Månadens 10 bästa låtar – januari 2015

Lower Dens är i allra högsta grad ett studioband – vilket blir extra tydligt på deras senaste låt. På To Die In L.A. fortsätter Lower Dens med sin kärlek för krautiga driv, men kombinerar det med en ny slags ömhet och värme.  Trots titelns dödstema blir de inte överdrivet existentiella – snarare handlar låten om att gå vidare. Eller som Jana Hunter upprepar: ”I’m just glad to be alive”.

Air är den naturliga fortsättningen på det Waxahatchee vi lärde oss att älska på Cerulean Salt från 2013. Det är fortfarande övervägande avskalat med Katie Crutchfields röst i fokus, men bandet är fylligare och tillsammans med den stegrande körningen får Air en mörkare inramning, samtidigt som låten har ett förtrollande luftigt djup som är förvillande enkelt att försvinna i.

Med sina senaste album har Thåström gått mer och mer åt ett mörkt och melankoliskt håll, bort från sin punkigare historia. Kom med mig, den första singeln från nya albumet Den morronen, är ytterligare ett steg i den riktningen. Tvärtom mot vad en förstasingel förväntas vara är det här en låt i slow motion, utan en klassisk dramaturgi, men lika trollbindade som alltid.

Anna Järvinen väljer att följa upp 2011 års Anna själv tredje med ett släpp i två delar. Den första släpps redan nu i februari och den andra månaden efter. På det kommande släppet som är döpt till Buren har Anna Järvinen åter arbetat med Gustav Ejstes och Reine Fiske från Dungen. Deras influens känns extra påtaglig på albumets första singel – Affären – vilket är en drömsk historia med en ljudbild som känns lika nostalgisk som den känns ny. Föga oväntat låter det utomordentligt bra, och är resten av albumet något så när som lika bra som detta har vi två fantastiska popjuveler att se fram emot i vår.

Med sitt första album på tio år är Sleater-Kinney tillbaka med en ordentlig käftsmäll. Albumets intro, Price Tag, sparar inte på krutet. Det är drabbande såväl melodiskt som temamässigt, med en tydlig markering att bandet fortfarande har saker att säga. Med geväret skarpladdat mot Walmart och ångesten som uppstår däromkring så är det en sprakande inledning på en efterlängtad återkomstskiva.

Tobias Isaksson (Azure Blue) och Peter Morén, känd från Peter Bjorn & John, slog sina kloka huvuden ihop och bildade Personal Trainers. Show Me Love är det första hörbara resultatet från deras gemensamma träningssessioner. Om du nånsin vandrat längs en strand och tänkt ”helvete vilken serie Miami Vice var!” har du ditt soundtrack här. De popfunkiga 80-talsvibrationerna glider in som en varm sommarbris, och har inte Personal Trainers hunnit pumpa ut en skiva att tonsätta sommaren med så har jag åtminstone den här låten att trösta mig med.

Melbournes Courtney Barnetts tokcharmiga dubbel-EP A Sea Split of Peas från 2013 gav henne sin rättfärdiga plats i Australiens hajpade musikscen. Hennes fyndiga texter och grunge-inspirerad singer-songwriter gav ny luft till den mansdominerade genre hon befinner sig i. Nu, två år senare, är hennes debutalbum på ingång. På albumets första singel Pedestrians at Best tar Barnett ytterligare ett steg i grungens riktning. Hennes distade gitarriff och en refräng som lekfullt lyder ”Put me on a pedestal and I’ll only disappoint you, tell me I’m exceptional and I promise to exploit you, give me all your money and I’ll make some origami honey, I think you’re a joke but I don’t find you very funny” påvisar Barnett sin talang som textförfattare än en gång. Markera in 22 mars i kalendern och börja se fram emot australienskans debut Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit.

Corin Roddicks förkärlek för popmusik och Megan James dagliga journaler är en fusion av sällan skådat slag. De elektroniska melodierna flörtar med trap-genren i vad som annars är en sockersöt poplåt byggd med beats och refräng. Den stundande svärtan och Megans högst personliga betraktelser har en dragningskraft som vi just nu inte klarar oss utan. Ytterligare en fullträff från Purity Ring.

Tredjespåret från Viet Congs debutalbum är egentligen inte den typ av låt du slänger in på en Spotifylista – helst skulle du vilja sätta dig bredvid personen som lyssnar för att verkligen säkerställa att den håller sig fokuserad, ända fram till låtens slut. Uppbyggnaden av March of Progress är nämligen lika modig som genomtänkt, med ett Viet Cong skamlöst refererandes till musikhistorien utan att för den skull förlora identitet. Spoiler: ett tre minuters industriellt intro kommer ut på experimentella This Heat-villovägar, landar i ett slutparti liknande Deerhunter under Cryptograms-eran och ett av det karga debutalbumets mest känslosamma stunder.

Hittills under 2015 har superstjärnan Adele skrivit ett endaste tweet: en länk till musikvideon för How Could You Babe, tillsammans med orden ”This is fantastic, click away”. Det är en vettig uppmaning.

Tobias Jesso Jr. skriver utsökta pianobaserade ballader som påminner om det sena 60-talets singer-songwriters, och samtidigt har en låtsammansättning med mycket gemensamt hos en mer modern avart av barockpopen. Låtstrukturen är inte främmande, men i det bekanta finns en frågande hopplöshet som framförallt dominerar den upprepande refrängen. I hans stundtals ångestfyllda röst hörs en skörhet som i kombination med det majestätiska arrangemanget gör How Could You Babe till årets hittills mest givna breakup-ballad.