Eurovision Song Contest 2016

Efter förra årets hipsterflörtande med Rhythm Inside, har Belgien i år satsat på renodlad dans i discoform. Med en Chic-inspirerad basgång, en funkig gitarr och ett gäng duktiga dansare skulle Laura Tesoro och hennes What’s the Pressure i det närmaste kunnat agera huvudtema för en 80-talsfilm. Så mycket ”du kan göra vad som helst”-energi och härligt nostalgiska känslor framkallar faktiskt låten. Belgien har historiskt sett varit hejare på dansmusik i alla dess former, men aldrig har det känts så lättsamt som nu. I och med den stundande nedgången av EDM kan jag utan tvekan tänka mig Laura Tesoro headlinea landets festivalstolthet Tomorrowland nästa år. Får jag bestämma så kliver Belgien ut med sin första ESC-vinst sedan 1986 i kväll.

Tjeckien gör ikväll sin första Eurovision-final någonsin i och med att Gabriela Gunčíková och hennes I Stand lyckades kvalificera sig i tisdags. Klyschan less is more verkar vara något som Gunčíková anammat förhållandevis dogmatiskt då det bortsett från ett par färgbyten verkligen inte händer någonting på scen. En fin långklänningsballad i all ära, men när man tävlar i finalen för första gången behövs något storslaget. Förhoppningsvis kanske hon utsmyckas med en skojig hatt eller en urflippad frisyr ikväll, för om exakt samma framträdande sätts på ikväll igen är Tjeckien dessvärre chanslösa. En fin röst räcker inte när man tävlar mot extravagant rysk dans och cypriotisk hårdrock i bur.

En av de värsta sakerna med Eurovision är hur folk har inställningen “äntligen lite riktig musik” till allt som flörtar med gammelamerikansk musikkultur. En av Nederländernas största kontemporära countrysångare, Douwe Bob, toppade albumlistorna i hemlandet förra året och hans Slow Down är ett typexempel på sådan sliskcountry jag tänker mig krävs för att erövra listorna där. Det är inte den där lite skitiga sydstats- eller midwest-countryn, utan Bob har välsittande lila kostym, en myspyntad gitarr och bandmedlemmar som är lite, lite fulare än honom så man inte ska tänka på att han ser bäng ut när han kisar. Det här är slätstruken popcountry som skapad för folkhemmet. Varför bandet spelar på en klocka som tickar baklänges förblir ett mysterium, men glöms snabbt bort när Bob vandrar ut i publiken och säger ”I love you too, baby” till vad en får förmoda ska vara något lyckligt fan. Finalens i särklass mest kräkframkallande ögonblick.

Azerbajdzjan har vid sidan av Sverige kanske varit det jämnaste landet i den här tävlingen de senaste åren. 2014 års Kazimova, kanske det bästa bidraget under hela 10-talet, följdes i fjol upp av utmärkta Elnur som ylade mot natthimlen i sin suggestiva ballad om vargtimmen. I år raserar landet sin image totalt. Samra, en sångerska som rönt stora framgångar i nationella musiktävlingar, har tilldelats en låt som helt bygger på den fräna effekten att upprepa halva titelordet till leda. Den dramatiska låten faller abrupt på att Samra inte är i närheten av att matcha sina två föregångare. Hon kastar lite eld i en hyfsad scenshow men låten saknar helt gnista. Skärp er, Azerbajdzjan. Ni ska vara ljuset i den här grottan. Det här låter som en kasserad Zara Larsson-låt slängd i en papperskorg på någon bakgata i Baku.

Om man lyssnar på Freddies låt Pioneer utan att se framträdandet låter det som plausibel radiomusik. Låten är nog faktiskt helt okej. Storartad refräng. Men som alltid med Eurovision handlar tävlingen lika mycket om att titta som att lyssna. Freddie har med sig fyra personer på scenen. Den första man lägger märke till är den mystiska trumslagaren som slår på en gigantisk trumma för att förstärka den bombastiska känslan. Ganska standard, med andra ord. Men det är de tre personerna på andra sidan Freddie som fångar mitt intresse. Där har vi tre medelålders män som ser ut att jobba på ett IT-kontor i Budapest, som stampar och klappar med i låten med en sådan enorm stelhet att det ser ut som att någon tvingade upp dem på scenen. Det blir inte bättre när de visslar en melodi som hade hört hemma i en Disneyfilm från 1940-talet eller när de sjunger i bräcklig falsett i refrängen. Med hjälp av ett oförståeligt scenframträdande går Freddies låt från att vara radioskval till att faktiskt vara ganska underhållande.

