Lista
Bortom brunchen – ett Göteborg där inga ölbiljetter gäller
Publicerad: 8 augusti 2018 av
David Winsnes
Way Out West torde vara den första festivalen i Sverige som lyckades måla upp den övre medelklassen som en festivalkaraktär. Det har skett med små förändringar för varje upplaga. En gästande Michelin-krog där, en skopa ärtglass där, ett filmprogram som flyttat in på området, en konstant ström av livepodcasts, en gapig sponsor och en mild grafisk profil. Nischade stadsfestivaler som Accelerator och Where the Action Is var strax före men det är Slottsskogens tolvåring som fått bilden av festivalbesökaren i Sverige att gå från avklädd till uppklädd.
I Expressens sex år gamla Way Out West-guide tipsar de två gånger om att dra till ett snabbköp och handla. ”Kanske har det blivit lite mycket fries, langos och öl?”, frågar skribenten inför sista dagen, en fråga som fyra år senare när Café knåpar ihop en liknande handbok framstår som helt verklighetsfrånvänd. Café tycker att festivalens väluttänkta matutbud kan kompletteras med besök på franska bistron Bon, Leif Mannerströms restaurang Kometen och att käka röding efter midnatt på Yaki-Da.
Way Out West har sedan starten experimenterat med sin bas och vad en festival kan täcka in utöver de sedvanliga spelningarna på området – de intima konserter som ofta uppstått på Stay Out West har varit ett fantastiskt exempel på det – men mot slutet har de tre orden börjat leva ett eget liv utanför själva arrangemanget. Way Out West-veckan är lika mycket erbjudanden, för- och efterfester och andra kulturevent som antingen hakar på eller föds ur ett motstånd. Det märks också allt mer på vilket Göteborg som lyfts fram för Way Out West-besökaren.
Om Göteborg i Känn ingen sorg eller Peter Birro-serien Viva Hate lyfts fram som en rännstenssketch brukar täckningen av Way Out West leda till att staden framstår som ett Portland eller Austin under fem dagar. Som boende i Göteborg blir det här tillfälliga och plötsliga skiftet en inverterad Medeltidsvecka. Och vad satsigt sen: strävan efter att varje måltid är ett möte med Gud. Jag kan sakna att någon tipsar mig om att det finns ett Lidl på Linnégatan. Jag kan tycka att tanken ”kanske har det blivit lite för mycket fries” är den gulligaste som tänkts om gemene Way Out West-besökare på tio år.
Jag tänker att vi ska göra en kort guide för de som faktiskt vill ha sitt Viva Hate, eller åtminstone ett lite mer avslappnat häng, även under den här veckan. Jag frågar min kompis Ukraina-Peter om han kan tipsa om en sunkig kontrast till att ladda mobilen i valfri sponsors tält. ”Aberdeen Restaurant och Bar på Sveaplan, men ät för helvete inte där, bara bärsa”. Det är ett lysande tips, ett stenkast från området – en plats där ingenting smakar någonting och ingen någonsin påpekar det. Jag messar min kollega Nike och kollar vad hon gör när hon inte vill se några band. ”Jag brukar alltid bara åka hem om det inte är kul”, säger hon – ett genuint tips som sällan lyfts fram i kvällstidningarna. Men mer då? Hur får jag Göteborg att under de här dagarna kännas lite mindre som en liten Truman Show-by, där varje rörelse bevakas, noteras och bedöms?
-
BAR: Kellys
Utdrag ur en Google-recension av Kellys: ”Herrtoaletten är rätt sunkig, men man ska ju inte bo där.” Tänk om fler resonerade så kring allt som inte var just ens hem. Jag lägger ingen värdering i det, det är bara en utmärkt tankeövning – skulle vi få ett trevligare samhällsklimat eller skulle allt bara bli väldigt äckligt? Hur som helst ringar den åsikten in vad som gör Kellys toppen: allt är ganska dåligt, men de flesta tycker det är okej, man kan ju alltid gå därifrån om det blir för illa. Kellys ligger långt upp på Andra Långgatan och bildar tillsammans med Sejdeln och King’s Head gatans anrika topptrio. Det är hård konkurrens men Kellys går definitivt vinnande ur striden dem emellan: med en underlig planlösning (plötsligt bara öppnar hallen upp sig och du anländer till ett rum där allas försök till dialog bildar en gemensam orkan av ljud), brädspel som förstrött byter ägare (jag har aldrig sett någon spela med intensitet på Kellys) och pizzaantitesen till Way Out Wests 800 grader-filial kommer du älska det här stället när du lyssnat på lite för många BROCKHAMPTON-låtar. ”Om du vill gå ut men inte vet vart, gå till Kellys”, avslutas den tidigare nämnda kommentaren. Det stämmer att väldigt få människor har givit sig ut i natten med Kellys som förstamål. Med en av världens fräschaste festivaler i stan får den dock plötsligt en tydlig förstafunktion. Och en ny, mer självsäker tagline för helgen: Om du vill gå ut från området och vet vart, då ska du nog till Kellys.
