktionsval (DJ-scratchande? Phasers!? Och vad de nu gör med alla röstsamples), visar Death Grips att de är mer än det där konstiga, experimentella bandet som lyckas göra vad som helst, utan snarare att Death Grips blivit lika mycket en stil och konstnärligt projekt än bara ett annat band. Death Grips är konturerna, de är rummet och sfären däri jordens fysiska regler och logik plötsligt stannar till och där vi i stället möts med trions flin och hånskratt.

Grand Paradise, öppningslåten på Foxings senaste album Nearer My God, börjar som en tickande bomb. Dova pianoackord och en nervig gitarrslinga bygger upp anspänningen i en och en halv minut, innan Conor Murphy skriker “I’m shock-collared at the gates of heaven”. Precis som på resten av albumet och mycket av Foxings tidigare material florerar Murphys religiösa ångest också rikligt på Grand Paradise. “My personal belief is that heaven and hell are states of mind”, säger han. “But being shock-collared at the gates of it is like seeing happiness right in front of you and being stopped by something, especially yourself.”

Parallellerna till Brand New är inte svåra att dra. Foxing lyckas i mångt och mycket hitta samma medelväg mellan emo och indierock som det tidigare nämnda bandet lyckades göra på The Devil and God Are Raging Inside Me. Låtens allra största knockout kommer som en överraskning – efter drygt tre minuters uppbyggnad rämnar till sist väggarna. Bandet bjuder på sin överlägset mest arenavänliga refräng i karriären, medan Murphy pendlar fram och tillbaka mellan mjuk falsett och emotionella skrik. På Nearer My God når Foxing sin största formtopp i karriären, och Grand Paradise är möjligen det allra starkaste beviset på det.

Jag skulle vilja citera hela texten till Nobody för att göra den rättvisa i en text, men kan börja med dess inledande rader: ”My God, I’m so lonely / So I open the window / To hear sounds of people”. Det riktigt vackra med låten är hur närvarande just den desperationen är från början, att den aldrig smyger sig på, medan musiken under spårets gång byggs upp till den sorgligaste typen av disco. Det är fantastiskt dansant men rytmen tillräckligt off för att man ska tveka endast en aning i stegen, den skriker efter någon men hittar ingen som duger, famlar i mörkret efter någonting att hålla fast vid och kulminerar i ingenting alls.

16 minuter musik är kanske inte en ”låt” i strikt mening, men Ugly and Vengeful är ändå en av de starkaste enskilda styckena musik som gjordes 2018. Den långsamma, hotfulla uppbyggnaden leder oss på krokiga omvägar fram till den stampande takten som utgör låtens ryggrad. Det febriga orgelspelet målar svart på svart med tjocka oljefärger och varje trumslag, varje ackord, slås an med en sargande tyngd. Anna von Hausswolffs potential blommar ut och förverkligas fullständigt under musikens gång. Från drone till doom metal – hon frammanar och regisserar varje musikalisk rörelse perfekt, och lyckas få ihop det till en enhet.

Thanks 4 Nothing handlar enligt Londonbaserade Nilüfer Yanya själv om att ”kunna se tillbaka och se varningstecknen med ett slags frikopplad känsla”; om att blicka tillbaka på en kärleksrelation och mer eller mindre objektivt se den för vad den var. Addera trummaskin, drivig elgitarr och mjuka vocals och du är i hamn. Sällan har baksidorna av att våga hänge sig till en romans formulerats så koncist: ”This is the end / Don’t think we can be friends / Just being honest”. Det finns inget rosaglimrande ”efter” – kanske knappt ett rosaglimrande ”under”. Nilüfer Yanya gör pop av nihilism och det är lika krossande som klockrent.

Som mittpunkt på Compro gestaltar Via Sub Mids skivan väl. Mjuk ambient möter lättfotad och energisk breakbeat, som aldrig kolliderar utan endast försiktigt smeker varandras ytterligheter som för att se att de inte går sönder, innan de förenas i perfekt harmoni. Inspiration hämtas från 90-talets stökiga jungle och dess oordnade IDM: här finns ett målmedvetet och avvaktande tålamod mer synonymt med nyare techno vilket ser till att låten glider, flyter och studsar i fjäderlätt samstämmighet utan bli kaotiskt hastande. Skee Mask tämjer spårets djuriska impulsivitet och styrka utan att kastrera det, och kanaliserar ut den undertryckta energin vid precis rätt ögonblick för maximalt omtumlande effekt.