Italien är ett av de länder som envisas med att skicka bidrag på sitt egna språk. Inget fel med det egentligen, italienska är fint och så, men det gör att texten inte riktigt når fram. I år har man kompromissat lite, så Francesca Michielin sjunger en av refrängerna på engelska, och det blir klart att det är Six Degrees of Separation-teorin som fått agera inspiration. Så klart med en typisk ”we are the world”-twist som nästan känns som ett krav i tävlingen numera, åtminstone om bidraget är bombastisk flower-power pop likt detta. Garanterat att ingen blir trampad på tårna, men det gör också att all form av emotionell investering i låten omöjligt, åt båda hållen. Oinspirerande och lättglömd.

Israel skickar en ballad till Eurovision. Skiter björnen i skogen? I år sjunger Hovi Star en besynnerligt oinspirerande ballad med en floskelrefräng om att vi alla är gjorda av stjärnor. Tack för upplysningen, nu ska jag behandla mina medmänniskor bättre, tro på kärleken och titta upp mot stjärnhimmeln med nya ögon. Om han inte menar att alla är skapade av hans släkte Star? Heter han så? Nåväl. På scen har Hovi Star med sig två människor som snurrar runt i en rockring. Det är ju ganska kul i alla fall.

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan tropical house skulle leta sig in i Eurovision, om än bara för någon minut. De inledande panflöjtsliknande tonerna i If Love Was a Crime hade kunnat vara lyft från någon av Kygos låtar, men sedan tar låten en tråkig vändning till Eurovision EDM-pastisch. Den otroligt intetsägande texten bidrar också till att förstöra stämningen. ”If love was a crime then we would be criminals” – OK. Spåret revanscherar sig lite mot slutet, då panflöjten verkar ha förvandlats till en saxofon och Poli Genovas scenkläder lyser upp likt en reflexväst. Återigen bara tillfälligt, då den avslutande kören känns både malplacerad och gör de avslutande raderna än mer tröttsamma.

En synonym till ordet Frans är ”slitet nedhäng”. För en gångs skull är Sverige inte med i förhandsdiskussionen och visst känns If I Were Sorry som ett trasigt, halvdant nummer i jämförelse med vad vi brukar skicka. Frans, som gått från att vara som alla mina systerbarn (alltså vara 7 bast och gilla Zlatan) till att bo i London och förkroppsliga en oinspirerad Jamie T, får inte direkt ett crescendostinnt Europa att göra vågen. Vår chans är möjligen att vi slapp vara med i semifinalen i år (vilket vanligtvis brukar vara en nackdel), eftersom If I Were Sorry blir mer och mer trött ju mer man tvingas uthärda den. Förra året basunerade vi som en självklarhet ut att Måns skulle vinna. Det sker inte i år. Frans graffar kuken på svenska flaggan med den här monotona saken.

Med titeln i anblick skulle man kunna tro att Tyskland varit så hypermoderna att de valt att skicka MONEY-sångaren Jamie Lee med en tårdrypande pianoballad. Så väl var det tyvärr inte. Efter att soulveteranen Xavier Naidoo blivit fråntagen sin plats som representant för Tyskland på grund av kontroversiella uttalanden har man istället valt att gå med något så okontroversiellt som en generisk poplåt. The Voice of Germany-vinnaren Jamie-Lee (bindesstrecket skiljer henne från MONEY-sångaren!) och hennes låt Ghost bidrar, trots den kusliga scenshowen, inte med någon som helst spänning eller anledning att fortsätta lyssna. När jag frågar min tyska släkting vad han tycker om låten så svarar han att den är ”ganz toll :D” och att den absolut har vinstchans. Jag vet inte om jag är villig att hålla med, men låter honom drömma.

