Kents 10 bästa låtar

Någonstans ute i rymden finns ett parallellt universum där hallonsoda rinner ur vattenkranen, där David Bowie är odödlig, där alla mensskydd är gratis och där VinterNoll2 aldrig utelämnades från Vapen & ammunition. Att den inte platsade in känns helt obegripligt, med tanke på att den har en refräng stark nog att böja stålbalkar och en så himmelsk och antemisk gitarrslinga. Nog dög den för att få en egen musikvideo och medverkan i ett Guitar Hero-spel, men djupt i hjärtat finns vetskapen om att den förtjänade mycket mer än så.

”Det här är en låt om den svenska folksjukdomen cancer” säger Jocke Berg och river av b-sidan M som första extranummer under bandets festivalturné 2010. Sedan releasen har det diskuterats vem låten egentligen handlar om. Det spelar mindre roll. Alla kan relatera när döden kryper närmre inpå. Och M öppnar alla tänkbara tårkanaler med sina svepande drag, en melodi likt en sista marsch och textrader som ”I ditt stora hjärta börjar slagen bli små / och du rör min kind så jag förstår / att det bara är timmar tills du går”. En låt som inte lämnar någon oberörd.

Röd är Kents mest underskattade album. Genom hela de 56 minuterna rör sig en monoton och målinriktad technopuls, som att köra på en upplyst landsväg på väg bort. En sista energisk urladdning innan deras album långsamt började tappa i kraft. Vals för satan (din vän pessimisten) är en av de låtar som fångar den energin allra mest. Från ett hamrande introbeat utvecklas en sparsmakad och pumpande refräng som till slut urartar i ett psykedeliskt klimax. Tillsammans med en text som på äldre Jocke Berg-manér är svår att dechiffrera, men ändå fastnar direkt, blir det en översköljande våg som lämnar en med fler frågor än svar.

Någonstans vid Du & jag döden lyckades Kent bemästra konsten att skriva en ikonisk introduktionslåt. Exempelvis blir de typiskt 90-talssläpiga Livräddaren och Kungen är död snabbt trumfade av respektive skivas spår två, men den nihilistiska melankolin från 400 slag representerar hela albumet på ett genialiskt simpelt vis, som de aldrig lyckats med innan. Den karga basgången får valfri miljö att förvandlas till en regnig höstpromenad, medan refrängen håller fukten borta från kroppen. Den skyddar, värmer och ger hopp – så som bara Kent kan göra.

Jag upptäckte Berg & dalvana när min första långa relation tog slut. Innan dess var den bara en oviktig mellanlåt, men plötsligt blev de enkla och fullständigt desperata orden en sammanfattning av ögonblicket när man är på väg att bli lämnad. Texten vore dock blasé och klyschig utan den detalj som bär upp alltihop: den countryaktiga, quirky och nästan fula gitarrslingan i refrängen. Tillsammans med tonårshesa utrop ramar den in hur det är att känna sig minst i världen och samtidigt vilja ha den perfekta.

747 är kanske det närmaste Kent någonsin kom att låta som både Radiohead och Sigur Rós, två frivilliga eller ofrivilliga influenser som ofta ekade genom gruppens musik under sent 90-tal. Som avslutning på dystra albumet Isola kröner den skivan med en låtstruktur som är ovanlig för bandet. Den saknar refräng, och under andra hälften av låten saknar den sång överhuvudtaget. I stället bygger musiken upp sig själv från ett litet arpeggio till skrikande gitarrer och mullrande bas, från att non-smoking-skyltarna tänds på landningsbanan till att jetmotorerna vrålar genom luften.

Mannen i den vita hatten (16 år senare) liknar ingenting annat, alla som har sett Kent live de senaste tio åren vet det. Den symboliserar slutet, hemgången, döden och hoppet, kärleken, friheten i ett – ingen annan av Kents låtar har skapat en sådan kollektiv nostalgi. Hur fantastiska de än må vara är verserna med försiktigt plockande gitarr och den kraftfulla refrängen egentligen bara en väntan till sticket. För i ”jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö / men älskling vi ska alla en gång dö” finns all den rädsla och slutligen trygghet som någon med lite existentiell ångest någonsin känt. Låten är en perfekt representation för det.