Eurovision Song Contest 2015

I Slovenien benämns Maraayas musik som indiepop (eller, enligt ESC:s hemsida: ”indiepop”) men det mest indie med den intetsägande Here for You tycks vara sångerskan Marjetkas sviktande självförtroende. På scen bär hon hörlurar för att bli mindre nervös – var den brudklänning hon har på sig kommit in i konceptet är oklart, men när bakgrundsdansarna plötsligt börjar spela luftfiol tar framträdandet snarare form som ett drömbröllop. Pluspoäng för den överempatiska pianisten som också har hörlurar på sig.

I år vill Frankrike få oss att minnas första världskriget för 100 år sedan och väljer då att skicka exakt samma bidrag till Eurovision som de alltid gör, med undantag från när en av deras största indiestjärnor deltog 2008. N’oubliez pas är en finstämd liten oförargerlig ballad där texten på franska går de allra flesta förbi och därmed förblir just finstämd, liten och oförargerlig. Inte en enda TV-tittare klarar av att hålla varken ögon eller öron fokuserade och vi fantiserar om en värld där Sébastien Tellier plötsligt glider in på scenen i en golfbil.

Golden Boy genomgår en mycket märklig förändring under sin gång. Den börjar med att Nadav smörballadigt gråter ut “mama, someone broke my heart again”, varpå den snabbt förvandlas till en Justin Timberlake-pastisch anno 2006, innan den bryter ut i en klimaktisk refräng som bara skriker israeliskt Eurovisionbidrag. Missa inte: 1) att han Herreys-inspirerat har gyllene skor på sig, 2) när han i världens fulaste juckande sjunger “do you like my dancing?”, samt 3) när han i slutet av låten tror att han är världens skönaste kille och säger “ok, we gotta go, three minutes, bye bye”. Sätt på detta klockan fyra på morgonen vilken hemmafest som helst och jag är din. Golden Boy är allt jag älskar Eurovision för.

Estland satsar i år på en trallvänlig radiopopsduett framförd av Stig Rästa & Elina Born. Låten, som är ruskigt lik Lee Hazelwoods och Nancy Sinatras Summer Wine, lunkar fram likt en 18-åring som för första gången övningskör på motorväg och ber nästan om att bli bortglömd. Det i bakgrunden gömda blåset är förvisso mysigt, men inte alls lika ikoniskt som det var 2001 – senast Estland verkligen var på tapeten. För att Goodbye to Yesterday ska funka behövs Lee Hazelwoods mustasch, och den har tyvärr inte Stig Rästa.

Storbritanniens relation till Eurovision är vida känd: trots att de är ett av världens främsta exportländer när det kommer till populärmusik skickar de näst intill varje år bidrag som känns som rena hån gentemot tävlingen. Eftersom de i egenskap av att vara ett inflytelserikt land ändå alltid är direktkvalificerade för final kan de skicka grejer vars intron låter som Crazy Frogs rännskita.

Åsyftade Electro Velvet är inget undantag utan markerar snarare en kulmen på det här kulturella sönderfallet. Still In Love With You fick snabbt The Guardian att forska i om det var landets sämsta bidrag någonsin (”It’s just the UK’s worst Eurovision entry for half a decade. It’s a masterpiece, basically.”), men den vedervärdiga teaterpopjazzen går next level först efter cirka två minuter. Då flyger en snubbe in och scatsjunger och herregud vad gött det trots allt var innan, i relation till detta, tänker man.

Genealogy låter på namnet som ett progressivt metalband – spännande! Närå, Armenien har i själva verkar skickat ett fruktansvärt bidrag under täckmanteln supergrupp som inledningsvis låter som en spolad musikallåt från Frozen innan den inkorporerar rysliga operarocktendenser. Mot slutet börjar alla sex sjunga och får det att låta som ett obegripligt antal röstförgreningar. Når tokkulmen när en av medlemmarna, fransk-armeniska Essaï, sirapslent körar fram ’Time is ticking’ efter strax över 1:40 och man blir smärtsamt medveten om hur man slösar bort sitt liv.