För första gången på väldigt länge verkar Frankrike sikta på att vinna, när de varken skickar en sömnig ballad eller ett pajasnummer. I år är deras bidrag en upptempolåt framförd av någon som ser ut att ha blivit sparkad från Dressmann-reklamen för att han ler för mycket. Refrängens hook är klistrig på samma halvobehagliga sätt som Mumford & Sons eller The Lumineers stampande folkpop, men Amir har klätt sin låt i en somrig och mjuk pophouseproduktion. Den som älskade Bob Sinclars Love Generation för tio år sen kanske åtminstone får en temporär crush på det här. Tyvärr är det svårt att känna någon attraktion för någon som försöker se ut som att han flyger genom rymden när han står bredbent och kråmar sig över sina projektioner, men egentligen bara ser ut att spela Wii.

När Michał Szpak (polska för ”Kindness med ansiktsbehåring”) vann den nationella uttagningen var det i konkurrens med legenden Edyta Górniak, som 1994 uppnådde Polens hittills bästa Eurovision-resultat – en andraplats. Szpaks Color of Your Life omger sig alltså med ett av tävlingens allra deppigaste nationella narrativ, och det är klädsamt för låten i övrigt. Redan efter första strofen har vi hunnit höra hur ensamheten kommer knackandes på dörren, av en sångare som ser ut som den sista kvarvarande av de tre musketörerna (ingen har någonsin haft på sig så här många manschettknappar inom Stockholms län!). Vad som sedan följer är en teatralisk sjuttiotalsballad som lämnar mycket att önska, med ett Saint Etienne-minnande beat som sällsynt behållning.

Man behöver faktiskt inte titta på en karta för att undra varför i helvete Australien är med i den här tävlingen. De obefintliga släktbanden till Simon & Garfunkel åsido är Sound of Silence kanske ensam i den här tävlingen om att stoltsera med kvalitéer som tråkig, värdig, polerad och kanske till och med bra. När man på sin dödsbädd inser att man år ut och år in envisats med att bänka sig framför Eurovision och frågan ”varför” tar form någonstans där inne, är det nog bidrag som Australiens som hindrar en från att fullständigt tappa förståndet i sökandet efter svaret på frågan.

De övervintrade hårdrocksgubbarna i Minus One ser ut att vara hämtade från närmaste motorcykelgäng, och sparar inte på något krut när de öser på med den ena klyschan efter den andra. Pyrotekniken yr, gitarristen håller upp sitt instrument i luften när han låtsasspelar ett solo och trummisen sträcker ut tungan mot kameran när han river av ett crescendo innan refrängen. Hela bandet förutom den läskiga sångaren är inspärrade i burar på scenen, något som hårdrocksband i Melodifestival-sammanhang alltid brukar vara för att de inte ska gå fullständig bärsärkagång på den stackars familjetäta publiken. Alter Ego är hur som helst inte bara ett skämt. Den rockar nämligen. Den rockar verkligen fett. När några vargansikten flimrar förbi skärmen och sångaren blundar, sträcker sig mot månen och på riktigt ylar som en varg, samtidigt som gitarristen står i ett rökmoln och shreddar ytterligare ett solo så exploderar alla mätare. Vi tar det igen. Sångaren gör ett vargvrål. Det äger.

Till en början känns Sanja Vučićs uppträdande som en Idol-audition där den sökande valt att vanlifiera typ en Amy Winehouse-låt. Sen bara ökar allting. Det är som om Sanja och hennes i sammanhanget ovanligt stora bakgrundsorkester har en galen manager i hörsnäckan som skriker ”mer, mer, MER, MEEER”. Trummor! Stråkar! Elgitarrer! Körer så in i hela fa-an. Efter knappa tre minuter har hon uppnått den polerade versionen av det som Swans framkallar under sina flera timmar långa konserter – en kakafoni, ett enda stort ostyrbart ljud.

Donny Montell har sannerligen inte finalens roligaste låt, så om man vill ha roligt när han sjunger är det bättre att fokusera på hur han verkligen inte är bra på att ta sin koreografi. Det är nog tänkt att vara effektfullt att dansen tar ut svängarna lite mer än musiken, men det är svårt att komma ifrån faktumet att Donny ser ut att aldrig ha blivit koreograferad förr i sitt liv. Sexiga fingerknäpp, piruetter och en flytt åt sidan samtidigt som han sjunger ordet “side” blir bara pannkaka. Att Donny ser ut som svenska Danny är också betydligt roligare än låten, vilket säger en hel del, för det är verkligen inte jätteroligt.

