Lista

Månadens 10 bästa låtar – december 2017

Publicerad: 8 januari 2018 av redaktionen

2017 klarade inte av att chilla ens i december. Ända in i det sista skulle vi sköljas med överraskningar, både fantastiska och märkliga sådana. I samma veva som Slowdives första klubbspelningar i Sverige på 15 år utannonserades fick vi glädjebeskedet att Westlife väckts till liv. Samma månad som Björk äntrar Dalhalla för en efterlängtad kväll kommer Britney Spears att befinna sig hos våra grannar i väst. Medan The Streets överraskade oss med två extremt The Streets-iga singlar passade Dogge Doggelito på att hävda sig som kungen av rap.

Ärligt talat så kunde inte vi chilla särskilt mycket heller. Bland lussebullar, julmat och efterföljande mellandagsmatkoma bestämde vi våra 100 bästa album och låtar för 2017. Med ungefär 1000 tecken långa beskrivningar om varje fantastiskt släpp – lite drygt 200 000 tecken allt som allt. Det är som att vi skrivit en medellång roman tillsammans! Vi ska inte heller glömma att decembers många nöjen bestod av bland annat Kelelas magiska stormning av Stockholm och att King Krule visade sig vara ljuvligare än både glögg och äggtoddy.

Sanna våra ord – vi kommer att chilla precis lika lite 2018.

Alla våra favoritlåtar från december finns i en Spotify-lista här och alla av förra årets bästa hits finns uppsamlade i en lista här.

  • 10. Donny Benét – Melodie

    Text av Martin Kørra

    Donny Benét är, precis som sina landsmän Kirin J Callinan och Alex Cameron, en ironisk romantiker (eller romantisk ironiker, om du så vill). Hans namn bär inte samma tyngd som nämnda musiker men lyssnar man på gravt underskattade Weekend at Donny’s, ett new wave-influerat BBQ-party där en vän dyker upp per låt (bland annat Kirin J Callinan!), är det svårt att argumentera för varför det bör förbli så. Med den ironiska undertonen vore det lätt att förkasta hela trion som sarkastiska charlataner, utan intresse för vare sig känslor eller människor. Men – och det är ett stort men – nivån på hantverket, och sättet på vilket man approprierar gamla genrer för nya tider är både kärleksfullt och skickligt. Den 80-talsstudsiga nudisco-slingan på Melodie är nästan lika catchy som den melodiösa sångrefrängen. Om man vill fortsätta höra australiensare försöka hålla känslorna en armlängd bort (och misslyckas) så kanske Donny Benéts eventuella fjärdegiv kan vara något.

  • 9. Coma Cinema – Burden

    Text av Nike Rydberg

    Coma Cinema firade in 2018 på det allra mest karaktäristiska av sätt – genom att lägga ner. I december släpptes Loss Memory, det sista albumet från Matthew Lee Cothrans (också i duon Elvis Depressedly) evigt trasiga lo-fi-projekt. Med höjdpunkten Burden tar Coma Cinema ett värdigt farväl i skimrande syntar, tröstande basslingor och en sovrumskomposition där allting sitter där det ska. Resultatet är traumatiskt och nostalgiskt, frigörande och fruktansvärt. ”I quit drinking, but I still smoke / Lay your burden down”, sjunger Cothran vid en punkt. Det är den hopplösa motsatsen till ett nyårslöfte – och allt man kunnat önska sig från Coma Cinema.

  • 8. Marching Church – Christmas on Earth

    Text av Jonathan Bonn

    “A carol about parental kidnapping”, kallar Iceage-frontmannen Elias Bender Rønnenfelt sitt senaste alster från sidoprojektet Marching Church. Vid första anblick är det är svårt att tänka sig en mer udda kombo. Julen, som så ofta framställs som så varm och välkomnande, som familjens högtid, som ett typexempel på mänsklig sammanhållning, kläs i en mörk skrud, och Christmas on Earth agerar som en påminnelse om att julen minsann inte alltid är frid och fröjd. Över en alternativ kuliss av bjällror, blås- och stråkinstrument sjunger Bender Rønnenfelt ur en desperat, frånskild pappas perspektiv, och ifrågasätter den ofta så endimensionella, sockersöta synen på högtiden. “Lost custody to the bitch / I deserve to see my kids”. God jul var det ja.

  • 7. SOPHIE – Ponyboy

    Text av Hugo Gerlach

    Där förra singeln It’s Okay To Cry var ett ganska stort avsteg från de tyngre beatsen SOPHIE visade upp på debutalbumet PRODUCT återvänder hon nu med dundrande Ponyboy. Det är bland hennes mest aggressiva produktioner ljudbildsmässigt, men bakom mullret ligger en soulful slinga som framförallt i låtens andra halva får utrymme. Återigen nyttjar hon en gästsångare: kanadensiskan Cecile Belive som i februari släppte Field of Love som Mozart’s Sister. Duon ska ha samarbetat på flera av låtarna på kommande albumet Whole New World och det verkar som det kan bli en hård och suggestiv affär, det här.

  • 6. MGMT – When You Die

    Text av Magnus Olsson

    Debuten var lite av en färgexplosion och slukades direkt av hungriga fans. Sedan dess har MGMT visat upp ett betydligt svårare register. Musiken har blivit mer introvert och experimentell och bandet har inte direkt bjudit sina fans på något större publikfrieri. De senaste singlarna ter sig dock som en kompromiss med deras hitlistiga jag och deras iver av att skapa skoningslös psychpop. When You Die är kanske det mest säregna duon skapat – här ryms ljudbilder El Perro Del Mar kunnat använda sig av på Kokoro tillsammans med lättfotade gitarrmelodier. Resultatet är oväntat medryckande och vilken publik som helst kommer kunna sjunga med i orden ”Go fuck yourself”.