Monika Linkytė och Vaidas Baumila ger sig på en storslagen folkrockduett som faller på det vidrigaste scenspråket i tävlingen och en svajig sånginsats från båda. Okej, den faller på att låten är ganska dålig också. “How about we just go out for a drink?” Nej, tack. Om du gillar Mumford & Sons-rungande refränger och övertydligt scenspråk så kanske Litauens bidrag är något för dig.

Bojana Stamenovs powerballad om inre skönhet är skriven av samma person som låg bakom Molitva, 2007 års vinnare, men denna gång har de olyckligtvis valt att översätta texten till engelska. Refrängen på Beauty Never Lies cirkulerar kring raden “finally I can say, yes I’m different and that’s okay” och det är klämkäckt som om det vore skrivet av en nioåring, fast utan gulligheten. Som tur är transformeras låten som den fula ankungen ungefär halvvägs till Eurovisionkitsch-EDM och Bojana framstår plötsligt som en ståtlig svan. Det gör inte dansarna, som mest påminner om Alliansens valkickoff förra året.

Norge skickar precis som många andra länder i år en storslagen ballad, framförd av Kjetil Mørland och Debrah Scarlett. Låten, skriven av Mørland, kanske inte kastar dig av stolen, men tillsammans med ett effektfullt framförande och övertygande personkemi kan den åtminstone få dig att känna något framför TV-rutan under 3 minuters tid. Men i slutändan är A Monster Like Me inte mer än en relativt fin ballad.

”Heroes are ordinary people who make themselves extraordinary.” – Gerard Way

Måns Zelmerlöw är en vanlig kille. Han ger ut julskivor, har en labrador som heter Messi och på scen har han en grå tröja. Han bär inga dödliga vapen – han besegrar sina fiender med sitt avväpnande leende! Men på scen morphar Måns till en hjälte i paritet med Marvel-aktuella Ant-Man – ett skönsjungande lejon som med sin animerade radarkompis upplyser världen om att vi alla har något i bröstet som behöver antändas. Jag är en hjälte. Det är du också. Men i kväll är Måns den kanske största hjälten. I kväll vinner han Eurovision Song Contest genom att vara extraordinär.

Cypern skickar i år ett av de minst inspirerande bidragen. One Thing I Should Have Done är en ballad framförd av John Karayiannis och har enligt ryktet redan börjat skrivas ut av läkare som hjälpmedel vid sömnproblem. Låten är ungefär lika intressant som en B-sida av valfritt pojkband från 90-talet. Jag gillar dock mellanpartiet på 10 sekunder när han upprepande sjunger låtens titel. Den delen, loopad i 3 minuter, hade varit bättre än den komposition som Cypern väljer att söva ner hela kontinenten med.

Australien är med i Eurovision för första gången av anledningen att de är Australien och egentligen inte borde vara med i år heller om 1+1=2. Hur som helst: det märks att de inte riktigt fattat hur det går till. De har ju skickat en riktig artist med en internationell karriär och ett uttryck som inte är baserat på en fem år försenad fingertoppskänsla. Sebastian, som gästade Lupe Fiasco för ett par år sedan, framstår som Gud i konkurrensen och även utanför den slöa omgivningen står sig hans Bruno Mars-doftande hit väl.

Belgiens bidrag Rhythm Inside är årets klart mest sannolika att sponsras av Acne eller bokas som ett creddigt alibi till Bråvalla. Kläderna är vita, scenshowen är smakfull, 19-årige Loïc Nottets androgynitet är subversiv men de Kanye West-gester han gör anspråk på faller med Justin Bieber-luggen. Med reservation för att Eurovisionvärlden inte visar hänsyn för detta: årets hipsterbidrag!

Trion The Makemakes verkar ha lagt ner lika mycket tid på sin bluesrock som på att hitta på ett bandnamn. De som nickat med i Hoziers Take Me To Church när den spelats på radio kanske kan få ut något av den här buljongen – men de flesta lär nog bara nicka en gång och sen är det sömnapné in i döden som gäller. Provocerande att Österrike följer upp Conchita Wurst så här.

