David Bowies 10 bästa album

Blackstar är en mustig cocktail till skiva: atmosfäriska ballader, kakofoniska ljudväggar och iskall rockmusik, allt inuti en jazzexplosion orkestrerad av New Yorks bästa studiomusiker. Bowie tog däremot sin huvudsakliga inspiration från betydligt modernare musik, såsom Death Grips, Kendrick Lamar och Boards of Canada. James Murphy från LCD Soundsystem bidrog handgripligen till albumet genom att spela trummor, föreslå syntar och bolla idéer. Resultatet av de varierade influenserna är ett unikt hopkok som låter klassiskt och modernt samtidigt.

Precis som Joy Divisions Closer kommer Blackstar alltid att vara tätt sammankopplad med den skapande artistens egen död, vilket hos den cyniske skapar en oundviklig misstanke om att det pågår en sorgetriggad masspsykos av okritiskt hyllande. Men låt surpupporna sura, för tiden kommer visa att Blackstar är ett av Bowies bästa album. En tätt sammanhållen låtlista med närmast perfekt dramaturgi och tempo, dränkt i ett fluorescerande mörker från den yttre etern; det är inte konstigt att Blackstar var älskad av fans och kritiker också under den korta tid efter släppet Bowie fortfarande var vid liv. Ändå råder ingen tvekan om att Bowies död och hans vetskap om dess annalkande skänker ett kusligt och rörande skimmer över albumet. Att göra konst av sin egen undergång är precis så modigt, vansinnigt och unikt att bara Bowie kunde göra det. Få artister har lämnat ett så värdigt avsked.

Få album lyckas vara relevanta ett halvt sekel efter det getts ut – det finns förmodligen bara en handfull exempel där ute. Det har inte riktigt gått femtio år sedan Hunky Dory revolutionerade musiken, men vi har börjat närma oss. På omslaget till Plastic Beach, ett album av Gorillaz, skymtar vi denna pärla från 70-talet där Bowie förenar The Beatles med powerballader och rocksymfonier i Freddie Mercury-anda. Det krävs inte att Damon Albarn bekräftar hans storhet, det gör hans enorma låtar på det här albumet självt, men det cementerar dock det värde som ryms i låtar som Changes, Life on Mars?, Quicksand och Oh! You Pretty Things som närmast nått kultstatus. För än i dag är vi uppslukna av odödlighet och ett liv i rymden – ett fönster som Bowie öppnade redan 1971.

Det tredje och sista albumet i Berlin-trilogin, Lodger, är också det mest förbisedda. Det är visserligen inte chockerande – medan Low och ”Heroes” är storslagna klassiker är Lodger snarare anspråkslöst. Med ena foten i Berlin och den andra på ett tåg på väg därifrån är det en skiva som fångar David Bowie i en övergångsperiod, något som också genomsyrar albumets lyrik, med titlar som Fantastic Voyage och Move On. Skivomslaget föreställer ett vykort, och albumet känns följaktligen som ett brev från en resande man. Albumets musikaliska referenser hämtas från alla världens hörn, vilket resulterar i egendomligheter som Yassassin, en reggae-låt med turkiska influenser. Men allra starkast lyser Bowies kreativitet på skivans tre första spår, speciellt på Brian Eno-samarbetet African Night Flight. Lodger fångar inte Bowie vid en kreativ topp, snarare på den fantastiska resan därifrån. Skivan knyter ihop säcken, både för Berlin-trilogin och för Bowies otroliga 70-tal.

Efter att ha släppt Low tidigare samma år låg mallen för “Heroes” redan klar. Liksom staden den spelades in i var skivan uppdelad i två halvor. Där den ena gav utlopp för den frisläppte rockaren och den andra introspektivt experimenterande var Low och “Heroes” syskon snarare än avlägsna kusiner.  Att få vara en fluga på väggen och ta del av de idéer och teknikriggningar som kastades runt och sattes upp i studion de där Berlin-dagarna 1977 är det nog många Bowie-fanatiker som drömmer om, men desto intressantare är kanske vad som hände med låtarna utanför den.

