Vad var bäst och sämst den här festivalsommaren?

1. Jag inledde sommaren med Uddevalla Solid Sound, åkte raskt vidare till Bråvalla (som faktiskt mäktade med en bra fest i år: campingen vägrade dö), besökte Putte i Parken under några timmar och stack sen vidare till Emmaboda innan jag efter ett par veckors vila körde en mer hygienisk festivalvistelse under Way Out West.

2. Brukar hinna bli golvad både en och två gånger under en konsertsommar men i år fanns det inget som direkt vågade stå ut från mängden. Om jag måste nämna en så var Iceages kyligt avmätta mosh-show den som lämnade starkast avtryck.

3. Det kanske är orättvist att utpeka Lee ”Scratch” Perrys Emmaboda-spelning som den sämsta i år när den var så bisarr, pinsam och underlig (det räcker liksom inte med att vara kass för att få till den inramningen), men herregud vilken felträff det var.

4. Musiksommaren är härlig på det sättet att högprofilreleaserna stannar av (du hittar ett fett undantag ett par rader nedanför) under ett par månader så att man hinner lyssna ikapp en eventuell backlog eller återbesöka klassikerna. Personligen har jag förlikat mig med 80-talsmusikens inneboende töntighet och obsessat över Frankie Knuckles och Bob Sinclar. Och hallå, Tame Impala släppte en skiva.

5. Svårt att välja – ännu svårare att komma ihåg. Hade åtminstone ett härligt fördomsbefriat möte när jag på Bråvallas camping omringades av ett gäng barbröstade, supertrevliga, Ramones-älskande män i övre medelåldern (bildbevis) som ville prata om Kristinehamns (min hemort) punkscen på 70-talet. Sånt händer bara på festival.

1. Jag har besökt Uddevalla Solid Sound, Rock Werchter i Belgien, Emmabodafestivalen och Way Out West.

2. Jag måste nog svara Dan Deacon. Att äntligen få chansen att uppleva hans beryktade liveshow var så pass magiskt att det står över allt annat. Men om man pratar DJ-sets så var Pleasurekraft helt galet på Emmaboda.

3. Tyvärr var Lee ”Scratch” Perry ett totalt haveri på Emmaboda. Och då nämnde jag ändå honom som en av de spelningar jag såg fram emot mest innan sommaren! Men oavsett hur fruktansvärt dåligt det var kommer jag aldrig glömma en sekund av den totala förvirringen som rådde under någon timme på en festival i mörkaste Småland när en 79-årig dub-legend kom på besök.

4. Om du frågade mina kompisar skulle nog alla säga att jag skriksjungit med i Team Rockit på alldeles för många fester.

5. Bästa festivalminnet måste ändå vara när Festivalrykten-kollegan Martin hade fått i sig lite för mycket under Emmaboda och var frånvarande från 11 på kvällen fram tills Pleasurekrafts extranummer drog igång strax efter klockan 6 på morgonen. Då dök han upp igen från ingenstans, piggare än vad han sett ut på hela kvällen, och redo för fest. Besvikelsen i hans blick när jag frågade ”du förstår väl att vi ska gå och sova nu?” är ovärderlig.

1. Field Day och Popaganda. Färre än tidigare år och ett par färre än vad jag skulle velat, men det var så det blev.

2. Trots att jag inte lyssnar på Seinabo Sey särskilt mycket blev jag extremt imponerad av hennes spelning på Popaganda. Att spela på deras största scen och avsluta festivalen med endast två EP:s i ryggen är så otroligt coolt, och hon ägde verkligen den chansen.

3. Shout Out Louds på Popaganda.

4. Lush Life – Zara Larsson. Utan tvekan. 

5. Att äta sushi, dricka billig öl och dansa i mina vänners vardagsrum hundra meter ifrån festivalområdet under Field Day. Det är sådant jag saknade under festivalsommaren, att hänga i ett camp, och när man bara går på stadsfestivaler får man fixa ett provisoriskt camp i någons vardagsrum eller en i park.

1. Tjuvstartade på Brightons The Great Escape i början av maj följt av British Summer Time i Hyde Park, Roskilde, turm und drang Open-Air och säsongsavslutning på Pop-Kultur i Berlin.

2. The Fat White Family på Roskilde, må vara världens bästa liveband just nu, annars Ibeyi och DMA’s på The Great Escape.

3. Susanne Sundfør på Roskilde. Efter många lovande ord från mina kära kollegor beslutade jag att gå dit, slutade med att jag flydde fältet för att rädda mina öron från detta oljud.

