Månadens 10 bästa låtar – december 2016

Filmen Call Girl skildrar prostitutionen i Sverige under 70-talet, men framförallt är det en snudd på perfekt porträttering av tiden. Vyerna, förpackningarna, musiken och uttrycket är som en resa tillbaka till 70-talet. Umeå-duon Dolce gör en musikalisk resa mot denna era, där framförallt den psykedeliska disco-slingan är som hämtad från tiden (och filmen). Dolce har tidigare gjort musik där de ena stunden framstår som jazziga avknoppningar till Monica Zetterlund, och i den andra smörjer drömska orglar som bara Beach House kan. På Säg nåt vanligt förenar de dessa universum, för vad som blir progg-klingande hissmusik tillsammans med Anna Levanders mörka och eftertänksamma stämband.

Run the Jewels är tillbaka, och Legend Has It är lite av en programförklaring. Killer Mike rappar om att mörda dig våldsamt. El-P rappar om sin penis. Allt är som det ska vara. Refrängens ”Woo!” är intressant nog en referens till wrestlaren Ric Flair, som Killer Mike talar varmt om: ”You know who I like? Rick-fucking-Flair. Woo! Rick Flair. Because he endorsed women, drugs, Mercedes-Benz, fur coats in the summer, and shades like the ones El is wearing”. En bättre summering av Run the Jewels får man leta länge efter.

Spänn fast säkerhetsbältet och förbered dig på en resa tillbaka till 90-talet! Som om vi inte hade fått nog med throwbacks. Men det stoppar inte den isländska technoproducenten Bjarki från att avsluta 2016 med en låt som känns lika nostalgisk som fräsch. Från det Prodigy-inspirerade beatet till en nästan larvigt dansant syntslinga – som då och då byts ut mot en melankoli som drar minnet till Nina Kravizs dunkla anda – så ligger Fresh Jives styrka i hur pass avskalad den är. Den törs vara repetitiv. Bjarki tillåter delar att återintroduceras och han hinner bygga upp ett vinnande koncept som håller under sin sex och en halv minut långa speltid. Soundtracket till ditt nästa rave eller pluggstuga — Fresh Jive kommer att hålla dig igång hela natten.

Sommaren 2015 var Double Dance Lover ett dansvapen som ofta demolerade dansgolven när någon från Studio Barnhus stod bakom spakarna och det är lätt att förstå varför. De inledande minuterna är starkt trumfokuserade, låten glider fram som genom ett skimmer innan en sprallig sampling gör intåg, men bara i korta stunder. Det är lätt att drömma sig bort till soligare breddgrader, en kväll när en har sand mellan tårna men ingen i håret, där ölen är både kall och billig. När låten fullkomligt exploderar i slutminuterna gör det den gång på gång, där intensiteten tycks växa för var sekund. Maniskt trummande, kraschande cymbaler, förtjust jubel, smygande gitarriff och ett smällande syntcrescendo som skickar armarna mot skyn och sinnet hela vägen upp till pärleporten.

Oneohtrix Point Nevers originalversion av Sticky Drama föll in på sig själv efter några minuter. ”What’s wrong with the world?”, frågade en förvrängd röst. A.G. Cook har zoomat in på frågan och låtit den bära hela remixen. Topparna och dalarna har han huggit bort till förmån för lekfullt och färgsprakande PC Music-driv, innan en överdrivet upptempo pianoslinga till sist slår ihjäl låten. Det är en märkligt sorglig låt, skapad av ett barn som inte har en aning om vad sorg är. Kanske är det inget mirakel att Oneohtrix Point Nevers säregna electronica i A.G. Cooks händer destillerades, förvreds och förvrängdes till någonting lika säreget som originalet. Har man minsta intresse för någon av artisterna ovan bör man inte missa det här, och har man inte det så bör man fråga sig själv vad man håller på med.

Redan under Roskildespelningen i somras var det tydligt att At the Drive-In var tillbaka för gott. Även om de kanske insåg att det fanns mer pengar kvar att plocka från comebackspargrisen (verkar ju onekligen fungera bra för Refused, till exempel) fanns ändå den forna glöden och spelglädjen i högsta hugg. Men som med alla återförenade band finns ändå skräcken kvar – tänk om det nya materialet är urkasst? Därför var det en suck av lättnad när Governed by Contagions släpptes i början av december. Det är den efterlängtade uppföljare till Relationship of Command vi aldrig fick. Samma snygga men ack så oförståeliga lyrik från Cedric Bixler (”There’s a woman eating her newborn under a tractor’s frame / She says barren are the fields from the nephilim rain”) och samma kompromisslösa energiurladdning som förr. Som en teleport tillbaka till 2000. Trots allt det här går det inte att se ett par potentiella stormmoln på bandets horisont. Med den här singeln delar de numera skivbolag med metalband som det idiotdåliga och misogyna Five Finger Death Punch, men även band som Issues, som försöker återuppfinna nu-metal. Förhoppningsvis har At the Drive-In nog med integritet för att låta sig bli en försökskanin på sådana trender, men även om allt går åt helvete har vi åtminstone detta guldkorn att hålla kärt.

“My head hurts”, sjunger Liz Harris på Headache, den ena av två låtar från hennes musikaliska återkomst i december. Den meditativa atmosfären som Harris skapar med sitt långsamma gitarrplockande och avlägsna röst innebär motsatsen för alla oss andra: den är en välbehövlig kudde efter ett kaosartat år, din toviga älskare på morgonen, golvvärme för frusna fötter, öm ögonkontakt och en välmenande klapp. Alla Groupers tidigare utgivningar har haft karga, i många fall svartvita omslag. Hennes nya sjutummare går under namnet Paradise Valley och visualiseras istället av ett solblekt skogslandskap. Det fångar hennes nya sönderdragna drömpop; bitar av värme som haglar ner i vintermörkret.