När Berlinmuren föll var det sagt att vi nådde historiens slut – den liberala demokratin, det minst dåliga alternativet, segrade och vi borde alla jubla åt att kampen mellan världsmakter och ideologier upphört. Med facit i fickan är det lätt att hävda hur naivt det var att tro att all opposition och allt förtryck skulle helt plötsligt slätas över, men samtidigt får vi höra från statistikens samtliga gurus att “allt blir ju bättre!” Ja, på en oändligt lång tidslinje kommer även miljöproblemet vara löst av vår egen utplåning.

Spola fram till 2018 och Parquet Courts befinner sig helt plötsligt på The Ellen Show. Ett av de få socialistiska banden i de förenta staterna dansar och jublar, fulsjunger, visslar i visselpipor och förvirrar Amerika just genom att blotta vår egen naivitet, att blotta sig själva och visa på att visst finns det alternativ till denna ordning – vi måste bara utvidga rummet. Parquet Courts stora bedrift med årets album och låt med samma titel var just att ge ett smakprov på något annat, men samtidigt inom konturerna av det vi är vana vid. De tänjer på förväntningar och punkens sound, tvingar sig själva in från periferin till centrum och visar att allt jubel över det åtminstone minst dåliga alternativet kanske inte är något vi borde fira längre. Eller snarare, att woke-mentalitetens tomma ord just är tomma när de förvandlats till hashtags och hejaramsor. Nu gäller det att ta första steget, och Parquet Courts är ivriga att leda vägen.

Blood Orange har på senare tid inte enbart blivit en popmusikens konnässör, han har också blivit en viktig röst och samhällsskildrare. Ofta om ämnen som både är komplexa och personliga, ständigt inlindad i det säregna musikaliska universum som han målat upp på både föregångarna Cupid Deluxe och Freetown Sound. I korta drag kan man säga att han gör pop av samhällets orättvisor när han vaggar in oss i lika delar 80-tal som R&B och soul. Till skillnad från många andra politiska manifest väljer han ett mer subtilt uttryck som den behagliga gitarrmelodin i Charcoal Baby, en låt om att vara annorlunda. ”No one wants to be the negro swan” sjunger Dev Hynes, om den kamp det stundtals innebär att vara både svart och queer. I grund och botten är det dock en hymn och hyllning till att älska hela sitt jag.

Galna uttalanden, fullständigt oförståeliga Twitter-räder och president-mys har till slut blivit vardagsmat för Kanye West anno 2018. Men det har också släppts ett album. Ett album där en låt i synnerhet stod ut. Den psykedeliska grunge-bangern Ghost Town är musik för en artists, tillika lyssnares, sökande efter en ny form av frihet. Och i vanlig ordning använder Mr. West sina gästartister på ett otroligt sätt. Kid Cudis magnifika gnällande i all ära men Ghost Town når nya höjder först när 070 Shakes röst fullständigt välter omkull dig. En milstolpe för den snabbt växande New Jersey-artistens karriär som bara känns som starten på en av den yngre generationens allra viktigaste röster.

Det existerar något extremt melankoliskt i kärnan av Yves Tumors senaste projekt Safe in the Hands of Love. Bortom ytans rätt konventionella R&B och poplåtar är det just vad Sean L. Bowie gör med allt som finns därunder, från arrangemangen till produktionen, som ger albumet sin dystra klangbotten. Den emotionella mittpunkten tar sin form i Lifetime – ett stycke som propellrar sig själv genom känslostormar och ambivalensens mörka hav. Från lager av sångstämmor till de tvetydiga textraderna kastas vi in i vad som just upplevs som en livstid av om och men, av velanden och nostalgi, av att ständigt dras fram och tillbaka mellan att blicka bakåt och att våga ta nästa steg. Lifetime är lika mycket ett tillstånd av att vara i limbo, som att se livet blixtra förbi dig i en sekund. Där bara glimtar av något större ändå lyckas vara en inblick i en evighet, där trots att du inte lyckas greppa något i all den frenetiska rörelsen, ändå känner något större än dig själv.