4. Inledningsvis mängder av Jamie xxs lysande debut In Colour och maestro D’Angelos Black Messiah, varav sista delen fullständigt övertagits av det ryska avantgarde-bandet Auktyon, en salig blandning av rysk folkmusik och postpunk (kolla in Птица och Vernis v Sorrento). 

5. AAA-passet på The Strokes headline-gig i Hyde Park. En dag fylld av några fantastiska spelningar, mingel med Chris Martin och avslutades med efterfest in på morgontimmarna med Julian Casablancas & co. och Beck och hans entourage.

1. Uddevalla Solid Sound (de hade en båt man kunde dricka öl i bland annat, uppskattat). Rock Werchter (ett mer testosteronuppumpat Roskilde). Roskilde (så skojigt att man sedan alltid är halvt förlamad inför uppsluppna evenemang resten av året). Way Out West (på gott och ont exakt likadant varje år, oavsett hur mycket de kastar om klubbupplägget, med undantag av att där i år härjade en utmärkt Doritos-kanon).

2. Nils Frahm på Roskilde var väldigt bra. Svårt att svara på annars – jag hade för en gångs skull trevligare på campingen än framför scenerna i år. Ingenting körde över mig fullkomligt den här sommaren.

3. ILoveMakonnen på Rock Werchter. Jag recenserade honom från Roskilde, ett gig som snabbt erbjöd hjärnblödning, men i Belgien var han ännu många fler klasser sämre. Det var svinvarmt inne i en lada, alla (vilket var få, eftersom på Rock Werchter gillar alla rock) ville bara att han skulle spela Tuesday tio gånger och gå av, men han körde igenom sin diskografi och fick det att låta som ett bröligt sämst off-set.
I övrigt var American Footballs återföreningsturné det som gjorde mig mest besviken under året. Där hade man åtminstone förväntat sig något.

4. Carly Rae Jepsen. Uppenbart att hon inte fått uppmärksamheten hon förtjänar i Sverige med sitt nya album så kanske dröjer det dessutom innan vi får se henne på en stor festivalscen här hemma. Tråkigt, för skivan innehåller ett antal hits som är lika dansanta som de är passande att lika hemma och ha ont i magen till.

5. Musikaliskt/modemässigt: Sunn O)))s sångare Attila Csihars laserhandskar gav Way Out West välbehövlig konstighet tre på natten en av dagarna. Annars otroligt mäktigt att inleda Roskilde med King Gizzard and the Lizard Wizard och upptäcka vattenmannen på plats.

1. Roskilde och Way Out West.

2. Ought på Roskilde, en spelning där jag tillbringade 90% av tiden med uppspärrade ögon och händerna för munnen. Det läckte ut några okontrollerade fangirlskrik ändå. Min (och förmodligen deras) största Beatlemania-upplevelse! Egentligen var de nästan lika bra under Way Out West också men då fick det såklart inte samma omskakande chockeffekt.

3. Joanna Gruesome på Roskilde. Har tidigare förklarat det mer ingående, men det var första gången jag känt sekundärskam under en spelning som inte utspelat sig i en skolaula.

4. Har lyssnat mycket på Chastity Belts senaste album, det får hela ens liv att kännas som en säsong av Girls. Två lite mindre miserabla soundtrack har varit debutalbumen från Jamie xx och Shamir.

5. Att knuffas omkring i publikhavet till Kendrick Lamar och landa på Davids utspillda kissflaska. Att hänga med Ought innan deras Pustervik-spelning utan att situationen havererade fullständigt. Och Stay Out Wests ”bollhav för vuxna”: gummidäcken på Bananpiren!

1. Roskilde, Storsjöyran, Way Out West och Popaganda, i den ordningen.

2. Viet Cong på Way Out West, det var en spelning som gjorde att främlingar började prata med varandra efteråt i något slags lyckorus över vad de just hört. På skiva är de fantastiska, men live är de samtidigt Swans, Joy Division, Godspeed You! Black Emperor och Jesus and Mary Chain komprimerade till fyra musiker. Versionen av Death som de bjöd på under sin spelning på Pustervik lät verkligen som död och förintelse i sin allra ljuvaste form, RIP alla andra band på festivalen. Ska dock sägas att Sunn O))) med sin transcendentala metal och sitt osunda förhållande till rökmaskiner inte var långt ifrån att norpa förstaplatsen. Tröstpris också till Mew och deras Roskilde-spelning.

3. Var relativt förskonad från dåliga spelningar i år, men Young Fathers på Roskilde var ändå ingen höjdare. Fel scen, fel tid, konstig stämning, totalt förglömligt.

