Månadens 10 bästa låtar – december 2015

Visste du att Kid Cudi släppt en skiva år? Den skugga Pusha T skapat med Darkest Before Dawn sträcker sig nämligen så långt att tidigare giganter som Kid Cudi snällt får sitta undangömda i mörkret. ”All I see is victims” rappar Pusha T på Crutches, Crosses, Caskets och kommenterar i vanlig ordning både drygt och självsäkert sakernas tillstånd. Kid Cudi är ett offer. Alla rappare är offer. När andra gnäller om problem med skivbolag och själva målar upp sig som bortskämda barn står Pusha T kvar som rappens sista superstjärna (”Rappers is victimized at an all-time high / but not I”). Han ser 90-talets hiphop-ikoner sakta dö ut och ogillar det som ersätter dem. Man kan säga mycket om nostalgin och de selektiva skygglapparna i bruk här, men när det resulterar i lyrisk lekfullhet (”Banana clips for all you Curious Georges”!) och så här skarpa beats är det svårt att klaga.

Har du tröttnat på bandtishor och vill visa för omvärlden vilken musikkonnässör du är på ett nytt sätt? El Guincho har svaret för dig vars garderob är fylld med snabba kepsar och sneakers med blinkande sulor: Barcelonabons senaste album kommer levererat i form av ett gummiarmband, som ser ut som att de skulle kunna komma från de plastägg som ramlar ut ur leksaksautomater i mataffärernas utgångar. Med accessoaren får man tillgång till en föränderlig digital värld med animerat videomaterial och ständigt utvecklade versioner av HiperAsias spår.

Det är inte bara leveransformatet av musiken som luktar ny plast- även smakprovet Comix har en syntetisk essens. Den tropiska solskenspop som förr sprudlade ur El Guincho har fått en mindre organisk form, blivit lite simplare och lite mörkare, det hela med en nypa SOPHIE. Tillsammans med Mala Rodríguez skapar han ett sound som passar perfekt till en bakande dag på stranden, utan den charterpsykos som tidigare lurade bakom vissa av Pop Negros marimbasamplingar.

Att The Open Road, den tredje singeln från Postiljonens andra fullängdare landade i december var extra passande – den kyrkliga och psalmliknande framtoningen gör att det stundtals inte går att skilja mot årstidens stämningsfyllda högtider. Som alltid ryms en känslomässig atmosfär, och om de tidigare sprungit Anthony Gonzalez i hälarna, bevisar de nu att de kan närma sig högre makter helt på egen hand. The Open Road är ett vackert mässande där Mia Bøes stämband utgör bandets viktigaste instrument.

På Katy Bs kommande album Honey kommer den brittiska electronica/R&B-sångaren kommer ta hjälp av diverse producenter. Först ut är Four Tet och Floating Points (två sanslösa namn, när en tänker efter), och Calm Down låter ganska exakt som alla fått säga sitt. Det UK garage-pulserande beatet samsas med sköra stråkar och krispiga hi-hats, och när Katy själv sensuellt väser fram ”All I really want to is dance” i första versen är det ingen som tvivlar på henne. I refrängen körar hon sig själv i lager på lager, och hennes retoriska frågor rörande själv- och impulskontroll låter mer förföriska än någonsin. Det är svårt att se hur övriga kollaborationer ska kunna matcha detta.

Snacket om det kommande dubbelalbumet Is the Is Are har i första hand handlat om Zachary Cole Smiths förhållande till droger och hur det från och till trasat sönder hans tillvaro. Smith har själv lagt upp det så med flera transparenta beskrivningar och adderande bakgrundsinformation. I det klart nedtonade sammanhanget bli den senaste singeln Under the Sun ännu vackrare; en liten blomma som slagit rot i komposten. Det är Smiths låt till partnern Sky Ferreira, en underbart ärlig teckning om vad kärlek kan göra med ens kropp och knopp. ”To be free, be awake / Big breath you can’t fake”. Om hur det kan kännas när man är ett grått moln på vift – och driver rakt in i solen.

