Månadens 10 bästa låtar – juli 2015

Londonbon Alex Burey började skriva och producera musik när han var elva, och nio år senare är han i full gång med att släppa sin musik. EP nummer ett Inside World, som speglar hans mörkare sida, kom i februari och senare i juni släpptes den supereleganta EP:n Family Stone. På sitt senaste släpp som blir singeln Waiting On Tomorrow fortsätter han transformera sig och har denna gången flugit över till Brooklyn för att få hjälp av det amerikanska funk-soulbandet The Dap-Kings. Resultatet börjar som en dyster förlåtelsesång och övergår glatt till en solkysst dumpning, en funkig dumpning.

Under de senaste åren har The World is a Beautiful Place and I Am No Longer Afraid to Die visat att de inte är något mindre än en naturkraft. Förutom att bandet är på väg att släppa sitt tredje större släpp sedan 2013, har emoorkestern släppt splitlåtar minst lika kvalitativa. Inför den kommande Harmlessness har bandet förlöst den grandiosa och ändå familjära From the Crow’s Nest on Fire Street där frontmannen David Bellos sångtalanger förbättrats något enormt samtidigt som det instrumentala låter som Whenever, If Ever med en ökad dos av mognad. Deras koncept med poppiga syntslingor och vemodiga gitarrplock tillsammans med förödande lyrik fortsätter även här – ”We haven’t seen a sunrise that made sense to us yet / I doubt that we ever will”. Om bandet fortsätter i denna takt borde likasinnade band som Brand New och The Front Bottoms börja svettas.

När The Libertines bryter den evighetslånga väntan bejakar de den romantiserade bilden av Pete & Carl hängandes över en mick. Gunga Din sitter inte i krysset, men bevisar återigen att The Libertines kan riva av gitarrer som får Storbritannien att koka. Musikaliskt ligger deras trubadurvänliga pubsound nära Babyshambles album Sequel To the Prequel från förra året. Och med den massiva allsångsrefrängen kan nästan alla tappa fattningen.

Hur hanterar man bagaget från en våldsam och destruktiv relation, som få i ens omgivning ens visste om? Om man heter Alice Glass skriver man en förbannad och monotont hamrande dödsdiscodänga. Den första låten från Alice håll sedan Crystal Castles splittring visar att det förmodligen låg något i Ethans version, där han hävdade att det var han som skrivit den mesta musiken. Stillbirth låter annorlunda än det duon producerade, men inte i negativ bemärkelse. ”I want to start again” mässar Alice över en taggig ljudbild med syntar som nästan fysiskt slår en i huvudet. Alltihop baserat på ett enda ackord. Det kommer bli minst sagt spännande att följa Alice Glass som soloartist.

När Disclosure för drygt tre år sedan hörde Sam Smiths röst för första gången så trodde de att det var att det var en kvinna som sjöng. Nu, tre år senare, efter framgången med Latch och de två akternas förutsägbara men enorma succé så var ett nytt samarbete bara en fråga om tid. På nya singeln Omen fortsätter Disclosure med sin garageinspirerade deep house och Smith bjuder på sin ljuva baritenor-stämma. Likt tidigare balanserar de mästerligt mellan emotionellt och dansant vilket låten att funka lika bra på för- och efterfesten, så spika in 25 september i kalendern och se fram emot en hel drös av stjärnor (bland annat Lorde, Lion Babe, Kwabs) sjunga över bröderna Lawrences enastående beats.

Dan Bejar har satt sig längst fram på scenen, knäppt upp ytterligare en knapp på sin Ralph Lauren-skjorta och tänt en cigarett. Dirigenten räknar in den svartvitt klädda orkestern och redan på första anslaget äntrar magin den sunkiga lokalen. Följande är ett av tusen möjliga scenarion för hur filmiska Girl in a Sling skulle kunna framföras.

Att toppa ett mästerverk är inte det lättaste, men av det vi hört av Destroyers nya album hittills finns det goda chanser till en favorit i repris. Girl in a Sling är, till skillnad från Born to Run-iga förstasingeln Dream Lover, en lågmäld historia där den tidigare nämnda orkestern och Bejars spoken word-inspirerade sångstil verkar i symbios. Precis som i den fiktiva beskrivningen av hur låten bör framföras så finns det bara ett ord för att beskriva Girl in a Sling, magi. Såhär när sommaren åter har gjort entré i många delar av landet finns det bara två anledningar att längta till slutet av augusti – Popaganda och Destroyers albumsläpp.

Att Julia Holter, som tidigare mest sysslat med abstrakt pop inom ramarna för ambient, hade en trallvänlig låt som Feel You inom sig kanske man med lite god fantasi hade kunnat föreställa sig, men knappast förvänta sig. Och sättet hon sedan gör det på: hur stroferna hackas upp och sjungs i en melodi som kan gå från att bara droppa till att forsa fram på en sekund, och hon får det att verka som det mest självklara i världen. Vid varje stavelse läggs en emfas bakom – ”it’s im-poss-ible-to-see!” – och meningarna svävar ut till att bli ännu mer än de annars varit. Feel You är en perfekt ihopsydd låt om flykt och förväntan, med en av årets vackraste refränger.

Kungen av slacker-indie visar inga tecken på att stega ner från sin tron i Philadelphia. I den nya våg av amerikansk indie är folk och americana två viktiga element, och Kurt Vile befinner sig onekligen i navet när han och en gitarr penetrerar våra öron. Senaste Pretty Pimpin är stundtals som en country-tappning av The Cures Friday I’m In Love när veckans dagar rabblas upp. Istället för en mäktande allsång är det som att vi under fem minuter guppar upp och ner i en sadel.

Vi som fick se Oughts helt fantastiska Roskildespelning borde ha starka minnen av Beautiful Blue Sky och frontmannen Tim Darcys sanslösa rabblande utrop. När låten nu ges ut som en förstalyssning av kommande albumet Sun Coming Down finns samma nervösa energi bevarad, tillsammans med den euforiblandade tristess som Ought gjorde sig kända för på debuten. De sju minuterna är repetitiva i sin textmässiga stream of consciousness (”How’s the family? How’s the church? How’s the job? Beautiful weather today!”), men på samma gång rasande dynamisk och låter Ought bygga upp och montera ner sin musik med ett mod som saknar motstycke inom indierocken just nu.

Den första singeln från kommande Depression Cherry är ett talande exempel på Beach Houses briljans mitt i enkelheten, en kraftig drömpopmelodi med ett fåtal instrument som länkas tillbaka till en välbehövlig tioårig nostalgi. De har sagt om de senaste albumen att ”the larger stages and bigger rooms naturally drove us towards a louder, more aggressive place; a place farther from our natural tendencies”, men med Sparks lever de i en bubbla fri från utomstående press. Den är högljudd men avskalad, en fantastisk singel som banar väg för, vad vi får anta, ännu ett fantastiskt album.