Skillnaden mellan Schweiz bidrag från 1988 och årets från Grekland är att Schweiz faktiskt hade Celine Dion som tävlande artist, Grekland har bara en kopia. Maria Elena Kyriakou har visserligen en bra röst, men i en tävling som denna försvinner den i mängden. Låten börjar som en finstämd powerballad som sedan, via ett BOOM BOOM BOOM, övergår till att låta mer som en sämre James Bond-låt. Så mycket att man nästan förväntar sig att Agent 007 ska äntra scenen, en förväntan som sedan övergår i besvikelse när han inte gör det. Nej, Grekland har nog ingen vinnare i år men en sedvanlig 12-poängare från Cypern kan vi räkna med.

Det finns en melodislinga i Adio som Evert Taube inte hade skämts för och det är ju ett väldigt trevligt inslag i ett program som detta. Och även om mina kunskaper i montenegrinska minst sagt är bristfälliga så syns det att Knez Känner Saker™ när han sjunger den här visan. Må den handla om vare sig livets mening eller att äta chips (inte för att det nödvändigtvis är två olika saker).

I Kraftwerk-sammanhang brukar det ibland påstås att den moderna funken föddes i Düsseldorf. Inte tusan föddes den moderna soulen i Hamburg i alla fall, Ann Sophies hemstad. Efter att ha slutat tvåa i den inhemska finalen fick Ann Sophie ändå chansen att tävla då den ursprungliga vinnaren Andreas Kümmert tackat nej. Låten, Black Smoke, är en souldoftande historia som inte bjuder på några direkta överraskningar. Förutom kanske att den bombastiska refrängen är ofattbart irriterande efter tre lyssningar. Blir detta en ny Lena? Antagligen inte.

Nästan på dagen för nio år sedan var Monika Kuszyńska med om en allvarlig olycka. Efter en spelning med sitt dåvarande band, Varius Manx, krockade deras bil i Milicz och Kuszynska blev paralyserad från midjan och nedåt. Även om In the Name of Love inte refererar direkt till händelsen är den tydligt influerad av den – i musikvideon visas bilder på sångerskan innan olyckan och texten är en rörande light-version av Peter Gabriels Don’t Give Up. Det kommer att bli bättre, hitta en annan väg och låt oss bygga en bro bortom rädslorna. Är det någon som ska sjunga outvecklat pepptalk är det Kuszyńska, vars silkeslena röst levererar en av årets allra vackraste Eurovision-refränger. Förra året kom Polen på 14:e plats, deras bästa placering sedan 2003. I år tävlar de i kärlekens namn och nog kan det komma att lyfta dem ännu högre.

Lettland följer upp fjolårets töntigaste bidrag Cake to Bake med årets klart coolaste. Aminata lider av grava FKA twigs-komplex, vilket i denna tävling förstås både är ljuvligt och en garant för att inte vinna i slutändan. Produktionen är på riktigt i världsklass, låten i sig är både snygg och effektiv och den minimalistiska scenshowen funkar på alla plan. Jag känner ingen skam över att skrobbla detta.

De la capăt / All Over Again är en låt till ”alla barn som lämnas ensamma av sina föräldrar som jobbar utomlands” – en samhällsfråga som hade känts lite löjlig om den tagits upp av exempelvis Schweiz, men som här behandlas av ett land miljoner människor har lämnat bakom sig. Bandmedlemmarna i poprockbandet Voltaj tycks hur som helst lite frånvarande inför detta faktum, utstrålar ungefär lika mycket karisma som stenbeläggningen de står på och ser mest ut att vilja lämna allt bakom sig och start all over again.

Spanien är i år ett av fem länder i finalen som inte framför sitt bidrag på engelska. Det gör inte så mycket. Som vanligt är stoffet tröttsamma one-liners och det tittarna istället kommer att ta med sig lär vara det stundtals påfrestande ”EeeEEoO!” som kläms in mellan var och varannan textrad. Rösten är det visserligen inget större fel på, och hela uppsättningen är väldigt Carola-esque (inte lika förvånande när man inser att det är den evige Thomas G:son som skrivit även denna): det är långa klänningar och rikligt med scenfläktar. Även om det aldrig blir en sann, oövervinnerlig stormvind på scen lyckas den åtminstone på klassiskt ESC-manér både blåsa kläderna av Edurne och lyfta min poplugg från pannan, åtminstone för ett ögonblick.

