Håkan Hellströms 25 bästa låtar

Det finns Håkan-låtarna som en kan dansa till. Och så finns det dem som bara får en att rulla ihop sig till en boll av skam för att en vill dö för att en gillar det. Rockenroll, blåa ögon – igen är synonymt med det smälta smöret som en tvingades bre på mackan på sommarfritids, vilket kanske inte är så konstigt eftersom låten utkom ungefär i samma era som mitt smör-minne kommer ifrån. Varje gång jag på ren instinkt sätter på den här låten så vet jag inte om jag älskar eller hatar Håkan. Jag vet inte om jag vill ge honom en lång kram eller bara slå till honom. Och sen gråter jag.

Det rådde förvirring när Tapeflys Canine Prey seglade upp i radiomolnen, en engelskspråkig version av För en lång lång tid. Hade Håkan återigen lånat något nytt, gammalt eller blått? Nej, den somriga injektionen som är helig på Jazzhuset skrevs tillsammans med Johan Forsman och Christina Löwenström som senare gjorde en engelskspråkig tappning på den. Istället hittar vi spår av The Cures The Catepiller i en låt som osar innergårdsfester under blå himmel.

Mitt Gullbergs kaj paradis är lika vackert rörig som kajen den handlar om. Denna totala rivstart på den svåra uppföljaren till klassikerdebuten slet sönder alla tveksamheter om att det skulle bli svårt för Håkan att spinna vidare på det han påbörjat två år tidigare. Låtens euforiska beskrivning av Drömmarnas kaj i Gullbergsvass vilar dessutom på en återkommande tematik som är omöjlig att inte älska hos Håkan. Han sjunger om samhällets outsiders som de egentliga vinnarna, de som lyckats bryta sig loss från slentrianvardagen, och han gör det på ett sätt som får en att vilja följa i samma fotspår. Mitt Gullbergs kaj paradis är ett ypperligt exempel på Håkans alkemi – han förvandlar metall till guld och blir Göteborgs viktigaste turistmagnet på köpet. 

Precis som det mesta från debutskivan Känn ingen sorg för mig Göteborg präglas Atombomb av samma självklara tonårsangst och berusad poplyrik. Låten är en slags lakonisk tribut till idolen Morrissey och bärs i en dramatisk svävande melodi. Atombomb består av en typ av musikalisk tystnad som gör den mindre tillstyltad eller jagande än andra pärlor. Håkan är vår bästa snattare. ”Det här är textrader som har förändrat livet på mig, och eftersom jag skriver om mitt liv så är det oundvikligt att ta med dem”.

En av Håkans styrkor är att det känns som att han levt vartenda ord han sjunger om. Lika mycket brustna hjärtan som skrubbsår. Ibland blir det becksvart, inte bara i tankarna vid Långedragspaviljongen, och det är det som Tro och tvivel kommit att manifestera. För tro oss, Håkan har levt, även livets mörkaste dagar.

Hovet, Stockholm, november 2010. En konsert som haft allt avslutas med den mest otroliga allsången. Publiken snappar upp ooo-ooo-ooo-kören i Vi två, 17 år och fortsätter att sjunga den, och fortsätter, och fortsätter… En märkbart tagen popstjärna säger “musiken slutar aldrig, ojojoj” och lägger till en extravers om en fågel som du aldrig hörde sjunga. Bandet jammar igång låten två gånger i gigantiska crescendon. “Medan du är ung; sjung!” ropar han från scenen. Allsången slutar aldrig. När publiken så småningom börjar gå hemåt fortsätter den, ner på gatan, ner till tunnelbanan.

Om varje årstid har ett soundtrack har de vackra stråkarna i Valborg patent på våren. När han sjunger om Azaleaparken går det att föreställa sig de lummiga träden, hur vi kisar med ögonen och fågelkvittret. Han fortsätter hylla sitt GAIS i en låt om kärleken. Textraderna ”Om du vill ha en idiot lägg din hand i min” följs av ”Provsmakar livets heroin” och det faktum att man gråter sig bort till kärleksidyllen blir nästintill en självklarhet.

