Månadens 10 bästa låtar – februari 2018

Förra året gav det franska skivbolaget Chuwanaga ut sitt första släpp: en samlingsskiva med bortglömda och nu framgrävda britfunk-spår från sent 70-tal och tidigt 80-tal. Andrasläppet med Koji Ono är visserligen helt och hållet nya produktioner men den japanbördiga fransosen döljer inte sina referenser: britfunk och nu-discoduon Metro Area är två givna hållpunkter. Debutsingeln So High är fylld av glättiga gitarrer och solblekta syntar samt har ett housigt tempo med en groove som är mer jazz-funk än något annat. Den fångar in känslan av att klocka ut från jobbet en kvart tidigare på fredagseftermiddagar, dansa sig hela vägen hem för att blanda en paraplydrink så färgstark att den verkar radioaktiv innan veckans måsten och ansvar nu helt och hållet ligger på hold tills måndag morgon.

I den organiserade kakafonin som är Palms senaste album Rock Island sticker Heavy Lifting ut som en förhållandevis linjär och spårbunden historia. Bandets spretiga, innovativa och konstant föränderliga tongångar utgör grund för låten, men det kaotiska experimenterandet bryts stundtals av med partier som för tankarna till hur Foals dansanta mathrock lät för sisådär tio år sedan. Av alla låtar på albumet kan Heavy Lifting mycket väl vara den minst krävande och mest belönande för lyssnaren – vilket i sig är en imponerande bedrift.

MorMor, ett namn så långt ifrån hajp att det förmodligen gör det till hajpat. Det här är den nya frukten av Torontos bubblande musikscen, en stad som gett oss den moderna R&B-scenen på bara några år. Men Seth Nyquist som den lovande kanadensaren egentligen heter, tänker inte springa ut i redan upptrampade spår. Med en uppväxt där The Beatles, Feist och Motown har haft en lika central plats har han skapat ett bländade sound där sofistikerade låttexter vilar på en poppig bädd av snyggt huggna beats, akustiska gitarrer tillsammans med en änglalik röst. Det här är en skänk från ovan.

Om våra hjärtan bankade extra under alla hjärtans dag var det inte tack vare någon romans. Snarare var det för att drömska Beach House släppte Lemon Glow och utannonserade ett nytt album, vilket kastade ”I LOVE YOU”-nallar och fadda chokladaskar ännu längre åt helvete än innan. Den karaktäristiska och svävande orgelns återkomst är en så mycket varmare present. Bakom de studsande syntarna tickar en trummaskin, men sveps med tiden in under det varma ljudbildstäcke som duon så ofta lyckas skapa. Victoria Legrand sjunger om känslomässiga våglängder som matchar, synkar i ”I come alive / you stay all night”. Det får snön att tina upp lite grann och det gör det klassiska 14/2-hatet också.

I februari dammade Nicolas Jaar av sitt gamla alias A.A.L. (Against All Logic) och släppte ett helt album utan fanfar och väldigt få märkte något alls. Med sin säregna eklekticism nedtonad är albumet 2012-2017 en rätt spretig historia, förutom att majoriteten av spåren är dansgolvsanpassade. Some Kind of Game är inget undantag, och med ett BPM strax över 120 får pianoackorden ett inneboende driv som är housigare än mycket Jaar gjort tidigare i karriären. Kombinerat med en soulsampling där Jaar lyfter fram de mest bombastiska delarna blir resultatet en sprudlande deep house-dänga som kan få vilka filosofistudenter som helst att sluta diskutera marxistisk dialektik på förfesten och i stället dansa så rödvinet skvätter.

Car Seat Headrests största uppvisning hittills i hetsig maximalism inleds med meningen ”I’m sick of meaning, I just wanna hold you” och vrålar ”When we dance!” mot slutet – ett utropstecken som inte ens behöver sin låts kontext, det är sedan länge uppenbart att Bodys är Will Toledos uppgörelse med sin överanalyserande hjärna. Det borde faktiskt vara en ganska töntig bekantskap – bra rock- och popmusik ska skjuta förståndet ifrån sig och omfamna ruset inuti sina ackordföljder, men att uttryckligen sjunga om detsamma brukar resultera i kletiga historier. Tur då att Toledo är en så fantastisk textförfattare att hans yrsliga utfall aldrig tagnerar tomma strofer. Bodys är i stället motsatsen, en överdådig Car Seat Headrest-manifestation, en låt så vacker att den bara hade kunnat skrivas av en tonåring (2011), omarbetas och släppas på nytt av densamma i vuxen ålder (2018).

Toledo för tidigt i Bodys en dialog med sig själv.

”Is it the chorus yet?”
”No, it’s just the building of the verse, so when the chorus does come it’ll be more rewarding.”

Men här finns ingenting att vänta på. När den startar låter det som att Will Toledo har byggt sina dundrande verser under lång, lång tid, och på sätt och vis har han ju gjort det. Sju år, och här är den häpnadsväckande förlösningen.