-
RESTAURANG: Pizzabageriet
När jag bodde i en tredjehandslägenhet i Masthugget under fyra års tid tog det åtta minuter att gå till Pizzabageriet vid Prinsgatan, en liten kulstötningstävling från Hagabion. Det var fem minuter mer än till den närmaste – och i pizzakretsar funkar tid lite som hundår, varje extra minut väger tyngre än i övriga matbeställningar. Ändå var det den självklara pizzeriadestinationen. Anledning? Pizzabageriet är Göteborgs innerstads absolut bästa sunkpizzeria. Deras foajé uppmanar inte kunden till att dröja sig kvar men deras lagom ambitiösa kompositioner och överlägsna deg får Cyranos finlir mitt emot att blekna. Framför allt är deras kebab så nära man kommer fine dining när pizzasallad ingår. Ett tag gick jag till Pizzabageriet så ofta att mannen i kassan slutligen körde klassikern och förutsåg min kebabpizza utan lök. Vill du också äta en kebabpizza utan lök? Gå till Pizzabageriet. Vill du äta någonting annat? Gå till Pizzabageriet. De har lasagne också.
-
AKTIVITET: Förfest utomhus
En sällsynt rekommendation i festivalguider men här är den på sin plats eftersom det inte finns någon synlig förfestkultur runt Way Out West. Det är klart att det kan vara kul att komma iväg på förmiddagen och kolla in nån hotellobby som Nöjesguiden har tagit över, eller få två flasköl på en klädmärkesfest, men det man alltid glömmer är att det är trångt, osympatiskt och att de flesta som går på Way Out West-förfester ofta kollar på en som om de är Madi Banja och du är tio år och från Orust. Mitt favoritställe att dricka lunchöl på är på Filmstaden Bergakungens tak, med god utsikt över skateparken som ligger bredvid. Det blir lite West Coast Riot-vibe, om någon minns den viben. Om inte kanske du är ute efter något annat – och det är det som är så bra med utomhus, det finns rätt mycket av det. Utanför festivalområdet är förstås poppis, men det är lite som med solstolar vid hotellpoolen – kom inte för sent. Hittar du inte en bra plats utomhus går även inomhus bra för ungefär samma upplevelse – men förslagsvis hemma hos dig eller en vän och inte på något av nämnda gratisevent.
-
ACCESSOAR: Landslagströja eller tröja med liknande aura
Vare sig du åker på Sziget, Roskilde eller någon annan stor festival inom rock- och popspektrat i Europa kan du ofta presenteras för konversationsstartaren ”nationalitet” i form av en flagga eller en tröja. På Way Out West är en vajande Jamaica-flagga enbart en våt dröm. Det hade varit kul om Way Out West-publiken hade lite färre Wood Wood-tröjor och något fler Peter Forsberg #21-ryggar. Att klä sig lite enklare, dummare! Det är helt enkelt väldigt få gånger det känns som att man är i ett Rock am Ring-camp, på gott men faktiskt också ont. Ha bara en ordinär tröja om du inte är ett fan av landsgränser. Kanske en från 2009 med turnédatum på ryggen. Om 30% av Way Out West-publiken inte tvättar dagen innan festivalen kommer åtminstone 70% av Way Out West-publiken att må bättre. Ta smällen! Kanske mår även du bättre. En Foppa-tröja kan aldrig sitta lite fel. Den bara sitter.
-
TILL SIST
Ovanstående tips garanterar en anspråkslös förstadag. Vill du fortsätta i samma spår finns det förstås bubblare inom alla fält. Testa Silverkällan. Åk och spela Laserdome i Mölndal. Kolla om den kinesiska krogen bakom Bengans fortfarande är lika röka-inne-kompatibel efter ägarbytet. Ta på dig en stråhatt. Ät lite Doritos.
Den här listan publicerades ursprungligen i Festivalryktens papperstidning Rumours #7.