Månadens 10 bästa låtar – augusti 2015

Making the Most of the Night är inte Emotions bästa spår – det kanske inte ens är topp fem. Det säger egentligen inte så mycket om hur väl den sammanfogar sprudlande utgångskänslor och melankoliska undertoner, eftersom konkurrensen på Carly Rae Jepsens fullproppade nya alster är benhård. Hur som helst: singeln kom den här månaden (centralt här), är skriven i samarbete med Sia och låter som en vildsint biljakt genom natten med romantiskt filmslut. ”I know you’ve had a rough time / But here I come to hijack you” och jag inser att det stämmer bra in på mitt nuvarande förhållande till kanadensiskan. Hennes perfekt skurna hits har totalt kapat min förmåga att skifta artist på mobilen. I really like her.

Att återförenas har på senare år visat sig vara så lukrativt att både ideal och moral byts ut mot feta dollarcheckar. Men när återförenade band försöker sig på att följa upp – relativt ofta klassiska eller åtminstone kultförklarade album – vill det sig i regel nästan aldrig. Time of My Life är undantaget som bekräftar regeln. Laaksos första låt på hela 8 år svävar på gitarrmoln som minnar om 90-talet, suger ut det sista ur sommaren och har en sådär käck refräng som man sjunger om och om efter att låten tagit slut. Att jag samma kväll lyssnade på låten sjutton gånger säger kanske lite om min partiska hållning – men det är sällan en comeback-singel dånat och gett upphov till lika mycket eufori. Jag tror åtminstone den sista raden är objektiv.

Det är ingen nyhet att Kieran Hebdan, bättre känd under aliaset Four Tet, är en dj av rang. Inte bara har han en otroligt unik prägel på sitt eget material, men har dessutom gott om magi för andras material. Att han med sin drömlika, men ändå komplexa house lyckas manipulera Chvrches kaxiga syntpop i form av singeln Leave a Trace är därför ingen större överraskning. Medan nytolkningen av låten låter oss flyta i etern under dess majoritet bygger Hebdan ständigt och subtilt upp till ett klimax, som en dansgolvslandmina – och höjdpunkten kommer genialt placerad. Nog kort för att vilja spela om och om igen, men långt nog för att explosionen ska tillfredsställa varje gång.

Efter att ha gråtit ut om obesvarad kärlek och om att kunna göra allt för att få bli älskad under The Albatross, har Foxing och dess sångare Conor Murphy lyckats fokusera på någonting annat än sin konstanta förtvivlan. Fokus har nu tagits från brustna hjärtan till religiösa skuldkänslor efter att den katolskt uppvuxna frontmannen förlorade oskulden innan giftermål, vilket utgör temat för den ljuva The Magdalene. Texten är stundvis lika explicit som flera av Alt-Js mest våta rader, där ”The taste of Christ sits still / while I swallow your insides” tar hem priset – men fungerar just därför ännu bättre när Murphy ylar ”When God unravels the webs that I’ve spun / What shall be undone?” i falsett under låtens andra hälft. Resten av spåret påminner starkt om Brand New under deras mest bräckliga ögonblick, tillsammans med den indiedränkta emo de slipat till den vackra diamant vi presenterats med.

Devon Welsh har sedan han etablerade sig på den alternativa musikscenen varit en företrädare för det brutalt ärliga. Inte bara i sin musik – i artiklar och på sociala medier har han ibland varit så naken att man stundtals undrat om man följer en nära väns privata Instagramkonto. Welsh verkar tycka att det är ganska jobbigt att leva, ganska ofta, och bär sina brister öppet. I år släpper hans Majical Cloudz sitt andra album, uppföljaren till 2013 års Impersonator, och därifrån kommer den här låten, där Welsh sjunger ord som ”I will be honest / I am afraid of love” över en långsamt släpande syntslinga. Silver Car Crash är inspirerad av Andy Warhols målning med samma namn men framför allt är den sin alldeles egen blodröda ömhetsakvarell. En enkel men tvetydig ballad om det allra mest svindlande. Welsh låter dig se honom djupt in i ögonen varje gång, utan att blinka.