En av de bättre tonartshöjningarna i år skeppar Kroatien upp från Medelhavet. Nina Kraljić har Grimes-frisyr, en klänning du inte går och handlar frukost på Konsum med och låter som att hon försöker tämja alla de stora världshaven från sitt blinkande fyrvaktartorn. Kraljićs ballad hade funkat utmärkt att spela på däck i samband med Titanics färd mot botten – en vemodig sak som ändå gjuter mod och hopp i sina lyssnare. Det lär få den att stiga mot toppen snarare än sjunka.

I brist på solklara vinnarkandidater har Ryssland i år klivit fram som alla bettingbolags favorit till segern. Det är inte helt greppbart varför, eftersom de har skickat något som låter som att det är plockat direkt från Melodifestivalen 2008. Det ekar från den tid då schlagern identitetskrisade, när den inte längre kunde låta som Kikki, Bettan & Lotta utan försökte ta in lite moderna element för att kompensera. You Are the Only One har en refräng som hade kunnat framföras av BWO, Alcazar eller Eric Saade, som om Måns hade vunnit Eurovision förra året med Hope & Glory eller Cara Mia i stället för Heroes. Med tanke på att vinnarna de senaste åren har varit någorlunda framåtsträvande låtar om världsförbättring, så är det rimligt att anta att Ryssland är segertippat av den simpla anledningen att de är just Ryssland och brukar suga åt sig röster av typ alla länder oavsett vilken dynga de ställer upp med. Medan Ukraina spänt blicken i sina ryska grannar och skickat Eurovisions motsvarighet till hiphopens disslåtar, får de bara ett klämkäckt “Thunder and lightning, it’s getting exciting” som svar. Sergey Lazarev är årets löjligaste vinnarkandidat, men det är svårt att förneka att refrängen också är löjligt smittsam.

Årets mest verklighetsförankrade låttitel! Spanien har aldrig låtit så här samtida och deras Barei framstår som en yolo-storasyster till landskvinnorna i Hinds, eller som en solig eftermiddagsakt på Primavera. Scenshowen till Say Yay! ser ut som de jättecoola sjungande muserna i Disneys Herkules, och rent musikaliskt har den allt: housepianon, blås, discostråkar! En refräng med ett ”lalalala”! Det hade kunnat bli rörigt postmodernt (Illuminati-konspiratorikerna kommer få jobba länge med betydelsen av alla trianglar som visas på scen), men i slutändan knyts det ihop till ett av årets starkaste bidrag. Yay!

Förra året hade Lettland tävlingens mest Hyperdub-kompatibla bidrag, när Aminata tog sina FKA twigs-komplex till en sjätteplats. Nu är hon tillbaka, denna gång som låtskrivare och producent till Justs Sirmais. Ännu en gång är det produktioner som har mer gemensamt med UK Bass-scenen än med finalens övriga ambitionsnivå. Tyvärr kan inte Justs komma i närheten av Aminatas elegans, och brölar sönder den här låten som om han sjöng med till Bandit Rock i bilradion. Men trots de missade chanserna är Lettland en av finalens höjdpunkter och vi tar hellre Aminata varje år än Cake to Bake, det är en sak som är säkert.

Politik i Eurovision är lite som att sälja knäckebröd på ett konditori – svårmotiverat och emot alla regler, logiska resonemang och sociala konventioner, men på något sätt inte helt opassande. 1944 handlar om Stalins deportation av krimtatarer från Krimhalvön, och det har spekulerats mycket i att låten dessutom riktar kritik mot dagens situation på Krim. Oavsett vad framför Jamala, välkänd i hemlandet och väldigt begåvad, låten med sådan sinnesrörelse och närvaro att all ens tidigare beundran för Ryssland (?) kvickt ersätts av sjudande hat. Och det förtjänar väl en del cred.