Kaspar Hauser var ett tyskt hittebarn som påträffades på gatan i Nürnberg i början av 1800-talet. Den unga pojken hade grava talsvårigheter, kunde inte äta annat än vatten och bröd samt var totalt okänd för sin omvärld. Det kom senare fram att denna, uppskattningsvis, 15-åriga Hauser förmodligen hållits instängd i en källare största delen av sitt liv. Det tog Håkan femton år att skriva klart låten som öppnas med ”När du är helt ensam och helt själv, som Kasper Hauser i sin cell”. Fri till slut är en frihetsförklarande ballad till en livstid spenderad i en cell. Stråkar, elgitarr och dalande popröst: det är en allmän välsignande och bekännande folkdikt om att det tog så lång tid att bli fri.

En gång lovade jag mig själv att aldrig mer gå på indieklubb för det spelas alltid samma låtar och en springer alltid in i samma människor med samma slags blommiga skjortor. Men så blir en dragen dit ändå, för gamla tiders skull. Och alltid spelar dj:n Ramlar. För dj:n vet att vi inte kan låta bli att sjunga med. Dj:n vet att varenda rad ur den låten sitter inpräntad i ryggmärgen och att vi kommer ha med oss den ner i graven. Och dj:n vet att hen ska pausa låten exakt vid 2:16 för att du kommer att skrika ”Vadå!?” och Håkan kommer sedan att skrika ”Ramla jag omkull igen!”

Om Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg var hans självskrivna party-anthems i inledningen av hans karriär är Klubbland dess arvtagare. Den drogromantiska sommarförälskelsen drar ständigt in oss i stundens hetta. Har du någon gång hamnat på en misslyckad fest spelandes Klubbland? Skulle inte tro det. De här textraderna är som att hälla extra tändvätska på majbrasan. De eldar upp oss. Och det finns inget vackrare än att se människor brinna för kärlekens skull.

Fiolslingan är en direkt kopia på den i The Isley Brothers odödliga northern soul-klassiker My Love Is Your Love (Forever), men den är satt i en rakt motsatt kontext. Istället för den eviga kärleken mässas här den eviga ensamheten och det är sällan som självhatet (“det är mitt eget fel, vad som än händer med mitt hjärta”) och bitterheten (“ni kommer få se er ungdom ruttna framför er”) speglats lika väl i en låt som på samma gång är evigt romantisk (“jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan”).

Håkans stöldräd fortsätter här, då Pavements Gold Soundz får en nickning i raden ”Du är den sortens flicka jag gillar, för du är tom och jag är tom”. I sin helhet är Minnen av aprilhimlen precis lika genomgående nonsensromantisk och komplext motsägelsefull som den textraden – det enda vi med säkerhet kan säga oss förstå är att den låter som den bästa dagen i ens liv, samtidigt som en underliggande melankoli hotar att ta över. I april 2008 tillägnades låten den då nyligen bortgångne Anders Göthberg inför ett fullsatt Scandinavium, och den vid första anblicken bekymmersfria framtoningen blev aldrig densamma: ”du var aprilhimlen / som jag minns den, och som jag minns dig”.

Efter en tid i Brasilien återvänder Håkan med sambatakter och trummor som ingen annan. Göteborgsromantiken har tynat bort, istället besjungar han white trash-familjer, TTA och den svenska jantelagen i en omskakande thriller på 5:35. Den ”nya” organiska tvisten var länge en snackis, men är numera insvuren bland Gårdakvarnar och skit och Kom igen, Lena!. Och visst fick han rätt, Manchestermusiken fyllde återigen landets klubbar.

Titelspåret från Håkan Hellströms andra giv rusar aldrig in på något diskotek. I sin ensamhet klingar ett piano som får varenda själ att gå i tu. Brustna hjärtan har sällan varit så blottade som i textraderna ”För du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel”. Det var där och då som Håkan tog steget ut från Jazzhuset och blev ett med Taube. Hans textrader har sedan dess en självklar plats i den svenska lyrikens finrum.

