Månadens 10 bästa låtar – juni 2015

Kacey Musgraves hann släppa tre album innan hon bestämde sig för att testa lyckan i Country-versionen av Idol, Nashville Star. Efter att ha hamnat på sjunde plats i tävlingen fick hon ett skivkontrakt och släppte 2013 sitt första album på ett riktigt bolag, Same Trailer Different Park. I juni kom Musgraves tillbaka, men istället för att go big som många av hennes kontemporärer och medtävlande i Nashville Star har gjort har Musgraves istället gått tillbaka till sina rötter. Årets släpp, Pageant Material, är ett nedtonat introspektivt album som lika gärna skulle kunna ha floppat om förutsättningarna hade varit annorlunda. Albumets kanske absolut vackraste spår heter Miserable, en ballad som tangerar allt var sorglig outlaw-hästjazz heter. Våga lyssna, det är inte så tokigt som det på pappret kanske låter.

Den brittiska urkraften Rolo Tomassi började spela sina låtar snabbare under sina konserter i samband med att de utvecklades som musiker. När mathcore-kvintetten med den makalöst växelsjungande sångerskan Eva Spence nu nått sitt femte album blir det tydligt vilken lång väg de kommit: elva spår starka Grievance är deras klart mest lysande stund hittills, och de sista femton-ish minuterna på fullängdaren är en total uppvisning i kraft och uppbyggnad. I näst sista låten Funereal skiftar Spence mellan finstämd sång och sitt absoluta söndrarläge och bakom henne tuggar hennes bandmedlemmar igång en melodi som låter som en popversion av ordentligt mörk metal. Man mest gapar.

Att mångsysslande Mattias Alkberg skulle släppa en houselåt borde egentligen inte förvåna någon, men när hans autotunade röst sjunger över beatet på Tjugonde är det i alla fall något från honom vi aldrig hört förut. I teorin är det ett projekt att vara lite skeptisk till, risken finns för en lat produktion, men Petter Granberg har gjort ett jobb som inte alls låter dumt. Och texten är som vanligt smärtsamt vacker. Tematiskt liknar det Alkberg-klassikern Ragnar, fast tvärtom. Där den förra handlade om en glad tillvaro där mörker och ångest tog över hans tankar, handlar Tjugonde om att hitta glädje i en deprimerande miljö. Att ha händerna fulla med småbarn, arbetssökande och skavande relationer, men att äntligen känna ett lättande tryck över bröstet den tjugonde. För då kommer socialbidraget, och “just nu låter de oss vara”.

Efter utflykter i fransk house, försiktig ambient (som han ärligt talat gör bättre med sidoprojektet Two Bicycles) och olika typer av avig pop återvänder den produktiva Vancouver-sonen Teen Daze lite mer till rötterna igen. Morning World är inte lika strandlängtande som hans första EP-alster och produktionen saknar mycket av det tidiga knastret, men chillwave-konnässören lyckas här förena sin elektroniska sida med längtan efter en starkare instrumentation. En alldeles utmärkt singel att möta morgonen med.

När Robyn bryter tystnaden gör hon det med ett galet spektakel. Love Is Free är hämtat från hennes projekt tillsammans med avlidne Christian Falk, Robyn & La Bagatelle Magique, och är en tydlig flört till 90-talet och ravekulturen. Hon tar en paus från det brittiska medier kallar ”scandipop” och forcerar fram med ett organiskt monster som kommer äta upp alla svartfester i sommar. Robyn må ha golvat dansgolven tidigare, men den här gången är hon dansgolvet.

Efter sex års tystnad från Beck kom Morning Phase förra året. Tillskillnad från hans eviga experimenterade och genreöverskridande musik fick vi istället ett akustiskt americana- och countryinspirerat album. Albumet blev en enorm succé, men man saknade ändå det dansanta som hitmakaren Beck är känd för. Nu i juni släpptes tre smakprov från en ny låt, Dreams, vilken släpptes två dagar senare. Vi fick ett spår där Beck visar än en gång var skåpet ska stå. På fem minuter och fjorton sekunder ger han oss allt: en hook som flörtar med MGMTs Electric Feel, reverb-dränkta gitarrer, himmelska harmonier och en given allsångsrefräng.

Det var hela fem år sedan sist vi fick höra nytt från psychrockarna Dungen. Nu är det lilla bandet, som i det närmaste blivit en institution inom svensk psychrock, äntligen tillbaka med ett nytt album som landar i september. Första singeln fick titeln Akt Dit i internationell media, en titel som för oss inte sade så mycket. Vid en närmare titt visade det sig ju sedan att låten hette Åkt dit, en betydligt rimligare titel – och var hur jävla bra som helst. Låten börjar någonstans där Skit i allt slutade men visar också på en utvidgad ljudbild där blås får ta en större plats. Är resten av albumet bara hälften så bra som det skrikande blåsinstrumentet som avslutar Åkt dit så är det ett av årets främsta album vi väntar i höst, var så säkra.

Den tidigare Dirty Projectors-medlemmen Angel Deradoorians solokarriär består sedan innan endast av en helt okej EP från 2009, men i brittsommar släpps ett album som från ingenstans. Första singeln A Beautiful Woman lovar nästan orimligt mycket, ett jangligt psykedelia-anthem som låter som en haschad tUnE-yArDs. Hooken i refrängen cirkulerar först som en hetsig mygga omkring en innan den snabbt växer. Och då framhävs låtens andra element: det snedvridna bebisskriket som inleder låten, båt-tutan som hörs i låtens break, de klickande trummorna och den nynnvänliga basgången. Albumet The Expanding Flower Planet kan bli hur bra som helst.

Det är mycket som händer för Little Jinder nu. Sedan hon debuterade med Polyhedron har popstjärnan hunnit riva av ett set på Coachella, släppa en större mängd singlar och en fullängdare på engelska, för att sedan byta till hennes modertunga – vilket minst sagt blev en succé. Nu ska hon växla upp tempot och bege sig mot mörkare textskrivande än tidigare, men har gett oss Sommarnatt som en utmärkt aptitretare. Tillsammans med den tropiska nivå av värme som låten avger och de melankoliska rader hon levererar känns det som att Jinder hittat den perfekta balansen mellan livfullhet och total misär. Hon har kommit över han som fuckat henne, folket som är så lol eller att hon är luft för någon – för ”vi ska ju alla bara dö nån jävla dag”. Det här är Little Jinder i sitt esse.

Det verkar lovande kring The Radio Dept.s fjärde skiva, det sägs att den ska komma senare i år. Men det sägs mycket kring det här bandets tidsschema och det stämmer ganska sällan. Skönt då att trion under juni månad delade med sig av ett mycket tillfredsställande fix i form av trespårs-EP:n Occupied. Titelspåret flyter dovt fram som ett uppdaterat soundtrack till den kommande säsongen av Twin Peaks, innan den verkar få i sig för mycket kaffe och flytta Dale Cooper från mordplats till dansdito. Daniel Tjäders synthgame är så starkt att bandet själva inte riktigt verkar vilja avsluta låten; resultatet är deras längsta låt i karriären och en av deras absolut bästa.