  • 5. Charli XCX – Backseat (feat. Carly Rae Jepsen)

    Text av Sofia Rönnkvist

    De två popdrottningarna Charli XCX och Carly Rae Jepsen slog sina kloka huvuden ihop i december och kom med låten Backseat. Det är första spåret ut på Charlis nya skiva Pop 2, och det är en rivstart av det lugnare slaget. Backseat rör sig bland ödesdigra mörka toner och ljusa förvrängda röster fulla av vrede, uppgivenhet och hoppfullhet i ett. Uppbyggnaden gör att det känns som om det hela tiden kommer explodera ut i något snabbare och mer frenetiskt, men de håller mystiskt på spänningen. Först det tunga elektroniska partiet på slutet kommer som en hopknytande och utlösande stigning, men det är som om kroppen skriker efter mer musik efter det avslutet. Hatten av för strategisk placering i låtordningen, Charli.

  • 4. BROCKHAMPTON - SISTER/NATION

    Text av Nikolas Berndt

    Spåret är ett lokomotiv av verser som betar av varandra, kämpar på medan ett lite snällare Death Grips-esque och Hellfyre Club-inspirerat beat slänger ut gruppen i rymden. Tempot är i ständig rörelse, varje vers en hook, varje artist i sitt esse. För att använda världens tråkigaste uttryck: BROCKHAMPTON känns hungriga. Om SATURATION-trilogin var slutet på en era signalerar de på SATURATION III att det enbart innebär en början på något helt annat. Frågan är hur de ska toppa 2017, rent innehålls- och kvantitetsmässigt, men med spår som SISTER/NATION känns det fan inte omöjligt – BROCKHAMPTON börjar bli mer än bara ett sätt att närma sig skapande på, och formas allt mer till ett eget väsen.

  • 3. Anna von Hausswolff – The Mysterious Vanishing of Electra

    Text av Alice Dadgostar

    Återigen uppenbarar sig Anna von Hausswolff och liksom gröper ur hela ens innehåll med sked. Diskussionen kring gränsdragningen mellan musik och konst är oändlig men nästan oundviklig när hon korsar sina apokalyptiska penseldrag med en röst lika förledande som gåtfull. I mars släpps albumet Dead Magic, på vilken The Mysterious Vanishing of Electra figurerar, och av smakprovet att döma kan vi inte annat än att ställa den naturliga frågan: vad fasen kommer Anna von Hausswolff hitta på den här gången?

  • 2. Car Seat Headrest – Beach Life-in-Death

    Text av David Winsnes

    Will Toledo är ett praktexempel på nördens revansch. Ursäkta objektifieringen men en gång i tiden såg han ut som någon som åker runt och tävlar i Yu-Gi-Oh!-turneringar. Och det kan man ju såklart få göra, den typen av aktiviteter är oftast mycket roligare än till exempel stelopererad rock ’n’ roll. Men kolla nu! Vem vill inte ta en tur i Car Seat Headrests röda chevrolet när han 1) i stället ser ut som skolväsendets snyggaste matematiklärare 2) gång på gång gör uppror mot den svältfödda indierockscen han nu regerar över.

    Beach Life-in-Death är hämtad från Twin Fantasy, en av Toledos många egenutgivningar från tidigare i karriären som nu släpps i ny, uppdaterad form via Matador i februari. Och även om låten alltså kan klassificeras som gammal utifrån vissa perspektiv är det en helt ny upplevelse: uppdelad i tre delar är den förra lo-fi-pärlan nu en vrålande motor över 13 minuter där 25-åringens stream of consciousness-liknande texter och musik resulterar i en av årets mest storslagna och samtidigt febriga rockstycken. Tematiskt påminner den stundtals om fjolårets mastodontkomplement The Ballad of the Costa Concordia – tristess, depression och identitet är tre ledord men texten är alldeles för massiv för att brytas ned här. Efter en stund skriker Toledo ”I don’t want to go insane!”. Där och då känns det bitterljuvt. För att göra sina musikaliska ambitioner rättvisa verkar galenskapen vara direkt nödvändig.

  • 1. Sufjan Stevens – Tonya Harding

    Text av David Winsnes

    ”I hope Tonya hears this song. If I lived with a difficult and complex public past, I would find an empathetic, well-wishing song by Sufjan Stevens to be immensely healing.”

    Så lyder en av de mest upptummade kommentarerna från musikvideon till Tonya Harding (uteslutande arkivmaterial av konståkerskan på isen). Harding var i början av 90-talet ett av de mest lovande namnen inom sin sport, men stjärnglansen byttes snart ut mot svarta rubriker om sabotage mot konkurrenten Nancy Kerrigan. Sufjan Stevens lovsång är en utsträckt hand till Harding, en förtröstansfull och varm komposition om en talang som alltid verkade glömma att knyta det ena skosnöret, vare sig det berodde på uppväxt, omgivning eller ren otur. ”Just some Portland white trash / You confronted your sorrow / Like there was no tomorrow / While the rest of the world only laughed”, sjunger Sufjan inledningsvis, en på ytan hård beskrivning som ju längre låten lider visar sig ligga långt ifrån hans egna syn på historien. Men Tonya Harding är förstås inte bara ett vänligt referat: det är också en av Sufjans allra vackraste låtar i karriären. Det säger ganska mycket när det kommer från en artist som de senaste åren bevisat att han är en av vår tids mest vitala låtskrivare.

Läs också