Månadens 10 bästa låtar – februari 2017

Om det är något som är tydligt i Closer är det att Steve Buscemi’s Dreamy Eyes snart har växt sig större än hypen kring sitt bandnamn. Indiebloggosfären svalde skådespelarreferensen med hull och hår redan på Call Out, men verkar snabbt inse att det finns så mycket mer hos Stockholmsbandet än ett kul namn. Closer har plockat det bästa från 2000-talets dansanta postpunkscen och destillerat till ett fyra minuter långt koncentrat, lika smygnostalgiskt som är det fräscht. Om Steve Buscemi’s Dreamy Eyes fortsätter med samma kvalitet kommer ingen bry sig om namnet längre – bara om hur sinnessjukt bra de faktiskt är.

Både att döpa en låt till Love och att släppa den en lördagkväll känns så självklart för en artist som Lana Del Rey. Det är till ytan otroligt enkla drag, men orden ”young and in love” väller över en som en känslobomb när det slungas ut i den här kontexten. Alla soffkvällar fick lite mer romantik än Hugh Grants leende kan bjuda på och alla utekvällar stannade upp. Efter att ha flörtat med rockinspirerade och jazziga produktioner på sina senaste giv, ramar hon in Love på samma storslagna manér som debuten Born to Die. Det här kan mycket väl vara 2017 års egna Video Games.

Thundercats musikaliska lekfullhet tar sin allra bästa form när den kombineras med lagom dos av hans yviga persona. Friend Zone är en sån där perfekt avvägning av de båda, där resultatet blir lika delar underhållande som lika delar sprakande musikupplevelse. Syntslingan som klättrar upp och ner för den annars tunga ljudbilden av kompakta slag och basbeats gör musiken det svårt att sitta still, medan snärtiga textrader om att Thundercat hellre spelar Mortal Kombat än att att bli systematiskt friend-zonad har en hitpotential som förtjänar en mycket större publik än den som antagligen kommer att hitta dit.

Vad skulle hända om man sköts ut i rymden med ljusets hastighet och såg universum blixtra förbi en som skärvorna av ett krossat kaleidoskop? Ingen aning – men om jag någonsin befann mig i den prekära situationen skulle jag inte bli förvånad om Silent Treatment spelades samtidigt. Andra singeln från Blanck Mass senaste album är en nästan åtta minuter symfoni av organiserat och elektroniskt kaos. Det är en låt som konstant experimenterar med kontraster och lyssnarens förväntningar, vilket i sin spänning skapar en rörelse som både är lika texturerad och skarp som desorienterad och frenetisk. Ena sekunden befinner vi oss i ett dovt mörker av svettig dub, för att nästa sekund teleporteras till en annan dimension där Fuck Buttons psykedeliskt upplysta tvilling härskar (Blanck Mass utgörs av ena halvan av Fuck Buttons, men ändå). Det är som om Clarence Clarity mötte Clams Casino i Crystal Castles våta feberdrömmar. Det energiskt medryckande resultatet är nästan provocerande – hur fan ska vi kunna hålla igång till det här? Men frågor är meningslösa när vi lever i en tid där elektronisk musik vägrar att släppa taget om oss och ständigt törs vara banbrytande och upplösande – det är bara att blunda och ryckas med.

Jens Lekmans nya Life Will See You Now är en funkig solsemester i albumform, och den soligaste låten av dem alla är How We Met, the Long Version. Denna inleds med ett hoppande gitarriff som smyger sig på och sedan slutar i en spontandans, men förutom att vara så extremt peppig är den även en underbar berättelse om kärlek. Allting faller på plats med texten som börjar vid universums födelse och slutar med en kyss på en tom bakgård. Här går vi igenom evolutionen och syndafallet, men både livets stora underverk och de mindre ögonblicken firas alla i samma extas. Med sin finurliga låtskrivarteknik berättar Lekman om hur världen slår samman två själar, men att det ändå i slutändan är vi själva som ser till att kärleken händer.

Att som barn leka runt med ljudinställningarna på ett keyboard och med förtjusning råka få alla tangenter att låta som körröster är det nog en eller annan som har gjort. Få gånger har den där inställningen kommit till användning annat än i underhållningssyfte. Men, med djupa basvibrationer och löpande beats förvandlar Stormzy just sådana syntetiska röster till en mörk fond för sina explosiva salvor, och all barnslighet är som bortblåst. Med spänstiga textrader som spänner över diverse Stormzy-ämnen (till exempel sin mamma, framgångskonstateranden och dekadens) kommer det vara ännu en låt i raden av hits som får hans framtida livepubliker att studsa som bowlingkäglor i moshpitsen.

Livet blir nästan aldrig som en tänkt sig. En dag försöker du skriva lite ambientlåtar i din ensamhet och helt plötsligt har du skrivit drömpop som får hela världen att häpna. Så har livet åtminstone utspelat sig för Hoops frontperson Drew Auscherman. Förra året kom det en storm av låtar från projektet – 15 stycken, alla av samma hitkaliber – som var inne och nosade på samma territorium som Wild Nothing och Mac DeMarco rört sig på under de senaste åren. Och det hade varit 100 procent lugnt om Hoops första fullängdare var elva låtar av samma slag. I stället släpper de Rules, en hyperfunkig popdänga som plogar en motorväg över de drömska ljudlandskapen de haft sen innan. Den går så pass fort att en börjar fundera – får drömpop ens gå såhär fort? Men Hoops struntar i genrens hastighetsböter och drämmer av trollbindande gitarrslingor i dussinmängder på bara två minuters speltid, med hetsiga trumkomp och Auschermans perfekt passande lågstämmiga sång. ”I know I’m breaking all the rules this time”, sjunger han i låtens tiosekundersrefränger och verkar alltså inte skämta. Så om Hoops vill bli drömpopens bad boys är de mer än välkomna att plocka den epiteten.

Frasen ”Olof, kära Olof” är bevis på effektfullt låtskriveri. Bara i min egen umgängeskrets slänger vi oss med parafraser som ”Rikard, kära Rikard”. Förvisso i en för snäv och homogen krets för att ge den ett eget liv. Å andra sidan, hur många såg ”leva life” sväras in i hipstermunnar innan Lorentz började visa mimosa för Stockholms innerstad?

Olof, kära Olof är dock så långt mycket mer än en blivande meme. Det är till att börja med en otrolig utveckling från redan hyllade Till dom som bryr sig. Med en poppigare låtstruktur bryter de sig loss och flörtar med dansgolv och potentiella arenor. Men de står ständigt med blicken mot marken – medvetna om sitt underdog-epitetet följer de upp singeln Miljonär med att piska oss hårt med fraser som ”visionär” och ”hopplöst kär”. Ett försök att få oss att tro på morgondagen.