Månadens 10 bästa låtar – juni 2017

Chelsea Wolfe har hela sin karriär gått en snäv balansgång på gränsen mellan metal och singer-songwriter, för att befinna sig i ett skuggigt mellanland som påminner en del om 90-talets mörkaste triphop. 16 Psyche skruvar upp spänningsfältet mellan musikstilarna ännu mer. Gitarrerna är mer distade, trummorna hårdare, ljudbilden mer brutal än på senaste släppet Abyss – men sången är smärtsamt bedjande, tempot är lågt och det finns en tydlig, traditionell låt under alla lager av instrument. Chelsea Wolfe är fortfarande varken-eller i alla försök att inordna sin musik i en traditionell genreuppdelning. I stället fortsätter hennes alldeles egna vision bli allt mer tydlig, och den är vacker på samma sätt som ett kargt Anton Corbijn-fotografi – osentimentalt känslosamt med extrema kontraster.

Det är komplexa Crack-Ups kanske simplaste spår, både om man ser till instrumentation och tematik. Men vare sig Fleet Foxes har ylat om en grekisk ö eller en bergskedja i Appalacherna har deras enkla stycken ofta varit de mest kraftfulla, med samma träffsäkerhet – samma tidlösa skimmer – som många av de mest klassiska popsångerna. På If You Need to, Keep Time on Me ser Robin Pecknold tillbaka på någonting han älskat, tillsammans med den personen. “How could it all fall in one day, were we too sure of the sun”, frågar han och för i låten fram tankar om att lära sig från sina misstag, skapa någoning nytt ur det som krackelerat, se tillbaka och undra hur man någonsin kunde agera så mot det mest värdefulla man var del av. I refrängen landar han i årets vackraste förlikning. När bråken har lagt sig återstår bara att gemensamt arbeta konstruktivt, börja bygga på ett nytt sätt, och få har lyckats skriva vackrare om det än Fleet Foxes.

The Drums har väl aldrig hymlat om sina Beach Boys-influenser. Deras genombrottshit gick under namnet Let’s Go Surfing och bandets solskensmelodier har alltid haft samma supercatchy kvaliteter som 60-talsbandet en gång hade. Men 2017, när Jonny Pierce numera är ensam bandmedlem, har han alltmer börjat likna en Brian Wilson i sitt psykedeliska post-1966-esse. Abysmal Thoughts är titelspåret på The Drums nya album – låten vänder och vrider sig i melodierna, flyger iväg och spårar ur. Precis den vägen borde Pierce vandra, inte bara framåt, utan ner i något slags kaninhål och ut i färgglada landskap där vad som helst kan hända.

Det ryktades länge om den där uppföljaren till Kärlekslåtar – från ingenstans gjorde Lorentz en Beyoncé och släppte ett helt album utan förvarning. Schnip schnip är i linje med leva life-rader, gästas av Madi Banja och bejakar grime-scenen. I en tid då magväskor och mimosa upplever nya storhetstider är det här det självklara soundtracket för samma generation. Det finns förmodligen få personligheter som lyckas utveckla Svenska Akademiens ordlista lika väl – trots att det vid en första åsyn framstår som utdrag från gårdagens fylle-sms.

Det kommande albumet Sleep Well Beast ska enligt uppgift handla om skilsmässor. Det är svårt att tänka sig ett mer passande ämne för The National, som redan i dag är specialister på att gestalta vuxenlivet skavandes mot ungdomen som en kemtvättad skjorta mot känslig hud. Det osexiga lidandet. Som vanligt döljer sig musikens vackra sidor på låtens insida, i den långsamma påbyggnaden av klassiska instrument ovanpå den prydliga paletten av rockmusik med en smula elektronik. Matt Berningers långsamma repetitioner av vardagliga textrader som någonstans förvandlas till det mest betydelsefulla som går att sjunga. Det är musik att dricka lådvin och gråta till, alltså den viktigaste musiken som finns. Tack och lov att vi förutom de två släppta singlarna snart får ta del av tio låtar till.

Än i dag försöker rappare att skryta högst av alla vem om som har mest nollor på bankkontot i ett oändligt stångande om pengar (spoilervarning – det är Jay-Z), men det kunde inte Vince Staples bry sig mindre om. Han har inga planer att visa upp någon polerad och överflödig livsstil för att imponera, i stället sitter han avsides för sig själv och dricker Sprite. Staples hade nästan kunna varit en mänsklig version av tjuren Ferdinand, om det inte vore för att han nu har satt tänderna i den botoxinjicerade rikedomen och försöker slita den i stycken med Yeah Right. För att kunna se till att såren blir så djupa som möjligt har han kallat till släktträff. Sophie lägger en jordskalvsproduktion till Kendrick Lamars förödande gästvers och Flumes silkeslena melodier plogar vägen för Kučkas klockrena parafrasering av låtens anticash-meddelande. Tillsammans verkar ingen av dem tro på vad pengaposörerna svarar när Staples frågar ”Is you well paid? / Are your shows packed? / If your song played, would they know that?”. De hjälper honom wrestla ner idéen om att fabricera en rik livsstil när han harklar sig efter spott och låter loskan stava ”yeah, right”.

Att leta efter flykt från verkligheten är något universellt, ålderslöst. Insikten om otillräckligheten hos livet självt är på något sätt inbyggd i vårt DNA, i själva konstruktionen av människan i ett samhälle där de mest basala behoven ständigt tillgodoses. I Perfect Places illustreras behovet av att hitta en ny existensform i nya armar, i ännu en hemmafest, i ytterligare en drog. Där målet är att försöka hitta ett ställe där man kan andas på nytt utan att fysiskt förflyttas, där man kan få existera utan att känna skam eller rädsla. I Perfect Places ryms desperation för att ingenting någonsin förändras och en slags förståelse för att de där inbillade platserna, den där omöjliga känslan av att vara helt och hållet tillfreds, inte existerar. I den storartade, bombastiska poplåtens sista sekunder raspar Lorde fram ”What the fuck are perfect places anyway?” över ett ensamt piano och även om det känns helt åt helvete så kan man nog fortsätta leva med den vetskapen om man nu så tvunget måste.

Justin Bieber, Melody Club, Ashanti och alla ni andra! Ledsen att behöva säga det, men det finns en ny Baby som sopar mattan med er. Guggi Datas soloprojekt kom som en blixt från klar pophimmel och gav oss sommarhiten vi inte ens visste att vi krävde i våra liv. Baby har samma adrenalinartade låtskrivande som fanns på Westkusts platta, men med ännu större refränger fyllda av glitterbomber och sockerchocker. Om någon annan hade lagt en textrad som ”Baby, I like your style / You’re so cool / Baby, I love you” i detta konfettiregn till låt hade det kanske känts lite överflödigt, men Guggi Data kör gasen i botten på euforimätaren utan att den brister. Det är två minuter och 47 sekunder av att känna koncentrerat solljus rakt i ansiktet, en kull med kattungar i famnen och att sträcka på sig efter en lång natts god sömn. Guggi Data har redan vid första singeln cementerat sin roll som ärkeproffs på more is more-livsstilen, och hela skivan kan verkligen inte komma nog snabbt.