Månadens 10 bästa låtar – juli 2016

Degraded är så till brädden fylld av en hopplöshet att den enda längtan som finns är den efter ett slut. Kanske kan den tolkas handla om en relation som ruttnar inifrån, men mest kanske om mänskligheten generellt med vår dekadens och förfall. I vilket fall ligger någon slags befriande domedag och väntar vid horisonten och kommer närmre och närmre. Tillsammans med den förra singeln Anxiety kan vi se fram emot ett riktigt mörk albumsläpp från Preoccupations, som tidigare gick under namnet Viet Cong.

Som ett trasigt dataspel hänger Say Yeah upp sig i början av låten. Synten samlas ihop till en hård boll och studsar runt, men precis när man tror att de knastrande ljuden ska explodera rätas plötsligt tonerna ut och stråkar sköljer istället igenom. Plötsligt flödar instrumenten ut i en regnbågsfärgad flod på vilken Kishi Bashis röst flyter. Här befinner sig amerikanen någonstans mitt emellan sina tidigare verk och Say Yeah blir den yttersta blandningen av hans färgsprakande palett. I låten finns alla komponenter med, både det orkestrala och det digitala, men vad som framförallt utmärker låten är det utomordentligt funkiga beatet som den färdas med. Say Yeah för sig med en lekfull hoppfullhet som smittar av och när det sista ”All I want is one last chance as your lover” klingar ut lämnas man med en välbehövlig tilltro för omvärlden.

Som Crystal Castles 2.0 är pressen stor på Ethan Kath och Edith Frances. Efter det infekterade uppbrottet med Alice Glass har gruppen haft mycket att bevisa då Glass, i alla fall i publikens ögon, var gruppens huvudsakliga energikälla. Sedan Frail, 2015, har den uppdaterade gruppen gett ut singlar med några månaders mellanrum inför kommande Amnesty (I). I Char, som är den senaste i raden låtar post-Glass, återkommer det omisskännliga Crystal Castles-soundet även om nya bandmedlemmen Frances sång ger låten en avgjort skörare omfamning än tidigare verk. Singeln är lika delar hypnotisk som melankolisk samtidigt som refrängens ”All you do is cry” förstärker detta. Även om bandet också med Glass rörde sig mot lugnare områden på (III) är det poppiga i Char något nytt. Här är det som att de mjukare syntarna vadderar låten mot realitetens kyla – en mjuk syntdröm som både kan få dig att dansa och gråta.

Viss musik är rakt igenom sorgsen. Den kryper sig på en, in under skinnet, och blir (om det är rätt gjort) en famn att kapitulera i. Trots att den inte lovar något som helst hopp. The Spoils är en sådan famn. Hope Sandoval, som under 90-talet var frontfigur i Mazzy Star, sjunger om att fortsätta älska någon villkorslöst trots att man blivit förrådd. Lågmälda syntar kontrasterar storslagna stråkarrangemang och blir en rak, men inte övertydlig, resa rakt ner i mörkret.

Hela Ji Nilssons diskografi är marinerad i en stämning lika kleinblå som hennes hår. Som titeln antyder klingar Make Me Blu i samma ton och är ett spår i raden av bitterljuva hymner sjungen till ännu en omöjlig kärlek. Men med WoodzSTHLMs porlande marimbas, en fångande melodi och hooken som lika gärna hade kunnat infogas i en klubbig househit lockar Nilsson fram ett pirr i magen som får en att vilja fly ut i sommarnatten för att lappa ihop sitt trasiga hjärta på första bästa sätt.

Det är något kladdigt och nästan fånigt känslosamt över Jenn Champions elektroniska beats och sorgsna popröst. De inledande sekunderna på No One låter som tagna från The Antlers amoröst deppiga Hospice, trots att det är regissören Nicolas Winding Refn som står som uttalad inspiration. Och nog använder de båda ytligheterna i sina respektive medium för att förmedla känslor. När föraren i Drive puttar undan sin kärlek från fara saktar Refn ner tiden, ändrar ljussättning i realtid, fadear in ambient musik och du kan nästan se honom blinka förnöjt någonstans där bakom kameran. ”Känn!” skriker han. På samma sätt blir känslorna nästan övertydligt exponerade i Champions senaste singel. Hon trycker upp sitt hjärta i ansikter på dig, låter melodin utvecklas och fortsätter någonstans i bakgrunden att skrika ”Känn!”. Men där finns också svärta och ett oemotståndligt driv som gör det svårt att sätta fingret på vem hon egentligen emulerar. Till slut går det bara konstatera att Jenn Champion just nu gör något väldigt, väldigt eget.

Det har gått fem år sedan Justice senast var i ropet, och det har ryktats många gånger om den där efterlängtade uppföljaren till den mer rockbaserade Audio, Video, Disco. Med singeln Safe and Sound bryter de inte bara tystnaden, även ny mark. Från hårt huggna beats och fläskiga produktioner låter Safe and Sound som musikens Saint Tropez – ledig disco, uppknäppt linnéskjorta och ett sexigt groove i sann 70-talsanda. Och utan att lämna sitt DNA, dansgolvet.

Om du inte redan förstått på titeln vad låten handlar om görs detta klart med den inledande frasen ”I can’t go for five days and five nights without a tongue inbetween my thighs”. Eat Me When I Bleed är en bön – nej, en befallning – inpaketerad i glittrande piano och neonfärgade melodier. Tami T (f.d Tamaki) har kommit att bli känd för sina barnförbjudna, men ack så oskuldsfulla låtar. De rör sig alltid i ett slags ingenmansland där enbart hon bestämmer vad som får sägas eller inte och vad som är rätt eller fel. När könsroller faktiskt tillåts existera så är det för att ifrågasättas: ”If this was something men did it would be such a big thing in pornography”. Hon lägger fram rätt övertygande argument för sin sak, så du kan knappast göra något annat än lyda.

Det har gått 16 år sedan The Avalanches släppte sitt debutalbum Since I Left You, som fortfarande saknar motstycke i sitt sätt att skapa harmonier med endast samplingar. I juli anlände till sist den efterlängtade uppföljaren. The Avalanches har sagt att ifall Since I Left You är paradiset, så har de med Wildflower skapat soundtracket för roadtripen när du åker dit.

Because I’m Me är öppningslåten på detta soundtrack. Den handlar om att lämna sina sorger bakom sig och gå ut i världen med ett leende och en stolthet för den du är. Det hade kunnat varit ett lika enerverande budskap som maniskt glada ansikten på tidningsomslagen när du, trött på livet, står i Ica-kön. Men bara om det inte vore för att musiken faktiskt låter som att all sol i hela världen lyser ner och upp din omgivning. Med takter från tidig disco, ett grandiost arrangemang och en refräng som låter som en bortglömd Jackson 5-hit är det låten som sätter igång resan som är Wildflower. För en 16 år lång roadtrip är det svårt att tänka sig ett bättre sällskap.