4. Jag fick för mig att lyssna igenom Neurosis diskografi, vilket ledde till att jag upptäckte mästerverket Through Silver In Blood från 1996. Tveklöst sommarens album för min del. Annars har jag grävt ner mig i diverse fantastisk progressiv rock, Yes-albumet Close to the Edge och Genesis Selling England by the Pound. Men även en del nyare skivor, Chelsea Wolfes Abyss och Gazelle Twins Unflesh, har gått varma. Den sista döende sommarvärmen spenderas till tonerna av Ghost och Myrkur.

5. Att upptäcka alla märkliga ”dansgolv” på slagfältet som är Roskilde-campingen, och att där upptäcka sig själv dansandes till Avicii och Ricky Martin med resten av redaktionen.

1. Yeah!, Bråvalla och Way Out West. Sjukt tråkigt att det inte blev någon visit till Hässleholm för att ta del av Siestas fina festivalprogram – vila i frid, Markan!

2. Trots att Todd Terje and the Olsens imponerade något enormt så kammar Iceage hem den titeln. Intimt, svettigt och helt enastående sceninsats. Ought och Viet Cong får dock en liten nominering för respektive Way Out West-framträdande, även fast det var en snubbe med crackpipa som försökte tafsa på allt och alla under sistnämndas set.

3. Att höra Kygos remixer på Take On Me och Don’t Stop Believin’ under Way Out West (om det ens får kallas för remixer, för det låter ju mer som en 13-årings första försök att använda FruityLoops) var ungefär lika kul som att bryta näsbenet. Hade lika gärna kunnat åka på hemmafest när någon spelar 80-talshits och konstant bryter Spotify-kön istället. Annars var inte Richie Ramone och hans dödströtta kompband långt ifrån efter att ha spontanersatt Lorentz på Yeah!.

4. Jag hade turen att upptäcka Hot Snakes posthardcoreklassiker Audit in Progress precis innan sommarstarten, men samtidigt som den snurrats enormt mycket har Joys Glädjeflickan fått stå för mycket av sommarens bästa musikminnen. Att inte bryta ut i dans mitt på spårvagnen till Ingen hejd har minst sagt varit en utmaning senaste månaderna.

5. Nikes orimliga pepp inför Ought på Pustervik. Det var sjukt länge sedan jag såg någon så exalterad över ett band, trots att de bara fick en halvtimmes speltid!

1. Det blev en urban festivalsommar för min del: Field Day och Way Out West.

2. Patti Smith på Field Day, definitivt. Ren och skär revolutionär lycka.

3. Ibeyi på Stay Out West. För att jag missade den. Sörjer fortfarande.

4. Seafood av Beaty Heart! Ultimat sommarlåt, solig och salt på samma gång.

5. När jag satt på en soptunna någonstans i publikperiferin och såg Florence + the Machine fullkomligt ta över Slottskogen. Konfettiregn är som vackrast när man står en bit bort – på festival finns det få lyckorus lika autentiska som de man upplever TROTS att man inte står längst fram i mitten.

1. Primavera i Barcelona, Best Kept Secret i Nederländerna, Bråvalla, Way Out West och Popaganda!

2. Dött lopp mellan Einstürzende Neubauten på Primavera och Sun Kil Moon på Way Out West. Lika mycket upplevelser som konserter, båda två.

3. De tre S:en – Sabaton, Say Lou Lou och Stiftelsen. Ytterligare en gemensam nämnare är att alla tre spelade på Bråvalla. Samma dag.

4. När Paul Westerberg ger publiken en slängkyss och sedan härmar en ratt med sina händer vet publiken precis vilken låt som är på g. Efter Primavera gick Kiss Me on the Bus varm på min gamla Ipod – hela sommaren.

5. Göra high five med Mark Kozelek. Något att stryka från sin bucket list ju.

1. Enbart Flow Festival i Finland. Planerna på Stockholm Music & Arts sket sig för mig personligen, planerna på Siesta sket sig för alla.

2. Florence + The Machine. Helt makalöst bra, och Florence Welch är en otrolig frontperson. Tydligen har hela hennes sommarturné varit såhär bra. Spelningar vi kommer minnas, tror jag.

3. Kan nog faktiskt inte komma på något som var direkt dåligt. Om man inte räknar med Jönköpings tveksamma stolthet Jönköpingsfesten. Ett obehagligt generiskt lokalband spelade rock’n’roll och skrek ”HAR NI DET BRA? NU ÄR DET SLUT MED DET” till ett gäng fyraåringar med rosa hörselkåpor som småbarnsmoshade framför scenen. Jätteroligt och helt fruktansvärt.