En midsommarnattsdröm är exakt vad titeln skvallrar om. Det är den natten som du förväntansfullt drar upp sju olika sorters äckliga blommor ur jorden och lägger dem under din kudde och hoppas på att få drömma om personen som du ska spendera resten av ditt liv med. Men det är inte alltid det fungerar och det är då denna vackra visa ger dig ett vänligt men bestämt slag i ansiktet. Ungdomens fartfyllda dagar omfamnas på ett lättsamt vis – Det finns alltid någon som är solskenet och du kommer alltid att vara ensam. Och Johnny kommer alltid att ha amfetaminet.

När titelspåret till Håkans femte studioalbum ökar tempot exakt 2:50 in och kort därpå brister ut i ett betryggande litet crescendo når en dittills perfekt ballad ett magnifikt kulmen. Dessförinnan har han sjungit om ungdomskärlekens våndor på ett sätt som få kan – tänt eld på ett minimalistiskt piano- och gitarrarrangemang med hjälp av små skiftningar i sin röst, vilket gör att För sent för Edelweiss låter som att den behandlar livets jobbigaste, största problem. Texten är som hämtad direkt ur en 15-årings sömnlöshet: allt är för sent, kärleken var för någon annan och nu finns bara ensamma tankar kvar. Till och med fade-outen är passande – otroligt!

Han har gjort det förr och gör det med stil: snyltad melodi från åttiotalsikonen Tiffany och hennes Iåt I Think We’re Alone Now + kvinnorösten i slutet av The Smiths Rubber Ring som säger ”you are sleeping, you don’t want to believe” är i Håkans version introt ”men du sover ju, du hör ju inte på” = Uppsnärjd i det blå. Håkan Hellström hittar sätt att översätta till den musik han sjunger som bäst. En förevigad skramlig och förlåtande historia från debuten där popkulturella axplock kokas ner till något eget. Det är gamla Håkan som berättar, då när hans nyupptäckta inspiration och referenser komprimeras i en låt.

Bortsett Håkan Hellströms spelning på Skansen 2001 som jag bevittnade i händerna på farmor och farfar är En vän med en bil ett av mina första Håkan Hellström-minnen. Kanske var det den usla Ebba Hultkvist-filmen Festival som porträtterade min hemstad och gav En vän med en bil den ultimata frihetskänslan. Än i dag kan jag inte hejda mig, varje gång väskan är packad och biljetten är inhandlad skriker jag med i detta tidlösa popstycke. En vän med en bil är ett soundtrack för festivalsommaren som plockar fram det bästa ur en.

Som avslutningsnummer på 2 steg från paradise, som mest var ett stort bevis på att Håkan hade så jävla mycket kvar i sig, passar Du är snart där fantastiskt. En kamplåt för att fortsätta stå på två ben när de lynchat sista hoppet och en punkt i hans karriär där det är omöjligt att missa att han gått från att sjunga om ungdomskickar till framtidstro och vänskapsförkunnanden. Åtminstone en dröm om att ha en optimistisk framtidstro, för när kören sjunger om att allt det bästa inte hänt än skriker han fram “ljug för mig”, men denna veliga dröm om en dröm gör honom bara allt mänskligare. Daniel Gilberts vemodiga gitarriff, ett av de bästa i Håkans låtkatalog, gör inte saken sämre.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger handlar om vad de där tusen gångerna kan göra med dig – om längtan, att gå sönder inuti, ånger, hämndlystnad, att vilja ha det man inte kan få. Den där genomtänkt förvridna gitarrslingan vid 3:04-strecket klingar precis lika falskt som de löften Håkan sjunger att han slutat tro på. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger rymmer en av hans kanske bästa sånginsatser, en av hans skickligaste låttexter och så obönhörligt mycket smärta – att han placerade den lättsamma Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din efteråt på albumet var förmodligen av ren barmhärtighet.

När det begav sig pekade man på Ett kolikbarns bekännelser som Håkans mogna skiva, vilket tydligt visades redan på den inledande Jag har varit i alla städer. Låten är baserad på Björn Olssons instrumentala stycke Juli – ett tema som togs tillvara på för att bli en fragmentarisk berättelse, filtrerad genom anekdoter som utspelat sig under samma månad. Och trots alla tulltjänstemän, pojkar och tågperronger som passerat förbi genom somrarna sjunger Håkan om att inte ha hittat vad han letat efter. Den vibrerande refrängen ”Jag har varit i alla städer, letat efter dig” verkar inte rikta sig så mycket mot en speciell person som mot en speciell plats eller mening – och lyckas med sin perfekta bitterljuvlighet blicka ut mot nostalgin och sökandet på samma gång.

