Månadens 10 bästa låtar – januari 2018

Det är nästan löjligt hur bortskämda vi blir med högkvalitativ indie i Sverige. Vart vi än vänder oss i landet finns det smörgåsbord efter smörgåsbord med poppiga delikatesser. Mellan band som Hater och Katohjärta hittar vi Holy Now – både geografiskt och soundmässigt – som med hit efter hit gjort storstilad entré i våra hjärtan. I vår släpps göteborgarnas debutalbum Think I Need the Light, och förstasingeln Feel It All är den ultimata aptitretaren. Smyghets i symbios med indiecharm är en kombination som Holy Now lyckats med ett flertal gånger innan, men den har aldrig låtit så bra som den gör nu. Det avskalade klimaxet med tillhörande hjärtskärande gitarrslinga säger så mycket mer än vad hundra storslagna lager någonsin hade gjort – att lyckas förlösa så många känslor med något så sparsmakat och litet är imponerande. Detta, tillsammans med resten av låtens konstanta driv och samtidigt svävande ljudbild gör Feel It All till en solklar höjdpunkt i Holy Nows karriär.

Som brittiska superklubbens Fabric skivbolagsdel firar Houndstooth fem år under 2018. Det firar de med en magnifik samlingsskiva: 25 artister (!), däribland namn som albumaktuella Peder Mannerfelt, Yves De Mey, Sophia Loizu och Lanark Artefax, bidrar alla med var sitt spår till albumet, som är experimentella tolkningar av poeten T. S. Eliots ”The Hollow Men” som skrevs 1925. Det går att göra som Gazelle Twin som helt enkelt byter ut ett av orden för att ändra betydelsen totalt, men den nu Berlinbaserade kinesiskan Pan Daijing väljer en mer ångestfylld approach – illavarslande ljud som alla frammanar inre bilder av död, förruttnelse och ödeläggelse. Här står dödsänglarna och jämrar sig över mänsklighetens sargade lik, innan deras ekande kvidande överröstas av insekternas surrande, larvernas krälande och skadedjurens gnagande. När konturerna helt fallit isär återstår endast ett kompakt, mullrande dronemörker. Det är så här civilisationens slut kommer att låta:

”This is the way the world ends – not with a bang but a whimper.”

Att göra som Will Toledo, och fullständigt omarbeta varenda låt på sin sju år gamla kultklassiker Twin Fantasy, kräver en särskild nivå av dedikation. Det forna lo-fi-mästerverket har synats, plockats isär ner på atomnivå och byggts upp igen i högre ljudkvalitet med en sällan skådad detaljrikedom. Senaste alstret Nervous Young Inhumans har dessutom förärats med hela tre olika versioner – skräddarsydda för låtens alla möjliga kontexter.

Även om Beach Life-in-Death blev det första smakprovet från Car Seat Headrests kommande släpp så är Nervous Young Inhumans långt mer karakteristisk för hur en förstasingel brukar förväntas låta. Låten bjuder på en The Killers-doftande syntslinga (Smile Like You Mean It, någon?) och lager på lager av gitarrer toppat med Will Toledos briljant konserverade tonårsångest. Om man nu får tillåtelse att använda begreppet utanför hiphop-sammanhang så finns det ingen anledning att inte kalla Nervous Young Inhumans för precis vad den är – en riktig jävla banger.

I en serie vackra teckningar publicerade på Hurulas Instagram syntes låtrader ur kontext. Några dagar senare släpptes Varje ensam natt och vi hittade nämnda textrader invävda i den säregna oborstade musiken. Fortfarande dånar de rivande slagen på distade gitarrer som vi känner igen så väl i Hurulas musik. Fortfarande samma synande texter och bröstbensknäckande ångest. Varje stavelse i Varje ensam natt låter som iskalla januarivindar och oförmågan att lämna sängen, ”aldrig va isär / alltid va kär”. Robert Hurula gör musik som är lika rå som den är vacker. En fyraspårig EP släpps under våren, men så länge får singeln vara kudden vi skedar under just varje ensam natt.

David Byrne är varken en kamera eller ett vykort. Han är en artist och han är en konstnär. Men om kameran och vykortet beskriver verkligheten, inte som den är, utan som den skulle kunna vara, så ligger det deskriptiva även i musikerns verktygslåda. Den kommande skivan heter American Utopia och är varken nostalgisk tillbakablick, lustfylld profetia, eller skönmålande nutidsskildring. Den handlar om verkligheten och vad den skulle kunna vara, och kanske, kanske är – inte då, inte sen, utan nu. Om världen är på väg att gå under är det bättre att dansa. Om världen inte håller på att gå under är det bättre att dansa. Everybody’s Coming To My House är första singeln från projektet och de fyra ljudväggarna och taket har Brian Eno hjälpt honom bygga (någonstans längre bak i produktionen är också Oneohtrix Point Never med på ett hörn). Byrnes första solomaterial på 13 år öppnar i högt och snabbt tonläge, ”I wish I was a camera / I wish I was a postcard”, sjunger han, inte riktigt postmodernt, inte riktigt modernistiskt. Inget är refräng men allt är melodi och vice-versa. Röstläget är som man kan förvänta sig från någon som äntligen är på väg hem, och i den här, alldeles nya amerikanska drömmen, så är alla bjudna. Låt oss bara hoppas att ingen tänder på.

Komplexitet och att ha många bollar i luften samtidigt tycks vara Nils Frahms signum när han live slänger sig mellan olika syntar, spakar och toner. Någonstans i gränslandet mellan klassisk musik och techno leker han ständigt och samtidigt med båda världar. Senaste albumet All Melody blev hans hittills mest organiskt låtande album – dess otroliga dynamiska ljudlandskap en spegling av akustiken i den studio han själv byggde i en lokal i Östberlin. Det finns så många små detaljer utspridda över hela albumet, gränsen mellan vilket instrument som gör vad suddas ut då och då. Men albumets avslutande spår Harm Hymn bevisar att Frahm lika väl kan ge upphov till en vacker, introspektiv värld med bara ett fåtal, långsamma ackord. Även i de mest tysta stunderna blåser han liv i alla sina instrument, där han trots sina transcenderande ambitioner fortfarande förankrar det hela i det påtagliga, det verkliga, det som finns till hands. Och i de sista sekunderna hör vi plötsligt det faktiska rummet som vi suttit tillsammans med Frahm i. Magin ligger i det utrymme han ständigt lyckas fylla med melodi.