Månadens 10 bästa låtar – januari 2017

Tears on Fire tar lyssnaren på sängen när den efter en lugnt folkig svängom abrupt avbryts med ett rop från helvetets djupaste krets. Ariel Pinks lunkande gitarrstråk och filtrerade röst får ta ett steg åt sidan för Weyes Bloods exploderande rockorkester, drypande av troper och teatraliska utsvävningar. Resten av spåret är ett rått kollage av de två motpolerna. Känsloexplosionerna slår sig då och då fram mellan gitarrsvävningarna och ger en kontrast som får de skilda delarna att skimra på sitt allra egna vis. Ariel och Weyes Blood utforskar områden tillsammans som gränsar till vad man till en början kan ta på allvar, men så snart man har vant sig vid de kvicka genrehoppen ter det sig kanske snarare som ett sätt att återuppfinna sig själva i samma låt.

Pharmakon har kanske aldrig låtit så angelägen som hon gör på Transmission. ”There are those who will attempt to exert power over others to attain it. They will sniff you out; lay claim over your body, your actions, your thoughts, your time”, skriver Margaret Chardiet inför skivsläppet. De politiska parallellerna är så tydliga att jag inte ens tänker gå in på dem, men ifall universums och mänsklighetens existens etablerats som meningslösa, och att vi är lite mindre än djur, varför då fortsätta?

”If we accept that the only true claim sentience gives us is our tiny sliver of time, it opens us to revel in it, to make CONTACT”, fortsätter hon. Att släppa in andra, och våga möta den andre blir det enda sättet att hitta mening. När empatin inte längre går inifrån och ut måste man dränka kroppen i det mörkaste vatten för att hitta den och i Transmission finns den benhårt välmenande handen som pressar huvudet under floden. Om Margaret Chardiet lyckas bibehålla det stringenta huvudspåret mellan tanke och kropp som hittills präglat hennes skivor kommer Contact utan tvekan att bli en av årets mest renande lyssningsupplevelser.

Medan Priests debutalbum har det mesta som önskas av en postpunkdebut: lite hets, lite funkflörtande, lite oväsen och låtar som handlar om att starta band som heter Burger King, är det mörkret och melankolin som sätter guldkant på Nothing Feels Natural. Under Lelia 20 byggs en kylig basgång med kyrkogårdsosande svallvågor ifrån gitarren medan den ständiga punkenergin är intakt. Samtidigt byter Katie Alice Greer sångväxel från sin X-Ray Spex-lika stämma till någonting mer drömskt och flytande, men behåller ändå den enorma sångstyrkan hon besitter. Tillsammans formar Priests någonting skoningslöst förlösande, med rundgång som river enorma svarta hål i den redan dragkraftiga ljudbilden – nästan så att kroppen domnar av från alla intryck som kryper in i huden och nästlar sig fast.

Den hittills mest omvälvande nickningen till David Bowies liv står William Basinski för. Eftersom hans vimmelkantiga loopar aldrig bärs av faktiska ord är de ständigt kontextualiserade, och även om For David Robert Jones inte bär samma tematiska tyngd som The Disintegration Loops är den kanske det sorgsnaste han någonsin bestämt sig för att repetera, dissekera. Saxofonen som driver in efter sex minuter, konturerna av Bowies Low som uppenbarar sig. Hyllningarna till en av världens främsta musiker har kommit i många former – faktafyllda dokumentärer, käcka konserthuskvällar, en utsökt Flaming Lips-cover – men ingen annan har fått det att låta så här outgrundligt öde, dött och avslutat. Offentliga dödsrunor ska berätta om vad personer lämnat efter sig och betytt, men Basinski spikar sin vana trogen upp en världslig smärta och begrundar den. Den skulle kunna vara ansiktslös men ingen skulle kunna tonsätta något anonymt så här. Det är eländigt vackert.

På andra singeln Say Something Loving, från trions tredje fullängdare I See You, förenar The xx sin minimalistiska ljudbild med det klubbigare sound som tar allt större plats på deras nya giv. Att Jamie xx fått större friheter är tydligt och musikaliskt befinner vi oss på en brygga mellan den värld som bandet befunnit sig i på sina tidiga alster och det soloalbum som Jamie lamslog allt och alla med sommaren 2015. The xx går från introverta till extroverta – utan att tumma på känslovågorna.

90-talet verkar reinkarneras framför våra ögon, och en av de senaste grupperna att återuppstå är Slowdive. Star Roving låter måhända något konservativ för ett band som inte släppt musik på 22 år. Men bara för att Slowdive inte återuppfinner sig själva innebär det inte att de går på autopilot – för det är omöjligt att värja sig mot bandets helgjutna comebacksingel. Gruppens drömska sound visar sig passa fint iklädd ett högre tempo, och den moderna produktionen öppnar upp nya djup i den svindlande gitarrdimman. Med så här starkt låtmaterial kan Slowdive tillfälligt sätta alla originalitetskrav på undantag.

Jens Lekman kickade igång 2017 för oss med marimba, skönsång och målande beskrivningar av parfym och semesterminnen i låten What’s That Perfume That You Wear?. Mitt i vinterns mörka och karga dagar får vi en välbehövd dos av eskapism där vi förflyttas till en sommarfest på en strand eller takterass. Lyckliga toner blandas med det skickliga historieberättandet som är ett signum för Jens. Det spritter i kroppen av vårkänslor och D-vitaminbristen känns som bortblåst när den här låten i tre och en halv minut pausar vintern.