Parquet Courts debutalbum från 2012 lät snarare som en best of-samling, där hit efter hit kunde brännas av på två osannolika minuter. Sex år senare valde årets viktigaste rockband att helt enkelt slå ihop Almost Had to Start a Fight med In and Out of Patience, och på den vägen göra vårt låt-urval från fullängdaren Wide Awake! lite enklare. Men så är inte heller Parquet Courts samma band som för sex år sedan. ”Seems these days I’m captive in this borrowed time” sjöng A. Savage på deras genombrottslåt och syftade på sin egen hopplösa framtid – samma textrad hade med en helt ny innebörd kunnat överföras till denna vansinniga roast av det amerikanska samhället 2018. På Almost Had to Start a Fight/In and Out of Patience var Parquet Courts politiska på det kul sättet, kul på det politiska sättet, spelade årets snyggaste stop-start-arrangemang och fångade vår uppmärksamhet för alltid.

Tänk dig att Arthur Russell hade producerat Prefab Sprout. Föreställ dig en oupptäckt Joni Mitchell-låt. Britten Bullion vinkelskarvade ett stilistiskt mästerverk och Will Westerman rakade av sitt hår och presenterade sig själv på samma sätt som hans musik funkar. Du ser allt som finns att se, en bas med punch, en meditativ synth, en avskalad prosa. Ändå bär Confirmation på en mystik och elegans som fick den att kännas som en låt som bara kommer att växa med åren. Westerman har inte varit i närheten av samma höjder med sitt övriga material, men det är också en delvis orättvis jämförelse. Confirmation är sällsynt egen och unik.

När informationen om att vår allas popdrottning Robyn var tillbaka kändes världen äntligen okej igen och när Missing U väl kom ut kändes den till och med bra. Med sina karaktäristiska syntar och en lätt melankolisk text var singeln den perfekta representationen av svenskan och hennes artisteri. Själv säger Robyn att hon lade ner mer tid än vad hon någonsin tidigare gjort på singeln och den lätta besattheten har lett till resultat. Produktionen är så orimligt glittrande och slagkraftig, sparsam och överdådig att ingen annan än hon och hennes team kan ligga bakom den. Missing U går att längta, gråta, meditera till, men framför allt går den att dansa till – något Robyn kan bättre än någon annan.

Music Sounds Better With You, Lady (Hear Me Tonight), Groovejet, och så Pick Up. DJ Kozes kanske bästa låt någonsin är en hommage till housemusik skarven 90-00, där repetitiva gitarrslingor lade grunden till de största danshitsen. Men DJ Koze ägnar sig inte åt planlös nostalgi på Pick Up – i stället låter han nostalgin gestalta en relation i ett uppbrott, där han blickar bakåt på de goda tiderna. Han använder nostalgin som ett verktyg. Som kronan på verket samplar han Gladys Knight and the Pips: ”I guess neither one of us wants to be the first to say goodbye”. Det är årets mest hjärtskärande danslåt och Stefan Kozallas bästa låt i karriären.

Pop ger ofta utlopp för starka känslor och uttryck. Tirzahs dance-pop är i stället undersökande, rå och försiktigt positiv. Hon leker med de ljudmässiga tomrummen och med tankarna. Holding On är en reserverad kärlekshymn utan agenda, men med ett litet korn av hopp. Trots att spåret är fyllt av tvivel och i sin utformning är avskalad så erbjuder Tirzah glödande värme och bejakande. Hon skapar en förlösande spänning med få medel och med sitt alldeles egna sound flyttade hon gränserna för vad musikåret 2018 handlade om.

Mångsysslaren Donald Glover levererade (förutom andra säsongen av kritikerhyllade Atlanta och storfilmsdebut bland stjärnorna) 2018 års kanske mest omdebatterade musikvideo. This is America är en mångbottnad manifestation av afroamerikansk kultur. Kontrasterna mellan den glatt plingande gitarren, positiva gospelkörer och det hårda trapsoundet går hand i hand med textens ambivalenta budskap. Fela Kuti, masskjutningar och återkommande påminnelser av Amerikas långa historia av slavhandel är bara några av referenserna folk febrilt har plockat upp från årets visuella presentation av en låt. Men Childish Gambinos genialiska skildring klarar sig gott nog enbart för öronen.