Första semifinalens konstigaste kvalificerande var Ungern som endast kan ha gått vidare för att när alla andra klämde till med maximalistiskt kaos så stod de där och hade knappt ett bidrag överhuvudtaget – vilket med all rätt kan vara att föredra ibland. Både låten, tänkt att inge “tröst, hopp och styrka” – och framförandet, de rör sig obehagligt nog som en missionerande zombiearmé på opium – är tunna som papper.

Trots svarta fjädriga axelvaddar, aggressivt minspel och ett utseende som drar tankarna till skräckfilmspresentatören Vampira upplevs inte Nina Sublatti som en farlig Warrior. Hon får pluspoäng för ett ganska trivsamt försök och låten är väl i sitt sammanhang helt okej, även om det du kommer minnas efteråt är det obegripliga nasala “nanana” som du önskar att du aldrig fått höra från första början.

Fjolåret var tungt för Azerbajdzjan. De skickade ett magnifikt bidrag, en ballad av Dilara Kazimova som hakade fast den inhemska folkmusiken i en popproduktion som hade kunnat lagt grund till en habil Björk-låt. Och som Kazimova sjöng sen! Men det gick dåligt, förstås, Europa kisade mot tv-apparaten och undrade förvirrat var den roliga visslande Sebalter hade tagit vägen.

I år tävlar Elnur Hüseynov och det är återigen en stor sångare, återigen en episk låt, återigen en av de mest ambitiösa satsningarna i år. Melankoliska Hour of the Wolf kommer att spelas sönder på radio oavsett om den vinner eller inte. Visserligen känns det lite som att skicka Robin Stjernberg efter att ha haft Loreen – men till skillnad från den överlappningen lär Hüseynov ge sitt land en högre placering än senast.

På scen är Polina Gagarina med band klädda i helt vitt. I den tillhörande videon visas korta klipp på skrattande barn så fotogeniska att de skulle vara framklonade, alternativt plockade ur ett modemagasin utgivet av Hugo Boss i Tyskland kring 1935. Det känns väl utstuderat, och i semifinalen när prideflaggorna i publiken kort skymtade förbi släcktes ljuset illa kvickt. Raden ”Praying for peace and healing / I hope we can start again” är utan kontext redan kvälvningsframkallande, men med Rysslands mycket tvivelaktiga facit gällande mänskliga rättigheter är det rent utsagt provocerande. Men visst, här är en mäktig powerballad där texten är sådär klämkäckt fin och gullig att en kan sjunga med långt innan de tre minuterna är till ända. I det sanslöst verklighetsfrånvända konceptet som är ESC räcker det nog långt. Tyvärr.

Elhaida Dani är alive (men bara på grund av någon annans existens)! Den låt som hon ursprungligen skulle ha tävlat med, Diell, är dock stendöd efter att kompositören dragit tillbaka den, bland annat på grund av kritiken den fick. Man tycker att fler borde ha den självinsikten i Eurovision. Alive är förmodligen en uppryckning för den är inte helt dum, trots att Dani ägnar vissa delar av bidraget åt att tröttsamt mässa ”ayayayayay” istället för att breda ut sin stora röst. Oavsett om texten förlorar på det: töm Alive på ay tills det är dags så är vi hemma.

Om man skrapar på ytan framstår popopera-trion Il Volo mest som ett ovärdigt budgetalternativ till världsstjärnorna i Il Divo, men i Grande amore finns fler musikaliska dimensioner än så. Den i grund och botten platta kärlekshymnen lyfts upp av (enligt italienskspråkig översättarkälla) psykedeliska formuleringar som ”Sun is the words / But if they have to be written down, everything can change”. Mot andra versen börjar trion upprepa ”benso” likt ett mantra, medan låtens musikvideo rymmer det bästa sexualiserandet av drejning sedan Björn Hellberg i Sverigequizen.