Månadens 10 bästa låtar – april 2015

Cream on Chrome är Ratatats första egna material på fem år, och låter också omisskännligen som NYC-duon. Det inledande beatet känns genast välbekant, och låten igenom finns alla de beståndsdelar som gör bandet fortsatt aktuellt och värt att hålla koll på. Gitarrslingan skulle kunna vara tagen från den japanska electrogruppen 80kidz hit Miss Mars, men ompaketerad för människor som föredrar en spliff i soffan framför en öl på klubben. Likt mycket av materialet på LP4 med sina mer experimentella fågelutflykter tar sig låtens andra halva en annorlunda karaktär med oväntade instick och snygga, korta utsvävningar. Men vad vore en ny Ratatat-singel utan en monoton slinga som sakta växer in i ett kaosartat crescendo?

Urkraften Rihanna har nått sin stjärnstatus genom mastodonta singlar som får klubbgolven att skaka. Men den Barbados-födda sångerskan är egentligen som bäst när hon inte forcerar fram och låter sina stämband ligga över svindyra produktioner i ett tempo som inte lämpar sig för dansgolven. Redan i introt till samhällskritiska American Oxygen, en låt om det nya USA och jakten på den amerikanska drömmen, sugs vi in i en av årets starkaste ballader som påminner om Alicia Keys fullträff Empire State of Mind.

Luleåkvartetten Könsförrädare blev en viktig politisk röst med sin debut från 2013, och har sedan dess lämnat Norrbotten för Malmö. Åtminstone har deras adressinformation gjort det – ”We carry our hometowns as fractures in our spines” upprepar Janinne Sandström Oja på den första singeln från uppföljaralbumet End of History, som ges ut i september. Här har städernas byggnader blivit tysta krigszoner och en plats för bostadsbrist och gentrifiering: ”Blast Beats handlar om hur städer fungerar, om vem som bor in sig och vem som trängs undan” berättar Könsförrädare om låten, som är det mest dånande kraftfulla bandet gett ifrån sig hittills.

Unknown Mortal Orchestras kommande album Multi-Love är inspelat i Ruban Nielsons hemmastudio i källaren hemma i Portland. Albumets andra smakprov, Can’t Keep Checking My Phone, är ett skolexempel i hur svängig musik faktiskt inte behöver en dyr och lyxig produktion för att svänga. Oavsett inspelningsutrustning har nog Unknown Mortal Orchestras låtar aldrig låtit så kompletta som nu. Den tighta rytmsektionen toppat med Nielsons säregna stämma är verkligen en fulländad kombo, och låter resten av albumet lika bra som det vi hittills fått höra har vi ett av årets bästa album att vänta.

Ett nytt album vid namn Why Make Sense? från Hot Chip släpps om knappt två veckor och det ser faktiskt ut som det kommer att bli ännu ett råstarkt, trots att de oftast förknippas med en syntpopscen som numera är 10 år gammal. Men med 2012 års In Our Heads tystade de skeptikerna och är nu återigen här på allvar. Need You Now är nya albumets andra singel och visar upp en annan sida än första singeln Huarache Lights. Där första var gjord för ett blinkande dansgolv är detta lugnare och med mer soul – en variation som är ett formtecken om något.

Silvana Imam har hybris, det är ingen hemlighet. När hon går in i rollen som bäst i världen, som guds nedstigne, då är det bara att spela med så fattar man grejen. “Säg till Beyoncé jag vill ha henne” halvsjunger hon lite förstrött på Tänd alla ljus, som att även om hon ligger i soffan i mjukisbyxor, äter chips och kollar på tv-serier så kommer Beyoncé springandes. Och ärligt talat – med ett spöklikt syntbeat, en stark refräng och en manisk text så har hon gjort en låt som är precis lika bra som hon hävdar sig vara.

Någon gång i början på april brukar den skandinaviska solen, helt utan förvarning, bjussa på säsongens första värmande strålar. 2015 blev året då The National följde dess exempel: inte ett dugg hade sagts om singeln Sunshine on My Back förrän den dök upp, lika lysande och efterlängtad som tidigare nämnda vårsol. Matt Berninger sjunger, föga förvånande, om just solsken. I ryggen. Men bottnarna är många – det är en kärleksförklaring, en bitterljuv tillbakablick på ett glimrande förflutet. Vad gäller den musikaliska biten är det lätt att känna igen sig: The National är fortfarande The National. Och The National är fortfarande jävligt bra.

Varför saknar vi 80-talet så mycket? Permanentat hår och helt oförklarliga musikvideor känns inte som två saker vi behöver särskilt mycket under 2015, men när videon till True Survivor lyckas kamma hem fyra miljoner visningar efter tre dagar så märks det att vi behöver lite mer människor som David Hasselhoff i vår vardag. I samma anda som Michael Sembellos Maniac så är låtens styrka baserad på en mystisk och minnesvärd syntslinga som återspeglar det allra bästa med 80-talsmusik, dessutom skriven av den svenska hitmaskinen Jörgen Elofsson. Det enda som saknas är möjligtvis ett riktigt saftigt gitarrsolo med coola rymdeffekter, men vetskapen om att Hasselhoff fortfarande rockar hockeyfrilla är kompensation nog. Om det är någon som verkligen förstår låtens fulla innebörd så verkar det vara herr Hasselhoff själv, då han på Kung Furys hemsida påstår att ”the song is perfect for me as I really am, in real life, a True Survivor”.

Redan på Lonerisms deluxe-utgåva kunde man hitta de första spåren av den discometamorfos Tame Impala tycks ha genomgått inför sin kommande skiva. Singel efter singel cementerar de sin plats som ett av de mest välförtjänt aktuella banden just nu, och alldeles rykhett nysläppta Disciples skulle haft sin naturliga plats på den här listan om det inte vore för att bandet redan slagit sig in på den. Och – ursäkta seguen – slagits, det skulle kunna vara vad Kevin Parker gjort när han på ’Cause I’m A Man förtvivlat frågar sig själv vad han har gjort (”It dawns on me / what have I done?”). Ganska snart inser han att det inte är en fråga om vad, utan varför, och svaret på den frågan hittar vi i den ironiskt underfundiga titeln. Han är en man! Alltså, inte en mansman. En sån som känner känslor och har brister och… Äh. Lyssna på låten istället – den är jättebra.

Många av Refuseds nutida belackare nickar mot faktumet att saker faktiskt har förändrats – att det är omöjligt att nästan två decennium senare komma tillbaka och vara samma band med samma mål och samma dörrar som ska slås in. Kanske är kritiken rättfärdigad när bandet utannonserar spelningar på festivaler som Bråvalla, kanske inte, men lägger man örat mot den svenska hardcoreexportens återkomstsingel är det svårt att höra nytt noise. I det här sammanhanget känns det uppseendeväckande positivt. ”Nothing is changed”, mässar Dennis Lyxzén nästan som en provokation till svar på tal, David Sandström verkar ha åtminstone en extraarm bakom trumsetet och bandet låter som en framåtskridande armé. Låten är sin titel, elektrisk.