Med nio låtkapitel berättar SOPHIE en historia med Oil of Every Pearl’s Un-Insides. Den kan läsas med många innebörder, men alla handlar på något sätt om att förvandlas. Syntpopmonstret Immaterial är kapitel åtta i ordningen och fungerar som ett storslaget katharsis, ett slags hundratioprocentigt känslotillstånd av upplöst eufori. I framtidens kodvärld verkar SOPHIE styra över alla världens dansgolv med dopamindoppad järnhand. “I could be anything I want!” sjunger hon med tindrande röst, och med den mest uppenbara läsningen av historien – att albumet är en berättelse om hennes process som transperson – är det några av årets lyckligaste och vackraste ord.

Alla har vi något som vi verkligen vill glömma. Om inte för alltid, så ändå för stunden. Peggy Gou tar fasta på det. It Makes You Forget (Itgehane) är ett mysigt housejam för alla dina soliga eftermiddagar – under sommaren har den varit en konstant i mina Spotify-listor men också på alla elektroniska festivaler värda namnet. Typiska house-komponenter som mjuka ackord, smygande synthmelodier, xylofon och en mjukt puttrande 303:a befolkar spåret men det blir aldrig trångbott. Över det hela sjunger Gou på koreanska, hennes tillbakalutade röst smeker öronen och trots att texten är helt obegriplig fångas den där omhuldande och dansanta känslan som definierar den vassaste housen. Låten har den ovanliga förmågan att transportera lyssnaren till en strand där solen ligger en rakt i ögonen, samtidigt som den värmer ryggen och får alla dina kompisar att se extra snygga ut. Med försiktigt vickande höfter och ett desto mer taktfast stampande fötter glömmer vi regniga höstdagar, växande CSN-skuldberg och vardagslivets ständiga suckar – just nu vill vi bara ha en Gou time.

Ponera att förälskelse är det samma som att ge upp sin individualitet. Ponera att förälskelse är det samma som att dö – åtminstone lite grann. Ponera att ”I shall love” är ett hot.

Det bästa med Julia Holter är att hon är musiker och vet om det. I Shall Love 2 är subjekt och predikat och resten ljud. Få låtar det här året berättade sin historia genom sin egen form på ett lika utstuderat sätt. Uppbackade av ett ensamt lager dova syntar så är låtens första minuter ett tyst, hjälplöst fallande. ”I am in love / what can I do?”, går den förtvivlade monologen. I en osynlig handvändning är låten i stället helt plötsligt stora trummor, stora stråkar, och stora känslor. Att förklara hur det gick till är svårt: den enda skillnaden är ju att framtid blivit nutid. Att låtens titel ändrat skepnad från fråga till konstaterande.

I Shall Love 2 är alltså, precis som sitt ämne, ett rop på hjälp, ett hot, ett stridsrop, ett biologiskt och själsligt mandat. Det kommer att vara hemskt, du kommer att hata det, det kommer att vara värt det. ”That is all, that is all / there is nothing else”.

Det krävs något särskilt för att driva en publik med medelåldern 15+ till att gråtbölande sjunga med. Oftast är detta ”något särskilt” en lång karriär och en gedigen låtkatalog som slår an strängar som har den långa relationen lyssnare och artist emellan att tacka för sin existens – kombinera Håkan Hellström med valfri kärleksserenad och det sätter sig en dolk i varje en gång brustet tonårshjärta. Men det är inte Håkan Hellström eller någon motsvarande som står där på scenen, det är 19-åriga (!) Lindsey Jordan; det är inte Bara dårar rusar in som framförs, det är Pristine. Ändå sätter sig dolken där, den letar sig mellan revbenen till tonerna av distad gitarr och cymbaltätt trumkomp. Vi har alla varit där: i vakuumet efter kärlek, där övertygelsen är total om att den inte kommer igen. ”I know myself and I’ll never love anyone else”, sjunger Snail Mail. I form av en rättfram indiedänga berättar hon om kärlek, självtvivel och desperation. Utan att krångla till det gör hon musik av det krångligaste som finns: obesvarad kärlek. Pristine är en påminnelse om att bra musik inte alltid behöver vara produktionsmässigt eller musiktekniskt komplex. Ibland räcker det att vara ärlig.