Tio år efter skivans släpp återvände Bowie till Västberlin, staden vars geopolitiska situation inspirerat Berlin-trilogins teman om isolering och rädsla. Titelspåret “Heroes” hade för längesedan blivit ett anthem för en generation separerad av en enorm järnridå. Men när Bowie under en kväll framförde låten i Berlinmurens skugga, tilläts både Öst- och Västberlinare att lyssna. “Nothing will keep us together” blev ironiskt nog orden som till slut lät dem förenas. Att det var här som Berlinmurens betong började vittra kräver nog en väl fantasirik historieskrivning, men det är inte svårt att föreställa sig känslan som måste ha pumpat i åhörarnas bröst.

Det Bowie alltid och genomgående ville under sin karriär var att ligga i framkant. Han skulle fånga ljuden; ljuden fick aldrig fånga honom. Ibland blev resultaten strålande, andra gånger medelmåttiga, men vid ett ögonblick lyckades han fånga ljud som beskrev en hel tidsanda. Bowie finns inte längre med oss, muren är riven för längesedan, men den där känslan som genomsyrade just det specifika ögonblicket i historien kommer för alltid finnas bevarat i hans livsgärning.

Mycket har berättats om inspelningen av Station to Station, om knark, paranoia, påhittade nazisympatier, egyptiska klenoder, häxor som är ute efter sperma och mer galenskap än vad som egentligen får plats i den här texten. Iklädd personan The Thin White Duke, som enligt Bowie själv var ”a nasty character indeed”, berättar albumets känslokalla protagonist om en destruktiv urban livsstil, total megalomani och en fruktlös längtan efter kärlek och värme. ”It’s not the side effects of the cocaine, I’m thinking that it must be love”, som Bowie sjunger på det elva minuter långa titelspåret.

Men albumets bakgrundshistoria riskerar inte bara överskugga musiken på Station to Station, den är direkt missvisande för en stor del av skivans innehåll. Golden Years, en funkig singel Bowie ursprungligen skrev åt Elvis som tackade nej till låten, osar knappast av galenskap och depression. Det är dansant, lättillgängligt och till och med upplyftande, måhända med ett stråk dekadens som ger de gyllene åren en rostig underton. Samma sak gäller TVC 15, en låt inspirerad av en absurd droghallucination i vilken Bowie såg sin flickvän bli svald av en TV- ett mardrömslikt scenario som knappast speglas i låtens studsiga pianon och taktfasta handklapp vilka låser fast refrängen i ett lustfyllt groove. Station to Station handlar inte enbart om introspektion och mörker, utan om fantastiskt producerad och slagkraftig popmusik.

Skivan är kraftigt färgat av sin epok då både av den tidstypiska 70-talssoulen och den tyska krautrocken lämnat sina tydliga fingeravtryck över låtarna. Det går kanske inte att påstå att Station to Station är tidlös, men musiken är i vart fall inte åldrad någonstans: hur daterade influenserna än kan sägas vara är musiken lika tillgänglig och engagerande som när skivan släpptes. Känslorna och passionen bakom låtarna lyser lika starkt nu som då.

Den avslutande covern på 1957 års Wild Is the Wind är den bästa sångprestationen i Bowies karriär, en inspelning som överträffar till och med Nina Simones version av samma låt, och avslutar det här tidlösa albumet med ett kyligt farväl. Det går nästan att se hur the Thin White Duke lämnar oss och försvinner in i en mörk gränd, tillbaka till den märkliga värld han kom ifrån. Även om Bowie är borta känns det som att The Duke går på våra gator än i dag, närvarande i varje skumt kvarter i London, New York, Berlin och Stockholm, throwing darts in lovers eyes. Ni får se upp.