En gäll visselpipa ljuder och direkt slängs du in i Romeo där du från första rad får följa en flykt från kärlek, men i denna frenesi finns fortfarande hoppet om att kärleken faktiskt ska hinna ikapp. Allt ackompanjerat av pumpande beats och stenhård synt. Med nästan skeva melodier och Caroline Polacheks genomklara röst skapas en hetsig, men ändå inte helt oangenäm, stämning. ”Hey Romeo, put on your running shoes, I’m ready to go”. Utmaningen hänger i luften och Chairlift har taggat upp och är redo för fight. Romeo är en slagkraftig hit från kommande albumet Moth och bevisar att det är något som vi alla borde se fram emot.

Det är mycket vi inte vet om dvsn. Vi vet inte vem som står för de ljuvt eteriska falsettraderna, den lugnande gospelkören som medverkar med jämna mellanrum eller ens den överväldigande produktionen. Även om det visar sig vara Nineteen85, producent till Drakes dunderhits Hotline Bling och Hold On, We’re Going Home, är en sak säker redan nu – dvsn har väckt upp 90-talets R&B, gett den en superfräsch ny image och gjort den sexigare än någonsin förut. Inte bara genom att lyriken är ett fåtal ord från en sexnovell (”Cause your lips / they got me feeling very vulnerable / The way that you speak to me, freak with me, gives me a rise / And I think we’re in too deep / Don’t wanna pull out”), men produktionen är så sensuell är den fungerar mer som en ljudmässig kärleksdrog än en faktisk låt. R. Kelly – släng dig i väggen.

Skrev denna strax före dödsbeskedet. Hoppas du känner dig just like that bluebird, Bowie.

En lång karriär som en av världens kändaste artister gör sina märken på psyket. David Bowie har varit på toppen av världen så länge att han hunnit se allt. Mitt i denna känsla utspelar sig Lazarus, en låt om att känna sig närmast levande begravd i sin vanliga kropp och drömma om att bryta sig loss och bli fri. Bowie är fortfarande utforskande 46 år efter genombrottet Space Oddity, aldrig upprepande utan med en musik som ständigt letar sig in i konstiga hörn. En sån här låt kan inte skrivas av vilken livstrött gubbe som helst. Den måste skrivas av David Bowie för att kunna lysa såhär starkt.

Shut Up And Play the Hits var ett avsked, så perfekt att man skulle kunna tro att det var regisserat i minsta detalj. Men det går inte att regissera James Murphy – han är som bäst när han spontant svävar ut i universum och briserar som en känslobomb. James Murphy har gått och nynnat fram årets deppigaste jullåt i över åtta år med samma hopplöshet som när han sjunger ”New York, I Love You But You’re Bringing Me Down” som av en händelse spelades in nu. Det är möjligt att den kom som en del av deras beryktade comeback och att det hela är en medveten PR-strategi, men hela återuppståndelsen osar ärlighet och James Murphys oklara uppgifter med LCD Soundsystem (om man nu kan betraktas som ofullständig efter ett mästerverk som All My Friends). Christmas Will Break You Heart är inte bara en motreaktion mot julens glädjefyllda tillrop – det är en James Murphy precis lika ärlig, intim och känslosam som man bara kan drömma om.

När vi precis hade gjort klart vår lista över de 50 bästa låtarna 2015 slog en klockren kandidat ned som en bomb. Antony Hegarty släppte första singeln från skivan HOPELESSNESS, som producerats ihop med Hudson Mohawke och Oneohtrix Point Never. Under den nya pseudonymen ANOHNI sjunger hon om global uppvärmning och synar på ett brutalt sätt sin egen roll i den: hennes ointresse av att förändra sin egen livsstil blir i praktiken en vilja att låta jorden gå sönder. ”I wanna burn the sky, I wanna burn the breeze. I wanna se the animals die in the trees.” Det gäller oss alla.

Än mer imponerande än den skärskådande texten är den storslagna musiken. Bryska blåsslingor och hackande stråkar bildar en ohelig lovsång åt det hyckleri som driver människan mot stupet. Om det är såhär undergången låter får den gärna komma.