Fem guldkorn i Luxurys katalog

Arvet som finns kvar av Fontainebleau är en kommentar från 2005 på cykelforumet HappyRide.se där de benämns som ”det legendariska mespop-bandet från Göteborg”, en CD på Bengans för 15 spänn, ett par shoutouts på Tom Jerry Bomans gamla blogg, en MySpace-sida med två väldigt lågupplösta bilder och tre släpp på Spotify. Sedan finns det inget mer. Ingen obskyr fakta på last.fm om något sidoprojekt, ingen nördig info på Discogs. Det är som att alla spår av bandet var skrivna i sand och nu blivit totalt bortsuddade av tidens vågor – de gör inte ens någon medverkan på Luxurys samlingsplatta, trots att de var skivbolagets första officiella släpp någonsin. Och det är en sån enorm tragedi. Svenska fåglar är kanske det närmaste vi kommer tvättäkta brittisk postpunkrevival i Sverige, till och med mer närbesläktat med skuggbelagda band som Boy Kill Boy, Pull Tiger Tail och The Sunshine Underground än de mer framgångsrika Interpol eller Bloc Party. Titelspåret och Det perfekta brottet fullkomligt kryllar av lika melankoliska som livfulla gitarrslingor, trumkomp med huvudmål att få indiedansgolvet att brinna och basgångar som gör konståkning på den iskalla ljudbilden. Den avslutande Utanför klubben satte jag mig och grät är inte bara en fantastisk låttitel, utan också en galant inblick hur välmående postpunkscenen var i mitten av 2000-talet – någonting som tacksamt nog finns bevarat av Luxury. Trots att det gömts långt, långt in i skivbolagsgarderoben.

Minns ni också när all popmusik sköljde över oss som en exotisk cocktail? Som ett polaroid-foto från en tropisk oas. Och trots våra kyliga drag blev Sverige en stark utpost för baleariska tongångar. Inte minst tack vare Boat Club och Caught the Breeze, som precis som namnet antyder är en bris av sommarvindar. Det är vindar som lindat in svettiga dansgolv med barfota-dans. Det är klyschigt nog känsla av frihet och välbehag. Med låten Memories var Boat Club år 2007 i startgroparna för vad som senare skulle bli en explosion av båda balearisk popmusik och chillwave. Och trots detta är Boat Club en av Popsveriges bäst bevarade hemligheter.

Efter att Luxury signade My Darling YOU! och gav ut en EP under 2004 gick bandet vidare, släppte tre EP:s på Tomt Recordings och en samlingsplatta på peruanska (!) skivbolaget Plastilina records (som 2013 också gav ut en skiva med svenska indieskatten Cocoanut Groove) innan de återvände. 2009 landade Saying Things You Don’t Want to Hear med fem nya spår, där västkustsduon fortsätter att göra det svårt att placera in dem i ett fack. Genre är mindre väsentligt när den röda tråden att texterna är direkta och ständigt relaterbara, oavsett om förpackningen är mysigt skev indiepop som på inledande Dressed4Success (”I know you’re sad and worried about the future, babe so am I / but we can make it a bit better, if only for this beautiful lie”), baleariskt discoflörtande synthpop som på nära nio minuter långa Pain-Carrier (”When your legs get tired, I’ll carry you / if you’re ever frightened I’ll lighten up your night”) eller bullrig tweepop på I Adore You (”I need a close to death experience / so I focus on the beer again”).

Oavsett uttryckssätt lyckas My Darling YOU! alltid komma nära inpå. Det märks bäst på avslutande Walk Like You’re About to Fall vars slamriga garagerock bara skriker ångest och apati, där volymen automatiskt går upp till max. ”My weekdays are boring / and my weekends are boring” är textrader att vråla ut samtidigt som man i frustration river ned sin inredning, spottar på sin meningslösa tillvaro, blir full med sina barndomsvänner, innan man återvänder till tristessen som inte är begränsad till vardagar. Nu lite rakare i ryggen.

Under ett par år i början av 10-talet blommade Palpitation ut och släppte ett antal poplåtar som är omöjliga att glömma om man någonsin snubblat över dem. Det självbetitlade debutalbumet från 2010 följdes ett år senare upp av EP:n I’m Absent, You’re Faraway, en kollektion på sex låtar som genom effektpedaler och drivande melodier är lika lekfull som karaktäristiskt melankolisk. Den avslutande trion är fem år senare fortfarande en lysande höjdpunkt på den svenska indiehimlen: Lights Are Changing Color med en gästande Jonathan Johansson, den underbara duetten i New Mexico och avskedet Faraway. Ilon Vejde och Ebba Carlén spände seglet, följde vinden och drev iväg från uppmärksamheten. Att det allra sista, Faraway, blev deras kanske vackraste komposition om längtan och ångest kändes helt i linje med bandets perfektionistiska (och ändå lite trasiga) framtoning. Vejde och Carlén är saknade, men det lilla de givit känns mer än de flesta bands utdragna karriärer.

Maja Gödicke har figurerat i de göteborgska post-Håkan-kretsarna länge nu, men Ligga still dök upp till synes från ingenstans. Det var tidigt 2013 när Gödicke la upp låten för sina vänner på Facebook – för att en timme senare bli uppringd av Luxurys Rasmus Hansén. Här finns en lågmäld eftertänksamhet som är sällsynt på den oftast tonårigt känslostinna etiketten. Med en stadig orgel som gravitationspunkt och hela mänskligheten framför ögonen är Ligga still klassisk och existentiell som en gammal psalm. ”Folk har ofta föreställningar om att det låter naivt och töntigt att sjunga på svenska”, säger Gödicke i en intervju tre år senare. ”Jag håller med, men människor utnyttjar inte språkets fulla potential.” Själv trädde hon redan på debutsingeln fram som en av Sveriges just nu skickligaste låtskrivare. ”Först ska vi undra varför vi finns till / sen ska vi bara vara sams och tiga tyst / och ligga still”, viskar hon ut från en dubbelsäng som plötsligt tycks rymma hela världen. Ligga still blev Gödickes första och enda släpp på Luxury, men det kortvariga samarbetet kvarstår som ett av skivbolagets allra finaste.