Månadens 10 bästa låtar – januari 2016

Med musik som är skev på precis rätt sätt balanserar Molnet på den hårfina linjen mellan catchig pop och något djupare än så, utan minsta felsteg. I den Göteborgsbaserade musikerns andra singel Mothers, Babies ger han oss nostalgiska syntackord och styltiga maracas som tillsammans skapar något eget. Textraderna som överlappar varandra mellan låtens överraskande vändningar beskriver relationerna i någon slags familj, lika dysfunktionell som alla andras. Vokaler som berättar är sköra och nästan darrande, men skär likväl igenom beatet i perfekt symbios. På samma sätt skär även Mother, Babies igenom vardagsbruset och låten blir en hemlig skatt som man vaktar över för att genomlida dagen.

Åtta år efter att Miles Kane och Alex Turner lanserade sitt sidoprojekt The Last Shadow Puppets fortsätter de släppa lös sin kreativitet i detta andrum som de själva kallar en frizon. De bygger vidare på den romantiserade bilden av ett nytt John Lennon & Paul McCartney eller Peter Doherty & Carl Barat, bästa vänner som gör musik. Där vänskapen porträtteras lika tydligt som musiken. Om The Age of Understatement var deras version av The Beatles så uppger de att det här kommer vara deras The Fast and the Furiorus. Bad Habits är dock inte särskilt vänskaplig eller framtidsdriven, det är egentligen mest en rockdänga som som bara vill ta sig fram. Och det gör den.

“I wanna throw out ‘Rolling Stone’ every time I see it because it’s always someone stupid like Jack White or Dave Grohl on the cover!”, klagar Nick Kivlen, sångare och gitarrist i Sunflower Bean, för DIY. Rockmusiken behöver en renässans, det är dags för de bredbenta millenniestjärnorna att kliva undan. Ut med det bröliga – in med någonting skörare. Så ser ju också bandet ut som att de klippts ut från en sepiafärgad affisch från 1974 och klistrats in rakt in i 2016. På ett sätt är de en naturlig kompanjon till Tame Impalas reinkarnation av psykedelisk rock, men ljudbilden är varmare och mer omfamnande, nästan som de mjukare shoegazebanden som Slowdive och Pale Saints. Visst börjar man drömma om en snar framtid där även band som Sunflower Bean kan ta plats på de stora omslagen. De får suddigt och dimmigt att återigen verka rockstjärnekompatibelt.

I I Hate the Weekend river Tacocat sönder en typisk punksång och avslöjar genialiteten som finns där bakom. Gitarrerna är snabba och elaka och trummorna dunsar genom låten. Texten som skriks fram i sedvanlig anda inte verkligen bara apatisk ilska utan kvickt och igenkännande. En käftsmäll riktad mot alla drulsar som beter sig som svin under helgerna. De som släpper loss som om deras liv hänger på det och som tycker sig förtjäna det efter en vecka av nio till fem. Och som helt glömmer av att det finns andra som nu jobbar för dem.

Om det är någon som förstår innebörden av ”less is more” är det Aaron Maine – mannen bakom Porches. Han förstår att konceptet bakom en fantastisk syntpoplåt ligger i dess skelett och hur det målas upp på bästa möjliga sätt – att det inte behövs tusen lager av ambiens eller färgsprudlande små syntar för att göra någonting stämningsfullt och dansant på samma gång. Tidigare har det fungerat för band som Röyksopp och Hot Chip, men även nu under Be Apart ifrån det utmärkta albumet Pool. Med minimalism i högra handen och delikat polyrytmik i den vänstra kokar Maine ihop ett spår så simpelt att det egentligen inte känns ämnat för ett specifikt ändamål, men fungerar ändå till så många livsscenarion – dans, hjärtesorg, nattpromenad, sommarsol, tunnelbanesoundtrack – you name it. Som livsproffset Anna Untz hade sagt: ”sluta krångla!”.

