Månadens 10 bästa låtar – februari 2015

På I Love You, Honeybear tar den forne Fleet Foxes-slagverkaren Josh Tillman sitt artisteri till en ny nivå. Genom att behandla kärlek och intimitet på sitt eget särpräglade vis lyckas Tillman skapa en satirisk hyllning livet och allt som hör livet till. Holy Shit är en av albumets många höjdpunkter och är rent kompositionsmässigt bland det bästa Tillman någonsin har gjort. Den Laurel Canyon-folkiga inledningen går via ett A Day in the Life-break vidare till ett euforiskt avslut där Tillman både får briljera med en fantastisk sånginsats och visa att han är en textförfattare utav rang. Holy Shit är både albumets och en av februaris absolut bästa låtar.

Även om Unknown Mortal Orchestras frontman Ruban Nielson inte främst är känd för att skriva raka poplåtar besitter gruppen ändå några rökare som Swim and Sleep (Like a Shark) och FFunny FFriends. Jämför man trallvänlighet med Multi-Love verkar den till en början lika omöjlig som Penroses trappa. Men Nielson använder den förfinade studiotekniken och den inte lika tydliga låtstrukturen till att långsamt måla upp en större bild. En bild som kräver mer uppmärksamhet och tålamod, och i utbyte mot din investerade tid ger han dig – till slut – en öronmask.

Indiepopduon Diet Cig släppte sin debut-EP i slutet av månaden, med startpunkt i förstaspåret Breathless och Alex Lucianos första lägenhet. Med en röst liknande den hos Makthaverskans Maja Milner sjunger hon om att sakna både köksredskap och duschdraperi, men kunna gå omkring hemma i bara underkläder. Det är pop-magiskt och simpelt utan att någonsin bli banalt – tänk dig ett Makthaverskan på ångestdämpande, under mer ordnade livsomständigheter. När låten kulminerar i frågan ”Will you still watch The Simpsons on my floor, pretend it’s 1994?” har Diet Cig minutiöst lyckats ringa in både friheten och melankolin i att växa upp.

Man vet att man lyssnar på en glad och catchy låt när ens systerbarn som vanligtvis dansar till Jedward och musiken från Spotifyreklamerna lyser upp. Michael Angelakos har aldrig gjort en hemlighet av att han i perioder inte alls mår bra psykiskt men melodierna som kommer ur honom låter trots det som soundtrack till euforiska lekland. Lifted Up (1985) innehåller en refräng som lyfter upp både 23-åringar och kids på sju somrar ovanför molnen. Den innehåller verser som slår sig fram i rekordfart och den innehåller bryggor att korsa oceaner på.

Men det är just det: Angelakos ojämförliga röst låter som en flock fåglar på väg mot solen, trots att han sjunger rader som ”Oh, but yeah I’m so tired / I fight so hard and come back beaten”. Man anar något annat bakom varje glad låt Passion Pit släpper och det lockar fram en melankoli ur det mest oväntade. 1985 was a good year men det har gått trettio år sedan dess. Lifted Up (1985) är åter livsbejakande sorg av högsta klass.

Kristian Matsson står för ett av årets mest efterlängtade släpp när han nu ämnar att följa upp unisont hyllade There’s No Leaving Now. Med ständiga paralleller till Bob Dylan, utsökta fingerplock och en whiskeybrummande stämma har vi omfamnat allt som är The Tallest Man on Earth. Nya singeln Sagres minnar fortsatt om allt det där, men är också början på en ny era. Med en fylligare ljudbild och en mer lättillgänglig yta är han tillbaka, och som alltid finns det otroligt få som kan mäta sig med hans vässade penna. Den här psalmliknande låten är ytterligare en att hålla nära hjärtat.

De brittiska syntpoparna Hot Chip har varit med länge nu och i mitten av maj släpps deras sjätte album Why Make Sense?. Om LCD Soundsystem är den stencoola hipstern så har Hot Chip alltid varit hans nördiga kusin och första singeln Huarache Lights är ett slags segertal för denna nörd. De står i centrum och har kontrollen över dansgolvet, precis som de stolt förkunnar i texten. Electrodiscon pulserar i ett avstressat tempo och skruvas till precis så mycket som behövs. I deras robotvisioner sjunger de att “machines are great, but best when they come to life” och ja, det är exakt vad de lyckas med här.

Det är inte mycket vi vet om Kendrick Lamars tredje studioalbum. Releasedatum? Ingen aning. Namn? Nä. Men bra verkar det bli. Lamar följer upp första singeln i med The Blacker the Berry, en ilsken, och imponerande insiktsfull, femminutare. Det är tyngre, mörkare och hårdare än lekfulla och Grammybelönade i. Det sedvanliga fördömandet av samhällsstrukturer och rasism finns där, men får samsas med något nytt: självkritik. Lamar inleder varje vers med ”I’m the biggest hypocrite of 2015”, och belyser det paradoxala i att rasa mot ett polisvåld som egentligen har samma utkomst som ens egna våldshandlingar. Allt till fantastisk, och oerhört välproducerad, musik.

Sub Pop Records- och real life-vännerna Shabazz Palaces gav THEESatisfaction sitt första utrymme någonsin, på 2011 års Black Up. Nu när de sörjer en egen karriär är rollerna omvända: de har byggt upp sin egen galax i vilken Shabazz Palaces bjudits in att lägga gästvers i. Så som omslaget till (nu släppta) skivan kanske skvallrar om är ljudet fast förankrat i rymden och förstasingeln EarthEE ligger tryggt och vilar någonstans mellan solen och Merkurius. Här varvas det lågmält soulinfluerade mässandet med rapverser medan Harris-Whites stämma blir mer och mer tyngdlös. ”Loosen up my mind / Lengthen and unwind / Release one time” sjunger hon, likt en sensuell förbannelse och får hela stjärnhimlen att framstå som ett hafsverk.

Fyra år efter att det sista ackordet från Ceremonials lagt sig, återvänder Florence + the Machine med käftsmällen What Kind of Man. Till en början harmoniskt, men reser sig snabbt till att bli ett vårskrik i stil med Ronja Rövardotter. När Florence Welch på det här kraftfulla sättet blottar sina lungor och ringer in våren faller vi handlöst. Med sylvassa gitarrer, smattrande trummor, en effektfull kör och en refräng som får vilken klubb som helst att gå berserk kan vi konstatera att Florence Welch och hennes maskin är tillbaka.

10-talets eget Broder Daniel är tillbaka. Även denna gång är kopplingarna till det legendariska Göteborgsbandet tydliga. Huvudriffet, i all dess reverbdränkta glans, för tankarna till 90-talshiten I’ll Be Gone. Den desperata och kraftfulla sången (som då och då påminner om Florence Welch i Florence + The Machine) penetrerar de distade gitarrerna som en sylvass pil, och four on the floor-trummorna ger en bergfast grund. En kaxig och fantastisk låt. Vi ser med avundsjuka ögon på de amerikaner som under den kommande månaden får uppleva detta kraftpaket live.