Malta representeras i år av Eurovision-veteranen Ira Losco, som vann den lokala uttagningen med en annan låt än den som framförs i kväll. Fuskigt kan tyckas, men för Sveriges del har det bara inneburit att kulturutbytet de båda länderna emellan har nått nya höjder i och med att den nya låten delvis är svenskskriven. Låten i sig är det heller inget fel på – en välskriven, medryckande och go popdänga som utan tvekan hade kunnat vara en del av Aviciis senaste album. Scenshowen, som delvis är begränsad på grund av att Losco är gravid, känns rätt tafatt i jämförelse med vad några av de andra länderna hittar på. Var är tokerierna? Det ansikte som på ett mäkta futuristiskt sätt visas i golvet i början och hennes danskollegas ålande räcker inte!

Georgien sticker ut i årets startfält, men det betyder inte att de gör något eget. Nika Kocharov & Young Georgian Lolitaz verkar ha lyssnat väldigt mycket på Kasabian, för deras Midnight Gold hade lätt gått att missta för ett av britternas verk. Även bandmedlemmarnas outfits skriker britrock, där basisten ser ut som Liam Gallaghers lite töntigare kusin. I takt med att denna rockdänga växer sig större och större blir ljusshowen alltmer maximalistisk och skrikig. Svenske Thomas G:son (vem annars?) har varit med och skrivit låten, vars text tyvärr är en av dess nackdelar: ”When I came to, your smell on me / I reached around the bed and grabbed a cigarette out of your bag” är inget en går igång på, direkt. Synd, för låten i övrigt är faktiskt lite sexig.

Österrikes roll i musikhistorien var fram till 2014 och Conichita Wursts storslagna ESC-vinst begränsad till sent 1700-tal och namn som Mozart, Beethoven och Haydn. I år har alplandet gjort det underliga valet att överge tyskan för att istället pröva lyckan med franska. Bidraget Loin D’ici sjungs av ZOË och låter genomgående som en underlig reinkarnation av Birgitte Bardot i eurodisco-stil. Låtskriveriet skriker verkligen ESC, och samma låt hade utan tvekan kunnat tävla för Frankrike år 1967 med annan produktion. Kommer ZOË återupprepa Conichitas succé? Det har jag tyvärr mycket svårt att tro.

Förra året beskrev jag Storbritanniens bidrag som ett sorts kulmen på det kulturella sönderfall de sysslat med under lång tid i Eurovision-sammanhang. Teatraliska Electro Velvet dämpade belysningen, förvandlade arenan till en jazzklubb, drog undan scenskynket och svepte handen över helvetet på jorden. I år skickar de Joe & Jake, som slog igenom i hemlandets The Voice i fjol. Bra val! Joe och Jake är visuellt så nära den här tävlingen kommer garagerockduon Japandroids från Vancouver – två killar, en på gitarr, en låt om att köra över allting tillsammans. Men även om de båda vid entrén känns lite spännande låter de mer som ett Keane eller Snow Patrol som tinats i mikron alldeles för länge. Youtubevideon svämmar dock över med hoppfulla kommentarer. De flesta reserverade: ”It’s not terrible this time!” Men vissa är verkligen glada över att Storbritannien har en låt som inte låter som en åsna med krupp: ”WINNER WINNER, I SAW THEIR REHEARSALS TODAY AND THEY’RE AMAZING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 1200000000000000000000000 POINTS FROM SWEDEN!!!!!!!!!!!!!!” Så många poäng kan Sverige inte dela ut. Jag tror inte ens vi kommer ge fem.

Visste man inte att Iveta Mukuchyan har gått i katolsk skola i Hamburg skulle man kunna tro att hon mer allomfattande pluggat till Gud i himlen. Hon inleder med det mest vågade man kan säga, ”Hey, it’s me”, en mening som egentligen bygger på att man vet vem personen som yttrar orden är, men Iveta har så mycket star quality att man skriker ”jajamän!” rakt ut mot tv:n. Efter det följer en rad beståndsdelar som gör henne till favorit i kväll (hipstertiteln, att hon Loreen-flummar om att hon befinner sig utanför rymd och tid, kraften i sång och helhet, de välkomna inhemska influenserna) men i slutändan minns man mest bomben som briserar i början. Efter drygt 40 sekunder hetsar LoveWave fram ett tsunami-drop som kommer få halva Europa att investera många fler i sms än vad som känns friskt. Mukuchyan stiger ned från himlen med fyra B:n: bas, bombasm, behärskning och briljans.