Det fjärde spåret från Känn ingen sorg för mig Göteborg visade en annan sida av Håkan, just när albumets öppningstrio säkrat honom för alla framtida gymnasiefester någonsin. Nu kan du få mig så lätt utspelar sig i stället under den ensamma promenaden därifrån: när natten lider mot sitt slut, den sista spårvagnen har gått och allt som återstår är besvikelsen över allt som inte hände. Det avslutande, hudlösa crescendot väcker ett sista hopp, landar i någon sorts triumfblandad desperation och ett trevande ”Lura mig, nej nej, vad folk än säger”. 14 år senare resonerar vi fortfarande kring vem som kysste vem, sneglar mot det där gatuköket på Vasagatan med Elin, Marie och den store poeten i bakhuvudet.

Så Hurricane hoppade av för att satsa på sin solokarriär och jag tror nästan att det gör Hurricane Gilbert ännu lite mer explosivt olidlig. Under den näst sista minuten avfyras allt – gitarrerna ringer, trummorna stegrar, Håkan släpper på alla spjäll och låten dundrar in i mellangärdet. Att höra mannen som besjungit och även romantiserat kärlek så ofta så fullständigt tappa tron och förmedla en av de mest uppgivna frågorna… jag menar, det är en förkrossande låt även utan sammanhang men med många av hans andra texter i bakhuvudet antar den groteska former. Spåret som följde – och som snart följer här i listan – var förstås direkt nödvändigt för att undvika en känslomässig nationell kollaps.

Med Håkans första solosingel försökte han sig på att göra ett hemstadsanthem men drog med sig hela landet av bara farten. Det är inte bara en gång som låten blivit kallad för Sveriges äkta nationalsång och vad vore egentligen mer passande att byta till när den kallar till den största allsången på såväl indieklubben Ace som på housefestivalen Summerburst? Testa att brista ut i ett “lillebrooooor” ungefär när som helst var som helst och du ska se att det alltid är någon som gospel-aktigt svarar “ba pa paaa”. Texten är full av one liners men det tummas aldrig på sammanhållningen, när livstristessen i lyriken bärs upp så väl av den otroliga spelglädjen som präglar alla låtar på de två första skivorna blir det aldrig några problem. Håkans förmodligen kändaste låt är också en av hans allra bästa.

Det vackraste med Håkan Hellströms musik är kanske ändå att han aldrig riktigt stannat upp för att bry sig om vad andra tycker – utan att för den sakens skull tappa det så väldigt sympatiska elementet i sin musik. Människor kommer alltid hävda att han inte kan sjunga, trots att han även sångmässigt vandrat längre än de allra flesta artister sedan debuten år 2000. Och Håkan kommer under tiden att fortsätta våga.

Jag var bara inte gjord för dessa dar var en tematisk översättning av Beach Boys-låten I Just Wasn’t Made For These Times och Gårdakvarnar och skit parafraserade samma bands God Only Knows – en låt känd för sina komplexa harmonier. På så vis känns den tredje och sista singeln från Ett kolikbarns bekännelser som en direkt passning till sina belackare; ett blottat bröst av en begränsad sångare, ett fragilt vrål om att aldrig skyffla undan vad man älskar, även om man inte själv kan överträffa det sammanhang man springer ur.

I Gårdakvarnar och skit kapitulerar Håkan, om och om och om igen, i de mest ärliga av utläggningar. På samma sätt som att hans armar har svårt att bära kan hans röst börja darra när andras inte gör. Gårdakvarnar och skit är kanske det svagaste, mest utelämnande Håkan har skrivit – en låt i presens om att behöva någon så himla mycket att man glömmer av allt annat, till och med sig själv. Ingen i Sverige vandrar med den känslan bättre än Håkan Hellström – en artist som under en hel karriär tagit isär sig själv för att så många andra ska kunna känna tröst.