Månadens 10 bästa låtar – augusti 2016

Titeln Pärlor har så starka Kent-associationer att 99% av alla pop-konsumenter vid en första anblick måste ha trott att Håkan Hellström gjort en cover på Eskilstunas bästa radiodänga. Men så är inte fallet. Håkan Hellström har inte heller gjort ett Bruce-anthem som många anade efter EP:n 1974 från i våras. I stället studsar vi fram någonstans mellan Azaleaparkens lummiga tillvaro och Stigbergsliden. Vi studsar verkligen, produktionen är inte helt olik Du kan gå din egen väg, även om Håkans röst känns både djupare, äldre och tryggare. Det är där som nya lyktor tänds – som en gångbräda mellan hans kärleksvalser och arenapumpande låtskatter.

Trots att Danny L Harle och Carly Rae Jepsen befinner sig i två olika hörn av musikvärlden är de egentligen inte så olika varandra. Att sätta samman PC Music-genrens naiva studsighet med Carly Rae Jepsen, som sysslar med liknande musik om än på ett annat håll, visar sig på Super Natural vara ett genidrag. Låten innehåller lika delar ren tuggummipop som Jepsens mer sångdrivna tappning av detsamma och slutar i total eufori. Det här är ett samarbete där båda artisterna har fått bidra med det de kan allra bäst. Dessutom är Super Natural ytterligare ett bevis på att Danny L. Harle kommer vara den från PC Musics stall som vi pratar om efter tio år – åtminstone om han fortsätter ösa ur sig högkvalitativa spår som det här.

’Yvette Sheurich’ existerar egentligen inte. Meow Wolf’s Arcade Soundtracks: Wiggy Plasma Plex, som samlingsskivan omständligt döpts till, är ett projekt från konstgruppen Meow Wolf. Vid spakarna sitter främst en David Last, och det är han som rest tillbaka i tiden och dragit med sig det här 80-talsstinna musikprojektet. Yvette Sheurich, Pleasure Corporation, HyperMartt och Middle Class Paranoia Enterprises är således bara hittepå-artistnamn för David själv. Visuell utgångspunkt för skivan är ett blinkande, pipande arkadkabinett. Wiggy Plasma Plex är alltså datorspelsmusik från 80- och 90-talet, producerad i år. Den som suttit otaliga timmar vid sin NES eller Commodore 64 i sin ungdom och fortfarande går och tänker ”fan, det var bättre förr” kanske har en del att hämta här. Hoppas bara inte på för mycket: utöver ett enskilt spår (Winners Theme), där ett ironiskt platt ”you win!” lagts över nedtonat bippboppande, är det egentligen sällan man tas tillbaka till de där spelkvällarna i barndomen. Inte heller Miami Memories är den transporterande upplevelsen. I stället påminner den om årtiondets skamlöst svulstiga new wave-ballader, och tv-serien Miami Vice. När årets sommarkvällar håller på att förvandlas till förgångna minnen så är det här ett lika bra soundtrack som något. En månad är inte trettio år, men så var det kanske inte heller så mycket bättre förr.

Kornél Kovács är en mångsysslare. DJ sen barnsben, före detta musikjournalist, skivbolagsägare och sen några år tillbaka också artist. Precis som hans eget liv skjuter debutalbumet The Bells iväg åt en mängd olika håll: eufori, uppgivenhet och allt däremellan. Dollar Club är en av de låtar som allra mest ramar in dessa parallella känslospår. Ena sekunden luftigt, enkelt och glatt som vilken Todd Terje-dänga som helst, nästa stund melankoliska Brian Eno-syntar som verkar smida hemliga planer. Det är tänkande housemusik, lika passande på klubben som på vägen hem.

Det är farligt att kalla musik för ”Ny drog” om den inte är beroendeframkallande. Men efter ett stilistiskt arenaintro som bara efter några sekunder sparkar in nya dörrar, kickar abstinensen in. Det låter smutsigt, storslaget och osar av den punknerv som Hurula presenterade på sitt debutalbum. På något vänster känns det som att vi befinner oss i epicentrum av ett revolutionståg. Det är Upp till kamp-anda, nävar mot skyn och musik som brinner utan tändvätska. Inget kan stoppa Hurula just nu.

För band som The Lollipops och Hurrigane verkar löftet om evig monogam kärlek och dess tillhörande besatthet vara helt normal – i alla fall om vi ska lita på texten till varderas version av I’ll Stay By Your Side. Några som tycker att kärleken blir fullkomligt obehaglig när den är oändlig är Pascal, som valt att vända denna kärleksvisa till någonting kvävande. När originalet lyder ”I will phone your mother / And ask her if I can marry you”, så sjunger Pascal: ”Jag ska ringa och hota din mamma / Du ska få se vad som händer om du lämnar mig”. Tillsammans med en ilande postpunkdränkt gitarrslinga och en basgång som gröper ur hela kroppen har den gotländska trion gjort låten fulländad rättvisa, även om det kanske inte var så här den var tänkt från början.

När Bon Iver, alias Justin Vernon, släppte låtlistan till sitt kommande album 22, A Million raserades världsbild efter världsbild. Från att tidigare ha döpt sina verk likt enstaviga dikter har de nya låtarna nu namn som 10 d E A T h b R E a s T ⊠ ⊠ (Extended Version) och han fick på en presskonferens specificera exakt hur man ska uttala de spännande titlarna. Bland de första singlarna från albumet finns 22 (OVER S∞∞N) – Bob Moose Extended Cab Version. Här lever mycket av det gamla Bon Iver kvar i en melodisk dröm som omsluter totalt, men också en utveckling som verkar gå åt helt rätt håll. Låten består av flera melodislingor som omväxlande tar plats bland annars spartanska arrangemang och trots olikheterna dem emellan formar de en helhet i sann Bon Iver-anda. Kanske är låten än mer melankolisk än något han någonsin tidigare har skrivit, men den är också mer nyskapande. Låt oss högakta detta nya, för som texten belyser – ”It might be over soon”.

2006 fick Sverige en borgerlig regering för första gången på tolv år och två år senare bestämde sig The Radio Dept. för att bli öppet politiska, trots att de i intervjuer sagt sig kunna lite om saken. Johan Duncanson har därför aldrig sökt lösningen på något han inte kan. Hans texter har varit slagkraftiga och vredgade, hållit sig långt borta från debatt och varit lika emotionellt raka som relationslåtarna på Lesser Matters. ”Freddie one day / All the workers you led astray / Will make you pay”, lät det 2008. När de ger Swedish Guns sitt bästa beat sedan – ja, sedan deras förra låt Occupied… – blir resultatet en kritisk call and response-liknande låt om den svenska vapenindustrin. Deras senaste pressbild porträtterar Johan och Martin som dricker öl på varsin parkbänk. Swedish Guns känns som ett snitt av en sådan situation: ett vardagligt ironiserande från kulissen, när alla debatter verkar säga allt som kan sägas och samtidigt absolut ingenting.