Inspelningen av Anna von Hausswolffs kommande album The Miraculous har delvis skett i konsertlokalen Acusticum i Piteå. Likt namnet antyder är akustiken i fokus, och de inledande tre minuterna på Come Wander With Me/Deliverance för tankarna till hennes tidigare material på Ceremony. Spelandes på en orgel låter hon sin kraftfulla stämma lura in lyssnaren i en smått förförisk trygghet innan låten successivt växer sig starkare och mörkare. Spåret är en resa genom nedstämd folk via 80-talsdoftande hårdrock med suggestiva drone-element, till ett mullrande postrocksmonster med ett elektriskt avslutande gitarrsolo. Det är monumentalt, stundtals nästan överväldigande, med en eldig målmedvetenhet som bådar gott inför höstens album.

Till vardags brukar vi höra Matt Berningers skarpa sångröst i The National, bandet han har frontat de senaste 16 åren. I väntan på en uppföljare till Trouble Will Find Me har Berninger valt att bryta ny mark tillsammans med Brent Knopf – mer känd som Ramona Falls – som EL VY. Första smakprovet på deras kommande album heter Return To The Moon, och skulle med lite fantasi lika gärna kunna vara hämtad från nästa The National-album. De finskurna gitarrmelodierna, den stadiga rytmen och givetvis Berningers karaktäristiska sångstil – ja, det mesta som karaktäriserat The National de senaste åren finns där. Oavsett om det låter The National eller inte så låter det ju fantastiskt bra – precis som varje gång någon av medlemmarna testar lyckan på egen hand.

Robyn beskrev i en frågestund på Twitter sitt nya album i smaker, och enligt henne smakar Love Is Free som ”Baguette, blue jeans, burnt tyres, strawberries and cream”. Lose Control, det inledande spåret på EP:n, kan nog – av de smaker som Robyn angav – bäst beskrivas som ”burnt tyres”. Med en pulserande bas, retroinfluerade syntar och smattrande trummaskiner får Robyn oss att vilja släppa allt och bara dansa. Var däcklukten kommer in i ekvationen är en smula oklart, men vem känner sig inte fri av lukten av en fortkörning? Med La Bagatelle Magique tar Robyn ett karriärskliv som heter duga, och förhoppningsvis är det här inte det sista vi får höra av projektet.

Deafheaven har varit ledande i den våg av otaliga band som de senaste åren mjukat upp hård instrumentering genom reverb och atmosfär. Nu verkar de ha fått nog av att leka musikalisk rymdfärja. På sin kommande skiva har de visserligen sagt sig vara inspirerade av band som Oasis, Wilco och Red House Painters, men lika mycket mer renodlad metal. Brought to the Waters första minuter är ett ypperligt exempel: singeln är stundtals den mest vildsint riffande besten de givit ut under sin karriär och kombinerar element från thrash metal med kolsvart skandinavisk black-dito. Att de sedan avslutar en frenetisk final med en för bandet sedvanlig uttoning känns tråkigt (tänk dig att Apocalypse Now hade haft en dålig slutscen) – tur då att det finns så mycket annat här att låta tankarna vandra kvar i. Som övergången från de ringande kyrkklockorna till den inledande väggen av ljud, ett ögonblick att klippa ut och spara när året är över.

En läsare twittrade i samband med vår EP-recension ”hur kär e du i FKA twigs på en skala från 0 – festivalrykten” och satte sig själv på Festivalrykten-nivå. Vi är glada att ni är med oss i detta, för på twigs nya M3LL155X spränger hon nya barriärer och cementerar sin plats på scenen (som om hon inte redan gjort det). Höjdpunkten på den fem spår långa EP:n är In Time, en låt som vrider sig nervöst i stil med fjolårets Pendulum, en låt om att hitta tillbaka till varandra i ett förhållande, att hålla fast vid varandra. Och det är i just det nervösa vridandet som låten är som starkast: produktionen, texten och twigs själv förmedlar alla samma känsla av hopp i hopplösheten, om att hålla huvudet högt när en känner sig låg. Med en av sina mest minnesvärda melodier och mantrat ”I’ve been feeling the same in the club in the rave” finslipar hon sitt uttryck och känns som bekvämare än någonsin i det.