4. Mountain At My Gates av Foals. Det är otroligt synd att de aldrig fick besöka Hässleholm.

5. Den fantastiska 360-scenen på Flow Festival. Hela festivalområdet var grymt, men den var pricken över i. Såg bra spelningar där också: Seinabo Sey och Natalie Prass.

1. Jag tjuvstartade året med Coachella för att sedan inleda min årliga festivalturné som den här sommaren stannade till på Field Day i London, Bråvalla, Roskilde, Emmaboda, Way Out West och Popaganda. Jag avslutar nästa helg med Lollapalooza i Berlin.

2. Det blir bara svårare med åren att utse de bästa spelningarna, men bland årets favoriter hör Lykke Lis knockout på Coachella, Disclosures storslagna fest på Roskilde och Axel Bomans tropiska set på Way Out West.

3. De minuter jag bevittnade Sabaton på Bråvalla hör inte precis till mina ljusaste stunder, annars är jag mest bitter över att lite för mycket vin resulterade i att jag inte orkade vänta in Ratatat som avslutade Way Out West. Jag lämnade alltså lokalen typ 6 minuter innan de gick på.

4. I mångt och mycket har den här sommaren tillhört Jamie xx och Tame Impala. Men jag har även lyssnat löjligt mycket på Monica Zetterlund och Mauro Scocco – upplever en möjlig 25-årskris.

5. Inför sommaren glorifierade jag möjligen Gringos bar på Roskilde till sin spets. Men återigen visade sig sandbaren vid Pavillion-scenen vara himmelriket på jorden. Och när man inte surplade i sig Strawberry Daiquries gick vi loss med Piña Colada i ananasskal med tomtebloss. Helt klart en syn som överträffar de flesta fyrverkier, även de Paul McCartney bjöd på.

1. Jag började sommaren med Distortion i Köpenhamn, firade midsommar med The Libertines på Best Kept Secret i Nederländerna, sedan blev det Orange Feeling i överflöd på Roskilde, därefter (framförallt) Kojandans på Emmaboda innan det var dags för nykomlingen Into the Valley som fick bli sommarens sista, när Dans Dakar sedan lite snopet ställde in.

2. Dött lopp mellan Oughts otroliga Roskildespelning och Ben Klocks pulserande tunga set på Into the Valley. Båda två var helt fantastiska upplevelser på helt olika sätt.

3. Savant på Emmaboda var verkligen provocerande dåligt. Transportsträckan som infinner sig på festivalen när det från 22:00 endast är dubstep/trap/electro på scen och man mest försöker att inte somna/bli för full i väntan på att technon i Kojan drar igång kändes nästan olidligt lång tack vare honom. Per Hammar lite senare gjorde i slutändan det hela rätt okej, ändå.

4. Stimmings remix på Nina Kraviz och Sascha Funkes Moses har fått tonsätta stora delar av sommaren, allt från slappt soltraskande mot tunnelbanan till tidiga morgnar på väg hem från något open-air i Stockholms utkanter. Sedan Bjarki släppte sin I Wanna Go Bang mitt i sommaren känns det som jag hör den överallt där det spelas någon form av elektronisk musik.

5. Den påtagliga känslan av att stiga in i en annan värld när jag första gången gick ner i kalkbrottet på Into the Valley. När mördarkombon Dixon b2b Âme + Adam Beyer b2b Ida Engberg + Richie Hawtin gjort slut på allt dopamin i hjärnan några timmar senare är det svårt att argumentera för att den andra, vanliga och technofattiga världen skulle vara bättre.

1. Primavera Sound i Barcelona, Best Kept Secret i Nederländerna, Roskilde, Way Out West och Popaganda.

2. Florence + the Machine på Roskilde var helt otroligt, det var som att se en stjärna tändas. Woodstockkänsla. Tätt därpå kommer Unknown Mortal Orchestra på Primavera och två Dan Deacon-spelningar (1 & 2).

3. Att säga Kygo på Way Out West är väl att sparka in en öppen dörr, men Joanna Gruesome på Roskilde var nog faktiskt ännu värre. Det var makabert. Groteskt. Och då gillar jag verkligen Joanna Gruesome!

4. I Never Loved This Hard This Fast Before av Tami Tamaki. Och om jag ska vara helt ärlig: Zara Larssons Lush Life.

5. När jag för första gången i mitt liv klev in på Roskilde och bara gick runt och gapade i flera timmar i sträck för att det var så överväldigande. Så mycket folk, så omsorgsfullt arrangerat, så bra stämning.