PJ Harvey är tillbaka precis när vi verkar behöva henne som mest. Sedan 2011 års Mercury Prize-vinnande Let England Shake har Harvey bland annat tillbringat fyra år i Kosovo. Där skrev hon The Wheel – en aggressiv fredssång där varenda strof låter akut. Refrängens ”Hey little children, don’t disappear / (I heard it was 28 000)” levereras med distad sång och emfas på det ofattbara ”28 000”. Saxofonen framstår ännu en gång, i rätt händer, som världens punkigaste instrument. Kommande The Hope Six Demolition Project blir PJ Harveys nionde album och spelades in inför livepublik, vilket visar sig redan på förstasingeln. Sällan har hon låtit så frenetiskt närvarande som inför hjulet av en historia som återupprepar sig.

Ellery Roberts, som tidigare figurerade som frontman för WU LYF, har teamat upp med konstnären Ebony Hoorn för att bilda projektet Lost Under Heaven. Efter en period av att material från LUH sporadiskt har bubblat upp på internet har vi äntligen blivit lovade ett helt album genom uppdykandet av verkets introlåt. En ensam pianoslinga inleder stycket som målinriktat byggs upp till en eufori med hjärtslagspuls och triumferande blåsinstrument. Robert och Hoorns repeterade mantra växer i övertygelse för varje upprepning. I sitt mässande uppmanar de lyssnaren att välja mellan det röda och det blåa pillret – de ber dig att välja mellan att vakna upp ur töcknet eller att återgå till sömnens trygghet. I&I avslutas i dess klimax och det plötsliga slutet lämnar oss törstiga efter de upplevelser som kommer att följa det.

När Little Jinder kammade hem grammisen för årets bästa pop cementerade hon ett arv med betydligt mycket större tidsperiod än bara 2015. Bara Super 8 i sig självt bevisar att det finns mer i hennes uttryck än i det uppenbara vinnande konceptet med softa syntar och texter i MSN-lingo – det bevisar att hon är tidlös. 80-talets glittrande syntar som gömmer sig i bakgrunden, den pendlande referensmallen mellan New Order och Madonna och en refräng som toppar valfri Max Martin-hit är bara ett fåtal exempel på varför Jinder förstår popspektrumet nog för att kunna erövra kommande år av radiotid. Hon är en artist av framtida klass och Super 8 är ett fantastiskt kapitel i hennes redan utmärkta författande av pophistoria.

Savages har hela tiden varit en kastrull hotfullt nära att koka över. Deras punk spottar och fräser, en orm inträngd i ett hörn, och det har givit dem ett energiskt men impulsivt yttre. Om Husbands och The Answer tonsatt en revolution hade den knappt hunnit starta innan den tänt eld på sig själv. När singeln Adore sjönk ihop tre minuter och 15 sekunder in, krympte till att enbart vara en spänd basslinga, hämtade andan för att sedan blåsa bort all luft inom räckhåll, förkroppsligade Savages slutligen den knutna näven på sitt omslag. Titta in i Jehnny Beths ögon i videon. Kolla hur hon ser ut när hon framför den live. Det är som om hon symboliskt absorberat allt det som suger med att leva, men ändå sitter på botemedlet till tristessen, till uppgivenheten. Adore är fem minuter och det finns inget att skala av, inget som bör adderas. Formmässigt en av de senaste årens absolut mest fulländade rocklåtar.

Att dansa för att man är lycklig och hoppfull är för många en tillflykt, ett gömställe där man kan glömma vardagens stress och ilska. För Jonathan Johansson är det så. ”Tio filter på ett foto”, som han sjunger, kan lika gärna betyda tio filter över en själv, så många lager att man tynar bort där bakom. ”Alla fuskar, alla fejkar / Och mest fejk var alltid jag”. Det är en känsla som folk kanske alltid haft, men som i dagens samhälle är överallt. På Facebook ler även den som sakta dör av ångestkänningar varje dag. I refrängen når han den enda räddningen, som får en lågmäld och statisk melodi att kännas euforisk. ”Men du, åh, du är på riktigt”, och det är just den känslan som i stress och ilska får en att känna sig lycklig och hoppfull, och det finns ingenting som är mer romantiskt än att dansa just då.